Blogg »

• Styrelsebloggen
• Ninas bloggsamling »
• Vykort från Kina »
• Barnen i storstaden »
• Bara för medlemmar »
• Medlemsblogg »
• Mias blogg (lösenord) »
• Länkar »

Maria skriver:

Hösten har verkligen kommit till oss och när barnen fick höstlov så avstannade allt, alla aktiviteter utom ridskolan (som har en del extra aktiviteter) tog ledigt. Det gjorde ju att vi fick massor med ledig tid och det är ju skönt, man ska ju känna att man är ledig när det är lov och känner vi nu.

Jag dras med en envis förkylning sedan tre veckor och det är så trist att snora och hosta så länge tär på krafterna och man känner sin inget rolig alls. Vissa dagar är det på väg att gå över i öroninflammation men än så länge har jag klarat mig. Eftersom jag var öronbarn under hela min uppväxt så vet jag precis hur det känns när det är på väg och är jag riktig envis med nässpray och att hålla "kanalerna" öppna så slipper jag ju inflammationen...men trist är det

Våran hund som är naken han gillar inte hösten, han tycker det är kallt nu. Att han inte får inflammationer tycker jag är konstigt...fast han ligger ju mest under sin Helly Hansen tröja och myser när han inte sitter i någons knä och blir gullad med framför tv:n.

Värmeljus och filtar rekommenderas mot höstens kalla vindar...mys, mys, mys...och snart är det JUL!!!

Gunilla skriver:

I går hände det något efterlängtat. Dicte tog simborgarmärket! Oj, vad snabbt hon lärt sig simma - och simma långt! - när hon väl kom över tröskeln och fick börja simma med den nya gruppen i den stora bassängen. Hon var så stolt och lycklig när hon kom hem  i går. Men lyckligast var nog barnens far, han som börjat gå under benämningen "Fången på Vallhallabadet". Efter att under fem års tid ha tillbringat alla tisdagseftermiddagar i simhallen ser han ljuset i slutet av tunnel ... snart är det slut med barnens simskolor! Ytterligare att stort steg är taget.

Gunilla skriver:

En sak har jag funderat över i flera år nu ... Kan det  ligga i generna, det här med att äldre syskon bär yngre syskon på ryggen? Vi hade inte mer än fått Dicte föränn Nike hivade upp henne på ryggen, 3 år gammal (det är 23 månader mellan Nike och Dicte). Nu var Nike redan då minst sagt stadigt bygd och Dicte en riktig flugviktare så det gick bra - men ändå!

Vi har hela tiden försökt få Nike att inte bära Dicte men det är  stört omöjligt att få henne att låta bli, så snart vi vänder ryggen till så bär Nike på Dicte. Det verkar som om hon tycker det är den mest självklara saken i världen och våra protester faller platt.

Dicte, å andra sidan, blir tvärsur när någon på skolan vill bära henne (vilket de ofta vill, bara för att det är busigt att kunna bära runt på en 8-åring) men hon blir glatt buren av Nike. Jag fattar bara inte det här!

Någon annan som varit med om detta? Är Nike enda barnet som bär omkring på sin syster eller finns det fler som gör så?

Ewa skriver:

Eftersom jag nyss köpt ett hus och flyttat in så har jag haft mycket att stå i och jag kan inte låta bli att tänka på och beundra mina barn, Elin 9 år och Maria 7 år, som är så duktiga, som har stått ut med när jag varit irriterad, orolig och övertrött. De har glatt hjälpt till med vad de kan och förstått när det nog är läge att sköta sig själv ett tag.

De har själva kommit ihåg vad de ska ha med sig till skolan när jag varit förvirrad, och själva tagit ansvar för sina läxor när jag glömt fråga. De har varit perfekt gjorda när de kommit och visat mig.

De har själva packat upp sina saker och hjälpt mig att hålla spik och hammare, skruv och skruvmejsel när vi jobbat på att få ordning bland alla grejor.

I helgen var vi ute och klippte plommonträden, de plockade upp alla grenar och lade i en hög, snabbt och ordentligt.

Tänk att jag har så underbara barn! Jag måste varit snäll i ett tidigare liv för att förtjäna detta! Moderslycka kallas det väl? Det fina med att ha adopterat barn är att man kan skryta hejdlöst med dem och det gör jag gärna och ofta. Jag tänker tillbaka på alla brev jag skickat till barnhemmen med bilder och berättelse om hur det går för dem och hur underbar de är, bara att bre på och skryta. Eller egentligen är det ju inte skryt utan bara sanningen...

Tack älskade barn för att ni är precis som ni är! Er lyckliga mamma!

Monica skriver:

Vi möttes en gång för många år sedan och sedan aldrig mer.

Jag har aldrig kommit över sorgen över orden som inte blev sagda.

Jag har aldrig kommit över skammen över att jag inte vågade.

Vi var ganska många föräldrar och barn på öppna förskolan för adoptivbarn den dagen. Föräldrarna satt utspridda på golvet, några i smågrupper, andra för sig själva och alla barnen lekte runt omkring oss. Stämningen var glad och fridfull. Du kommer in genom dörren tillsammans med ditt barn som är i 5-6 årsåldern, vi hälsar leende på varandra och barnet börjar leka.

Alla i rummet märker plötsligt att barnet leker våldsamt, h*n kastar saker omkring sig och märker inte att h*n springer rakt över mindre barn som sitter på golvet och att h*n knuffar till några andra. H*n har inget språk, h*n gör olika ljud och jag tänker att h*n kanske är döv men jag ser inga hörapparater eller cochleaimplantat så det verkar inte så.

Stämningen byts på ett ögonblick från välkomnande till orolig. Pedagogen tystnar och hennes ansikte blir uttryckslöst. Alla leenden dör ut och alla föräldrar rycker till sig sina barn och drar sig bort från dig och barnet.

Även jag. Jag blev så rädd.

Mitt barn var två år och vägde lätt som en fjäder och jag var så rädd att hon skulle komma till skada.

Du sökte min blick och jag mötte den. Men jag hann aldrig tänka på hur jag reagerade.

Jag log inte. Jag såg inte medlidsam ut. Jag tror att ren skräck lyste ur mina ögon.

Och jag såg ditt hopp slockna.

Inte heller här, på öppna förskolan för adopterade skulle du finna gemenskap. Inte heller här bland dina gelikar skulle du kunna slappna av. Inte heller här, bland människor som gått igenom samma längtan och sorger, skulle du hitta en frände.
Jag förstår att det var det du hade hoppats på. För lever man med ett barn som är destruktivt mot andra barn så blir man väldigt ensam. Och ensamheten tär.

Ni stannade inte länge. Ni tog på er ytterkläderna och gick.

Och sedan dess har ni funnits i mina tankar.

Tusen gånger har jag önskat att jag kunde vrida tillbaka klockan till sekunden då våra ögon möttes. Tänk om jag vågat fråga om jag kunde göra något för dig. Eller fråga om du fick någon hjälp att orka leva med och älska detta våldsamma barn.

Eller tänk om jag bara kunnat le och be dig sätta dig bredvid mig.

Kanske hade det förändrat livet åt rätt håll. För både dig och mig.

Jag undrar var du är. Kanske ses vi igen.

Kanske har jag då modet och kraften att våga vara medmänniska

Monica skriver:

Gå till mormor! säger dottern och räcker mig lilla Rufus.

Han så liten.

Han är så liten och jag tar emot honom varsamt, rädd att göra honom illa. Han känns så bräcklig. Hela hans liv känns så bräckligt och farligt att leva.

Jag håller honom nära mitt hjärta och han lägger sig till ro i min famn. Ha klipper med ögonen och somnar. Jag känner hans hjärta slå genom tyget. Det slår så annorlunda mot mitt eget, i en helt egen takt.

Så fulländad han är. De små perfekt formade öronen, de smala små benen. Jag smeker honom sakta. Allt är så mjukt och lent.

Att adoptera barn, att uppta barn som sitt eget, så mycket det har gett mig. Så mycket det har gett mig som jag aldrig väntade mig. Jag väntade mig att få bli mamma men jag fick bli så mycket mer. Jag fick så mycket mer. Jag fick möta ett land som jag inte visste något om, ett land vars hisnande skönhet jag aldrig tidigare förstått. Jag fick möta dess människor som alltid kommer ha en plats i mitt hjärta, mina barns landsmän, människor som fått mig att förstå att människor är sig lika, världen över.

Jag fick nya vänner härhemma, människor från olika delar av vårt land, människor med olika yrken och olika civilstånd, människor som har pengar att ösa av och människor som gnetar för att få tillvaron att gå ihop. Och jag har funnit vänskap världen över, människor vars barn delar samma ursprung som mina barn.

Jag tvingades lära mig justera passformen på hörapparater och hur man doserar hjärtmediciner, jag vet numera massor om tidig pubertet och hur det går till att operera bort halsmandlar, jag vet plötsligt en massa viktiga saker och lika mycket värdelöst vetande som jag inte hade en aning om förut.

Det är en gåva.

Och så fick jag detta lilla barnbarn.

Han är alldeles stilla och hans stora svarta ögon blickar rakt in i mina, tillitsfullt, och jag anar hela evolutionens märkliga mirakel. Genom generation efter generation har hans släkt överlevt sedan tidernas gryning och nu sitter han här hos mig. Ett livets under.

Tänk att man kan möta livets hela härlighet i någons blick.

Tänk att man kan bli så evinnerligt lycklig av att hålla i en liten hamster.

Malin skriver:

Det var månfestival igår lördag, det skulle jag ha skrivit om. Men det får bli idag istället.

Min ögoninfektion blir bara värre, och inte ens ett extra starkt penicillin som jag fick i fredags har hjälpt mig. Så nu blir det Ögonspecialist i Mölndal på måndag. Suck!

Och inte såg man någon fullmåne i Göteborgsområdet igår inte. Det var busväder utan nåd!!! Och i delar av övriga landet också, eller?!? Alternativt så vet ni vad som är på väg.... I fredags däremot var det en nästan-fullmåne som tittade på oss när det var nattningstajm. Och vi tänker på en KinaMamma och en KinaPappa som går där borta i Kina, och kanske tänker på lilla E. Förhoppningsvis har de en trevlig helg, kanske lediga dagar tillsammans. GLAD MÅNFESTIVAL i efterskott på er i Kina, och till alla er Kina-vänner här i landet också!!

Vill ni läsa mer om Månfestivalen och hur den firas i Kina rekommenderas Immigrant-institutets hemsida om alla världens seder och bruk. Leta neråt en bit för att hitta Månfestivalen. Trevlig läsning!

Och restaurangbesöket, som skulle blivit min födelsedagspresent, får vänta till en annan friskare helg....

Kram Malin

Malin skriver:

Hej alla Kina-vänner!

Ni har väl satt fram den kinesiska flaggan idag?!?! Folkrepubliken fyller inte mindre än 60 år, och det lär de fira borta i Peking just nu! En snabb titt på China Daily bekräftar detta!! Kolla in paraden!!!

Dessutom firar denna hemsida faktiskt 1 år idag!!  Det vill säga KinaSidan på webhotellet Snabber. I alla fall var det meningen att vi skulle få igång sidan till det datumet i fjol, men jag tror mig faktiskt minnas att tekniken inte var på vår sida, utan flytten drog ut lite på tiden. Strunt samma, det har gått fort detta året, och varit såååå mycket mer lätt skött!!! Jag hoppas att det blir många och roliga år framför oss också! Och orkar inte vi så får väl KinaDöttrarna och KinaSönerna ta över....

Ha en bra dag!

/Malin