Blogg »

• Styrelsebloggen
• Ninas bloggsamling »
• Vykort från Kina »
• Barnen i storstaden »
• Bara för medlemmar »
• Medlemsblogg »
• Mias blogg (lösenord) »
• Länkar »

Hörde på Radio RixFM om förkylningar, att det är skillnad på tjej- och killförkylningar! Just det! Och visst har de rätt, det stämmer ju bara såå väl!

Av killförkylningar blir man oerhört sjuk, man kan inte gå upp ur sängen, det är väldigt synd om en och ingen har någonsin varit så sjuk, medan med tjejförkylning i kroppen kan man fortfarande hämta barnen på dagis, handla på hemvägen och fixa mat till hela familjen.

Tänk vilken skillnad på olika förkylningar! Och att killförkylningar sällan eller aldrig drabbar tjejer och framförallt: tjejförkylningar drabbar ju killar ännu mer sällan. Eller?!

Undrar vad som hände om vi tjejer helt sonika lade oss och kved för en stackars förkylning...

Undrar Ewa

-Hur känns det att föda barn?- sa dottern.

-Ja ingen aning faktiskt, du får fråga farmor och mormor och kusinen och våra grannar. Jag har ju inte gjort det så jag vet inte.

-Men det gör ont va?

-Ja det gör det, konstigt vore annars. Fast å andra sidan finns det kvinnor som föder barn gång på gång utan att bli avskräckta så jag tror att man glömmer smärtan när barnet väl är fött. Fast jag måste erkänna att jag är rätt nöjd med att ha sluppit, min längtan efter att föda barn försvann samma dag som våra adoptionspapper åkte iväg till Kina och den har aldrig kommit tillbaka en enda sekund.

-Jag ska inte heller föda barn, jag ska också adoptera.

-Kanske det, fast det behöver du ju inte bestämma nu, du hinner ångra dig många gånger fram och tillbaka innan det är dags.

-Nej, jag ska INTE föda barn. HUR ont gör det?

 
-Jag vet faktiskt inte... men... min jobbarkompis sa att det känns som att skita ut en tegelsten!

-Ha ha. Ha Ha ha, skita ut en tegelsten! Ha ha ha, en tegelsten..ha ha..

Jag tror hon skrattade i en kvart! Ett härligt bubblande skratt nerifrån tårna och magen!

Det ska bli intressant och se vad det en dag blir, hemmagjort barn, adopterat barn, frivillig barnlöshet eller många barn. Bonusbarn? Fosterbarn? Eller något annat alternativ. För liv med barn, det väljer man inte. Det är livet självt som väljer. Och livet självt gav mig de två största gåvorna. Jag är oändligt tacksam.

//Monica

Ibland är det extra spännande att leva i en familj där nästan alla hör lite krattigt.

-Mamma, hur stavar man till kyssa?-
Oj, hoppsan, hann jag tänka, det känns lite tidigt med att Facebooka om kyssar men barn är ju tidiga nuförtiden-
-Man stavar k-y-s-s-a-
-Nej men mamma, inte kyssa som i pussa utan kyssa som i kyssa-
-?!?-
-Ja, en kyssa, en sådant där stort grönt djur som gick in i mitt rum förra sommaren-
-Va, ett stort grönt djur som gick in i ditt rum?!?-
-Men minns du inte, den var som en gräshoppa...-
-???....JA, nu fattar jag, den stora syrsan som kom in genom fönstret, vi lyfte ut den, den gick upp för väggen, klättrade in i skorstenen och ramlade ner i kaminen så vi fick lyfta ut den igen! Det stavas s-y-r-s-a och uttalas syscha-
-Sycha?-
-Näe, sySCHa, inte CH som i Kina utan SCH som i skön-
-Men hur stavades det nu igen?-
-S-y-r-s-a-
-Ok-
Fast egentligen var det nog en vårtbitare. Det är åtminstone lättare att stava.

//Monica

När jag skulle ut i arbetslivet igen - hett efterlängtat efter år av ohälsa - började jag arbetsträna i min församling. Dottern och jag hade ju i flera år varit där på Öppna förskolan så jag visste ju redan hur mysigt det var där!! Nu när jag tittar tillbaka på två år (!!) har jag bara växt såååå mycket, både i arbetsförmåga och i självkänsla. Arbetsträning 10 timmar/vecka har blivit anställd Församlingsassistent på 50%!

Två dagar i veckan jobbar jag således på Öppna förskolan, fyller ut med lite datorjobb (producerar olika info-blad) och på söndagar har jag en varierande liten skara barn i Söndagsskola. Det är veckans höjdpunkt att få mysa och pyssla med dessa barn! Åldern 3-6 är så rolig! Åja - 8 respektive 14 (hehe dvs mina egna) är fina åldrar också....

Läsa ur Barnens Bibel kan ge olika resultat! Ibland frågar de genast "när får vi börja pyssla??". Ibland vill de höra mer "sagor"  . Ibland har de totalt missförstått poängen, eller ger en "goddag yxskaft" kommentar till mamma när hon kommer tillbaka och undrar.

Men teologisk utbildning är ju inte på något sätt kravet på dessa små - utan bara en lekfull provsmakning av vad man kan intressera sig för när man växer upp och sedan blir vuxen.

Pysslet däremot är blodigt allvar. Fullt koncentrerade tar de sig an lim, färger och saxar. En stackars pojke slet och slet med sin sax - innan jag insåg att han var vänsterhänt!!! Inte lätt att klippa med en högersax då!!   Genast gick jag och köpte honom en bättre sax och skyllde på frånvaro av utbildning i pedagogik... bara praktisk livserfarenhet av två egna, högerhänta, barn.

Ibland ser golvet i salen där vi är ut som värsta bombnedslag efter vår timme där - med glitter o konfetti överallt. Men efter några minuters sopande och lite fästmassa (grått klet) så har jag förvandlat väggen till en vacker konstsalong med alla barnens alster.

Själv bor jag ju så nära att jag cyklar till jobbet på söndags mornarna. Det kan ha sina faror. Vid strategiska platser ligger så gott som alltid krossat glas - som tråkiga bevis på en rolig(?) fest. Man får åka slalom!

En kollega berättade att han när han tar spårvagnen till jobbet MÖTER de sena fest-prissarna på väg hem... Ja så olika kan livet vara.

Jobbar man söndagar, får man istället en ledig måndag! Det är grejer det!! Då är jag alldeles själv hemma och njuter av att göra saker ensam!

Det var roligt att skriva lite hemma-hos reportage om sig själv 

Må så gott alla!

/MalinB

Jag har varit tjänstledig hela mars för vår återresa till Kina, på mitt jobb är det i alla fall så att det är så dyrt att ta tjänstledigt så tar jag ledigt tre veckor får jag ändå inte betalt för den fjärde, så då kan jag ju lika gärna vara ledig hela månaden och få lite gjort hemma!
MEN, när jag skulle gå till jobbet i tisdags tyckte jag det var motigt! Jag hade funnit mig väl tillrätta med att vara ledig, ta det lugnt om morgnarna och ha eftermiddagarna med barnen. Jag var inte alls intresserad av att gå till jobbet! Efter en semester känns det ju roligt att komma tillbaka men inte denna gången! Hade jag vunnit de där 215 miljonerna, eller bara 20, eller 2 i alla fall, hade jag inte gått till jobbet i tisdags! Så snabbt man kan vänja sig!
Jag kunde dock trösta mig med att det bara var två dagar sedan skulle jag vara ledig en eftersom jag tar min sista föräldradag i morgon, när Maria fyller åtta år.
Men sedan då! Tittade i almanackan, oh hu! Vecka efter vecka med 5 hela dagar, inte en helgdag på evigheter! Hur ska detta gå?! Måste gå och köpa lite Lotto, kanske en Tialott också? Så får jag väl leva på hoppet och släpa mig till jobbet så länge...

/Ewa

Mitt ena barn har under en hel vecka fått åka taxi till en annan skola och lära sig teckenspråk eftersom mitt andra barn har en hörselnedsättning och kan teckna flytande. Det var en jätterolig vecka och hon kom hem glad varje dag och berättade om nya erfarenheter och vänner.

Sista dagen i veckan hade någon frågat -Är du adopterad!?- och sett ut som ett frågetecken. Och frågan kom först efter att mitt barns blonda pappa hämtat henne efter sista lektionen. När jag hämtade henne tidigare under veckan reagerade ingen, polletten ramlade alltså ner först när de sett två ljusa föräldrar hämta ett svarthårigt barn. Och tanken slog mig då.

Barn bryr sig inte om olikheter.
För barn finns egentligen ingen rasism och de skapar den inte heller.
Barn möter ett annat barn och konstaterar -Jaha, såhär ser du ut- och sedan är allt väl.

Barn lägger inte vikt vid olikheter förrän vi vuxna ger olikheterna olika "värde".

Nog är det synd att vuxna är så korkade.

Vilken tolerant värld vi annars skulle leva i.

/Monica

Omtänksamhet om sin lilla mamma när man är 8 år kan se ut på lite olika sätt. Min lilla kreativa tös gav mig för lite sen ett nogsamt ritat papper. Ett rutsystem med bilder och siffror på. Jag insåg snabbt att detta var ett fantastiskt ark med rabattkuponger!!! 50 kr rea på Bratz, till exempel. Eller vad sägs om en Barbie-utstyrsel helt gratis!?! Hon hade verkligen förstått vad det är mammor behöver!! För att fullborda det hela hade hon gjort ett kontokort till mig - tejpat lite på ett gammalt uttjänt kundkort som fanns i leklådan. Undra om det är ett sådant där MAGISKT kort som man bara betalar och betalar och betalar med??? Ett sådant behöver vi mammor verkligen - speciellt när det kommer till leksakerna ;-)

Det är fantastiskt att vara mamma!!

Må så gott! /MalinB

Haiti hade sin och Sichuan sin - jordbävning. Omöjligt att jämföra, vare sig på Richterskalor eller mänskligt lidande. Men för mig som har hjärtat i Kina, finns det vissa iakttagelser som jag nu vill skriva om.

Jag är nämligen lite avundsjuk på Haiti. Tänk så enkelt det var att skänka pengar dit!! Som svampar ur jorden dök uppmaningar fram från den ena väletablerade hjälporganisationen efter den andra. Alla fanns på plats, alla ville hjälpa. Vi såg och hörde i media att hjälpen kom fram.

När jordbävningen skakade Kina och Sichuan-provinsen den 12 maj 2008 fanns inga internationella organisationer på plats. I Kina fanns inga väletablerade kontakter eller nätverk, bara okänt land. Vi fick vara väldigt fiffiga för att få fram pengarna, och sedan bara ödmjukt hoppas att pengarna kom dit de skulle. Vi trixade och skickade pengar genom de amerikanska hjälporganisationerna - de hade ju kontakterna och visste hur de skulle använda dem. För viljan att hjälpa såg vi - vi med hjärtan i Kina - överallt. Var och en av oss blev till en länk för de insamlade pengarna, de samlade tankarna, omsorgen och bönerna för dem som mist allt i denna naturkatastrof. Från våra vänner, arbetskamrater, grannar och släktingar kom pengar i en strid ström. Och ja, pengarna kom fram; det kunde vi som visste var vi skulle leta få klarhet i. Men man hade önskat att gemene man, utan kontakter i Kina, också hade kunnat hjälpa till.... Man hade önskat att det bara hade varit att lyfta mobilen och messa ett nummer - och vips hade pengarna varit i Kina.

Fotnot; (för att friska upp vårat minne) Föreningens medlemmar och/eller stödjare hjälpte till att samla in och skicka iväg sammanlagt 19.475 Skr till Sichuan genom HTS (Half the Sky).

Ingenting är omöjligt!

Lev väl, MalinB

Jag håller helt med Monica....Det är sorgligt!

Saker och ting utvecklas ju hela tiden åt det sämre hållet.....tycker jag!Man trasslar till det så färre barn får familj!

Visst, det är ju sorgligt bara det att det finns föräldrar som vill ha barn.....och föräldrar med barn som vill ha syskon som nu får leva med sorgen efter det barn/syskon som inte kom......MEN det värsta är ju att många barn får leva med sorgen att inte få föräldrar!!!!

Klart att det ska finnas regler.....och också åldersregler.....men att driva saken in absurdum är väl att ta i!

Sen är det en annan sak och som jag känner mig så himla dubbel inför!Det här med 48-timmarslistan!

Jag jublar varje gång ett barn får föräldrar....och det känns rakt högtidligt varje gång nån kan se förbi ett "sn" och se BARNET!Alla barn oavsett "sn" är värda att få föräldrar och att vara förälder till ett barn med "sn" är ju i grunden "bara" ett vanligt föräldraskap.....med en extra knorr!Jag är så glad att den här möjligheten finns!!!!Ur barn och föräldraperspektiv är det bara plus!!!

MEN....jag blir nästan sjuk när jag ser det från CCAA-sidan.....Vad är det här???
Tyvärr kan jag inte se det från det håll jag borde.....Att Kinas myndigheter värnar om barnen som har det extra kämpigt i Kina och därför prioriterar att ge dom föräldrar!!!Det vore OK!!!

Jag ser det istället lite som att man låter oss som adopterar "förlora ansiktet" just av brist på respekt för oss.Att man inte ser att barnen har samma värde som andra barn utan passar på att utnyttja "systemet" och "slänger" iväg alla barn man själv inte vill ha.....Jag VILL INTE se det så här och försöker gång på gång hitta nån vinkel för hur man skulle kunna göra så att tanken inte ens slår en....

Mina tankar runt det här KAN ha att göra med att jag när Kinaadoptionerna började hade en tro på att just Kina såg till att det här rullade på etiskt helt rätt.....och med åren har man ju fått så många bevis på att så är inte fallet!Många är gångerna tårarna rullat av besvikelse!Jag ville ju så få ha kvar bilden av att Julia kommit till oss på ett sätt som bara var rätt....fast förstås ändå tragiskt.....och nu.....känns det ändå mer bittert!

Men man får ju lov att ta att ett land långt borta (även om det är ens barns födelseland) inte har samma tankesätt.....på nåt vis!

Och nu upplever jag en ännu större besvikelse över hur mitt eget land gör....Hindrar adoptioner genom att inte ha en övergångsperiod innan åldersgränsen slår till!!!

Mina tankar går till barnen......VEM månar om dom?VEM tröstar?VEM älskar?VEM stöttar?
(Ni vet väl alla att man FÅR skänka pengar till vårt bistånd....som går till barnen som är kvar i Kina....)

Jag har senaste månaderna blivit påmind flera gånger om ett dilemma i adoptionsvärlden.

Väntetiderna för adoption har ökat, det har ju knappast undgått någon. Och åldern då blivande föräldrar får starta utredning för adoption har sänkts, det har ju knappast heller undgått någon.

Men vad som verkar undgå många är att kommunerna inte längre förnyar redan givna medgivanden i samma grad som tidigare. Är du "överårig" (och vad som räknas som överårig verkar inte vara helt fastställt, prejudikat verkar finnas men det är ändå luddigt) och har haft dokumenten i ett land i flera år och precis står i tur att få barnbesked så kanske du ändå inte får förlängt medgivande.

Det är alltså kombinationen av långa väntetider och föräldrarnas ålder som spökar.

Och då frågar jag mig, vems ansvar är det att hålla koll på medgivandets utgångsdatum

och om det är realistiskt för familjen att få ett barn från det land dit man skickat sina dokument innan de faller för åldersstrecket?

Är det kommunen, eller familjen eller adoptionsorganisationen? Eller allas?

Borde kommunen skicka ut ett meddelande i förväg och berätta att de inte tänker förnya medgivandet pga ålderskäl? Och hur långt innan medgivandet går ut ska de isåfall skicka meddelandet? Ett år? Ett halvår? En månad?

Ska familjen själv hålla koll på när medgivandet går ut och själva skaffa sig så mycket info om läget i adoptionsvärlden så att de själva kan förutsäga om de kommer hinna adoptera eller inte?

Eller ska adoptionsorganisationerna hålla koll på medgivandedatumen, göra en tidskalkyl för om familjen kommer hinna adoptera från det landet de skickat dokument till eller om familjen bör byta land eller tänka sig adoptera ett barn med speciellt behov (vilket oftast går något snabbare)?

Ja vems nu ansvaret än är eller vems ansvar det bör vara så verkar det inte fungera. För det finns familjer som faller på målsnöret helt i onödan.

Och det är sorgligt. Speciellt för de barn som längtat efter ett syskon.

//Monica