Blogg »

• Styrelsebloggen
• Ninas bloggsamling »
• Vykort från Kina »
• Barnen i storstaden »
• Bara för medlemmar »
• Medlemsblogg »
• Mias blogg (lösenord) »
• Länkar »

Monica skriver:

Några vänner har i sin tur vänner som kommer från Kina. De är i pensionsåldern och har bott här länge tillsammans med sina barn.

Ett av barnen levde med en ständig längtan till Kina och flyttade dit med sin familj men redan efter ett halvår var de tillbaka.

Det går inte att bo där, berättade de. Hetsen, korruptionen, den ständiga stressen var alldeles för påtaglig. Barnen pressades hårt i skolor med elittänkande, föräldrarna "kom" ingenstans eftersom de inte hade råd att muta sig fram och de blev ständigt "överkörda" eftersom de inte hade förmågan att "gå över lik". De hade inget "anseende" och inget stöd av sin familj eftersom resten av familjen bodde kvar här.

Man förstår att Kina kan vara ett hårt land att leva i. Man tvingas bli hård som människa för att överleva. Man lär sig bortse från andras väl för att själv klara sig och man måste tjäna pengar till varje pris, många gånger på de svagares bekostnad.

Och så läser jag att de svenska adoptionsorganisationerna besökt CCAA vilka bland annat sagt att

-CCAA försäkrar att samtliga barn som har adopterats till Sverige från de aktuella provinserna har utretts enligt gällande lag och att familjerna kan lita på att den information som de fått av barnhemmen och provinsmyndigheterna-

Och jag önskar så intensivt att det ska vara sant. Men…vännernas vänners ord ringer i huvudet och artiklar på internet om oegentligheter och olika slags handel med barn blixtrar förbi mina ögon… även om jag försöker så känner jag mig inte lika säker som CCAA verkar vara när det handlar om att informationen är att lita på….

Vem vet egentligen vad som händer i provinserna, långt borta från Beijing? Vem vet hur internationella adoptioners gräsrötter personligen kämpar för att överleva? Vilka motiv har familjeplanerarna ute i byarna för att ta barn till adoption? För att det är deras jobb? Eller för att själva framstå som kompetenta? Eller hämnas på någon familj de inte gillar? Vilka motiv har barnhemsdirektörerna? Hjälpa barnen till en familj? Se till att verksamheten går runt ekonomiskt så att personalen inte blir utan jobb? Tjäna mycket pengar för egen del?

Vilka barn som blir internationellt bortadopterade beror på en lång räcka händelser med många människor inblandade, människor med personliga, kanske egoistiska motiv i åtanke. Och därför vågar jag inte riktigt tro på att informationen angående varje barns adoption är helt att lita på. Hur ska man till fullo kunna lita på information från någon som kanske med all kraft försöker överleva?

Men har vi å andra sidan något val? Och har CCAA något val? Vad annat kan de säga än att allt sköts enligt lagar och regler? De har också ett jobb att sköta. De har också familjer att försörja. Och jag är säker på att deras vilja är god, de gör så gott de kan med den information de har.

Men det är nog så det är med adoption, man måste inse att det finns ett mått av osäkerhet. Våra barn kommer aldrig kunna vara helt säkra på uppgifterna i adoptionsdokumenten stämmer helt och fullt, vi föräldrar kommer aldrig kunna vara helt säkra på att allt gått helt rätt till.

Och det är ju lite sorgligt.

Monica skriver:

Denna vecka. Just denna vecka för 10 år sedan hände det.

Utanför hissarna i ett hotell långt borta i södra Kina fick jag en liten flicka i min famn. En rädd och motvillig liten flicka som tvingat lämna sin fostermamma nere i vestibulen och fått följa med främlingar upp i hissen.

Hon möttes av oss väntande förstagångsföräldrar, välmenande och fumliga, lyckliga men inombords lika skräckslagna som barnet.

En sådan lång resa det har varit sedan dess. Så mycket glädje. Så mycket förundran. Så många misstag vi gjort. Så mycket vi tvingats lära oss. Så mycket lycka. Och så mycket oro.

Good enough. Tillräckligt bra. Ord som används om föräldraskap och som tröstat mig ibland. Jag vill så gärna vara en god förälder men lyckas inte alltid. Men det kanske räcker? Att man vill göra gott och gör så gott man kan? Kanske är det tillräckligt att ha föräldrar som älskar en och gör sitt bästa efter sin förmåga? Även om förmågan är begränsad? Kanske är det tillräckligt ha föräldrar som kämpar?

Det är min förhoppning.

Love is not enough. Det räcker inte med kärlek. Ett uttryck som många vuxna adopterade använt i sina livsböcker. Vissa negativa händelser i ett tidigt barnaliv går inte att bota, de går inte att älska bort, de blir kvar och påverkar våra barn under hela deras liv. Vad man som förälder än gör för barnet. Händelserna blir kvar som en tagg som ständigt påminner en om ens egen otillräcklighet. Det är en sorg som man måste leva med, sorgen att det inte är möjligt att hela allt som brustit.

Även om man försöker.

Det finns ett ljusårs avstånd mellan Good enough och Love is not enough i föräldraskap och ändå måste vi alla leva i spännvidden däremellan.

Det är inte lätt.

Mitt lilla lilla barn. Mitt faktiskt nästan stora barn. Min svartögda skönhet med den kattlika gången. Mitt muskulösa energiknippe med sprakande vilja som kommer växa sig högre över marken än jag inom några månader. Mitt händiga barn med förmåga att uppfinna och se möjligheter där vi andra går bet. Mitt outgrundliga, hemliga barn som jag inte alltid förstår då dina erfarenheter är så annorlunda mot mina. Mitt barn som jag älskar så mycket.

Tio år tillsammans.

Det är en lång tid.

Och ändå känns det som om vi nyss möttes.

Malin skriver:

Jag vet inte om det här är politiskt korrekt, men ber för säkerhetsskull alla feminister att sluta läsa. Dessutom har jag inte bett min man om tillåtelse att skriva så här, men vi hoppas att han inte ser det.

Vi har en bil. En bil av alldeles standard märke, typ och storlek. Dock med en hel del år på nacken. Förra året började jag tycka att det var ju liiiite vanskligt att vi, som båda är totalt ointresserade och okunniga om bilar, har en så pass gammal bil. Men maken lugnade mig dock med att vi åker ju på årlig service varje år, så då så...

Fram till för fyra år sedan var det bara jag i familjen som hade körkort. Inget mig emot att köra bil, det gillar jag! Men långresor tenderade ju att bli färre och färre, utan ombytesförare.... När han nu äntligen kom till skott och tog sitt körkort, blev det han som fick överta allt vad besiktningar och bilverkstäder hette, för den biten var jag lite trött på.

Men det är ju något visst med män och bilar. Bara för att han är man, förväntas han veta och kunna allt. Jag minns med vår första lilla bil som vi hade som nyförlovade; allt bilmekanikern sa på verkstaden fick jag be dem sakta repetera och nogsamt förklara, för att jag skulle förstå. Men säger och förklarar de något för min stackars make då???? Nee!! Det gick så långt som till motorhaveri pga kamaxelrem som gick sönder. För det vet ju alla (!?!?!) att den ska man ju byta efter 10.000 mil. Vi hade just passerat 13.000 utan att något kontrollsystem hade varnat. Jag är sääääker på att hade jag varit på verkstaden med bilen, hade de nogsamt gått igenom allt vad jag borde göra.

Men tack vare detta motorhaveri (mitt i en korsning och mitt i rusningstrafik) och påföljande bortbärgning hamnade vi på en liten verkstad med kloka mekaniker. Phu!! Inte lätt att som nya i storstaden hitta kontakter som just vi är nöjda med. De tog sig tid att förklara, för både mig och maken, hur allt stod till och vad vi kunde göra. Välkomna åter - jo det kan ni lita på!! Nu blir de inte av med oss och vår risiga Ford än på många år!!! Nja, en "ny" (läs: ny begagnad) ska det nog bli inom en inte allt för avlägsen tid

Och vad mig beträffar har jag insett min mentala styrka. Att stå där i 90 minuter och se min bil nääääästan bli påkörd vid varje nytt grönljus kräver nerver av stål. Varningstriangeln blev nermejad efter en kvart, och sedan var det bara de blinkande varningsljusen och mina böner som stod till buds. Tillslut tänkte jag: "Det värsta som kan hända är att någon kraschar bilen. Och då får deras försäkringsbolag ge oss en ny. Så vad finns det att vara orolig för?" I mobilen kunde jag ge instruktioner till hemmet att storebror skulle ta hand om lillasyster, ge henne mat och vara snäll. Tillika fick jag mentalt stöd och goda råd från maken på väg till Tysklandsbåten (jobb-konferens - sååå typiskt!!!). När tillslut bärgningsbilen kom kändes det som att det gått flera timmar. Men jag klarade det!!!! Jag och min "lilla" röda Ford!!!

Malin skiver:

Jahapp! Då var det min tur att blogga igen! Kan meddela att det tillika blir invigning av mitt stående skrivbord! Upphissningsbar IKEA-skapelse med motor under. På jobbet har jag periodvis haft tillgång till ett höjbart skrivbord, och insett dess klara fördelar. Så när jag hade en ledig onsdag så slog jag till!!! Ett stycke bordsskiva 80x120 och sedan 33 kg underrede/ben. Tyvärr har jag ju ett skåp monterat på väggen ovanför mitt skrivbord, så placeringen blev lite udda - ut från väggen istället. Men då kunde jag å andra sidan behålla min bulle-skärm som jag sååå älskar. En raritet - en Mac-skärm från 1994

Känner dock att jag nog måste besöka min sjukgymnast för konsultering. Så att jag inte får nackproblem av att det blir fel vinkel någonstans. Bara för att ryggen/bäckenet får sin favoritställning, kan ju andra kroppsdelar börja protestera....

Mer på IKEA fanns det; en massa gosedjur!! Så finns det någon mer barnfamilj som "bara" har 99 gosedjur, så slå till på det 100:e!!!!   10 kr går till UNICEF/Rädda barnen, och det finns ALLA djur man kan tänka sig och några till. Jag hittade en snigel som jag så länge saknat i min lilla sånglåda jag har till sångstunderna på Öppna förskolan där jag jobbar. Kanon!!! Och den passade preciiiis på mitt pekfinger.

See you later!

/MalinB

Eva skriver:

Snälla!...Kan nån stoppa farten? Det går bara för fort! Jag hinner inte med!

Visst....det är jättemysigt att vara tonårsförälder igen! (Ja,Julia fyller ju snart 12,men dom tjuvstartar ju...) Var ju det för typ 15 år sedan också och jag lovar att det är massor som hänt sen dess! Då hade vi en Fatima som låg som en pascha här i soffhörnet med makten i handen och då var telefonen ockuperad i timmar varje kväll. Nu är det Julia som ligger i samma soffhörn med makten i handen, men som istället för att prata i telefonen sitter vid datorn och ”pratar” med halva klassen via msn.....!!!!! Dom har ju också en webkamera igång.....som fingrarna går och som dom skrattar!!!

Och You Tube-musiken dånar i hela huset!!!

Från att ha gått i vår lilla skola med 100 elever och i en klass med 13 tjejer och 1 kille så går Julia nu i skolan i grannbyn tillsammans med en massa nya klasskamrater....och fler killar! Så nu blev det en rivstart i klassen för det här med att ”fråga chans”......och i fredags var några tjejer bjudna på party hemma hos en av dom nya killarna.

Det var med ”pirr i magen” Julia och hennes kompis Alice for iväg...nyfrissade och sötare än sött!!!En härlig känsla var det som Mamma att se hur dom skuttade ur bilen med ett fnitter....och sen var det bara att ge sig iväg hem igen och försöka hålla sig vaken till klockan 22 när dom skulle hämtas!(Och samtidigt undrar jag hur jag ska palla när det blir dax för hämtning vid 02 på natten igen......för den dagen kommer ju rusande den med....Och det är ju så skoj att få vara med och uppleva den biten med!)

Det var i alla fall 2 lika fnittriga tjejer som jag hämtade när det var dax.....Dom hade ju dansat tryckare!!!!

Det är ju inte klokt!!! Det var ju alldeles nyss Julias fötter rymdes i min hand! Det var alldeles nyss hon lärde sig prata! Det var ju nyss jag satt här vid datorn och körde hennes sulky fram och tillbaka när hon hade drömt mardrömmar! Det var ju alldeles nyss hon lärde sig gå!!! Det var ju alldeles nyss vi hade en liten baby!!!

Vart tog tiden vägen???