Blogg »

• Styrelsebloggen
• Ninas bloggsamling »
• Vykort från Kina »
• Barnen i storstaden »
• Bara för medlemmar »
• Medlemsblogg »
• Mias blogg (lösenord) »
• Länkar »

Ibland är det extra spännande att leva i en familj där nästan alla hör lite krattigt.

-Mamma, hur stavar man till kyssa?-
Oj, hoppsan, hann jag tänka, det känns lite tidigt med att Facebooka om kyssar men barn är ju tidiga nuförtiden-
-Man stavar k-y-s-s-a-
-Nej men mamma, inte kyssa som i pussa utan kyssa som i kyssa-
-?!?-
-Ja, en kyssa, en sådant där stort grönt djur som gick in i mitt rum förra sommaren-
-Va, ett stort grönt djur som gick in i ditt rum?!?-
-Men minns du inte, den var som en gräshoppa...-
-???....JA, nu fattar jag, den stora syrsan som kom in genom fönstret, vi lyfte ut den, den gick upp för väggen, klättrade in i skorstenen och ramlade ner i kaminen så vi fick lyfta ut den igen! Det stavas s-y-r-s-a och uttalas syscha-
-Sycha?-
-Näe, sySCHa, inte CH som i Kina utan SCH som i skön-
-Men hur stavades det nu igen?-
-S-y-r-s-a-
-Ok-
Fast egentligen var det nog en vårtbitare. Det är åtminstone lättare att stava.

//Monica

Mitt ena barn har under en hel vecka fått åka taxi till en annan skola och lära sig teckenspråk eftersom mitt andra barn har en hörselnedsättning och kan teckna flytande. Det var en jätterolig vecka och hon kom hem glad varje dag och berättade om nya erfarenheter och vänner.

Sista dagen i veckan hade någon frågat -Är du adopterad!?- och sett ut som ett frågetecken. Och frågan kom först efter att mitt barns blonda pappa hämtat henne efter sista lektionen. När jag hämtade henne tidigare under veckan reagerade ingen, polletten ramlade alltså ner först när de sett två ljusa föräldrar hämta ett svarthårigt barn. Och tanken slog mig då.

Barn bryr sig inte om olikheter.
För barn finns egentligen ingen rasism och de skapar den inte heller.
Barn möter ett annat barn och konstaterar -Jaha, såhär ser du ut- och sedan är allt väl.

Barn lägger inte vikt vid olikheter förrän vi vuxna ger olikheterna olika "värde".

Nog är det synd att vuxna är så korkade.

Vilken tolerant värld vi annars skulle leva i.

/Monica

Jag har senaste månaderna blivit påmind flera gånger om ett dilemma i adoptionsvärlden.

Väntetiderna för adoption har ökat, det har ju knappast undgått någon. Och åldern då blivande föräldrar får starta utredning för adoption har sänkts, det har ju knappast heller undgått någon.

Men vad som verkar undgå många är att kommunerna inte längre förnyar redan givna medgivanden i samma grad som tidigare. Är du "överårig" (och vad som räknas som överårig verkar inte vara helt fastställt, prejudikat verkar finnas men det är ändå luddigt) och har haft dokumenten i ett land i flera år och precis står i tur att få barnbesked så kanske du ändå inte får förlängt medgivande.

Det är alltså kombinationen av långa väntetider och föräldrarnas ålder som spökar.

Och då frågar jag mig, vems ansvar är det att hålla koll på medgivandets utgångsdatum

och om det är realistiskt för familjen att få ett barn från det land dit man skickat sina dokument innan de faller för åldersstrecket?

Är det kommunen, eller familjen eller adoptionsorganisationen? Eller allas?

Borde kommunen skicka ut ett meddelande i förväg och berätta att de inte tänker förnya medgivandet pga ålderskäl? Och hur långt innan medgivandet går ut ska de isåfall skicka meddelandet? Ett år? Ett halvår? En månad?

Ska familjen själv hålla koll på när medgivandet går ut och själva skaffa sig så mycket info om läget i adoptionsvärlden så att de själva kan förutsäga om de kommer hinna adoptera eller inte?

Eller ska adoptionsorganisationerna hålla koll på medgivandedatumen, göra en tidskalkyl för om familjen kommer hinna adoptera från det landet de skickat dokument till eller om familjen bör byta land eller tänka sig adoptera ett barn med speciellt behov (vilket oftast går något snabbare)?

Ja vems nu ansvaret än är eller vems ansvar det bör vara så verkar det inte fungera. För det finns familjer som faller på målsnöret helt i onödan.

Och det är sorgligt. Speciellt för de barn som längtat efter ett syskon.

//Monica

Jag är ensam vaken.

Maken sover i soffan framför TV:n. Han kommer snart att mödosamt veckla sig upp efter att ha sovit hoptryckt som ett z.

Barnen sover i sina sängar. Det är fullständigt tyst.

Så tyst som det bara kan vara en vinternatt.

Och tittar jag ut så är det väldigt mörkt.

Bara ibland lyser utebelysning upp när rådjuret passerar. Eller någon av våra tre husharar, Haris, Håris och Harmione som skuttar fram till äppelträdet för att återigen kolla om det finns några nerfallna äpplen från i höstas.

Det är så lugnt.
Det är så tryggt.
Jag tror ingen känner sig tryggare än just jag, just nu, i detta ögonblick, på hela jorden.

Vilken gåva. Tänk att få känna sig trygg åtminstone då och då i sitt liv.

Liv kan förändras så förtvivlat snabbt och aldrig bli sig likt igen. De haitiska barnens ansikten flimrar förbi bakom mina ögonlock. Barnen som nu bytt liv. Kommer de någonsin under resten av sin livstid kunna känna den trygghet jag känner just nu? Är det möjligt? Är det möjligt att återigen kunna känna tillit när precis allting tagits ifrån en?

Jag tänker på mina barn. Mina barn som också har börjat om…

Jag vet inte om en sådan förlust någonsin kan repareras. Man kan bara hoppas.

Tystnaden bryts av ett prasslande. Ett hamsterhjul går igång.

Någon annan är också vaken.

//Monica

Monica skriver:

Några vänner har i sin tur vänner som kommer från Kina. De är i pensionsåldern och har bott här länge tillsammans med sina barn.

Ett av barnen levde med en ständig längtan till Kina och flyttade dit med sin familj men redan efter ett halvår var de tillbaka.

Det går inte att bo där, berättade de. Hetsen, korruptionen, den ständiga stressen var alldeles för påtaglig. Barnen pressades hårt i skolor med elittänkande, föräldrarna "kom" ingenstans eftersom de inte hade råd att muta sig fram och de blev ständigt "överkörda" eftersom de inte hade förmågan att "gå över lik". De hade inget "anseende" och inget stöd av sin familj eftersom resten av familjen bodde kvar här.

Man förstår att Kina kan vara ett hårt land att leva i. Man tvingas bli hård som människa för att överleva. Man lär sig bortse från andras väl för att själv klara sig och man måste tjäna pengar till varje pris, många gånger på de svagares bekostnad.

Och så läser jag att de svenska adoptionsorganisationerna besökt CCAA vilka bland annat sagt att

-CCAA försäkrar att samtliga barn som har adopterats till Sverige från de aktuella provinserna har utretts enligt gällande lag och att familjerna kan lita på att den information som de fått av barnhemmen och provinsmyndigheterna-

Och jag önskar så intensivt att det ska vara sant. Men…vännernas vänners ord ringer i huvudet och artiklar på internet om oegentligheter och olika slags handel med barn blixtrar förbi mina ögon… även om jag försöker så känner jag mig inte lika säker som CCAA verkar vara när det handlar om att informationen är att lita på….

Vem vet egentligen vad som händer i provinserna, långt borta från Beijing? Vem vet hur internationella adoptioners gräsrötter personligen kämpar för att överleva? Vilka motiv har familjeplanerarna ute i byarna för att ta barn till adoption? För att det är deras jobb? Eller för att själva framstå som kompetenta? Eller hämnas på någon familj de inte gillar? Vilka motiv har barnhemsdirektörerna? Hjälpa barnen till en familj? Se till att verksamheten går runt ekonomiskt så att personalen inte blir utan jobb? Tjäna mycket pengar för egen del?

Vilka barn som blir internationellt bortadopterade beror på en lång räcka händelser med många människor inblandade, människor med personliga, kanske egoistiska motiv i åtanke. Och därför vågar jag inte riktigt tro på att informationen angående varje barns adoption är helt att lita på. Hur ska man till fullo kunna lita på information från någon som kanske med all kraft försöker överleva?

Men har vi å andra sidan något val? Och har CCAA något val? Vad annat kan de säga än att allt sköts enligt lagar och regler? De har också ett jobb att sköta. De har också familjer att försörja. Och jag är säker på att deras vilja är god, de gör så gott de kan med den information de har.

Men det är nog så det är med adoption, man måste inse att det finns ett mått av osäkerhet. Våra barn kommer aldrig kunna vara helt säkra på uppgifterna i adoptionsdokumenten stämmer helt och fullt, vi föräldrar kommer aldrig kunna vara helt säkra på att allt gått helt rätt till.

Och det är ju lite sorgligt.

Monica skriver:

Denna vecka. Just denna vecka för 10 år sedan hände det.

Utanför hissarna i ett hotell långt borta i södra Kina fick jag en liten flicka i min famn. En rädd och motvillig liten flicka som tvingat lämna sin fostermamma nere i vestibulen och fått följa med främlingar upp i hissen.

Hon möttes av oss väntande förstagångsföräldrar, välmenande och fumliga, lyckliga men inombords lika skräckslagna som barnet.

En sådan lång resa det har varit sedan dess. Så mycket glädje. Så mycket förundran. Så många misstag vi gjort. Så mycket vi tvingats lära oss. Så mycket lycka. Och så mycket oro.

Good enough. Tillräckligt bra. Ord som används om föräldraskap och som tröstat mig ibland. Jag vill så gärna vara en god förälder men lyckas inte alltid. Men det kanske räcker? Att man vill göra gott och gör så gott man kan? Kanske är det tillräckligt att ha föräldrar som älskar en och gör sitt bästa efter sin förmåga? Även om förmågan är begränsad? Kanske är det tillräckligt ha föräldrar som kämpar?

Det är min förhoppning.

Love is not enough. Det räcker inte med kärlek. Ett uttryck som många vuxna adopterade använt i sina livsböcker. Vissa negativa händelser i ett tidigt barnaliv går inte att bota, de går inte att älska bort, de blir kvar och påverkar våra barn under hela deras liv. Vad man som förälder än gör för barnet. Händelserna blir kvar som en tagg som ständigt påminner en om ens egen otillräcklighet. Det är en sorg som man måste leva med, sorgen att det inte är möjligt att hela allt som brustit.

Även om man försöker.

Det finns ett ljusårs avstånd mellan Good enough och Love is not enough i föräldraskap och ändå måste vi alla leva i spännvidden däremellan.

Det är inte lätt.

Mitt lilla lilla barn. Mitt faktiskt nästan stora barn. Min svartögda skönhet med den kattlika gången. Mitt muskulösa energiknippe med sprakande vilja som kommer växa sig högre över marken än jag inom några månader. Mitt händiga barn med förmåga att uppfinna och se möjligheter där vi andra går bet. Mitt outgrundliga, hemliga barn som jag inte alltid förstår då dina erfarenheter är så annorlunda mot mina. Mitt barn som jag älskar så mycket.

Tio år tillsammans.

Det är en lång tid.

Och ändå känns det som om vi nyss möttes.

Monica skriver:

Vi möttes en gång för många år sedan och sedan aldrig mer.

Jag har aldrig kommit över sorgen över orden som inte blev sagda.

Jag har aldrig kommit över skammen över att jag inte vågade.

Vi var ganska många föräldrar och barn på öppna förskolan för adoptivbarn den dagen. Föräldrarna satt utspridda på golvet, några i smågrupper, andra för sig själva och alla barnen lekte runt omkring oss. Stämningen var glad och fridfull. Du kommer in genom dörren tillsammans med ditt barn som är i 5-6 årsåldern, vi hälsar leende på varandra och barnet börjar leka.

Alla i rummet märker plötsligt att barnet leker våldsamt, h*n kastar saker omkring sig och märker inte att h*n springer rakt över mindre barn som sitter på golvet och att h*n knuffar till några andra. H*n har inget språk, h*n gör olika ljud och jag tänker att h*n kanske är döv men jag ser inga hörapparater eller cochleaimplantat så det verkar inte så.

Stämningen byts på ett ögonblick från välkomnande till orolig. Pedagogen tystnar och hennes ansikte blir uttryckslöst. Alla leenden dör ut och alla föräldrar rycker till sig sina barn och drar sig bort från dig och barnet.

Även jag. Jag blev så rädd.

Mitt barn var två år och vägde lätt som en fjäder och jag var så rädd att hon skulle komma till skada.

Du sökte min blick och jag mötte den. Men jag hann aldrig tänka på hur jag reagerade.

Jag log inte. Jag såg inte medlidsam ut. Jag tror att ren skräck lyste ur mina ögon.

Och jag såg ditt hopp slockna.

Inte heller här, på öppna förskolan för adopterade skulle du finna gemenskap. Inte heller här bland dina gelikar skulle du kunna slappna av. Inte heller här, bland människor som gått igenom samma längtan och sorger, skulle du hitta en frände.
Jag förstår att det var det du hade hoppats på. För lever man med ett barn som är destruktivt mot andra barn så blir man väldigt ensam. Och ensamheten tär.

Ni stannade inte länge. Ni tog på er ytterkläderna och gick.

Och sedan dess har ni funnits i mina tankar.

Tusen gånger har jag önskat att jag kunde vrida tillbaka klockan till sekunden då våra ögon möttes. Tänk om jag vågat fråga om jag kunde göra något för dig. Eller fråga om du fick någon hjälp att orka leva med och älska detta våldsamma barn.

Eller tänk om jag bara kunnat le och be dig sätta dig bredvid mig.

Kanske hade det förändrat livet åt rätt håll. För både dig och mig.

Jag undrar var du är. Kanske ses vi igen.

Kanske har jag då modet och kraften att våga vara medmänniska

Monica skriver:

Gå till mormor! säger dottern och räcker mig lilla Rufus.

Han så liten.

Han är så liten och jag tar emot honom varsamt, rädd att göra honom illa. Han känns så bräcklig. Hela hans liv känns så bräckligt och farligt att leva.

Jag håller honom nära mitt hjärta och han lägger sig till ro i min famn. Ha klipper med ögonen och somnar. Jag känner hans hjärta slå genom tyget. Det slår så annorlunda mot mitt eget, i en helt egen takt.

Så fulländad han är. De små perfekt formade öronen, de smala små benen. Jag smeker honom sakta. Allt är så mjukt och lent.

Att adoptera barn, att uppta barn som sitt eget, så mycket det har gett mig. Så mycket det har gett mig som jag aldrig väntade mig. Jag väntade mig att få bli mamma men jag fick bli så mycket mer. Jag fick så mycket mer. Jag fick möta ett land som jag inte visste något om, ett land vars hisnande skönhet jag aldrig tidigare förstått. Jag fick möta dess människor som alltid kommer ha en plats i mitt hjärta, mina barns landsmän, människor som fått mig att förstå att människor är sig lika, världen över.

Jag fick nya vänner härhemma, människor från olika delar av vårt land, människor med olika yrken och olika civilstånd, människor som har pengar att ösa av och människor som gnetar för att få tillvaron att gå ihop. Och jag har funnit vänskap världen över, människor vars barn delar samma ursprung som mina barn.

Jag tvingades lära mig justera passformen på hörapparater och hur man doserar hjärtmediciner, jag vet numera massor om tidig pubertet och hur det går till att operera bort halsmandlar, jag vet plötsligt en massa viktiga saker och lika mycket värdelöst vetande som jag inte hade en aning om förut.

Det är en gåva.

Och så fick jag detta lilla barnbarn.

Han är alldeles stilla och hans stora svarta ögon blickar rakt in i mina, tillitsfullt, och jag anar hela evolutionens märkliga mirakel. Genom generation efter generation har hans släkt överlevt sedan tidernas gryning och nu sitter han här hos mig. Ett livets under.

Tänk att man kan möta livets hela härlighet i någons blick.

Tänk att man kan bli så evinnerligt lycklig av att hålla i en liten hamster.