Blogg »

• Styrelsebloggen »
• Ninas bloggsamling
• Vykort från Kina »
• Barnen i storstaden »
• Bara för medlemmar »
• Medlemsblogg »
• Mias blogg (lösenord) »
• Länkar »

Skrivet av Berit

2007-05-06     

Vi återvänder till Guangzhou och besöker också Yunnan.

Äntligen var det 29 mars och dags för oss - Berit, Mats och Li - att återvända till Kina. Vi skulle dels besöka Guangzhou och planerade också att åka till Hongkong och bla besöka Disneyland som stod högt på Li´s önskelista. Först skulle vi åka till en, för oss, ny provins som heter Yunnan och ligger i sydvästra hörnet av Kina och gränsar mot Tibet och Vietnam.

Vår resa till Yunnan-provinsen

Tillsammans med Nina, Per, Ninni och Calle gör vi en 8-dagars rundresa i Yunnanprovinsen. Vårt första stopp på resan är Dali, vi bor i gamla Dali. En charmig stad som det är lätt att tycka om. Här märks att det bor många olika folkslag, en del går klädda i sina folkdräkter. En dag tog vi kabinbanan för att komma upp till högre höjder med fin utsikt och det fanns små vattenfall osv. Dali ligger vid sjön Erhai och vi hyrde en minibuss med chaufför för att ta oss runt sjön. Vi tittade på batikframställning, såg på folkdans vilket uppskattades oerhört av flickorna. Det satt helt stilla och bara tog till sig dansen och dess innehåll. De hade senare egna dansuppvisningar för oss vuxna - ibland med höga entreavgifter! Eftersom det var måndag när vi åkte runt sjön kunde vi se på den stora marknaden Shaping. Här kunde man handla det mesta som behövs för sitt dagliga liv - allt låg uppdukat på enkla bord eller direkt på marken. Frisören hade tagit med sig sin stol och kopplade sin elektriska "hårklippare" till elledningen ovanför oss! Här säljs också levande djur från lastbilsflaken osv. Vi avslutade turen med att ta en båt tvärs över sjön innan vi återvände till Dali.

Resan fortsatte med buss till Lijiang, en färd som går över höga berg och djupa dalar. Resan var en naturupplevelse och vi åkte dessutom igenom små byar och samhällen och fick en glimt av hur livet gestaltar sig på landsbygden i södra Kina. Bussen tog sig sakta fram på den ganska nybyggda men smala vägen och det var ett antal hinder på vägen såsom militärkolonner, åsnor, kärror och traktorer. Men hinder är ju till för att ta sig över vilket också vår busschaufför såg till att vi gjorde. Då är man glad att hastigheten är så låg! Även i Lijiang bodde vi i den gamla staden - som även den är mycket charmig. Här var det dock mycket turister. Vi var på en konsert och lyssnade till en orkester som spelade på gamla instrument - även en del av musikerna var gamla och den äldsta musikern var 88 år. Flera av musikerna fick ledas in men spela kunde dem! Vi besökte en närbelägen by som heter Baisha och där vi bl.a. fick träffa dr Hu - örtdoktorn (han har varit med i När och fjärran - programmet på TV) . Per kunde konsultera honom angående hans halsinfektion men dr Hu kommenterade att han såg frisk ut och inte hade några problem med blodtrycket! När han sedan förstod Pers problem blandade han snabbt ihop lite medicin. Det blev en hög malda örter som skulle intas 2 ggr dagligen! Jag är osäker på om Per fullföljde sin medicinering!

När vi sedan skulle bege oss till Zhongdian, tibetansk stad, som ligger 3200m ö h så hyrde vi återigen en minibuss med chaufför. Det är en resa på ca 20 mil. Vi gjorde ett antal stopp innan vi nådde vårt mål bl.a. tittade vi på Yangtseeflodens första sväng och stannade ett par timmar vid Tigersprångsklyftan.

Tillsammans med en del andra turister njöt vi av häftig natur och gick trapporna ner i ravinen - och även upp! Det fanns bärstolar som man kunde få sitta i - men vi kämpade upp igen! Vi tog till oss legenden om tigern som hoppade över ravinen. Vi köpte saffran under ett annat uppehåll. Kineserna bygger upp platser som de gärna vill att turisterna stannar vid och spenderar pengar på. Turismen ökar snabbt i denna del av Kina, vilket leder till att kineserna kan värdera sina tjänster och varor på ett annat sätt. Det gäller att vara tydlig och klar över vad man vill ha och vad man är beredd att betala, för det finns en risk att man blir lurad. Även i Zhongdian bodde vi i den gamla staden och vi har aldrig tidigare varit på så hög höjd. Vi kände av den höga höjden - men vi hade ett lugnt tempo. Det var kallare här och husen har ingen värme men sängarna var uppvärmda som tur var! För det var riktigt kallt på nätterna! Vi åkte till en sjö-vattensamling (uttorkad) och stäpp där jakar och hästar gick och betade. Det fanns en del ovanliga fåglar såsom svartnackad trana, som Mats inte sett tidigare. Detta gladde honom som nu kan skriva in i sin fågelbok namn på några fågelarter han inte sett tidigare. Till barnens stora glädje så fick de galoppera ut på stäppen. Inga hjälmar i sikte.

Vi åkte vidare och besökte ett kloster med 700 munkar innan vi slutligen kom till en varm källa som vi kunde bada i. Vi hade höga berg runt omkring oss och det rann hett vatten och vi kunde plaska omkring i detta paradis och bara njuta. 

Flyget tog oss sedan till Kunming - provinshuvudstaden. Vi besökte den några timmar innan vi återvände till Guangzhou.

Shopping i Guangzhou
När utbudet av varor är så enormt stort och priset så lågt så gör man ständiga fynd. Vi besökte ett antal olika "marknader" såsom olika klädesmarknader, sko marknad, krimskramsmarknad och så en leksaksmarknad. Ryggsäckarna fylldes snabbt med varor och det ledde till att en ny resväska fick inhandlas. Det största fyndet vi gjorde, förutom inköp på den elektroniska markanden i Hongkong, var en ny fiol till Li. Spelfröken godkände den också!

Ett annorlunda restaurangbesök gjorde vi tillsammans med en tredje av Li´s kinakusiner Henry och hans familj som kom till Guangzhou. Vi var på fiskmarknaden och valde fiskar och skaldjur som sedan tillagades på en restaurang i närheten. Oerhört gott blev det! Fiskmarknaden var enorm och vi såg arter av levande fiskar och skaldjur vi aldrig tidigare skådat.

De amerikanska adoptivfamiljerna kommer till Guangzhou och bor på White Swan Hotel som ligger här på Shamian Island. När vi var i den stadsdelen kunde vi se de nyblivna adoptivföräldrarna stolt visa upp sina små. Det är lätt att bli påmind hur det var för 6 år sedan när vi fick vår skatt......

I Hongkong var vi i tre dagar och det är en stad som rymmer mycket och jag återvänder gärna till den - en riktig favoritstad. Vi åkte färja och dubbeldäckare, besökte nattmarknaden och vandrade runt i kvarteren. Vi var också en dag på Disneyland - en oförglömlig upplevelse för Li.

När det sedan var dags att återvända till Sverige kunde vi snabbt konstatera att våra inköp vägde lite för mycket så det blev en febril aktivitet för att få ihop allt. Vi klarade vikten precis utan att behöva betala övervikt - handbagaget som bestod av två ryggsäckar, en väska, en kabinväska på hjul, två små papperskassar med te, en fiol och vinterjackor uppmärksammades inte!

Att resa i Kina är fantastisk! Livet på landsbygden är att gå tillbaka i tiden 100 år - hårt slit utan hjälpmedel, många bär skörden på ryggen, en del har enklare fordon, arbetar med en hacka på åkern osv. Vi har fått ta del av en storslagen natur och lyxen i storstäderna som står i kontrast till landsbygdens enkla liv. För oss är ju inte Kina vilket land som helst - eftersom vår dotter är född där - att få möjlighet att lära känna landet på detta sätt är en förmån. Ett varmt tack till Nina och Per som har möjliggjort vår resa och delat semester med oss. Vi har fått många upplevelser med oss att vara rädd om. Vi återvänder gärna till Kina för att få se andra delar av detta väldiga land och till Hongkong.......

Hälsningar från
Berit, Mats och Li
 

Skrivet av Nina

2007-02-18     
 
Barnen börjar bli stora. Det märks på många sätt och ett av dem är att de ibland upplever att mamma och pappa är otroligt pinsamma. Speciellt pinsamt är det när jag ska försöka prata kinesiska. Barnen håller för öronen och försöker gömma sig efter bästa förmåga, allt för att slippa bevittna det pinsamma skeendet. Jag kommer så väl ihåg hur det kändes när jag var i Ninnis och Calles ålder. Inte blev det bättre av att min mamma och pappa fortsatte, precis som jag nu gör, utan att ta minsta notis om sina stackars förödmjukade barn.

I veckan fick barnen uppleva någonting som tog ordet pinsam till nya, oanade höjder. De fick sin pappa i en av rollerna i en pjäs som hade satts upp för den årliga personalfesten.

I söndags meddelade Per, med andan i halsen, att det var bråttom för honom att komma till jobbet. Det var nämligen generalrepetition.

- Var är Calles cykel, frågade Per.
- Vad ska du med den, frågade jag.
- Jag har ju sagt att jag ska spela pannkakskock och cykeln är rekvisita, sa han med en ton som antydde att han tyckte jag var helt korkad som inte begrep att en cykel är den viktigaste utrusningen för en pannkakskock (vilket det är i Kina).

Kinesiska personalfester är öppna inte bara för de anställda utan även för släkt och vänner så därför fick även jag och barnen vara med på firmafesten. Vi gav oss i väg i god tid och fick se Per bli sminkad, få mikrofonen inställd och få de sista instruktionerna av den inhyrda koreografen.

Personalfestens huvudattraktion var de 12 föreställningar, av olika karaktär, som personalen flitigt hade övat på.  Det bjöds på teater, sång, dans och musik. En del var jättebra och en del var mindre bra. Mod saknades inte.

Publiken skrattade gott åt Pers uppträdande. Om det berodde på innebörden av det han sa eller hans uttal vill jag låta vara osagt. De uppträdande grupperna tävlade sinsemellan och Pers ensemble vann naturligtvis.

Efter uppträdande och utdelning av diplom till duktiga medarbetare var festen slut. Ingen mat, ingen dans och inga skandaler. 
 

Skrivet av Nina 

2007-02-18  
 
Förra veckan var ingen höjdare. Båda barnen var sjuka i någon "influensaliknande" sjukdom. Det är första gången på över ett år (peppar, peppar ta i trä) som barnen tvingas vara hemma från skolan och det är verkligen otroligt i en region där bakterierna frodas, influensorna startar sina korståg runt jorden och farliga sjukdomar som SARS samt fågelinfluensan sägs "födas".

Det är därför heller inte konstigt att alla kineser vet vilken mat som läker vilken sjukdom. I Kina har man länge vetat att mat är medicin, något som vi i västvärlden har fått klart för oss de sista 10-20 åren. När vi, i väst, tänker på mat som medicin handlar det kanske mest om matens långsiktiga betydelse för hälsan, tex. olivolja, fiskfetter mm.

I Kina använder man mat som medicin även vid "enkla" övergående sjukdomar som tex. förkylning, tillfällig värk, magknip etc. Viss mat är bra för kvinnor och viss mat är bra för män. Det finns mat som är bra för gravida och annan mat som är bra för dem som precis har fått barn. Önskar man tjockt hår ska man äta det ena och vill man ha långa naglar ska man äta det andra osv. Alla livsmedel blir på så sätt attraktiva vid någon tidpunkt. Jag har full respekt för kinesiska huskurer men jag kan också tänka mig att "propaganda-apparaten" i Kina har "hjälp till" med marknadsföringen av vissa "hälsobringande" livsmedel, i alla fall under den tid när det rådde brist på mat och invånarna tvingades äta "allt" för att överleva.

När mina barn är sjuka brukar de, mer eller mindre, få önska vad de vill äta i hopp om att de i alla fall ska få något i sig. Sai Me (städerskan) är av helt annan åsikt. Hon tycker naturligtvis att man ska äta mat anpassad efter hälsotillståndet. Hon såg ut som jag var i färd med att förgifta de stackars barnen när jag serverade dem de tämligen harmlösa raggmunkar som de hade önskat.  Även på vätskefronten har hon bestämda uppfattningar. Ljummet vatten skulle det vara, punkt slut. Hennes vakande öga över barnens näringsintag kulminerade allt eftersom febern steg och det slutade med att jag fick "smuggla" juice till sjuklingarna.

Så här kunde dialogen gå:

Dottern:
- Sai Me (städerskan) är liksom för mycket. Det är precis som hon ska bestämma vad vi ska äta. Jag förstår inte varför?
Mamma:
- Det är lite svårt att förklara. Hon försöker bara vara snäll. Vi får äta när hon har gått hem.
Sonen:
- Kan vi gå ut och leka?
Mamma:
 - Nej du är sjuk. Möjligtvis kan vi gå ut och köpa glass.
Sonen:
- Tycker Sai Me att glass är bra?
Mamma:
- Nej, men hon behöver inte få veta. Vi kan smyga.

Situationen var ganska komisk och vi skattade gott, jag, barnen och Sai Me.

Sai Me fick laga mat. Soppa med färska nudlar (torkade är strängt förbjudna) och spenat. Dumplings i buljong med vårlök, koriander och vinäger, Sellerisallad. Gott, tycker jag, men kanske inte så aptitretande för två sjuka barn.

Barnen är i alla fall friska nu och jag har fått mig en lektion i kinesiska huskurer.

Sai Me är kanske inte världen bästa städerska men hon är snäll och pålitlig. Vi kan tyvärr inte ha några djupare konversationer eftersom hon inte kan ett ord engelska och mina kunskaper i kinesiska är mycket grunda. Sai Me och jag är födda samma år. Hon har två barn, en pojke och en flicka, som jag har uppfattat är kvar i hemprovinsen Henan. Henan är för övrigt samma provins som Ninni kommer ifrån. Världen är liten!

Sai Me åker till sin hemprovins under det kinesiska nyåret. Jag kan tänka mig att hon kommer att underhålla hela släkten med anekdoter om den galna familjen som hon arbetar för. Hon har i alla fall bett om foto på oss.
 

Skrivet av Nina

2007-02-02    

Just nu känns allting botten. Det är inget kul att vara här längre. Plötsligt ser jag alla spyorna utanför nattklubben där barnen tvingas att vänta på skolbussen, varje morgon. Om någon tror att kineser inte dricker alkohol kan jag upplysa om att det är fel!!! Däremot verkar de inte tåla spriten - men super gör de.

Projekt "byta lägenhet" har vi lagt på is. Ärligt talat är det osäkert om vi kommer att vara kvar till nästa höst. Pers arbetsgivare har "problem" med att betala ut lönen och dessutom har det visat sig att de utlovade försäkringspremierna och skolavgifterna inte är betalda. Det går inte att skrika till chefen: - Nu får det var nog!  Då är det någon som "förlorar ansiktet". Om den personen råkar vara en person av rang kan vad som helst hända.  Det politiska spelet i ett kinesiskt företaget är svårt att förstå. "Mutmiddagar" är i alla fall ett bättre medel än hårda ord om man vill har ut sin lön.

Den internationella "Kärringklubbens" möten är en pina att gå på. Ljudnivån är högre än på ett kinesiskt dagis (skithög) och samtalsämnena är totalt ointressanta.  - Oh, nice to see you. How are you? bla, bla, bla.  De flesta pratar oavbrutet, om sig själva och sitt, bara för att munnen ska gå. Dialog och ett ömsesidigt utbyte av tankar och åsikter, tycks vara ett okänt begrepp. Vi, med internationella mått mätt, timida svenskar kommer inte långt med vår vana att vänta tills vår samtalspartner har pratat färdigt. Det gör de aldrig!

Internet funkar mycket dåligt sedan jordbävningen i Taiwan innan jul. Jag håller på att bli tokig på att vänta på sidor som aldrig öppnas och mail som aldrig kan skickas. 

Sai Me´s (vår städerskas) omsorger går mig på nerverna. Man vågar knappt hosta för då kommer hon med någon kinesisk huskur. Hon har, i all välmening, jämt åsikter på vad jag köper i matväg. Min husmorstalang räcker definitivt inte till när det gäller att välja rätt grönsaker för rätt årstid och rätt frukt i förhållande till månens storlek eller vad det nu kan var för "regel" som gäller. Till och med mitt val av snabbnudlar blir fel. Raskt springer hon ner och köper de "rätta". Sai Me är jättesnäll och jag litar på henne. Däremot litar jag inte på min egen förmåga att kommunicera med henne. Försöker jag säga något eller ändra någon rutin så resulterar det ofta i missförstånd.

Vi har köpt ett dyrt Vip-kort till ett, vid inköpstillfället, välutrustat gym. Allt eftersom månaderna har gått har det ena träningsredskapet efter det andra gått i sönder. Det är nästan hälsovådligt att använda en del av utrustningen. När man påpekar sitt missnöje över situation, ler personalen vänligt och rycker på axlarna. Ingenting händer trots att jag, med en dåres envishet, tjatar och tjatar.

Den största orsaken till min sinnesstämning har dock varit min oförmåga att ta tag i min slutuppgift och bli klar med förra terminens studier. Jag är så besviken på mig själv och som bestraffning har jag inte tillåtigt mig själv att göra någonting roligt. Nu är dock uppgiften klar och jag ser ljuset i tunneln.

Guangzhou är trots allt en ganska trevlig stad och människorna på "klärringklubben" är kanske inte så ytliga, trots allt. Internet kanske börjar fungera nästa vecka. I väntan på snabbare uppkoppling kan jag ju alltid försöka göra soppa på den där 5 kilos vintermelon som Sai Me kom släpandes på idag. Alltid botar den någon sjukdom.

Lyxproblem? - Ja, så är det nog. Man kan ju alltid shoppa lite som tröst.

Skrivet av Nina   

2007-01-14

Guangzhou kan inte tävla med Beijing när det gäller sevärdheter men jag skulle ända vilja påstå att det är en bra semesterdestination om man vill åka till Kina, speciellt för barnfamiljer. Barn är ju oftast inte så intresserad av grandiosa palats, långa murar och stora torg. Guangzhou har annat att bjuda på. Fördelen med Guangzhou är att det är lätt att ta sig härifrån. Barnvänliga destinationer som Hong Kong (Disney Land), Hainan Island och Yangshuo (sockertoppsbergen) ligger bara ett "stenkast" härifrån.

Disneyland och Hong Kong

Till Hong Kong tar man sig på under tre timmar (inklusive ca en timmes tullprocedur). Man kan åka lokaltåg, buss, snabbtåg eller båt. Det går också direktbussar till Disneyland. Bussen som lämnar Guangzhou kl. 7.30 på morgon är framme strax efter att de öppnar kl. 10.00. Säga vad man vill om denna kommersialiserade nöjespark men nog är det en upplevelse för barnen. Inträde kostar knappt 1000 kr för en familj på 4 personer och då får man fritt tillträde till alla attraktioner. Mat och dryck ligger på samma nivå som McDonald's i Sverige. Prisvärt tycker jag, så länge man håller sig ifrån alla souvenirerna. Disneyland i Hong Kong är nog mindre än sina dito i Paris och USA men fullt tillräckligt, i alla fall för de mindre barnen. Efter en heldag med alla de välkända Disneyfigurerna kan man välja att åka tillbaka samma kväll till Guangzhou, eller sova över en natt i Hong Kong och uppleva stadens underbara blandningar av öst och väst.             

Hotell är dyrt i Hong Kong, typ 1000 kr för ett billigt alternativ. Vi brukar välja ett guesthouse och betalar då ca 300 kr för ett centralt beläget, spartanskt men rent rum med toalett och dusch. (Obs! Ska man till Hong Kong måste man ett visa med "two entries")

Yangshuo och sockertoppsbergen

Yangshuo är en liten stad vid Li-floden, som är omgiven av de vackra sockertoppsbergen. Staden saknar motstycke, i alla fall i Kina, och är mycket turistisk på ett nästan västerländskt sätt. Nästan alla pratar engelska och det är bara att "stänga av" hjärnan och låta sig lotsat runt och njuta av den vackra omgivningen och den avslappnade atmosfären. Man har möjlighet att cykla runt eller hyra en båt och på så sätt uppleva Kinas landsbygd.

Logimöjligheterna är oändliga och billiga. Från Guangzhou kan man flyga till Guilin för ca 500 kr/enkel och vidare med taxi till Yangshuo för ca 200 kr (1½ timmes resa). Alternativt kan man ta nattsovbussen mellan Yangshuo och Guangzhou. Resan tar då ca 10 tim och är tidseffektiv på så sätt att man lämnar en destination på kvällen och är framme vid nästa tidigt nästa morgon.. Bussarna är helt OK med säkerhetsbälte och sängar/britsar.    

Biljetterna kostar ca 100 kr och resan blir ett äventyr i sig.

Hainan - Sol och bad

Hainan är Kinas tropiska ö är ett alternativ för oss sol- och badhungriga svenskar. Sanya med närliggande stränder kan kanske inte tävla med de traditionella asiatiska "badländer" när det gäller turkosblått vatten och mysiga små restauranger och hotell direkt vid stranden. Istället erbjuds man en mer exotisk badsemester, med kinesisk inramning, där inte var och varannan människa man möter pratar svenska, vilket nästan är fallet i Thailand.

Det satsas för fullt och nya hotell och affärskomplex är under uppbyggnad. De är gott om turister, de flesta från Kina och forna Sovjetunionen. Sanya ligger ca 1 timmes flygning från Guangzhou och en returbiljett går på en knapp tusenlapp.

Guangzhou - shopping

Guangzhou då? Visst finns det intressanta turistmål i Guangzhou också som är spännande ur historiskt perspektiv. Främsta anledningen till att komma hit är nog dock, trots allt, shoppingen. Guangzhou är hela världens marknadsplats så varför åka till London, Paris, New York och shoppa när man kan köpa samma varor här, till en bråkdel av priset. Här kan man verkligen göra fynd och med lite inköpsplanering kan en stor del av resan "betala sig".                

Klädinköp är ett måste. Jag har bott här över ett år och ännu bara lyckat besöka en bråkdel av alla de affärer, showrooms, lagerförsäljningar och "factory outlets" som finns. Naturligtvis finns det billiga kopior av alla de stora märkena. Det mest intressanta är dock, i mitt tycke, originalen av de lite "mindre" kända märkena. Det är otroligt spännande att fynda på de gigantiska marknadsplatserna med kläder avsedda för export och man vet aldrig vad man kommer att hitta runt nästa hörn. Jag har sett kläder från i stort sett alla de svenska stora märkena. Tröjor, blusar, skjortor, byxor och jeans kostar ca 10-40 kr/st. Det innebär att man får ca 35 plagg för en tusenlapp. Hur många plagg får man i Sverige för samma summa? Två? Det finns kläder i alla storlekar från prematur till amerikansk XXXXL .

Jag kan hålla på att beskriva shoppingutbudet i alla evighet. DVD-filmer, Gameboy-spel, pedagogiska träleksaker, plastleksaker, smycken, hårspänne, diverse krimskrams, heminredning, golfklubbor, tyger, skor, väskor, lädervaror, klockor osv. Allt till fyndpriser. Generellt sätt håller de varor som är avsedda för export bra kvalitet. Varor som är avsedda för den inhemska marknaden är ofta sämre. Jag antar att kineserna är vana vid att saker och ting har en begränsad hållbarhet.

Det finns gott om lekplatser och nöjesfält där barnen kan roa sig medan föräldrarna turas om att shoppa. Räkna med att det blir konkurrens om shoppingtiden! Jag har sett personer, som i normala fall hatar att shoppa, förvandlas till galningar i sin jakt på det perfekta fyndet.

En annan fördel med Guangzhou som resmål är att det aldrig blir riktigt kallt så vantar och mössor kan lämnas hemma. Sommaren är varm men det går att uthärda, våren är temperaturmässigt bättre även om det kan regna en del och vara ganska fuktigt. Hösten är behaglig och man kan till och med få uppleva dagar med blå himmel.

Förutom shoppingen får man inte missa fotmassage, SPA, frissan, nagelskulptrisen eller fotoateljén. Restaurangbesök är också en viktig del av resan och här i Guangzhou finns, bokstavligen, allt i matväg.

Till Alla vänner och släktingar: - Kom och hälsa på!

Ni som har adoptivbarn från Kina och har möjligheten - Res! Man behöver faktiskt inte åka till barnhemmet, i alla fall inte om barnen är i förskoleålders eller i del lägre årskurserna. Det räcker så bra med att bara "smaka" på Kina; känna dofterna, uppleva det dagliga livet, höra ljuden, se människorna och uppleva något av allt det roliga Kina har att erbjuda. Den "riktiga" återresan kan göras vid ett senare tillfälle och då är det kanske bra om barnet redan har varit i Kina och har en känsla för hur det är.

Den här texten blev egentligen alldeles för lång men resor är min passion och jag hade kunnat skriva hur mycket som helst. Planeringen är halva nöjet och jag hjälper gärna till. Både kända och okända är välkomna att höra av sig.

Länkar:

www.finnair.com Flyger direkt till Guangzhou från Helsingfors. Även Air France och Lufthansa flyger direkt till från Europa. Det går också att flyga till Hong Kong.

www.elong.net Bra sida om man vill kolla priser för inrikesflyg i Kina. Tyvärr tror jag inte man kan köpa biljetter från Sverige.

www.sinohotel.com  Här kan man boka hotell utan att behöva betala i förväg.

http://www.yangers.com Informativ sida om Yangshuo

http://park.hongkongdisneyland.com/hkdl/en_US/home/home?name=HomePage  Disneyland i Hong Kong

Skrivet av Eva-Britt 

2007-01-08 

Äntligen blev det dags för vår Kinaresa till Guangzhou för mig och min dotter. För drygt sex år sedan var vi i Kina och adopterade henne, så förväntningarna att åka till Kina igen var stora.

Det finns tillfällen när man känner en tacksamhet att träffa människor som man känner igen och jag kan säga att det kändes tacksamt att se Nina stå och vinka åt oss när vi kom till flygplatsen i Kanton. Vant lotsade hon oss till taxikön och sedan hem till övriga familjen. Det blev ett kärt återseende att träffa barnen och Per. Om vi trodde att det skulle bli vila av så var det redan klargjort att sova får vi göra någon annan gång. Istället för vila så blev det taxi ner på stan och shopping i dessa stora marknader. Det var så otroligt mycket att det var svårt att se något till slut.

Dagen efter var det shopping som stod på schemat igen. Men först var det besök hos optikern eftersom jag trodde att min syn var så dålig att jag behövde glasögon. Vi tog bussen dit och det var en upplevelse i sig att få åka lokalbuss i Kina. Synen var det inte något fel på, såg som en hök, behövde bara läsglasögon och det hade jag redan. Därefter bar det av i taxi till en superstor marknad med bara barnkläder. Eftersom allt kostade mellan 25-50 kronor så blev det en hel del. Ytterligare en marknad hann vi med och där var det bara skor. Jag slog tydligen rekordet genom att handla 8 par skor på en halvtimme (Nina hjälpte till). Hur gick det med barnen då? Ja, de lekte, hoppade och sprang var vi än befann oss.

Ytterligare upplevelser väntade, vi skulle åka nattbuss till Yangshuo på kvällen. Vi hade visst glömt att äta så vi hoppade in på en slags kinesisk pressbyrå som låg vid busstationen där vi åt nudlar med olika smaker. Sedan var det dags för sovbussen. Där halvlåg man i säten, fastspänd med säkerhetsbälte och så fick man täcke och kudde. När jag lade mig ner så kunde jag känna tårna ta i sätet framför och var tvungen att vända mig om och fråga hur det gick för Per. Jo tack bra, sa han och låg liksom dubbelvikt på något sätt. Det bar iväg på en skumpig resa, jag var glad att jag inte såg vägen för då vet jag inte om man hade vågat åka. Det blev en kisspaus mitt i natten och jag försökte förbereda dottern på vad som kunde vänta, typ hål i golvet. Det var bås där halva överkroppen syntes och när man kom in där var det en djup ränna i golvet som gick igenom båset och man hinner tänka tanken hur ska det här gå nu? Visade hur man skulle göra och det var inte något som helst problem. Fantastiskt vad barn klarar av!

Vi kom fram till Yangshuo på morgonen och det var fortfarande mörkt men vi kunde se hur dessa magiska sockertoppsberg tornade upp runt staden. Vi fick en liten vilostund på hotellet men sen bar det av på sightseeing, vi skulle bestiga ett av sockertoppsberget, Moon Hill, som det var ett stort hål i. Många trappor var det och brant men det växte mycket bambu och andra träd runt trapporna så det kändes inte så brant. Det märktes mera branthet på trapporna när vi gick nerför. Väl nere så bar det av till nästa upplevelse. Det var en stor grotta med belysning i olika färger och det kändes som i en sagovärld. Helt fantastiskt men det gällde att hålla sig till guiden för annars har man inte hittat ut.

På kvällen var det dags för en båtutflykt för att titta på när det fiskades med hjälp av skarvfåglar. Det knöts en tråd runt halsen på fåglarna så att de inte skulle kunna svälja fisken. De små fiskarna slank ner men inte de stora. Vi åkte bredvid fiskarens bambuflotte där det var starka lampor i fören av båten. Jag hann tänka tanken om djurplågeri, men efter att se hur fåglarna dök upp och ner hela tiden för att leta efter fisk med hjälp av de starka lamporna och hur de nästan hoppade upp på flotten för att bli av med de stora fiskarna i halsen, såg jag mer ett samarbete mellan människa och djur.

Dagen efter var det dags för min stora födelsedag. Nina smusslade med en beställd tårta när vi satt och åt frukost på ett ställe. Därefter försvann barnen ut i köket och kommer sedan sjungande "Ja må hon leva" bärandes på tårtan med många ljus i. Dom var så söta!

Dags för nästa utflykt som var en båttur på Lifloden. Vi fick gå iland efter en bit och gick till en liten by där det kändes som att gå hundra år bakåt i tiden. Det går inte att beskriva med ord men folk bodde faktiskt där. Jag kan säga att jag inte skulle klara det.

Efter båtturen bar det av till flygplatsen i Guilin för vi skulle flyga till en stad som heter Shenzhen och gränsar till Hong Kong. Vi fick sova en natt och sedan bar det av över gränsen till Hong Kong och det som hägrade nu var Disney. Där var det aktiviteter med filmer, shower, karuseller och parader och mycket mera. Barnen älskade att gå där, själv så kändes det som att man ville skjuta sönder några av högtalarna för att slippa musiken som var på överallt var man än gick. Det hela avslutades med ett hejdundrande fyrverkeri som var väl komponerat till musiken. Vi åkte tunnelbana därifrån och barnen lekte Lejonkungen utan att bry sig om övriga passagerare. När vi kom fram till hotellet där vi skulle bo sa Nina åt mig att gå fram till korsningen och titta på alla dessa skyltar. Så häftigt att se! Vilken storstadspuls!

Dagen efter åkte vi dubbeldeckare och tittade på Hongkongs vyer. Därefter var det dags att gå över gränsen tillbaka till Shenzhen och sedan ta tåget tillbaka till Guangzhou. Det var förseningar och väldigt mycket folk och vi var alla trötta. När vi kom hem lekte barnen passkontroll, det vi trodde att de inte hade sett så hade dom sett allt.

Det är vår sista dag i Kina. Städerskan är barnvakt och Nina och jag beger oss ut på en sista shoppingrunda. I början så provar jag allt och det är jättekul men efter fem timmar så håller man bara plaggen framför sig och säger trettio kronor. Herregud vilken konfektion! Det går inte att beskriva hur mycket det är!

På kvällen går vi på Koreansk restaurang. För att komma dit går vi i smala gränder där jag aldrig skulle våga gå som turist och det är en fantastisk upplevelse att få gå där. På vägen hem slinker vi in hos hårfrissan och barnen och jag får håret tvättat med massage av hårbotten, axlar och armar. Det kryllar av folk runtomkring men det var så skönt och avslappnande att man inte märkte det.

Tack Nina med familj för alla upplevelser vi har fått vara med om. Det har varit fantastiskt och vi kommer aldrig att glömma det!

Hälsningar Eva-Britt och Emmy

Skrivet av Nina   

2006-12-27

På "Decoration Wholesale Market" här i Guangzhou är det julstämning hela året, även om det kulminerar i november-december. Det är svårt att föreställa sig mängden julgranar, tomtar, pynt och glitter som hänger sida vid sida med kinesiska lanternor och "Halloween" skelett. Fenomenet blir ännu med absurt med tanke på att kineserna, traditionellt, inte firar jul.

Det sägs att ca 60-70 % av världens juldekorationer görs i Guangdong provinsen där Guangzhou ligger. Jag gissar att även en stor del av västvärldens "hårda paket" i form av leksaker tillverkas här i regionen. Kinas miljö betalar ett högt pris precis som de tiotusentals underbetalda kinesiska fabriksarbetarna som tillverkar grejorna.     

Även om julen inte har någon djupare mening i Kina (har den det i Sverige föresten?) så finner man juldekorationen överallt och julmusiken strömmar ut från högtalarna i var och varannan affär. Det är naturligtvis de kommersiella intressena som talar. Lite julpynt kan till och med jag stå ut med men jag måste erkänna att det är otroligt skönt att slippa den övriga "julhetsen".

Granen är klädd, den traditionella julmaten är inhandlad på IKEA (inklusive en senapsgriljerad skinka från Ugglarp), pepparkakorna och vörtbrödet är bakat, julklapparna (som med all säkerhet är tillräckligt många i år) väntar på att bli inslagna, barnen har svårt att somna och lägenheten luktar glögg. Vi är förberedda för ännu en julafton i Kina! Vi är också ganska säkra på att Tomten hittar hit.

Vi saknar er alla nära och kära!

God Jul!

Skrivet av Nina

2006-12-15   

På Luciamorgon gick vi upp, i vanligt tid kl. halv sju. Väderrapporterna hade förutspått ett riktigt oväder med regn, storm och temperaturer ner mot 2 grader.  Per gick därför ut på balkongen för att kolla läget så att klädvalet kunde anpassas efter rådande temperatur.

- Varför står min portfölj på balkongen? Har ungarna lekt med den där, hörde jag honom ropa. Jag styrde stegen mot balkongen och det första jag såg var att min plånbok låg slängd på balkonggolvet och videokameran stod på den tvättmaskin som är placerad på balkongen. Hur hade sakerna hamnad där?

Plånboken var naturligtvis tom och vi upptäckt snart att Pers låsta portfölj var uppskuren. Vetskapen om att vi hade haft besök av tjuvar började sakta sjunka in och en febril genomgång av lägenheten påbörjades i syfte att klargöra om någonting mer saknades. Det gjorde det inte men däremot hittade vi, också på balkongen, en av våra knivar (modell större), som förövaren förmodligen hade använt när han skar upp Pers portfölj.

Ytterdörrarna (2 st) var låsta och oskadda så vi förstod att tjuven hade kommit in via balkongen i Calles rum. Hur kunde det ske? Vi bor trots allt på åttonde våningen.

Hur kom det sig att tjuven hade kunnat smyga omkring i lägenheten utan att vi hade hört någonting? Min plånbok och Pers portfölj hade legat på ett bord ca två meter från sängen där vi alla låg och sov. Hur hade brottslingen haft sinnesnärvaro att gå ut i köket och rota fram en kniv?

En av Pers arbetskamrater kom över och hjälpte oss att ringa polisen. Det dröjde inte mer än 20 minuter innan de anlände med en styrka på åtta personer. Rapporter skulle skrivas, fingeravtryck och foto skulle tas.  Det visade sig snart att vi inte var ensamma om den nattliga påhälsningen. Den fasadklättrande förbrytaren hade systematiskt arbetat sig nerifrån och upp och ytterliggare fem lägenheter i vår trappuppgång hade haft "besök".    

På tionde våningen hade tjuven "stött på patrull" då lägenhetsinnevånarna hade vaknat. Tjuven hade då, förmodligen i panik, hoppat ut från balkongen. När vi tittar ner från vår balkong kan vi också se resultatet av denna kamikaze flygning.

Vi vågar inte ens tänka tanken på vad som skulle kunna ha hänt om vi hade vaknat och tvingats konfronteras med uslingen. Brottslingen har de facto gått genom Calles rum med en kniv i handen. Tack och lov sov Calle i vårt sovrum, den aktuella natten. För första gången känns det inte så roligt att vara i Kina samtidigt som vi försöker trösta oss med att liknade händelse också sker i vår närmiljö i Sverige.

Obehagskänslan mildrats något av det faktum av att det inte var vi, som enda västerlänningar i området, som var målet. Det hade känt betydligt värre om någon, i smyg, hade iakttagit oss och bestämt sig för att göra inbrott, just hos oss. Nu råkade vi bara bo i den balkongrad som tjuven valde som måltavla.

Det är lite obehagligt att veta att någon skurk har smugit omkring och rotat runt i lägenheten Jag tror dock det hade känts mycket värre om det hade hänt hemma, i ett hus som man hade tänkt ha som sitt hem i en oöverskådlig framtid. Vi har trots allt redan sagt upp vår lägenhet, utan att ha något nytt på gång, och flyttar inom kort. Någonstans - vi vet inte vart, ännu. En sak är säker. Säkerhetsaspekten kommer att, i hög grad, beaktas i vårt fortsatta lägenhetsletande.

Tjuven då? Hans flygtur gick inte så bra. Han landade på ett tak på tredje våningen med ett antal brutna ben och blödande sår. Polisen grep honom, omgående, och nu ligger han tydligen på sjukhus i väntan på sitt straff. 

Skrivet av Nina   

2006-12-13

Det finns några ämnen som jag medvetet har undvikit...  Restauranger är ett sådant ämne. Jag har inte riktigt vetat i vilken ände jag skulle börja. Nu är dock tiden mogen att hugga tag i Guangzhous restaurangutbud.

Guangzhou är ett paradis för matroade personer. Kineserna älskar att äta och Guangzhou är de kinesiska gourmandernas Mecka. Restaurangutbudet är enormt och erbjuder allt från den solitäre nudelförsäljaren på gatan och det enkla "hål i väggen haket" till de sofistikerade franska restaurangerna eller de toppmoderna krogarna som erbjuder ett modernt "crossover cuisine". Däremellan finns naturligtvis också en uppsjö av varianter med både kinesisk och internationell inriktning.

Kantonesisk mat

Den kantonesiska köket är världsberömt och också det vid känner igen från kinarestauranger i västvärlden, om än i anpassad form. Det sägs att det kantonesiska köket är det "lättaste" och mest hälsosamma av det kinesiska köket vilket jag inte tror ett dyft på. Maträtterna har nämligen en tendens att bada i olja. Det är inte ovanligt att det ligger ca 1 dl matolja kvar på fatet när maträtten är uppäten. Skulle man använda Viktväktarnas tabeller vid näringsberäkning av den enklaste kantonesiska grönsaksrätt skulle alla varningslampor blinka ilsket rött. Det måste uppenbarligen vara någonting som inte stämmer i västvärldens kaloriberäkningstabeller för de flesta kineser är smala som stickor och många äter dessutom mycket och ofta.

Viktigt i den kantonesiska kokkonsten är att maten är fräsch och helst levande minuterna innan den hamnar på tallriken. Det är helt uteslutet att använda frysta råvaror. Klimatet gör att det finns ett rikt utbud av grönsaker året om.

Utmärkande för en kantonesiska restaurang är att måltiden börjar med gästerna sköljer av porslinet och ätpinnarna i det tevatten som servitrisen har hällt upp i tekoppen. "Diskteet" hälls sedan i en gemensam skål som står på bordet och som bärs ut när diskproceduren är avklarad varpå nytt te serveras i kopparna, denna gång avsett för att dricka. Gissa om det är populärt hos barnen att hålla på att slabba med tevatten innan måltiden? Bordet är som en sjö innan ens måltiden har börjat.

Det kantonesiska köket erbjuder allt man kan tänka sig och, i ärlighetens namn, också mycket som man inte kan tänka sig. Här äter man verkligen allt och för oss utlänningar kan det ibland vara lite svårt att navigera rätt i menyerna för att undvika de västa "farorna" som t.ex. hund, råtta, katt, grävling, kackerlackor och larver. Det är ytters sällan man erbjuds en engelsk meny och även om restaurangerna ibland har bilder är det svårt att avgöra om det man ser på bilden är hundkött eller oxkött. Kyckling kan tyckas vara ett säkert kort men det är numera någonting vi oftast undviker. Orsaken är inte fågelinfluensan utan det faktum att kycklingen oftast hackas ner hel med ben, fötter, kam och inälvor. Jag kan fortfarande inte riktigt begripa hur lokalbefolkningen lyckas äta dessa kycklingrätter utan att det resulterar i en blödande gom efter alla sylvassa benflisor.

Vi har fått vår beskärda del av bottennapp när vi har försökt att "fiska" i menyerna. Med tiden har vi dock lärt oss - numera har vi förvärvat en viss beställarkompetens. Den kantonesiska maten är fantasiskt god och fräsch om man lyckas beställa "rätt". Vi försöker att förlägga restaurangbesöket till en tidpunkt när finns mycket andra gäster på restaurangen.  Det är nämligen rätter som finns på övriga gästers bord som oftast blir vårt urval.

Dim sum

Dim sum är en kantonesiska specialitet och betyder "röra vid hjärtat". Dim Sum är en kinesisk form av tapas, dvs smårätter, som oftast serveras till frukost. Ett sant kinesiskt lördagsnöje är att ta mer sig hela storfamiljen på Dim Sum frukost. Efter måltiden börjar karaokeförställningen, i ett av de privata rum som oftast finns att tillgå på kinesiska restauranger. Efter sången till de gråtmilda kinesiska schlagerlåtarna, är det så dags för lunch, på samma restaurang, som nu har bytt menyer och serverar "vanlig" mat.

Mat från andra kinesiska provinser

I Guangzhou finns många "invandrare" från andra provinser i Kina och följaktligen avspeglar det sig också i restaurangutbudet. Det är bara att välja och vraka i bland maträtterna från, i stort sett, vartenda skrymsle av det väldiga Kina. Vi väljer gärna lite kryddstarkare mat och då hamnar vi ofta på någon restaurang som serverar mat från Sichuan- eller Hunanprovinsen. Det är inte ovanligt att mängden chili i rätterna är större än mängden övriga ingredienserna. Det är mycket gott, men man bävar ibland för toalettbesöken dagen efter.           

Internationella restauranger

I området där vi bor lever också många koreaner och utbudet av koreansk mat stort. Vi har verkligen lärt oss uppskatta det koreanska köket som känns sund och erbjuder många nya smakupplevelser. Godast är köttet som grillas vid bordet och serveras med en uppsjö av tillbehör. I Guangzhou finns naturligtvis också många restauranger som serverar mer eller mindre autentisk mat från t.ex. Japan, Indien, Thailand, Italien och Frankrike, Libanon. Nämnas bör också IKEA där vi kan få oss en varm korv eller en portion köttbullar.  Steget är heller aldrig långt till ett McDonald, Kentucky Fried Chicken eller Pizza Hut och tyvärr tenderar vi att hamna på någon av dessa restauranger oftare än vi önskar.

Vår favoritrestaurang

Vår absoluta favoritrestaurang här i Guangzhou är en fiskrestaurang som ligger nere vid den gigantiska fiskmarknaden. Restaurangen ser inte mycket ut för världen, men oj - vilken matupplevelse! Innan man går till restaurangen besöker man fiskmarknaden och köper sin fisk och sina skaldjur. Därefter ta man de ännu sprattlande djuren till restaurangen, lägger dem i en hink som serveringspersonalen bredvilligt erbjuder, korkar upp och smuttar på sin medhavda Riesling medan man försöker reda ut på vilket sätt man önskar de olika fiskarna och skaldjuren tillagade. Det kan inte bli mycket fräschare godare för att inte tala vilken totalupplevelse man erbjuds. 

Priser

För det mesta är det väldig billigt och prisvärt att äta ute även om priserna variera rejält. På de billiga haken får man en rejäl portion nudlar med tillbehör för en femma. Det kan dock vara klokt att fråga vad rätterna kostar speciellt om man går på en finare restaurang och väljer fisk och skaldjur eller exotiska ingredienser som t.ex. orm. Restauranger som serverar mat från andra länder tenderar också att vara dyrare.

Skrivet av Per   

2006-11-25

Så var det dags för den årliga basketturneringen på flygplatsen. Jag hade hört rykten om den tidigare och hade då vid något svagt ögonblick sagt att jag kunde vara med. Plötsligt en dag i början av oktober blev jag kallad till ett möte. Det var dags för årets stora händelse. Deltog på mötet gjorde driftchefen, personalchefen och en representant från personalavdelningen samt de ca 15 personer som skulle bilda själva laget. Driftschefen förklarade att vi skulle vara med i turneringen även i år. Vi hade förlorat en del spelare från förra året och en del hade kommit till. Turneringen skulle starta i början av november. En månad kvar, så nu var det bråttom med träningen. Driftschefen bestämde att det skulle tränas tre gånger i veckan. Två timmar per tillfälle på betald arbetstid. Vi fick prova ut kläder, en ordinarie dräkt och en reservdräkt. Det här var på allvar, det förstod jag.

Till den första träningen, som ägde rum på brandkårens träningsanläggning, kom tio spelare, driftchefen, personal chefen, produktionschefen, kommunistpartiets 1:e ordförande och några andra från kontoret. Det tog inte lång tid innan samtliga var aktiva på plan. Vi "riktiga" spelare på en plan, och halva ledningsgruppen och den administrativa personalen på en annan iklädda kostymer, kjolar och högklackat.  Efter tio minuter fick jag en armbåge på näsan och näsblod. En kvart senare var det dags för en ny armbåge och mer blod. En summering av första dagens skador: näsblod, stukat lillfinger, sträckning i ljumsken, skoskav och naturligtvis vansinnig träningsverk dagen efter. Underlaget vi spelade på var betong. Undrar när huvudet ska fatta att kroppen inte längre är 20 år?

Det tog inte heller många träningstillfällen innan hälsenorna fick nog. Det gäller att inte förlora ansiktet så snabbt iväg till den lokala läkarmottagningen i vårt bostadskvarter. Jag hade med mig min tolk och en kompis till henne. Inte för att jag behöver så mycket stöd för att gå till läkaren men man gör saker tillsammans här i Kina. Mottagningen var ett litet rum i gatuplan. Jag fick sitta på en liten stol och ta av strumpor och skor. Med på undersökningen var förutom läkaren och en kollega eller assistent till honom, tolken och hennes kompis. Dörren till mottagningen var öppen så alla förbipasserande på gatan som var intresserade kunde kika in och det gör de om det sitter en "långnäsa" i undersökningsrummet.  Läkaren klämde på hälsenorna i 30 sekunder och konstaterade snabbt att det behövdes akupunktur. Tre behandlingar och lite vila sen skulle det vara bra.

En vecka innan turneringen var det dags för träningsmatch mot brandkåren, förra årets vinnare av turneringen. Brandmännen i Kina har förmodligen precis som i Sverige möjlighet att träna regelbundet på arbetstid. Här är det dock baket som gäller och inte innebandy som i Sverige.

På bussen till matchen förklarade vår coach för brandmännen att västerlänning, dvs. jag, var ex-proffs från amerikanska basketligan. Detta imponerade stort på dem och alla skulle komma fram och hälsa. Vad besvikna de måste ha blivit!

En hall hade hyrts i en närliggande stad. Standarden på hallen var otroligt låg. Fönster och utrustning var skitiga och trasiga. Toaletten var av en ränna i golvet utan väggar som förmodligen aldrig hade blivit städad. I ett rum i närheten tränade små kinesiska flickor gymnastik. De gick på händer gjorde volter och vände ut och in på sig själva. De var otroligt duktiga och förmodligen inte mer än 5-6 år gamla. Det kändes ungefär som man var reporter på Sportspegeln med uppdrag att göra ett inslag om kommande stjärnor och deras träningsförhållande.

Så var det då dags att se om träningen gett resultat. Matchen blåstes igång och efter fem minuter stod det 20-2 i baken. Då var det dags för time-out. Vår coach förklarade att vi måste jobba hem snabbare, så mycket förstod jag innan driftchefen och kommunistpartiets 1:e ordförande tog över coachningen. Spelet fortsatte men det blev inte så mycket bättre och efter tio minuter fick herr ordförande nog och klev själv in i spelet. 1,60 lång i lågskor och kostym. Han hade förmodligen alltid blivit vald sist när det skulle väljas lag på gymnastiken i skolan och var mycket frustrerad över detta. Nu 50 år gammal har han avancerat i partiet och åtnjuter en respekterad position och kan därför göra lite som han vill. Han spelade över halva matchen och gjorde så att vi förlorade ännu större.

Efter matchen bjöd vi brandmännen på middag. Vi åkte till restaurangen utan att byta om och på vägen plockade vi upp båda organisationernas ledningsgrupper. Det började lite lugnt och fint med mycket mat och ett par öl på bordet, men som det ofta gör tar det inte många minuter innan skålandet börjar. När man skålar måste man tömma hela glaset annars förlorar man ansiktet. Alla vill ju naturligtvis skåla med mig. Med brandchefen bör man helst skåla tre gånger. Jag vet inte vad som är värst, att häva i sig ett par liter öl på några minuter eller snapsa med fotsvettsluktande 52%-igt risvin. Det enda positiva med dessa sjöslag är att de tar slut lika fort som de börjar. När middagen var slut satte sig den fullaste brandmannen i en polisbil och körde hem den lika berusade brandchefen. Vi andra skiljdes med kommentaren att "nu ska vi åka och jobba nattskift!!!"

Efter denna match var mina hälsenor naturligtvis mycket sämre. Det var dags att besöka doktorn igen. Samma uppställning igen men denna gång i ett undersökningsrum med sängar och andra patienter! Doktorn klämde lite längre på fötterna denna gång och konstaterade att det såg verkligen inte bra ut. Han skrattade lite åt min dumhet att spela så snart efter förra behandlingen och meddelade att jag inte fick spela på minst en månad. Det kändes ganska skönt att ta sig ur denna situation och fortsatt spel, och med flera vittnen. Jag meddelade vår coach att jag inte kunde vara med i turneringen. Han såg inte så glad ut men tyckte ändå att jag kunde komma med och visa upp mig. Jag hade ju ändå fått två uppsättningar kläder och skor.

Så var det dags för invigning av turneringen. Alla 15 lag samlades på planen kl. 09.00 ombytta. Ett invigningstal hölls av flygplatschefen. Man kände sig lagom uttittad bland alla kineser. 20 minuter senare var invigningen klar, då åkte vi till träningsplanen för två timmars träning. Vi hade vår första match fyra timmar senare!! Jag undrade försiktigt om det var så vettigt med träning så tätt inpå match.

Så var det dags för match. Halva ledningsgruppen på plats och femton personer utkommenderade (!!!!) för att vara hejarklack. Det började som mot brandkåren. Vi blev helt utspelade och jag kunde bara stå på sidan och titta på. Det vi förlorade mest på var returerna under korgen och det var ju min plats, den längste spelaren i hela turneringen. Ju längre matchen led desto mer steg adrenalinet i kroppen. Så det var bara en tidsfråga innan det var dags för inhopp. Jag kunde bara inte stå vid sidan av och se på hur mitt lag förödmjukades. Det gick hyfsat med fötterna i början men det tog inte mer än tio minuter innan det brast totalt. Jag haltade av banan och sjukvårdare tillkallades som undrade om ambulansen skulle fram. Jag lyckades dock avstyra detta.

Vi förlorade även nästa match stort. Det visade sig senare att de tre lag vi spelat mot slutade ett, tvåa och trea i turneringen. Det gav oss tillbaka lite av det förlorade självförtroendet. 

Skrivet av Nina   

2006-11-10

6-års dag

I veckan fyllde Ninni 6 år - stora tjejen. Firandet blir lite annorlunda när man inte har det vanliga nätverket omkring sig.

Ninni har dock tur som har födelsedag någon vecka efter den stora Kantonmässan. Mamma har kunnat fynda utställningsleksaker så presenthögen blev ganska stor. Den bästa presenten, i Ninnis tycke, kom från städerskan som anlände med 8 små guldfiskar i en plastpåse. Två låg döda i vattnet påföljande morgon, trots mina ihärdiga försök att blåsa lite syre i vattnet med hjälp av ett sugrör. Per skrattade gott åt mina ansträngningar.

På Ninnis skola är det tradition att barnen bjuder på tårta på födelsedagen. Ninni, som är en mycket bestämd ung dam, deklarerade att hon ville bjuda på "köpetårta" och jag var inte sen att låta mig övertalas. Bakning tillhör definitivt inte mina favoritsysselsättningar. Vi stegade iväg till bageriet och Ninni fick välja bland bilderna på de fantastiskt vackert dekorerade tårtorna.        

Hon fastnade för en rosa och vitt hjärtformad sak, i fyra våningar med massor av blommor, guldkulor och annat jokks, säkert avsedd för minst 50 bröllopsgäster. Jag lyckades få bort tre våningar, och saken var klar.

Förutom tårtkalaset förväntas klassens födelsedagsbarn ge de andra barnen presenter!!! Ja, visst låter det väl tokigt. Jag har förundrat mig många gånger när Ninni och Calle har kommit hem från skolan med en söt liten kasse med en tre- fyra olika små leksaker/grejor i. Nu lever vi ju i krimskramsets mecka så det är varken svårt eller kostsamt att få till den obligatoriska "presentpåsen". Funderar man ytterligare ett varv på företeelsen som sådan är den faktisk heller inte så dumt utan tvärtom, riktigt smart. Barnen undviker att drunkna i ett berg av presenter på sin födelsedag. Istället får de små portioner presenter, någorlunda jämt utspridda över året. För oss föräldrar är det också toppen. Vi behöver bara köpa presenter vid ett tillfälle och samma till alla barn förutom små genusbetingade variationer. Hur många gånger har man inte stått där, i sista sekund, vid leksakshyllan på ICA-Maxi för att försöka hitta en present som kan passa. Det slipper man om man befinner sig i Guangzhou.

1-års dag

Söndagen den 12 november är det 1 år sedan vi landade i Guangzhou. Tiden har rusat iväg samtidigt som det känns som om vi har bott här i en evighet. En arbetskollega med utlandserfarenhet sa till mig, innan vi gav oss i väg, att första året går åt till att utforska allt det nya medan andra året går åt till att förbereda sig för hemfärd. Visst börjar väl tankarna på Sverige smyga sig på lite ibland även om de, än så länge, känns ganska avlägsna.

Skrivet av Nina 

2006-10-28 

Vi tillhör inte den kategorin som har årskort på Dramaten och Operan, men om tillfället ramlar över oss hakar vi gärna på. I fredagen uppenbarade sig ett sådant tillfälle. Pers tolk rekommenderade oss att gå och se en danstrupp med dansare, från de olika etniska minoriteterna i Yunnan provinsen, som tillfälligt gästspelade i Guangzhou.

Vår erfarenhet av "folkdans" begränsar sig till de uppträdande som brukar vara obligatoriska inslag när man besöker någon turistort. Föreställningarna tenderar att vara måttligt underhållande och förmodligare roligare för de som dansar än för de som tittar på.

Hur som helst bestämde vi att gå, samma kväll, för att som Per utryckte det: - "Ha det gjort".  Det visade sig dock lättare sagt än gjort att köpa biljetter till kvällen föreställning. Biljettagenten hann nämligen inte leverera biljetterna hem till oss. Som svensk är man inte direkt bortskämd med den servicen så vi försökte förklara att vi faktisk kunde hämta biljetterna själva, vilket visade sig vara än mer omöjligt än hemleverans.

Vi blev smått överraskade över prisnivån. Biljetterna kostade mellan 300- 1200 kr vilket är ganska mycket pengar, här i Kina. Vi köpte de billigaste biljetterna med hopp om att slippa sitta bakom en pelare, lyckades få biljetterna hemlevererade, parkerade ungarna framför DVD:n med städerskan som barnvakt och gav oss iväg utan några större förväntningar. 

När föreställningen, efter två timmar utan paus, var slut satt vi stumma kvar i stolarna och konstaterade att det var över. Vi hade varit med om en otrolig upplevelse!

"Dynamic Yunnan" som föreställningen heter, är den bästa "kulturupplevelse" vi någonsin har varit med om. En explosion av dansare, trummor, rytmer och färger. Otroligt dynamisk, sensuellt, energiskt och intensivt. Väldigt kinesiskt men samtidigt så "okinesiskt". Egentligen är föreställningen obeskrivbar men om jag ända skulle våga mig på ett försök skulle jag måla upp den som en blandning av Riverdance, Stomp och Svansjön. Den måste ses!

Exporten från Kina till övriga värden kommer att fortsätta. Nästa "produkt" är kultur!

Ryktet säger att "Dynamic Yunnan" är på väg till Europa. Håll ögonen öppna!

Skrivet av Nina

2006-10-20   

Guangzhou är kanske mest känt för sina ovanliga livsmedel. Det finns knappast en guidebok som inte beskriver Guangzhou som staden där man "...äter allt med ben utom bord och stolar samt allt som flyger utom flygplan". Även om frasen känns något uttjatad, ligger det en del sanning i den. Restaurangerna är ofta rena djurparkerna med levande djur där man kan välja bland diverse delikatesser som vattenkackerlackor, ormar, sköldpaddor, ödlor, skorpioner mm. Allt ska vara så färskt som möjligt och vi har faktiskt vid ett par tillfällen sätt våra bordsgrannar glufsa i sig levande räkor. Det ser inte så aptitligt ut men vem har egentligen "veto" på vad som är gott och vad som är osmakligt?

Guangzhou är också känd för sina restauranger som serverar hundkött. Många Hong Kong bor tar en tripp hit över helgen, enkom för att smörja kråset på dessa krogar. Hundkött är nämligen förbjudet på restaurangerna i Hong Kong. Hitintills har vi noggrant undvikit "hundrestauranger" (hoppas jag?), även om Per jobbarkompisar generöst har erbjudit att följa med oss och hjälpa oss att beställa.

Varje vecka får vi hem ett antal matsedlar från Ninni och Calles skola. Det erbjuds indisk, koreansk, kinesisk och västerländsk mat. Den indiska maten tenderar att ha för mycket kryddor, den koreanska maten har allt för många, för barnen, ovanliga smaker. Oftast landar vi på de kinesiska eller västerländska menyerna, alternativt så blir det matlådor hemifrån.

En dag kom Ninni hem från skolan och deklarerade att det serverades hund på skolan. Jag blev naturligtvis smått chockad. Det är trots allt en internationell skola som barnen går på och dessutom trodde jag att hundkött betraktas som exklusivt och definitivt ingen vardagsmat. Jag hade dock ingen anledning att misstro henne för mig veterligen har vi aldrig diskuterat "hundätande" i barnens närvaro så hon hade inte fått uppslaget från oss.

Vår hållning, när det gäller ovanliga livsmedel, är att inte höja ögonbrynen allt för mycket, inför barnen, utan låtsas som det är den naturligaste sak i värden att äta t ex chilikryddade kycklingfötter. Vi vill ju att barnen ska var öppna och våga prova nya rätter (inom rimliga gränser).

I det här fallet kunde jag dock inte låta bli att gräva lite närmare i skolmatsedeln: Jag frågade Ninni: - Är du verkligen säker på att det är hund som serveras? Ninni svarade: - Ja. Det är flera barn i min klass, varje dag, som får varm hund till lunch. Mr. Moore (läraren) frågar alltid: - Who has ordered "hotdog"?

Under de året vi har bott i Kina har antalet sällskapshundar ökat markant. Jag har en känsla av att det är "inne" och ett tecken på rikedom att kunna hålla sig med hund. Det kryllar av lösa hundar i vår trädgård. På vintern är de ofta uppklädda i fina små dräkter. Det händer också ibland, att man i hissen får sällskap av en lös hund på väg ut på ett "toalettbesök". Det generöst tilltagna antalet städtanter har med andra ord en del att göra.

Sällskapshund som saluförs på gatan

Skrivet av Nina

2006-10-13   

Så drabbade den slutligen oss - semestern som man helst vill glömma. Att ta till ord som "katastrof" och "totalt fiasko" är väl att ta i, men det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss.

Vi lämnade bostaden kl 05.00 på torsdag morgon för att ta oss till Hong Kongs flygplats för vidare flyg till Manilla. Där skulle vi byta flyg för att komma till ön Boracay, som var vår slutdestination.

Vädergudarna var inte med oss och planet från Hong Kong till Manilla var 10 timmar försenat pga. en tyfon. Följden blev att vi naturligtvis missade anslutningsflyget till Boracay. Lågprisbolaget som vi flög med meddelade oss glatt att det fanns lediga platser först om tre dagar. Vi kunde ju alltid ställa oss på väntelistan, tyckte dom. Någon hjälp med övernattning var det inte tal om.

Lätt irriterade och med två trötta telningar var vi så tvungna att försöka få tag i ett hotell. Det var lättare sagt en gjort då vi var långt ifrån de enda "strandsatta" passagerarna. Dessutom hade Manillaborna också bokat in sig på hotell med reservgeneratorer eftersom hela staden var strömlös.

Hotellagenten lyckades, efter mycket om och men, hitta ett någorlunda närbeläget hotell. Vi for dit i en överbetald taxi. Väl framme visade det sig dock att hotellet redan var fullt och vi blev hänvisade till ett närliggande dito, Det var sett sk "entimmashotell" som i vanliga fall användes till helt andra aktiviteter än sömn. Hotellrummet var tapetserat med, minst sagt, pornografiska bilder. Per försökte frenetiskt riva ner dem men de var fastlaminerade på väggen. Desperata efter några timmars sömn, betalade vi för våra 6 timmar och släckte lämpan så fort som möjligt.

Tack och lov kom vi med planet till Boracay nästa morgon. På bussen från flygplatsen blev vi ivrigt uppvaktade av hotellförmedlare som vill ta med oss till "sina" hotell. För att bli av med dem sa jag att vi redan hade bokat och slängde ur mig ett hotellnamn som jag kom ihåg från mitt surfande på Internet. Agenterna är inte dumma utan ringde upp hotellet i fråga, i hopp om provision, och ägaren stod sedan på kajen och mötte oss, Vi följde snällt med som en skock får.

Hotellet var iofs mysig. Det ägdes av ett fransk/engelsk par som nästan "våldtog" oss med sin vänlighet. Vi brukar välja små familjeägda hotell men det finns dock en gräns för hur mycket omhuldande man klarar av. En viss diskretion önskas. Ninni undrade lite förvånad, vid första frukosten, varför inte ägarna till hotellet skulle äta med oss!

Det ösregnade regnade konstant i två dygn. Det gick knappt att gå ut. Man har ju lärt sig att efter regn kommer solsken så hoppet fanns även om det kändes lite motigt.

Den tredje dagen hände olyckan. Calle fick tag i fickkniven och skar ett djup jack i fingret. Blodet flödade, Calle skrek och jag höll på att svimma. I ett slag, var all sköna badstunder och fantastiska snorkelturer raderade.

När nu olyckan är framme får man dock vara tacksam över att det sker i länder med fungerande sjukvård, där man slipper sitta på akuten och vänta i fem timmar för att sedan få en kvart behandling av en stressad läkare och därefter bli ombedd att komma tillbaka om såret blir infekterat vilket är ett garanterat scenario med ett djupt, gapande sår på en aktiv 5-åring. Där sjukvården fungerar, som på Filippinerna, kommer läkaren till en inom en halvtimme, fixar till såret (i detta fall gick det inte att sy eftersom såret delvis var över nageln), ger en antibiotika för att undvika inflammation och bestämmer tid för återbesök nästa dag. Läkaren skulle egentligen vara ledig dagen därpå men erbjöd sig att behandla Calle så att han skulle slippa träffa ett nytt "ansikte". Tala om service!

Även om humöret i familjelägret knappas var på topp försökte vi göra det bästa av situationen och besöka de mer eller mindre artificiella attraktionerna som alltid finns på turistorter. Regnet försatte att ösa ned.

När vi satt där på stranden och blickade ut över det turkosblå och fortfarande, efter tyfonen, oroliga havet började situationen dock få rimliga proportionen. Det är lätt att föreställa sig hur det skulle ha känns om man plötsligt hade skådat en 15 meter hög tsunamivåg i horisonten. Tala om förstörd semester. Med det perspektivet är faktisk inte en skadad tumme och lite regn något att hänga upp sig på.

Vi lindade in Calle i plastpåsar och gladpack så han kunde bada, vi köpte paraplyer och spelade skitgubbe, jenka mm. Trots allt blev det faktiskt ha några riktigt sköna dagar på slutet trots att det regnade.

När saker och ting inte blir som man har planerat är det lätt att besvikelsen lägger sig som ett svart, förlamande täcke över en. Det kommer nya semesterresor i framtiden. De flesta kommer att vara toppen men det kommer säkert att dyka upp fler bottennapp. That is life!

Skrivet av Nina   

2006-10-03

Månfestivalen närmar sig och det syns främst genom den uppsjö av mooncakes som erbjuds i varje supermarket och "hål i väggen affär". Förutom utbudet i affärerna, avdelar varje restaurang och hotell med självaktning en del av lokalen till mooncake exponering och försäljning, med speciell försäljningspersonal i extra fina kläder.

Mooncakes är kaka med en avbild av en fullmåne. De är fyllda med en kompakt marsipanliknade massa och är täckta med någon som till utseendet närmast kan liknas med smördeg. Smaksättningen kan vara både söt och salt. Det kan till exempel bestå av nötter, frukt, ägg, räkor, kött, orm, groda, hajfena, chili, ginseng, glass mm. Varje år försöker mooncaketillverkarna att överträffa varandra, med nya spektakulära fyllningsalternativ. Vilka fyllningar som är populärast varierar från provins till provins.

Förpackningen är viktig, eftersom man ofta ger bort mooncakes som gåva. Kakorna förpackas omsorgsfullt; silkespapper, kakformar, plast, ytterliggare silkespapper, "askform", ask och matchande bärkasse - allt omsorgsfullt designat. Man räknar med att antalet sopor ökar med ca 10% under månfestivalen.                

Priset varierar mycket, från 2-3 kr för de enklaste varianterna, till 10.000  kr för guld- och jadebeströdda mooncakes förpackade tillsammans med fina franska årgångsviner och diamantringar.

Oavsett pris har kakorna en sak gemensamt - de har en tendens att växa i munnen. Jag brukar äta det mesta med god aptit men de här styggelserna fixar jag helt enkelt inte. För mig är det helt obegripligt att det finns köpare till det enorma utbudet av kakor.

Även på Pers jobb har man drabbats av mooncakes hysterin. Man gör ca 30.000 kakor och tillverkningsproceduren är både mödosam, ljudlig och för att inte tala om tidskrävande med tanke på förpackningsprocessen. Även den annars avskärmade kontorspersonalen är beordrad ner i produktionslokalerna för att dra sitt strå till stacken när det gäller tillverkningen av kakorna.

Vi har, med råge, fått de mooncakes vi behöver för resten av vårt liv. Per har nämligen fått en hel del askar av kunder och leverantörer. Kakorna delas i regel inte ut direkt utan man får ett presentkort. Därefter får man åka runt halva stan för att kvittera ut sina kakor i en affär, på ett hotell eller en restaurang. Det har blivit min uppgift och jag begriper inte riktigt varför jag bemödar mig med att göra det. Ingen av oss äter kakorna. Städerskan lär i alla fall bli mätt.

Vi skippar allt vad moonkcakes heter och befinner oss i stället på ön Boracay, Filippinerna. Kanske har vi något spännande att rapportera därifrån nästa gång vi skriver.

Bidrag från Per 

2006-09-27 

Den senaste tiden har verkligen varit hektisk på jobbet. Jag har jobbat sent in på kvällen och många helger.

När det var som absolut värst deklarerade ett Indiskt flygbolag att de ville komma på menypresentaion - om två dagar. Två dagar är mycket kort framförhållning. Även under normal arbetsbelastning skulle det vara en stor prestation att få ihop det och med min redan ansträngda arbetsbörda kändes det helt omöjligt. Bara att få tag i de ingredienser som behövs är en veckas jobb, i alla fall om man befinner sig i Guangzhou.

Egentligen är mitt ansvarsområde den västerländska maten. Begreppet västerländskt har dock visat sig vara allt som inte är kinesiskt. Därför hamnar tex. koreansk-, indisk-, kenyansk mat under mitt ansvarsområde. Det är verkligen en utmaning att få till rätter som är omöjliga att stava till, ingredienserna är okända och rätter som jag inte har blekaste aning om hur de ska smaka.

Sent på kvällen satt jag desperat och försöket hitta recepten på nätet på Lamb Roganjosh, Daal Bombay mm. Jag insåg dock efter ett tag att det inte skulle funka. Efter ett kort övervägande beslutar jag mig för att anlita en Indisk restaurang i stan. Jag satte mig en taxi, klockan tio kvällen, för att åka till restaurangen och be dem laga maten. Nöden har ingen lag, sägs det. Med bestämda steg äntrade jag restaurangen. Den första jag träffar är restaurangchefen.

- Hello Simon, I would like to order some food for a presentation tomorr....samtidigt som jag säger detta ser jag i ögonvrån ett par bekanta ansikten. Vem tror ni sitter där? Jo, naturligtvis representanterna för det indiska flygbolaget som hade vållat mig sådant huvudbry.

- Good evening mr Carlsson, what are you doing here (med indisk dialekt)?, var naturligtvis deras första fråga.  Jag vet inte riktigt vilka tankar som for igenom mitt huvud innan jag var tvungen att svara för att undvika en alltför lång tystnad. Någonstans övervägde jag nog möjligheten att sätta mig ner, beställa och låtsas att jag hade blivit vansinnigt sugen på "Tandoori Chicken" så här på kvällskvisten. Jag mumlade dock istället fram något om att vi hade ett nära samarbete med restaurangen i fråga bla, bla bla...

Hur som helst fick vi hjälp av restaurangen och två dagar senare kunde vi stolt förevisa både syd- och nordindisk lunch och frukost i första-, business- och turistklass. En av representanterna (som inte var på restaurangen) kommenterade till och med några av rätterna som: - "Better than in India" (indisk dialekt).

Historien är inte slut ännu och nästa vecka kommer det indiska flygbolaget på ytterligare ett besök. Även denna gång får vi hjälp från den indiska restaurangen, men nu får vi i stället låna en kock som kommer till oss och tillagar rätterna. Förhoppningsvis kan vi då lära oss något så vi kan fixa maten själv i framtiden.

Bidrag från Nina

2006-09-22  

En tidig morgon i somras blev vi väckta av att telefonen ringde. Det var Frank, fotomodellagent, som vi hade stött ihop med vid ett tidigare tillfälle.

Frank befanns sig i den närliggande staden Fushan och var i akut behov av en blond kille i 5-års ålders som kunde ställa upp för på några bilder till en klädkatalog, avsedd för den kinesiska marknaden. Kunde möjligtvis Calle tänka sig att ta uppdraget?

En yrvaken Calle lät sig, med viss tvekan, övertalas och strax därefter satt vi i en taxi på väg till Calles första modelluppdrag.

Taxichaffisen hade fått en vag vägbeskrivning via mobilen, av Frank, men när vi väl kom fram till Fushan blev vi bjudna på en rejäl sightseeing i staden. Taxichauffören hade ingen aning om vart vi skulle. Våra mobiltelefoner, inklusive chaufförens, hade slutat att fungera i den stund vi passerade Guangzhou stadsgräns. Till slut fick vi stanna och leta upp en fungerade telefon och ringa Frank.

Väl framme blev det bråttom. De hade väntat länge på oss och den grupp som hade bokat studion efter oss stod redan otåligt och trampade.

Calle var lite stel i början och det var inte lätt att få honom att ställa upp på alla möjliga och omöjliga poser. Det var ca 15 uppsättningar kläder som skulle plåtas så det blev många byten. Som tur var handlade det om sportkläder så fotografen kunde plocka fram lite bollar, skateboard, tennisrack mm, vilket gjorde att fotograferingen blev lite mer lättsam och lekfull. Per hade ett tuff jobb i att kasta bollar och distrahera Calle genom lek, så att fotona skulle se naturliga ut.

Efter en stunds noggrann inventering av sminkbordet tröttnade Ninni. Det blev min uppgift att hålla henne på bra humör. Egentligen hade hon nog varit en mer villig modell än Calle, men söta kinafickor, som Ninni, finns det gott om här och de ingår dessutom inte Franks "stall" vars inriktning är barn med västerländskt utseende.

Efter lite drygt 2 timmars fotografering var vi klara och Calle kunde kvittera ut sitt livs första lön på 1000 spänn. Inte dålig timpeng för en 5-åring. Per började genast kalkylera och tänka på pensionen.

När vi kom tillbaka till Guangzhou bjöd en mäkta stolt Calle på fika på Starbucks. Själv unnade han sig två stora tårtbitar. Därefter bar det iväg till leksaksmarknaden (mutan för att få Calle att ställa upp på fotograferingen).  Pengarna räckte till en riktig motorcykel, som går på bensin. Gissa vad jag tycker om den "leksaken"?

Det var en spännande erfarenhet, men jag vet inte om modelljobbet riktig är Calles "grej". Visst har man väl drömmar och funderingar kring barnens framtida yrkeskarriärer men fotomodell har liksom aldrig funnits på kartan.

Nu har vi fått ett pedagogiskt problem på halsen. Calle tycks tro att pengarna, från hans fotojobb, räcker i all evighet. Vi måste försöka förklara det här med inkomster och utgifter på ett bättre sätt, tror jag.

Bidrag från Nina 

2006-09-21 

Efter ett långt sommarlov, över tre månader, så var det då dags för skolstart. Det kändes nog ganska skönt för oss alla.

Ninni och Calle har börjat i en ny skola, Utahloy International School (klicka här för länk). Utahloy är kanske inte så spektakulär, annorlunda och utmanande som Kid Castle, den kinesiska förskola där de tidigare gick, men det känns skönt att de har hamnat på en skola vars pedagogiska metoder känns mer hemtama än de kinesiska.

Skolan har ca 700 elever i åldrarna 3-18 år. Samtliga lärare är från engelskspråkiga länder och engelska är naturligtvis också huvudspråket. För att få gå på skolan krävs att man har ett icke kinesiskt pass. Man måste också ha möjlighet att kasta upp de ca 80.000 kr per barn/år som det kostar. Skolan har elever från ca 40 länder. Korea och Japan är de nationer som har störst representation. Ninni och Calle är de enda barnen från Sverige.

Ninni går i 1:a klass med Mr. Moore, från USA, som klassföreståndare. De flesta barnen i Ninnis klass kan redan läsa och skriva. Första uppgiften, som Ninni fick, var att skriva och berätta om sitt sommarlov. Det kändes lite tufft för Ninni, som fyller 6 år i november, och varken kan skriva eller läsa på svenska, än mindre på engelska. Hur som helst gick det bra att rita i stället och då finns det ju inte heller någon språkbarriär. Det är bara att konstatera att vi svenskar är sena när det gäller skolstart. Ninni skuttar glatt omkring på skolgården, hand i hand, med sina nya kompisar Somida från Indien och Anne-Sophie från Frankrike.

Calle går i förskoleklass. De är 15 barn i han klass som leds av Mrs. Muehlbauer (uttala det om ni kan!!!!) från Australien. Calle har redan glömt sin först kärlek Sarah, klasskamrat på Kid Castle, för Mandy som kommer från USA/Kina. Den killen kommer att lida många hjärtekval i framtiden, det är då ett som är säkert. Han leker också gärna med jämnåriga Friso, från Nederländerna.

Inskolningen var snabbt avklarad. En kvart - sen var det klart. I Sverige kan det ibland ta veckor, har jag förstått, och man undrar just till vems glädje.

Skolan ligger en bra bit från där vi bor så det är skolbuss som gäller. Vi går hemifrån kl 7.20 och barnen är inte hemma förrän vi halv femtiden. Det blir ganska långa dagar så nu är "sovordningen" återställd. Det känns lite kostigt att inte längre kunna göra saker på kvällen, hela familjen. Jag måste nog erkänna att jag tyckte det var rätt trevligt när barnen var vakna till närmare elva på kvällen tack vare den tre timmar långa middagsvilan som barnen hade på Kid Castle.

På skolschemat står naturligtvis kärnämnena där barnens respektive klassföreståndare står för undervisningen. Dessutom de har Ninni och Calle, varje vecka, 3 timmar Putonghua (rikskinesiska), 5 stödlektioner i engelska, jympa, teckning, musik och bibliotek.

Efter skoldagens slut väntar ca en timmes läxläsning. Det är mattetal som ska räknas, meningar och bokstäver som ska skrivas, teckningar som ska ritas och varje dag en bok som ska läsas. Ninni har inte riktigt knäckt "läskoden" men hon är på god väg. Jag har i alla fall slutat med mitt gammaldags ljudande som bara gjorde henne irriterad och dessutom blev det lite förvirrande när det gjordes dels på svenska, dels på engelska. Kineser och japaner lär sig ju läsa utan och ljuda, har jag insett. Ninni får lära sig läsa på sitt sätt. Calle har nog ett tag kvar innan har får ihop bokstäverna till ord.

En timmes läxläsning, i Ninnis och Calles ålder, kan tyckas tufft för en svensk. Ur kinesisk synvinkel är det ingenting. De kinesiska skolbarnen, även i de lägre klasserna, får räkna med att ägna 3-5 timmar om dagen åt sina läxor och åtskilliga timmar under helgen då de också kan ha extraundervisning.

Ninni och Calle verkar trivas bra på skolan. Det som känns lite konstigt, för mig, att man inte har någon frekvent kontakt med lärarna eftersom skolan ligger så pass långt borta. Kommunikationen sker genom "Communication Book". Vi har inte heller någon naturlig kontakt med Ninni och Calles klasskamrater som finns utspridda, runt om, i denna 15-20 miljoners metropol som vi bor i.

I morgon ska Calle, 5 år ha sin "News day". Han ska, på engelska, berätta om ett fotografi från sitt hemland. Man önskar att man var en liten mus... Vi håller tummarna!

Bidrag från Nina  

2006-09-21

Det är tydligen vanligt förekommande att bloggare drabbas av idétorka. Ämnen tar helt enkelt slut.  Så är det inte i mitt fall - snarare tvärtom. Jag har så många ämnen att skriva om att jag inte vet var jag ska börja. Jag har dessutom kommit så ohjälpligt efter i kronologin att det inte finns en möjlighet att komma ifatt. Jag lider dessutom av ångest över att jag inte har skrivit något på länge främst med tanke på all den positiva feedback vi fick för vår blogg under vårt Sverigebesök i somras. Tack!

I stället för att haka upp mig på allt jag missat att berätta så har jag nu bestämt mig för att börja om - här och nu från denna dag. Får jag inspiration (läs: "tummarna loss") i framtiden kan jag berätta om skeppet Götheborg vistelse i Guangzhou, Calle som fotomodell, färska kinesiska kräftor krälandes i köket och mycket mer.

Trots att jag inte har skrivit på länge känner jag faktiskt ett behov av att regelbundet rapportera om våra fantasiska och smått otroliga upplevelser. Ibland känns det som vi bor i ett gigantiskt Disneyland för vuxna. Missförstå mig inte nu - om det riktiga Disneyland är drömstället för alla barn så hyser jag motsvarande känslor för Guangzhou.

Som sagt var, uppslag att skriva om finns det i massor men det krävs att man sätter sig ner och skärper sina tankar. Det tar lite tid. För mig är det inte bara att sätta mig vid datorn och låta fingrarna dansa på tangentbordet.  Skrivandet är en process som kräver mycket reflektion och tvingar mig till att fundera kring vad jag har upplevt och hur jag har reagerat. Därefter börjar hantverket med att förvandla tankarna till en text som någorlunda kan förmedla allt det jag vill berätta.

Min ambitionsnivå är för tillfället reducerat till att publicera en bloggtext - att komma igång igen. Eftersom den alternativa aktiviteten idag var att ta tag i mina distansstudier så var valet lätt.

I AM BACK!

Per är också på gång och har, om möjligt, ännu mer att berätta. Just nu jobbar han dock nästan dygnet runt.

Skrivet av Nina 

2006-06-10 

Vårt livs stora chans

I maj förra året fick Per förfrågan om han ville jobba i Guangzhou. Min första tanke var: - Det går ju inte! Jag har ju precis köpt biljetter till "Mamma Mia"! Det är väl iofs ganska typiskt att när situationen blir för stor och ogreppbar, måste man hugga tag i någon liten detalj som går att hantera. Det tog dock inte många timmar innan värsta chocken hade lagt sig och jag mentalt hade "landat" i Kina och börjat fantisera om hur vårt liv skulle se ut. Mina dagdrömmar hade länge kretsat kring en flytt utomlands så det var inte svårt att spinna vidare. Det var många turer fram och tillbaka innan kontraktet var klart men för oss fanns det ingen återvändo - Vi skulle bara till Kina!

Mitt första besök i Guangzhou

För 16 är sedan besökte jag Kina och Guangzhou för första gången. Även då var det svårt att ta sig över gatan men den gången berodde det inte på bilarna utan på alla cyklar. Jag kommer egentligen inte ihåg så mycket av själva staden mer en att jag bodde på ett "guesthouse" på Shaiman Island, var mäkta imponerad av White Swan Hotel (Guangzhous mest kända hotell) och livrädd för att bli serverad hund på restaurangerna. Jag har dock ett starkt minne från bussresan från Yangshuo på väg till Guangzhou och den lilla ca halvåret gammal flicka som satt i sin mammas knä på sätet framför mig. Bussresan till Wuzhou, där man på den tiden bytte till flodbåt för att komma till Guangzhou, tog åtta timmar så jag hade tillfälle att studera det lilla livet ingående. Jag kommer så väl ihåg hur söt jag tycke att hon var, med sin lilla näsa och för oss västerlänningar (=långnäsor) "trubbiga" profil. Föga anade jag då att nio år senare skulle jag fara till Kina och hämta vår älskade dotter Ninni, som såg precis ut som min minnesbild av tjejen från bussen: - Lika gudomligt söt! Jag hade heller aldrig kunnat drömma om att jag i framtidens skulle komma att kalla Guangzhou "hemma".

Född i Kina, svensk, men bosatt i Kina

Vi funderade en hel del på, innan flytten, hur det skulle kännas för Ninni att flytta till Kina. Vilka konsekvenser skulle en Kinaflytt få för hennes identitetsprocess. Det är ovanligt nog att vara adopterad från Kina av svenska föräldrar och bo i Sverige. Hur komplicerat skulle det då inte bli för henne i Kina? Jag tycker nog att det har gått bra. Här är vi udda, hela familjen. Det är faktiskt inget konstigt eller farligt att vara annorlunda. Tvärtom har det sina fördelar då folk kommer ihåg en och man blir igenkänd. Det finns inget facit och det är nog också för tidigt att säga hur det har påverkat Ninnis självkänsla och identitet. Ännu kan vi inte uppfatta några negativa signaler. Hon verkar vara trygg med att var född i Kina och se kinesisk ut men vara svensk. Visst händer det ganska ofta att folk frågar och undrar men det är alltid, ALLTID med en vänlig attityd. Jag tror också Ninni har hjälp oss bli accepterade. Vi är ju faktiskt lite halvkineser hela familjen och det är vi väldigt stolta över.

Summering

Det känns som att det är läge att summera de 8 månader som gått. Hur har det egentligen varit? - Bra, för det mesta tom bättre än mina högt ställda förväntningar. Alla är vänliga och hjälpsamma och jag har fått många nya vänner. Jag kan faktiskt inte komma på någon negativ överraskning. Möjligtvis är jag förvånad över hur fort veckorna har gått och hur lite jag egentligen har hunnit med. Jag har tex. inte lärt mig speciellt mycket kinesiska och jag har heller inte hunnit träna. Dagarna har bara runnit iväg och jag har varit helt uppbokad av studier, sociala aktiviteter, datorn, hushållsuppgifter mm. Allting tar sån tid i denna jättestad. Bara att köpa kaffe på IKEA är ett heldagsprojekt och att betala hyran tar en halv dag. Jag är i alla fall stolt över att jag har lyckats skrapa ihop tillräckligt med poäng för att rättfärdiga min studieledighet.

Mot Sverige

Nu är det dags för sommarsemester och i morgon, lördag den 10/6, flyger vi till Sverige. Tyvärr kan Per inte följa utan sluter upp först om tre veckor. Det känns lite trist men vi får väl klara oss så gott det går. Det ska naturligtvis bli jätteroligt att komma hem och träffa släkt och vänner, andas frisk luft och blicka upp mot en blå himmel. Det kommer nog också att bli lite jobbigt att vara besökare och bo en dryg månad i kappsäck men en massa in- och utcheckningar. Det är ju faktiskt så att det är Guangzhou vi har vårt liv numera.

I mitten av juli är vi tillbaka i Guangzhou (Kanton) igen. Vi vill ju inte missa "Ostindienfararens Göteborgs" ankomst. Kanske vi tom får då möjlighet att se Kungen och Silvia och uppleva Svensk Damtidning "live".

Släkt, vänner och bekanta kan nå oss via vårt gamla hemtelefonnummer. Ni som inte känner oss men ändå lyckas identifiera oss på vår "Sverigeturné" - kom gärna fram och hälsa! Det är alltid kul att veta vem som läser vår blogg.

Skrivet av Nina

2006-06-03    

Barnuppfostran är naturligtvis aldrig lätt men när man flyttar till ett nytt land uppstår nya problem och frågeställningar

Skrik, avbryt och träng er!

- Skrik lite högre! - Träng er före! Det är uppmaningar vi numera ger våra barn. Större delen av jordens befolkning väntar faktiskt inte på "sin" tur utan de ser till att de blir deras tur. I ett land med 1.3 miljarder invånare funkar det helt enkelt inte att snällt stå i kö och vänta. Barn gör inte heller som man säger utan som man gör och Ninni och Calle har många gånger, under de senast tiden, fått se sina föräldrar buffligt bevaka sin plats i den icke existerande kön. Man måste det om man vill komma fram. Som svensk, med väl utvecklad "kökultur", kan man välja att bli rasande ett antal gånger om dagen för att någon, som vi upplever det, tränger sig före. Alternativet är inse att det inte går att uppfostra 1,3 miljarder kineser i reglerna kring tur och ordning och istället "gilla läget" och göra som de, dvs avbryta och tränga sig. "Ta seden dit man kommer" heter det visst.

Ninni och Calle, med sin svenska timida hållning, har inte en chans mot sina mer burdusa kinesiska klasskamrater. De blir ohjälpligt sist och ibland även utan, vad det nu är. På lektionerna skriker man rakt ut och det finns ingenting som heter "vänta tills den andra har talat färdigt" eller "räcka upp handen och svara när det är ens tur". Även om läraren riktar en fråga direkt till Ninni eller Calle är det alltid ett antal klasskamrater som har skrikit ut svaret (eller vad de tror är svaret då det viktigast är att höras) innan Ninni och Calle ens har hunnit öppna munnen. Ljudnivån är också därefter.

Strunta i läxan!

Ninni och Calle har ofta läxa, speciellt i engelska. Ofta handlar om att de ska lyssna på ett avsnitt på CD och repetera de engelska orden. Per och jag är måttligt intresserade av deras läxläsning och definitivt inte pådrivande eller kontrollerande. Det är nästan så de stackars barnen måste tjata för att få hjälp med att få igång CD-skivan. Vårt bristande intresse för barnen läxor beror nog på att vi tycker det är väl tidigt att tvingas till läxläsning när man är 4 och 5 år. Problem är bara att vi kanske signalerar att läxor är oviktiga vilket vi naturligtvis inte tycker. Vi försöker förklara för barnen att de får höra engelska på annat vis någonting som deras klasskamrater inte får bla, bla bla. En liten nödlögn men jag läste någonstans att den genomsnittlige föräldern ljuger för sitt barn ca 8 ggr om dagen så det må väl vara hänt.

Många kinesiska barn pressas nog ganska hårt av sina föräldrar och det är också höga krav från föräldrarna på lärarna och skolan/dagiset. Speciellt på de dagis/skolor med dyrare avgift. Det är tydligen inte ovanligt med extra kvällslektioner i matte och engelska för barn i Ninnis och Calles ålder. Grannflickan som är i 7-8 års ålder tillbringar dessutom ett par timmar vid pianot varje kväll, hörs det som.

Bortskämda barn

Vi lever naturligtvis ett helt annorlunda liv här än vad vi hade kunnat göra hemma. Inte för att vår gemensamma inkomst är bättre, för det är den inte, utan därför att allting är så mycket billigare. Vi skulle i princip kunna gå ut och äta varje dag (vid närmare eftertanke hade det nog blivit billigare än att laga maten själv). Ett McDonaldsbesök kostar ca 50 kr för hela familjen och det har blivit ett antal sådana under den sista tiden. Ger man sig ut i Guangzhous storstadsdjungel hinner man oftast inte hem tills det är matdags och då står McDonalds högt på önskelistan. Naturligtvis är det inte maten som lockar utan den löjliga leksaken som ingår i "Happy Meal" och den plastiga rutschkanan. Precis som de duktiga marknadsförarna och affärsstrategerna har räknat ut!

Vi har hunnit men några besök på Disneyland i Hong Kong. Denna underbara, genomkommersialiserade fantasivärld är naturligtvis rena drömmen för Ninni, Calle och alla andra barn i deras ålder. När vi, för några helger sedan, besökte en nöjespark i Guangzhou var besvikelsen stor. Ingenting kan naturligtvis mäta sig med Disneyland. I morgon åker vi till Ocenpark i Hong Kong. Vi får se vilken reaktion vi får.

Guangzhou är en gigantisk marknadsplats och allt finns att köpa. Det är dessutom mycket billigt. Saker som man aldrig drömt om att köpa i Sverige köps och det är svårt att säja nej till de små bedjande telningarna när någonting bara kostar några kronor. Ninnis vardagsklädsel är numera prinsessklänningar med massor med tyll, pärlor och paljetter, matchande glittrande skor och hårspänne. De praktiska trikåkläderna är ett minne blott. Leksakshögen bara växer och växer för att inte tala om traven med DVD-filmer. Calle drunknar snart i alla sina Gameboy spel. Våra barn käkar inte ispinnar från Hemglass utan här är det Magnum och Cornetto som gäller.

I ärlighetens namn är det inte bar Ninni och Calle som blir bortskämda utan även jag och Per. Jag börjar förstå de erfarna utlandssvenskar som säger att det inte är något problem att flytta utomland. Problemen kommer när man ska flytta hem igen. Jag är så otroligt tacksam att jag får vara med om det här. Det är en dröm att få bo och leva i Kina. Varje dag är ett äventyr och jag behöver bara titta ut genom fönstret så händer det något nytt och spännande. Att jag redan har glömt hur man sätter på dammsugaren gör inte heller situation sämre! Jag hade iofs svårt att få igång dammsugaren hemma också men den stora skillnaden är att nu är här rent ändå!

Skrivet av Per

2006-05-19   

Det jobb jag gör har i Kina är i grund och botten ganska likt det jobb jag gjorde i Sverige. Omsändigheterna kring det är dock helt olika och skapar frustration, uppgivenhet och ilska många gånger. Jag känner kanske mest frustration över att det är så trögt att skapa förändring (gäller iofs även i Sverige). Jag kostar företaget dyra pengar, och känner pressen att åstadkomma någonting. Det tar tid och massor av energi att ändra på minsta lilla småsak. Jag tror inte det hjälper att börja skrika och domdera (jag är knappast heller den typen). Jag böjar så smått acceptera att jag ensam inte kan förändra en tusenårig arbetslivskultur. I stället får jag vara ödmjuk och koncentrera mig på de områden där jag inom en överskådlig framtid har möjlighet att få till stånd en förändring.

Om man funderar ett andra varv på arbetssituationen här är det trots allt olikheten som gör mitt jobb spännande, utmanande och lärorikt.

Hierarkier - toppstyrning

I Sverige ses det som positivt och man uppmanas att lösa problem och ta initiativ till förändringar själv och diskutera med kollegor på andra avdelningar. Här fungerar det precis tvärt om. Organisationen är otroligt toppstyrd. Inte ens medlemmar i ledningsgruppen kan ta beslut i frågor som jag ser som småsaker. Allt måste gå vi General Manager. I början gick jag till avdelningschefer på andra avdelningar för att lösa olika problem. Jag fick då inte mycket respons utan fick oftast svaret: - "Det går inte". Jag förstod senare att det berodde på att jag inte gått "rätt" väg i hierarkierna. Jag har också nu på senare tid blivit uttryckligen uppmanad att prata med min chef först och om han inte kan lösa problemet så kan jag gå vidare. Det är ingen ide att försöka förändra på tusenåriga traditioner så det är bara att acceptera detta faktum. När jag berättar hur det funkar i Sverige så skrattar man bara lite. Vår demokratiska arbetslivskultur med "högt till tak" är väl lika konstigt för dom som deras är för oss.

Hur man behandlar personal

Lön

Lönen betalas ut i början av månaden för föregående månad. Men det är inte någon som har riktig koll på när, utan det sker när lönen är klar. Förra månaden var tex hela lönekontoret på kurs, en vecka, precis i samband med löneutbetalningen. Vid kinesiska nyåret delas alltid en extra månadslön ut som bonus. Detta år hade inte företaget tillräckligt med pengar att dela ut hela bonusen vid nyår utan hälften delades ut efter nyår. Det var inga protester för det. Man kan ju tänka sig vilket liv det hade blivit på en svensk arbetsplats om man bara hade fått ut halva lönen inför julhelgen.

Kläder

Arbetskläder betalar man själv. Två uppsättningar kockkläder kostar 600 kr. Ungefär en halv månadslön, som dock skrivs av om man stannar mer än två år. Kontorspersonalen har också fått uniformer som de har fått betala själva. Kjol, byxor väst, blus och skor för 2800 kr, det är mer än en månadslön för många av kontorspersonalen. Jag har själv sytt upp en kostym för 600 kr. Så då är det lätt att räkna ut att någon tjänar mycket pengar på detta.

Ledigheter

Om någon har semester och det av någon anledning saknas personal så ringer men helt sonika till den personen och säger att han måste komma och jobba! Det är också alltid oklart, in i det sista, vilka dagar man egentligen är lediga kring kinesiska nyåret och laborday. Folk får helt enkelt chansa när de bokar sina dyra biljetter till hemprovinsen.

Anställningar

Flygköket är ett statligt företag ägt av flygplatsen. I stort sett enda chansen att få jobb hos oss är att man har någon släkting som jobbar på flygplatsen. Har sedan släktingen en betydelsefull position så har man möjlighet att få en tillsvidareanställning. Har man fått det så är man garanterad anställning livet ut. Man har dessutom mycket bättre villkor än de tillfälligt anställda. Det kan vara pensioner, sjukförsäkringar och hyresförmåner. Det är många tusenlappar mer per månad för en fast anställd. En tillfälligt anställd blir inte fast efter ett antal år i företaget, som i Sverige, om det inte dyker upp några betydelsefulla släktingar vill säga. Kvalifikationer har absolut ingenting med saken att göra. För mig har det varit otroligt frustrerande att, efter att ha lagt ner timmar på att intervjua och testa kockkandidater, nästa dag upptäcka en helt ny person i köket som inte kan skilja det ena riskornet från det andra och vars främsta merit är att vara systerson till någon.

Oplanerade möten

Veckorna är fyllda med långa, oplanerade möten om oväsentligheter. I Sverige måste man vara ute veckor innan, om man vill få till stånd ett möte. Här är framförhållningen, i bästa fall, en kvart. Eftersom alla beslut, inbegripet minsta persiljekvist, måste tas av högsta ledningen är de också närvarande på, i stort sett, alla möte. Ineffektivitet är bara förnamnet! En person som också alltid är närvarande och förefaller vara den viktigaste personen är "Miss Te". Hennes uppgift är att ständigt fylla på temuggarna efter varje klunk som tas. I början drack jag kaffe som fylldes på i koppen efter samma princip men magen sa ifrån så nu har även jag övergått till grönt te. Det är långa diskussioner på mötena men aldrig några hårda ord eller aggressivitet eftersom det bara skulle leda till att någon eller några "förlorar ansiktet". Jag har fått indikationer på att det istället förekommer en hel del "gerillakrig" utanför möteslokalen. Precis som i Sverige alltså!

Familjeplaneringen

Familjeplaneringen, dvs om man vill gifta sig eller skaffa barn, sköts av företaget och inte av den enskilda individen! Strikta regler finns naturligtvis och jag har inte riktigt fått alla fakta på plats ännu så det får bli ett ämne i en senare bloggtext. Min närmaste kollega David är ansvarig för familjeplaneringen med tillhörande utbildning men jag har ännu inte lyckats övertala honom om att ge mig en lektion. Helt klart är i alla fall att det är en viktig uppgift för företaget som kan hållas ansvarig och få betala böter om någon anställd bryter mot gällande regler.

Skrivet av Nina 

2006-05-05 

Två gånger om året, två veckor i april och två veckor i oktober, anordnas "Canton Trade Fair" som är Kinas största exportmässa. Utställare från Kinas alla hörn och inom alla omöjliga och möjliga områden ställer ute och tar chansen att visa upp sina varor för övriga världen.

Många har sagt till mig att jag borde starta någon business nu när jag befinner mig i världen tillverkningszon. En del vänner har antytt att jag kommer att återvända till Sverige som importör och andra vänner har tom med varit mer konkreta och kommit med förlag på varor som kunde passa på den svenska marknaden. Jag har alltid slagit bort kommentarerna eftersom jag aldrig har känt mig som en entreprenör av det slag som krävs för att starta en rörelse. Bor man, nästan, på gångavstånd från Kinas största Exportmässa kan man ju dock inte låta bli att försöka komma in för att beskåda mångfalden av produkter. En del skräp förstås men förvånansvärt mycket fina grejor.

För att komma på mässområdet kräv ett visitkort med ett företagsnamn och ca 100 Skr. Visitkort är lätt fixat. Jag hittade på ett firmanamn, gick helt sonika ner till närbutiken, strax efter nio på kvällen och frågade (läs pekade och viftade) hur de hade fått sina visitkort. Butiksägaren tog med mig till ett "visitkortstryckeri" i det mindre fashionabla kvarteret mitt emot, och kl. nio nästa morgon hade jag mina visitkort. Allting var så himla enkelt trots att vi saknade ett gemensamt språk. Visst är det fantasiskt att man: 1. Lyckas förklara att man vill ha visitkort i "Seven Eleven". 2. Blir visad till ett visitkortstryckeri.100 meter bort 3. Lyckas beställa visitkort med, namn, firmanamn, karta, adress, rätt färg och form. 4. Betalar och avtalar tid för upphämtning. Alla dessa punkter sker utan ett gemensamt språk. Det går liksom inte att beskriva triumfen av den gemensamma viljan!!!!!!! Det är så underbart att allting går att fixa bara genom att ta ett par steg utanför dörren!!!

Jag önskar verkligen att jag kunde beskriva mångfalden av produkter på mässan. Det fanns allt från fyrhjulingar, toastolar, minigym, leksaker, kläder, pynt, mat - ja precis allt. Allting är naturligtvis superbilligt men man måste nästan alltid beställa en container. Jag gick in på mässan utan något speciellt mål i sikte och frågade lite på måfå på produkter som såg intressanta ut. Som prisexempel kan nämnas ett par jättefina, rustika lädersandaler för barn med glitter, pärlor och paljetter för USD 1.09 inklusive frakt till Sverige. Visst - Jätteintressant men man måste beställa 9000 par skor i samma, sort, färg och storlek. Knappas något för hobbyimportören! Knappast ens "Din Sko" hade väl klarat av en sådan beställning.

På leksaksavdelningen letade jag febrilt efter dockor med asiatiskt utseende. Det fanns hundratals utställare med dockor i sortimentet men jag hittade bara en ynka tygdocka med asiatiskt utseende. När jag efterfrågade dem fick jag svar som: - "No market" "Not beautiful " "Can not sell", etc. Det känns så himla tragiskt att merparten av världens barn ska tvingas leka med blonda dockor med blå ögon. Jag vet att det går att få tag i dockor med asiatisk utseende, så det handlar inte om det. Det handlar snarare om proportionerna i utbudet. Det fanns dock dockor som var svarta och dockor med aboriginiskt utseende. Det går naturligtvis att beställa och designa dockor efter eget tycke och smak men då måste man vara beredd att köpa de ca 41 000 st som går in i en container, Även om dockorna inte kostar mer än 1 USD st blir det ganska mycket pengar och jag känner mig inte riktigt mogen att sälja den mängden. Någon "dockaffär" blir det således inte för min del i alla fall men om någon känner sig manad så har jag kontakter.

På mässans sista dag råkade jag befinna mig i närheten av mässområdet. Jag såg då massor av folk komma släpande på diverse prylar. Jag förstod ganska snart att utställningsexemplaren var till salu och möjligheterna att fynda oändliga då de flesta besökare trots allt måste flyga härifrån och inte kan ta med sig hur mycket som helst. Raskt styrde jag kosan mot leksaksavdelningen och visst var det så - Billigt, Billigt. Tyvärr är det så att barn gillar stora paket och det är också så leksaker ligger förpackade. Det tog inte många minuter innan jag hade köpt på mig mycket mer än vad jag egentligen kunde bära. Det var således bara att försöka kånka hem inköpen och förtränga alla fynd jag tvingades avstå från pga. att jag inte kunde bära dem. En sak är säker: - Vid nästa mässtillfälle kommer jag att vara på plats vid mässans sista dag och då ska jag också ha löst logistikproblemet!

Det blev ingen container för mig denna gång. Min väninna hittade dock en intressant produkt (än så länge hemlig) så på tisdag följer jag med henne till Maoming i södra Guangdong för att kolla in tillverkningen. Det ska bli jättespännande. Håll tummarna för att hennes projekt går i lås!

Vem vet? I morgon kanske jag också snubblar över någonting värt att satsa på så att jag kan skapa liv i firmanamnet som numera pryder mitt visitkort. (Det är inte det som är den orealiserade dagdrömmen).

Skrivet av Nina 

2006-04-28 

Egentligen är det inte så mycket jag saknar här i Guangzhou. Det som betyder allra mest finns ju här - Per, Ninni och Calle. Just nu känns det faktiskt som om det hade varit lättare att skriva en lista på saker som jag skulle sakna om jag flyttade tillbaka från Kina till Sverige igen eller en lista på vad jag inte saknar.

Ok- Eftersom jag har bestämt mig för att skriva om vad jag saknar så gör jag ändå ett försök:

Solen, blå himmel och frisk luft

Vi har varit här i lite drygt fem månader och de få gånger vi har sett solen och en blå himmel kan räknas på ena handens fingrar. Alla avgaser och luftföroreningar är naturligtvis den stora boven i dramat. Man vågar inte ens tänka på vad man andas in i denna "världens tillverkningsbod". Allting i lägenheten täcks av ett tunt lager av svart damm, tom i kylskåpet. Att få gå ut en klar morgon och fylla lungorna med frisk luft samtidigt som man blickar mot en klar himmel känns om en otrolig lyx.

Ensamhet - Tystnad

I Guangzhou är man aldrig ensam. Vilken tid på dygnet det är finns det alltid människor omkring en. Det är ständigt ett brus av fordon, människor, sopmaskiner, hundskall mm. Jag kan verkligen längta efter få vara alldeles ensam och slippa allt bakgrundsbrus.

Naturen

Guangzhou kan erbjuda många ting men någon naturupplevelse är staden definitivt inte. Det närmaste man kan komma är stadens parker som iofs är ganska fina men knappast bjuder på skogstigar, tallbarrsdoft , öppna landskap och böljande rapsfält. Fågelsång är en raritet vilket man kanske ska vara tacksam för i fågelinfluensans tid. Djurlivet består annars mest av råttor och kackerlackor.

Halvfabrikat (mat)

Det mesta i matväg finns att köpa, om man är villig att betala, men det smakar inte alltid som hemma. Vi har haft tur som har haft snälla besökare som har tagit med de matvaror som vi har saknat tex ost, buljong, grovt mjöl mm. Halvfabrikat finns, i massor, om man vill göra mat med kinesiska förtecken. Jag lagar alltid västerländsk mat och då måste man börja från grunden, inga genvägar, och det tar tid. Jag saknar den färdigmalda köttfärsen, Mamma Scans köttbullar, Keldasåserna och smaksatta crème fraiche som minimerar tiden vid spisen till en kvart. Det är bara att konstatera: - Jag är inte längre en "Keldamamma".

Syskon, släkt, vänner och arbetskamrater

Mail, MSN och Skype i all ära men det kan ändå inte ersätta det fysiska mötet. Jag saknar er! Jag vill så gärna hinna skriva många mail till er alla men tiden räcker inte riktigt till. Skriv gärna så lovar jag att svara. Texterna som publiceras på Bloggen ger nog er en ganska bra bild av vad som sker under pannbenet på mig. En del av er kanske tom lär er känna mig lite bättre än tidigare. När man skriver en text måste man ju verkligen känna efter och reflektera. Ibland när jag läser Pers texter blir jag uppriktigt förvånad och inser att jag inte har den blekaste aning om vad som rör sig i huvudet på min man. Vi ska försöka skriva lite mer regelbundet. Det har blivit lite glest mellan gångerna på sista tiden.

Mamma

Mamma - Det är dig jag saknar mest av alla och allt! Du är så tapper stark och modig. Du fyller 80 år i dag den 28 april. Jag gjorde ett försök att komma hem till dig på din födelsedag. Mina standby biljetter tog mig dock inte någonstans så jag fick, mycket ledsen och besviken åka tillbaka hem från flygplatsen. Alla flighter är tyvärr överbokade nu pga Canton Trade Fair. Hela världen är här och ska dessutom härifrån.

Världen är liten och det går ganska fort att ta sig till Sverige. Ändå bär jag alltid på en känsla av oro över att det ska ha hänt dig, Mamma, någonting. Den känslan av oro är absolut det mest negativa med att bo här i Guangzhou.

xx Länk till filmen saknas

Skrivet av Ninni och Calle 

2006-04-14 

Nu ska vi visa hur morgonjympan går till på vårt dagis.

Tidigare sov vi ganska länge på morgonen och missade då jympan som börjar kl 8.00. Då pratade vår lärare, Shane, med mamma och sa att han tyckte vi skulle börja tidigare så vi kunde vara med på jympan. Nu är vi alltid med och vi tycker det är jättekul.

Det låter nästan som vi är bebisar på filmen men vi är faktisk 5 ½ och 4 ½. år

Om mamma får tillstånd att komma in och filma på dagis och pappa har tid att redigera kanske ni kan få se fler filmer från kid Castle. Det är lite annorlunda jämfört med vårt gamla dagis, Enbacken.

Ninni och Calle

***** Filmen om du har SNABB UPPKOPPLING *****

***** Filmen om du har MODEM ******

För att se filmen behöver du t.ex Windows Media Player som du kan ladda ner HÄR!!!

xx länken saknas Finns den???

Skrivet av Per och Nina

2006-03-31   

Lyssna på oss i radio onsdagen den 5 april 2006

Onsdagen den 5 april ca kl 04.30 svensk tid kommer någon av oss förmodligen höras i svensk radio. Peter Sundberg programledare för från programmet "Vaken" kommer att, i direktsändning, ringa upp med anledning av är Qingming festivalen, kinesernas motsvarighet till vårt allhelgonafirande. "Vaken" sänds både i P3 och P4.

Vill man inte gå upp mitt i natten kan man istället höra programmet upp till en vecka efteråt på:

http://www.sr.se/cgi-bin/p4/programsidor/index.asp?ProgramID=2461

Skrivet av Nina 

2006-03-31 

Det är först i mötet med en annan kultur som man blir uppmärksam på och kan omvärdera sin egen. Jag tänker naturligtvis inte på midsommarfirande, schottis och "Helan går" utan jag tänker mer på de underliggande kulturella värderingarna som vi omedvetet bär med oss.

Jag tänkte berätta om fyra små kulturmöten/kulturkrockar som har fått mig att tänka i nya banor.

Hemhjälpen

Vi har en hemhjälp som kommer två gånger i veckan för att bla städa och stryka . Bara att erkänna det ger mig en känsla av skam. Hemhjälp och tjänare är någonting som inte hör hemma i den svenska medelklasskulturen. Jag bär på värderingen att det är nedvärderande att jobba som hemhjälp och till följd av det blir det synd om hemhjälpen. Jag är med andra ord en skurk som "utnyttjar" denna stackars kvinna. För att kompensera min "skurkaktighet" bjuder jag på lunch. Jag har också väldig svårt att koppla av när hon är här då jag känner att jag också måste göra någon nytta och hjälpa henne. Jag har svårt att tala om för henne vad jag vill ha utfört och att ge henne order. Att kritisera hennes arbete känns totalt omöjligt.

Ur kinesiska ögon sett är det en självklarhet att vi, som någorlunda välbetalda västerlänningar, ska bidra till sysselsättningen genom att anställa en hemhjälp. Hur uppfattar hon då mig? Lunchen, som jag iofs har slutat bjuda på, skapade bara förvirring och hon ville inte ha någonting. Vidare måste det vara otroligt frustrerande för henne att jobba utan arbetsorder. Det är ju egentligen en självklarhet att man får reda på vad som ska göras och får feedback på det som gjorts. Jag förkortar dessutom hennes arbetstid och minskar därigenom hennes inkomst genom att parallellt med henne göra de sysslor som hon hade kunnat göra. Det är verkligen inte konstigt om hon slutar!

Sova middag

Våra barn, som är 4 och 5 år, går på ett kinesiskt dagis som egentligen fungera mer som en gammaldags svensk skola med lektioner. Mellan kl 12.00 - 14.30 sover man middag. Jag och Per blev alldeles bestörta när vi fick klart för oss om middagsvilan och dess konsekvenser i form av framflyttad läggtid. Vi diskuterade olika lösningar för att undvika vilan. Allt för att barnen skulle kunna lägga sig i vanlig tid kl 19.30, enligt svensk standard.

Jag tror att vår panik inför middagsvilan har sin grund i den svenska jag-kulturen. Vi, svenskar föräldrar, vill lägga barnen tidigt så att vi kan få vår individuella tid vilket vi naturligtvis också har stort behov av i en prestationsinriktad kultur som den svenska. I Kina har man en vi-kultur. Man tänker som så att om man låter barnen sova en stund mitt på dagen orkar barnen vara uppe längre och det finns tid för familjen att umgås.

Vad är rätt eller fel? Det finns väl inget svar på den frågan men vi har i alla fall radikalt ändrat uppfattning och det känns som alla är vinnare på nyordningen.

Kritik av föräldraskapet - Klädsel i förhållande till temperatur

I Sverige är det t-shirt väder när det är 25 grader men det är det inte i Kina, speciellt inte för barn. Jag får ständig påpekande, av vilt främmande personer, om att mina barn har för lite kläder på sig. Jag kan också se hur de i grupper står och diskuterar, pekar och gör gester rörande mina barns brist på kläder. Jag upplever det inte som hotfullt utan jag inser att kommentarerna egentligen är välmenande men ändå är det någonting som aldrig skulle kunna ske i Sverige. I Sverige skulle man verkligen klampa in i den privata sfären om man börjar ifrågasätta hur man uppfostrar eller klär sina barn. Jag har en känsla av att man betraktar barn mer som allas ansvar här i Kina.

Vid ett tillfälle har jag också blivit beordrad, av dagispersonalen att gå hem och hämta mer kläder. Jag försökte då försvara mig genom att säga att mina barn minsann har tre lager kläder på sig. Det hjälpte inte. Läraren replikerade med att de andra barnen minsann hade fem lager. Jag jämför med den stackars svenska dagispersonalen som varsamt måste tassa kring föräldrar för att inte riskera att trampa någon på tån när det vill komma med en välment rekommendation - Skulle ni möjligtvis, om det finns tid, kunna tänka er att inhandla ett par fodrade gallonisar. Det behövs kanske inte men det kan ju vara bra att ha i värsta fall, kanske, osv

Naturligtvis finns det också en naturlig förklaring till alla lager med kläder. Temperaturen skiftar otroligt fort. Det kan vara 25 grader på förmiddagen och 10 grader och isande vind på eftermiddagen. I och med att de flesta hus saknar fungerande uppvärmning kan det vara varmt ute med kallt inne om värmen kommer efter en kall period vilket för med sig att man tar av sig när man går ut och på sig när man är inne. Jag kan dock ändå inte riktig förstå varför kinesiska barn måste "simma" i sin egen svett

Skönhetsideal

Calle upplevs naturligtvis väldigt exotiskt med sitt nästan vita hår och blåa ögon. Det är dock inte Calles hår och ögon som drar till sig mest uppmärksamhet utan hans förhållandevis långa öronsnibbar. I stora delar av Asien anses långa öronsnibbar förknippat med långt liv, rikedom och lycka i allmänhet. Jag tror denna uppfattning härstammar från Buddismen då Buddha alltid avbildas med långa öronsnibbar.

Som förälder blir man naturligtvis stolt och glad när ens barn får komplimanger och väcker beundran (i alla fall i måttliga mängder). Vi har heller inte haft några problem med att ta emot komplimangerna kring det blonda håret och de blå ögonen. Däremot väcker komplimangerna kring öronsnibbarna lite dubbla känslor. Jag kan inte påstå att jag jublade inombords när en av Pers jobbarkompisar deklarerade att Calle går under smeknamnet "Lång Öra". Jag är säker på att jag inte hade haft något emot smeknamnet "Blåöga". Någonstans bär jag, och säkert många svenskar med mig, på värderingen att blå ögon är finare än långa öronsnibbar.

Jag har också funderat mycket på om jag kränker Calles integritet genom att omnämna hans öronsnibbar i denna text. Jag hade säkert inte ens tänkt tanken om det handlade om hans blonda hår. Kontentan blir i alla fall att olika delar av världen har olika skönhetsideal. Vidare måste man vara försiktig med vilka signaler och värderingar man sänder ut till sina barn.

Långa öronsnibbar är ett dominerande drag, precis som bruna ögon. Både Per och jag har långa snibbar och vi bär dem numera med stolthet. Det ska vi se till att Calle också kommer att göra.

Vår vistelse är ännu inne i "smekmånadsfasen" och kulturmötena känns fortfarande spännande. Förmodligen kommer det i framtiden att komma dagar då kineserna står oss upp i halsen och det ända vi vill är att åka hem till det trygga och invanda Sverige.

Skrivet av Per

2006-03-24  

En av anledningarna till att jag fick jobbet på flygköket Guangzhou var att de behövde någon som kunde hjälpa till med att utveckla menyer till de internationella flygbolagskunderna. Även om det inte är min huvudarbetssyssla för närvarande, pga. att vi ännu inte har så många kunder, så kommer det förmodligen att bli det jag sysslar mera med längre fram. Flygplatsen räknar med att minst 25 nya internationella flygbolag kommer att börja flyga till Guangzhou de närmsta fem åren. För närvarande är det ca 8 internationella bolag som trafikerar Guangzhou.

Uppläggning av kinesiskt förslag

Även om det för närvarande inte är min huvudarbetsuppgift jag berätta lite hur den processen med att ta fram nya menyer går till. Flygbolagen byter oftast menyerna en gång om året. Man brukar välja 3-4 olika alternativ som sedan byts en gång i månaden under ett år. På kortare sträckor, tex flygningar inom Europa byter man menyerna veckovis. Där räknar men med att folk flyger lite oftare och måste därför byta menyer mer frekvent än på långa flygningar.

Det är bara att dra ner mössan....

Vanligtvis kommer flygbolagen med mer eller mindre detaljerade förslag på menyer som de vill titta på. Jag gör då recept till dessa och gör anpassningar till råvarutillgången, som är något begränsad här. Jag gör även egna förslag. Recepten provlagas och testas. Sedan räknas kostnaden ut för varje recept för respektive råvara och tidsåtgången för att tillreda recepten. Ska det vara en oliv på tallriken så betalar man för en oliv, varken mer eller mindre. Ställer man det i relation till att en biljett i businessclass Stockholm-Guangzhou kan kosta 50 000 kr så förstår man att flygbolagen håller koll på kostnaderna.

Förrätterna förbereds

När sedan kunderna kommer för att titta på menyerna så lagas allt upp för att tittat och smakas på under 1-3 dagar. Det kan hända att det är över 200 recept som ska tillagas och provsmakas.

Varenda tallrik testas och jämförs med varandra för att se vad som passar ihop. Det måste sticka ut lite för att vara intressant men samtidigt passa alla smaker. Sist men inte minst måste hela kalaset anpassas till den ofta hårt begränsade budgeten. När allt detta är gjort ska priserna på alla recept och menyer kontrolleras igen och göras om efter de ändringar som gjorts under resans gång.

Maten väntar på kunderna

När allt är godkänt av kunden kan menyerna börja rulla. Det är naturligtvis också viktigt att personalen tränas i att göra menyerna.

Hela processen tar 3-4 månader och det är ingen skillnad var i världen man är.

Per

Skrivet av Berit 

2006-03-18 

Fredagen den 3:e mars lämnade vi, Berit, Mats och Li (adopterad från Kina), Sverige för att åka till Guangzhou och hälsa på Nina, Per, Ninni och Calle. Förväntningarna och nyfikenheten var stora på vad vi skulle få möta i Kina - landet där Li är född.

Vi hade förberett Li på att det skulle vara mycket folk överallt och att hon måste hålla någon av sina föräldrar i hand när vi var ute för att vi inte skulle komma ifrån varandra. Denna ordning skulle börja redan på flygplatsen!

När vi har landat på Guangzhou:s flygplats som är stor och nybyggd var den folktom närmast öde!

Alla formaliteter var snabbt avklarade och vi blev mötta av Per. Tillsammans med honom tog vi en taxi som åkte på den fyrfiliga betalmotorvägen till Laguna Garden.

I Guangzhou kan man hänge sig åt shopping, de stora affärskomplexen innehåller många små affärer. Man kan också handla på markandstånd utefter gatan. Det är bara att slå sig lös och välja och pruta! Allt är mycket billigt!

Vi tillbringade några dagar i Yangshou där sockertoppsbergen finns, ett fantastiskt landskap. Vi njöt av det vackra landskapet och begav oss upp på ett berg för att få en ännu bättre utsikt. Vi åkte också ut på Lifloden och var omgiven av berg, allt var oerhört vackert. Vi åkte ut till en närbelägen by som heter Fuji och där har tiden stått still. En kvinna tvättar i floden en annan kommer gående med ett ok med två slaskhinkar hängande. De små husen kantar den smala gatan och människor och djur lever sida vid sida. Det var lugnt, rofyllt och tyst omkring oss.

Det är självklart att vi väcker uppmärksamhet var vi än är och vi får många blickar och kommentarer, de flesta på kinesiska men också en del på engelska. Några försöker prata kinesiska med flickorna vilket förundrar Li och hon säger "jag är ju svensk förstår de inte det". Många är vänligt intresserade och de kommentarer vi får är enbart positiva, man pratar om "lucky children". Vi möter mycket vänlighet.

Vi tar sovbussen tillbaka till Guangzhou, vilket är en ny upplevelse för oss alla. En buss som är fylld med våningssängar! Man ska inte vara för lång - för då hamnar fötterna utanför! Man ska heller inte ha behov av att gå på toaletten eftersom den var låst under färden! Bussen tar sig sakta fram i natten och vi skakas alla till sömns!

Ett besök i Hongkong hinner vi också med och för barnen var ju Disneyland höjdpunkten. Här i barnens paradis roade medelålders kineser sig med att åka karusell eller fotografera sig tillsammans med någon disneyfigur! Dom hade roligt och njöt precis som barnen!

Vi fick göra studiebesök på Pers arbete och Ninni och Calles dagis - vi fick på så vis en glimt av det kinesiska vardagslivet.

En spännande och fantastisk resa alltifrån besöken på landsbygden där man lever under enkla förhållanden till Hongkongs hets och puls blandat med shopping och glimtar från vardagslivet i en stor kinesisk stad. Allt detta gör att vi redan längtar till nästa gång vi kan återvända till Kina.......

Hälsningar Berit, Mats och Li

Skrivet av Nina   

2006-03-17

Vi tillhör väl knappast de mest lättskrämda men det är svårt att låta bli att tänka på eländet när man befinner sig på den plats på jorden som forskarna har pekat ut som den där det är mest sannolikt att viruset kommer att mutera och börja smitta mellan människor. Observera att jag absolut inte är någon expert i ämnet fågelinfluensan. Jag har bara snappat upp de jag hört andra säga. Ännu har jag heller inte börjat gräva i de miljontals hänvisningar man får om man gör en sökning på "fågelinfluensan" via Internet men den tidpunkten börjar närma sig mer och mer.

I förra veckan dog en man från Hua Du, distriktet i Guangzhou där vi tidigare bodde, av just fågelinfluensan. Mannen hade genom sitt jobb ofta besökt marknader där levande fåglar förekommer. Dödsfallet skapade stort pådrag på Pers jobb eftersom Hua Du ligger nära flygplatsen. Man jobbade hela helgen med att byta ut fågelköttet på menyerna.

Jag har också hört, av en kvinna som jobbar på det danska konsulatet, att ytterligare en man från Guangzhou har dött av fågelinfluensan. Mannen var från i BaiYun, distriktet där vi för närvarande bor. Det läskiga är att mannen är stadsbo som tydligen inte hade haft någonting med fåglar att göra. Smittkällan är således ett mysterium.

För någon månad sedan var jag på ett föredrag som hölls av en kvinna från den australiska ambassaden/konsulatet i Guangzhou. Hon försökte måla upp ett scenario kring vad som kan tänkas hända om viruset muterat. Kina är väl förberett och en erfarenhet rikare pga. SARS. Det saknas inte heller handlingskraft: Resor till och från det drabbade området komma att förbjudas och flygplatser och järnvägsstationer kommer att stängas först. Allmänna kommunikationer såsom buss och tåg kommer att upphöra att fungera. Dagis och skolor och kommer naturligtvis också att stängas om man anser att smittoriken är överhängande. Följden blir att det kommer att vara svårt kanske tom omöjligt att ta sig härifrån. Det kommer heller inte att dröja länge innan de råder brist på varor och förnödenheter.

På kinesisk TV visas reklam för hur man skyddar sig mot fågelinfluensan genom motion, näringsrik kost, sömn och avhållsamhet från sprit och cigaretter. Det känns lite banalt men kanske är trots allt så att ett bra allmäntillstånd det bästa skyddet mot fågelinfluensan. Det ruggiga är att de mest utsatt är barnen.

Hur gör vi då för att förbereda oss om det värsta inträffar?

• Tamiflu finns att få tag i om man har de rätta kontakterna. I Kina, kopiornas förlovade land, gäller det bara att hitta en tillförlitlig leverantör. En dos kostar ca 1000 kr och vad jag har förstått ska den inte ges till barn under 12 år. Problemet är bara att veta när det är dags att ta dosen. Symtomen kan i början vara liknande en vanlig förkylnings och medicinen måste tas inom 48 timmar. "Okynnes" medicinering är inte bara dyrt utan även riskabelt då det finns risk att Tamiflu slutar göra verkan.
• För att klara en tids isolering och en eventuell brist på varor håller vi successivt på att bygga upp ett lager med konserver, torrvaror och vatten. Med tanke på att även gasen förmodligen kommer att ta slut funderar vi också på att köpa ett litet gasolkök. Egentligen borde vi bygga upp ett förråd så vi klarar en isolering minst en månad men det blir tex ruskiga mängder vatten som ska förvaras.
• Vi försöker undvika levande fåglar. Det är inte alltid så lätt när man ständigt möter folk som är på väg hem från marknaden med sin middag i form av en levande hönan eller när grannen slaktar ankan på balkongen.
• Vi har lite kontanter gömda hemma. "Cash is King" och kan behövas om det finns en chans att ta sig ut ur landet vid ett utbrott
• Än så länge äter vi fågel och det sägs vara riskfritt om det upphettas tillräckligt. Många fåglar vaccineras mot viruset och äter man mycket fågel finns det en risk att Tamiflu blir verkningslöst. Det är nog dags att dra ner på konsumtionen.

Vi räknar inte med någon helikopterrättning eller "bombning" av Tamiflu från det svenska konsulatets sida. Utbryter viruset är vi våra egna "lyckas smeder".

Tro nu inte att vi går och tänker på fågelinfluensan dagligen. Det gör vi definitivt inte! Vi måste på något vis tro att viruset inte utvecklas till en pandemi som drabbar hela världen. Blir det så spelar det inte så stor roll var man befinner sig eftersom viruset kommer att vara spritt till jordens alla hörn inom 3-4 månader, enligt forskarna.  Lever man efter mottot "Worst Case Scenario" blir livet nog livet ganska trist.  Vi låter istället livet rulla på och fortsätter att trivas alldeles förträffligt här i Guangzhou.

Snälla mamma Ulla och mamma Berit. Bli nu inte oroliga. Vi har läget under kontroll!

Skrivet av Nina 

2006-03-04 

Jag började på den här texten för över två månader sedan. Jag måste erkänna att jag har, trots min något rigida personlighet, tvingats revidera en hel del eftersom mina synpunkter har ändrats. Jag kan också konstatera att jag noterade helt andra saker som nykomling i Guangzhou än vad jag gör idag. Intrycken och synerna har blivit vardag och jag ser dem inte längre. Det känns därför viktigt att ta tillfället i akt att påpeka att det vi skriver inte är någon sanning utan endast hur vi upplever saker och ting just nu.

Jag är dålig på många saker. Med risk for att verka dryg vågar jag ända påstå att jag är bra, tom mycket bra, på att laga mat. (Gud vad det känns osvenskt att skriva att man är mycket bra på något utom när man söker jobb förstås).

Jag är den typen som, vid utlandsresor, älskar att gå i mataffärer och kolla in utbudet och köpa hem en massa burkar, flaskor och kryddor för framtida experiment i köket hemma. Jag måste dock bittert erkänna att det är en utmaning att få mat på bordet har i Kina. Det kinesiska köket finns det andra som klarar mycket bättre än jag så mitt mål är att försöka åstadkomma någonting om liknar svensk husmanskost för att balansera de måltider som äts på jobb och dagis.

Den, säkert ur en kines ögon sett, välsorterade mataffären i grannskapet lämnar mycket övrigt att önska for en västerlänning. Mest av allt saknar vi nog alla mejerivaror. Yoghurt finns i ett otal varianter som alla har det gemensamt att de är otroligt söta och har en artificiell fruktsmak. Jag blev överlycklig häromveckan när jag hittade i yoghurtburk som var märkt "no sugar". Glatt blandade jag den med lite färskost (dyrt inköp på en specialaffär) i hopp om att få någonting som liknade gräddfil att servera till burittosen gjorda på de små pannkakor som normalt brukar ätas till den berömda Pekingankan. Det visade sig dock att "no sugar" inte nödvändigtvis behöver betyda osötad så vi fick använda blandningen till jordgubbarna istället.

Köttdisken är spännande, fläskkött som är helt OK, oxkött som har koktid som jag ännu inte har lyckat experimentera mig fram till trots att gasen tar slut, dumplingkryddad fläskfärs med en fetthalt på ca 80 % och en massa inälvor. Det mest exotiska är väl hunden med tassarna kvar (så att man vet att det är hund, tackar ödmjukast). Jag brukar ta en omväg förbi. Kycklingköttet är uppdelat i styckdelar. Populärast verkar fötterna vara tätt följt av tuppkammarna. Ninni och Calle tycker det är jättespännande att gå förbi kycklingdisken eftersom de faktiskt kan identifiera de olika attiraljerna. Jag försöker hålla god min och säga att vi faktisk inte ska ha några kycklingfötter idag heller.

Tyvärr är köttet i affärerna fullpumpat med vatten så det går nästan inte att få någon stekyta och man måste använda nästan dubbel mängd för att få till en måltid. Numera köper vi storpack av oxkött på en grossistmarknad. Det är mycket dyrare men kvalitén är betydligt mycket bättre än på stormarknaden.

Fisk kan man tycka skulle vara ett säkert kort men efter ett par försök som slutade i soppåsen blir man lite bränd. Fiskdisken är för övrigt ingen traditionell fiskdisk utan bestående av akvarium med levande fiskar i. Tydligen är de flesta fiskar som säljs sötvattenfiskar och har en sumpaktig smak som definitivt inte lämpar sig for den skandinaviskt sparsamma kryddningen med salt och peppar. Räkorna som finns att köpa på stormarknaden säljs levande och man får själv fiska i plastbaljorna där de simmar. Naturligtvis är det väldigt intressant för en 4- och 5-åring.

xx Bildspel saknas

Skrivet av Nina    

2006-02-24 

Jag har börjat plugga och läser bla en distanskurs genom Högskolan i Kristianstad som heter just Distansutbildningspedagogik. Jag trodde att man i vanlig ordning skulle läsa en himla massa sidor kurslitteratur och producera ett antal PM men ack vad jag bedrog mig. Uppgifterna som jag får är mer av praktisk karaktär och för mig känns det som MT. Everest ska bestigas. En av denna veckas uppgifter var att producera ett bildspel med ljud. Helt och hållet tack vare Mia, Webbmaster på kinabarn.se, kan ni nu se resultatet av mina vedermödor här på bloggen.

--------------------------------------------------------------------------------

Praktisk information

Öppna bildspelet genom att klicka HÄR!! Länken öppnas i ett nytt fönster och bör spelas upp i Explorer för att både bild och ljud ska synas/höras på rätt sätt.

Tyvärr verkar inte själva bildspelsfunktionen fungera när vi lägger ut bildspelet på webben. Man får i stället själv klicka sig fram sida för sida, antingen mha länkarna på vänster sida eller med pilarna under bilderna.

För att höra ljudet måste man klicka en gång på den lilla högtalaren som finns mitt i varje bild.

Skrivet av Ann-Marie    

2006-02-20 

Det krävdes inte mycket övertalning från Nina innan jag köpte flygbiljetter till Guangzhou för mig och min 5-åriga dotter som är adopterad från Kina. En kall fredagseftermiddag i februari satte vi oss på flyget och landade nästa morgon i det magiska landet i öster.

På flygplatsen mötte Per oss och vi tog en taxi hem till dem. Först fungerade inte taxametern och taxichauffören föreslog fast pris. Per löste problemet med att kräva en annan taxi. Då började taxametern fungera igen. Tänk vad tekniken är outgrundlig!

Att gå och shoppa var en helt ny upplevelse. Jag tillbringade en hel dag med att köpa skor Säljarnas intresse för mig var minimalt. Som svenska kunde jag verkligen uppskatta att själv få prova skor utan hjälp av en insmickrande försäljare. Dessutom är mina kunskaper i kinesiska lika obefintliga som kinesernas kunskaper i engelska. Tur att pengar alltid talar samma språk! Ett par fina Nike-skor kostade runt hundralappen och ett par gympaskor till dottern 20 kronor. Dottern och jag hade övat oss på att äta med pinnar innan vi åkte. Så det kändes helt naturligt att sprätta ris och mat på borden på restaurangerna. Kinesernas definition av bordsskick ställer inte så stora krav. Men det är mycket trevligt att äta ute i Kina. En av höjdpunkterna var när vi beställde in nudelsoppa och kocken tog fram ett stycke deg. Med flinka fingrar drog han i degen och på något magiskt sätt förvandlades degklumpen till jämna fina nudlar! Jag kunde knappt förmå mig att äta upp detta mästerverk som sedan ställdes fram. Men min kurrande mage fick mig på bättre tankar. Att äta med barn på restaurang var jättebra. All mat serverades på uppläggningsfat. Barnen kunde prova lite av all mat och sedan välja vad de ville. Ris, nudlar och omelett var oftast populära.

En kväll gick Nina och jag ner och köpte te i en te-affär. Det var en hel procedur. Tjejen i affären satte fram stolar till oss och plockade fram pyttesmå porslinsskålar. Hon hällde vatten över tebladen vi ville prova. Sedan serverades vi teerna i de små skålarna och fick prova olika sorters te. Alla teblad fick sedan stå en stund, och så hällde hon återigen kokande vatten över bladen. Och så fick vi prova. Vi hade med oss en svensk bok som beskrev olika sorters te, och hade kinesiska skrivtecken för varje sort. Jag pekade i boken och tjejen i affären pekade och berättade. Det blev en magisk kväll för en inbiten tedrickare. Att teerna jag köpte dessutom förpackades i vackra burkar med kinesiska skrivtecken gjorde ju upplevelsen än bättre.

På fredagsmorgonen väckte vi barnen i gryningen. På barns självklara sätt, funderade de inte så mycket över vad vi skulle göra. De gnuggade sömnen ur ögonen, och följde med oss till busstationen. Vi tog en buss som på tre timmar skulle föra oss direkt fram till portarna till Disneyland i Hong Kong. Utpassering ur Kina och in i Hong Kong är en enkel procedur men med långa köer. Efter en timme var formaliteterna avklarade och vi hade bara en kort bussresa kvar. När bussen stannade utanför portarna, möttes vi av flaggor med Disney-figurer och en strid ström förväntansfulla människor. Det var någonstans här det började gå upp för barnen var vi var. Deras ögon började glänsa och ivrigt pekade de på alla välkända Disney-figurer som fanns avbildade överallt. När vi stod vid ingången tänkte jag nästan vända. Ett hav av människor vällde in genom grindarna. Väl inne på området var det faktiskt lugnt. Köerna till åkattraktionerna var inte mer är 10 -15 minuter. Och det klagade inte barnen på. Till några väldigt populära attraktioner var köerna minst 40 minuter men där kunde man boka plats i förväg. Det mest positiva var matpriserna. Det kostade mindre än 50 kronor för en rejäl portion mat och en kopp te. Och för barnen fanns det billigare alternativ.

Tillbaka i Guangzhou började semestern lida mot sitt slut. Det fanns mer kvar att upptäcka i Guangzhou. Med Nina och Per som guide och följeslagare kan jag se tillbaka på en händelserik vecka. Och jag hoppas Per och Nina har hunnit vila upp efter min "semester"

Ann-Marie

Skrivet av Per    

2006-02-17 

Vi har inte bott här många veckor men redan är vissa saker rutin. Vägen till och från jobbet t.ex. På väg till bussen börjar det redan utanför vakten till vårt bostadsområde. Där finns mannen med de blå shortsen som gymnastiserar efter sin joggingtur. Efter vakten svänger jag ut på gatan som leder ner till den stora vägen. Där möter jag gatsoparen som sopar en jättehög med skit framför sig, varje dag. (Alla släpper allt där man står även om det finns en papperskorg på mindre än en meters avstånd). Han brukar vara i jämnhöjd med 7-eleven där flickorna just håller på att öppna för dagen och är i full färd med att tvätta fönster. Sedan kommer jag ut på ett litet torg. Där gör 15 damer sin morgongymnastik med svärd och solfjädrar. Efter torget sneddar jag över en vägkorsning. Där sitter parkeringsvakten på sin rosa plaststol, iklädd militäruniform. Han sitter, för övrigt, där jämt. Jag vet inte om det är hans jobb eller om det är hans kall att sitta där och vakta bilar. Han har förmodligen också ett block med blanketter som ska skrivas i fyra exemplar och stämplas med två röda stämplar. För det är så man gör i Kina.

Sedan rullar det på ett par hundra meter utan att något händer på vägen innan jag svänger in på min lilla genväg genom en park och ett otroligt nedslitet bostadsområde. I den lilla parken står fem damer med sina solfjädrar och gör morgongymnastik till musik. De har rullat ut en 15 meter lång skarvsladd och lånar ström till bandspelaren av vakten till bostadsområdet. I den lilla parken står också mannen som säljer varm nygjord bönost. Det tycks vara populärt att äta på morgonen för det är alltid kö. Väl nere på huvudgatan är det slut på lugnet. Där ska jag passerad den tiofiliga gatan på en gångbro. Över den tiofiliga gatan och gångbron ligger den sexfiliga "airport expressway". På gångbron, i larmet, mellan dessa två megavägar ligger det alltid en uteliggare och sover. Under det kinesiska nyåret brukade han få ett par röd kuvert, sk pocket money, varje dag. Sedan passeras en liten taxistation De har tom slutat fråga om jag ska ha taxi till flygplatsen. Jag är förmodligen den enda västerlänningen som passerar här på mornarna. På vägen hem står försäljarna på rad. Först bakad sötpotatis därefter jordgubbar och sist kvinnan som varje dag försöker sälja på mig rostade kastanjer. Tyvärr gillar jag inte kastanjer, så hennes försök är förgäves. Sedan är det ägg- och pannkakskocken som är lika glad varje dag. Vi köpte de goda pannkakor av honom första gången vi var i området och tittade på lägenheten. Han hoppas tydligen på mer affärer. Till sist står flickan som hälsar välkommen in på en av restaurangerna. Hon står utanför dörren varje dag och verkar inte göra annat än att stå där och le.

En morgon när jag passerat bron över vägen stötte någon till mig på armen och jag tappade datorn, trodde jag. Jag insåg snabbt att två män på en motorcykel hade rånat mig. De försvann snabbt ut på vägen bakom en buss. Vad gör man? Springer efter, ropar på hjälp och försöker förklara för någon som inte förstår vad man säger. Dom försvann på två sekunder. Det var nog ingen som överhuvudtaget såg något, ingen reagerade i alla fall. Man får väl vara glad för att de vekade vara proffs för jag märkte knappt någonting. Det fanns inte så mycket annat att göra än att ta bussen till jobbet, mest irriterad att jag inte gjort ordentliga säkerhetskopior på arbetet jag gjort.

Väl på jobbet ringde en kollega till polisen. En halvtimme senare kom en polis från flygplatsen och skjutsade mig och en tolk till polisstationen i stan. Där gjordes polisanmälan. Sedan åkte vi till platsen för brottet där jag blev fotograferad! De berättade också att brotten ökar kring nyår då folk behöver mer pengar för att kunna åka hem till sina provinser runt om i Kina. Under nyår har det stått en vakt i hörnet för brottet. Jag vet inte om det är för "min" incident men han stod i alla fall inte där när jag blev rånad.

Per

Skrivet av Per    

2006-02-03 

För ett par veckor sedan blev jag tillsagd av min chef att jag borde skaffa 200 "red pocket" till det kinesiska nyåret. Jag fattade först ingenting tills han visade ett litet rött kuvert med några kinesiska tecken på. I dessa ska lägga man i en valfri summa pengar, vanligtvis 1, 2 upp till 5 eller 10 RMB (samma summa i kronor). Det var inte så noga, det var bara en symbolisk summa. Pengarna betalas ur egen ficka men ekonomiavdelningen kunde hjälpa till att skaffa nya ovikta sedlar. Dessa skulle sedan delas ut till personalen. Att jag skulle behöva 200 kuvert kan tyckas lite konstigt. Vi är 300 anställda på hela företaget, vara drygt 100 i köket som är mina närmaste medarbetare. För mig var det mest naturligt att jag gav mina kuvert till kökspersonalen. Det var en hel del frågetecken kring detta, så jag frågade runt lite hur detta skulle gå till och hur mycket pengar man ska ge. 1-2 RMB var den summan som tydligen var vanligast till personalen. Sedan ger man mer till de närmaste medarbetarna, upp till 100 RMB, speciellt om de är ogifta! Mycket att hålla reda på nu och många olika kuvert blir det.

Kuverten delas ut när man blir tillönskad "kung hei fat choy", vilket betyder ungefär "hoppas du blir framgångsrik nästa år och tjänar mycket pengar". Då ska man ge ett kuvert som tack för välgångshälsningen. Denna utdelning av kuvert börjar på nyårsdagen och fortsätter i två veckor. Vid kinesiska nyåret är det en veckas ledighet för kontorspersonalen. Under denna den största högtiden stannar hela Kina. General manager och de högsta cheferna åker dock till jobbet de första dagarna på det nya året bara för att dela ut kuvert.

Själv skulle jag jobba ett par dagar under denna tid så jag skulle få tillfälle att pröva denna sed. Så med fickorna fulla med kuvert med olika valörer begav jag mig till jobbet. Lite spänd på hur det skulle gå gav jag mig ner i produktion. Till en början var personal lite avvaktande, då de nog inte riktigt visste om jag var insatt i denna procedur. Men efter ett tag var det någon som tog mod till sig och önskade "kung hei fat choy" och då fick ett kuvert av mig. Genast kom då ett par till som hade sett skymten av ett rött kuvert. Senare vid lunchen vågade det fram någon till och helt plötsligt på några sekunder var hela matsalen framme och skulle jublandes ha ett kuvert.

Serveringspersonalen släppte slevarna och kom springande. Varje gång någon av min närmaste medarbetare fick ett guldkuvert men en annan summa blev jublet ännu större. Det var nästan som jag fått popstjärnestatus. Nåja, det var väl att ta i men det var en märklig upplevelse. Men det märks att det är en viktig högtid. I entrén till företaget har man ställt in ett fem meter högt träd omgärdat av 100 krukväxter av olika modell som alla betyder något. Apelsinträd, blommor och röda lyktor finns överallt.

Att pengarna är nya är väldigt viktigt. Smutsiga gamla sedlar betyder otur, så då kan man lika gärna låta bli. Man har varit tvungen att trycka 300 ton nya sedlar för att tillgodose behovet. Överallt kunde man se hur kuverten preparerades, på bussen och kontoret. För man lämnar inte hemmet utan kuvert under Kinesiska nyåret.

Bilderna är från en av de många "blöta" nyårsfesterna som jag blev inviterat till strax innan nyår.

Per

Skrivet av Nina    

2006-01-27 

Vi har nu bott i vår lägenhet i exakt en månad. Efter 1 ½ månad i en tillfällig lägenhet i Hua Du kändes det verkligen skönt att få flytta till Guangzhou "på riktigt".

Vi var och tittade på ganska många lägenheter men denna var den överlägset bästa både var gäller disposition, dekor, möbler mm. Pers jobb brummade lite om hyreskostnaden, förmodligen rutinmässigt, men eftersom vi hade ganska mycket att jämföra med så kunde vi stå på oss. Vi har inte speciellt höga krav men vi vill i alla fall ha någorlunda standard, vars ett rum till barnen och västerländsk toalettstol. Vi får betala 6000 kr i månaden vilket naturligtvis är ganska mycket pengar i kinesiska mått mätt men väldigt billigt boende om man jämför med lägenheter i områden som vänder sig till expatriatkollektivet.

Snubben som äger lägenheten var också ganska om sig och kring sig. Bla skulle han ha 30.000 kr i deposition för skinnsoffan som i och för sig är fin, men ändå! Vi slapp i alla fall att betala. Ninni och Calle har blivit så skrämda av alla förmaningstal kring den dyra soffan att de knappt vågar sitta i den.

Lägenheten ligger i distriktet Bai Yun lite norr om stan. Området kallas även för Aviation living area eftersom det ligger alldeles intill den gamla flygplatsen. Många som bor har jobbar numera på den nya flygplatsen och bussförbindelserna är utmärkta. Det tar Per ca 45 minuter att ta sig till jobbet, dörr till dörr, med allmänna kommunikationsmedel, och det måste anses bra i en 10 miljoners stad. Med buss tar det ca 15 minuter att komma till Guangzhou järnvägsstation.

Det var egentligen lägenhetsområdet, Laguna Garden, som vi först föll för. Laguna Garden känns som en oas i en annars ganska ruffig omgivning. Det finns en välskött trädgård med fontäner, stor pool som iofs är stängt för säsongen, välutrustad gym (där vi snart ska bli frekventa gäster!!!!????), Ninnis och Calles dagis Kid Castle och fram för allt är området bilfritt så att alla områdets ungar, och de är många, kan leka utan risk för att bil överkörda.

Vår lägenhet är ca 100 km2 ligger på 8 våningen. Vi har två små sovrum, ett master bedroom, ett mycket vardagsrum som också fungerar som matsal och kontor. För oss, som kommer från ett 45 km2 stort kök i Sverige, känns köket/kokvrån väldigt pyttigt. Det finns två gasplattor, en liten kombinerad kyl/frys som är att betrakta som full efter två mjölkpaket och en öl, det obligatoriska torkskåpet till disken som säkert är jättebra men som jag ännu inte har fattat vitsen med och sist men inte minst - ett skåp konstruerat för risförvaring och risportionering. Vi har kompletterat med en mikro och en större kyl samt en ugn stå högt på önskelistan. Det är ganska underligt att standardköken i kinesiska lägenheter är så pass små. Mat är en så viktig del av kulturen och det ska lagas en tre fyra rätter till varje måltid. Men det är väl här som i alla andra kulturer - Matlagning är en kvinnlig syssla och då är det inte så noga!

I lägenheten finns också två badrum och faktiskt fyra (!) balkonger. Vår lägenhet är ursprungligen två mindre lägenheter som har slagits samman, därav det generösa antalet balkonger.

Ninni förälskade sig genast i ett av de små rummen som var möblerat med vita och rosa "flickmöbler". Hon har också ett fått en himmelssäng i skir spets som också kan fungera som myggnät. Vi väntar med spänning på när hon också ska börja sova hela natten i sin säng. Calles rum saknar för tillfället säng eftersom vi väntar på att IKEA ska få in den upphöjda säng som vi har beställt. Han är nog lika glad för det och jag tvivlar stark på att han har något intresse av att tillbringa nätterna i sin nya säng - när den nu väl kommer. Vi har det med andra ord ganska trångt i sängen.

Tyvärr måste jag erkänna att utsikten från vår lägenhet kunde ha varit bättre. När man tittar ut tror man att man befinner sig i Berlin strax efter Tredje Rikets fall. Omgivningen är allt annat en fashionabla och speciellt sopstationen ett kvarter bort känns ganska trist. Jag tröstar mig med att: - Är det så här det är i Kina så vill jag ha det så här! Det finns gott om små affärer och restauranger i området. Det pågår också en, förmodligen illegal, torghandel på gatan. Varma kvällar rullas grillvagnarna ut och bord ställs upp så att spontana små uteserveringar bildas, mitt bland skithögarna.

Vi har skaffat städhjälp. (Ni som känner mig förstår säkert varför) Hon kom dag för första gången så jag hade lätt panik igår då jag var tvungen att "förstäda". Ninni undrade lite försynt varför man måste städa när städtanten ska komma!!!!????? Svara på det ni! - Jag är säkert inte ensam om agera på det sättet! I vilket fall som helst verkar hon grundlig. Hon höll säkert på i två timmar i vårt förkrympta kök. Det kostar 6,50 kr/tim. Under det kinesiska nyåret kostar det dock 10 kr/tim då det är högsäsong även för städbranschen.

Just nu går det knappast att gå ut på stan då alla är lediga och förbereder inför den stora helgen. Det är folk överallt som shoppar som galningar. Det är kö för att komma på gångbron som tar en över gatan, det är kö för att komma in i varuhuset, väl inne är det totalt omöjligt att navigera runt en kundvagn och vi ska inte tala om köerna i kassan. Då är det lugnare och skönare på vår lilla gatstump.

Jag är inte speciellt förtjust i våra svenska traditionella helger med alla krav och måsten som de innebär. Att fira kinesiskt nyår känns dock ganska kul efter som det inte finns några förväntningar. Vi har köpt det traditionsenliga apelsinträdet som ska bringa lycka inför det nya året, de röda kuverten med pengar som ska läggas under barnen huvudkudde tillsammans med lite godis är också inhandlade och lägenheten är nystädad. VI ÄR REDO - VÄLKOMMEN HUNDENS ÅR!

Skrivet av Nina    

2006-01-20 

....som betyder Gott nytt år. Det kinesiska nyåret närmar sig. Det märks. På Ninnis och Calles dagis slår man ihop klasserna eftersom hälften av barnen är frånvarande. Nyår firar man oftast med familjen och det innebär att man åker hem till den stad där man är född eller där man har sina föräldrar. Det är således en stor del av Kinas befolkning som är på resande fot just nu. Folkmassorna utanför Guangzhou tågstation är snudd på obeskrivbara. Många tycks redan vara lediga och det är fullt av både vuxna och skollediga barn på stan. Shopping är ett sant nöje. Kinesiska nyåret är också den tiden man ger varandra presenter. Allting är därför presentförpackat! Korvar, svampar (färska), mandariner, torkade räkor och naturligtvis mer traditionella presentprodukter som choklad, sprit, te erbjuds i vackra paket. En annan tradition tycks vara att man bjuder vänner och bekanta på restaurang. Igår blev vi, hela familjen, utbjudna av produktionschefen på Per jobb. Förutom att vara produktionschef är han också ansvarig för företagets barnbegränsningsutbildning och det är också hos honom som de anställda ansöker om tillstånd att gifta sig och skaffa barn.(men det är en annan historia). Restaurangbesöket började som en ganska stillsam historia. Vi blev bjudna på hotpot (kinesiskt fondue) en rätt där kött och grönsaker kokas av gästerna i en gryta placerad mitt på bordet. Det var bara att tacka, blunda och svälja när fårmagen och benmärgen generöst lades upp i våra skålar. Gränsen för vad man anser sig kunna äta har tänjts ganska mycket den senaste månaden, kan jag säga. Ibland är det helt enkelt bättre att bara smaka istället för att bekymra sig så mycket om vad det egentligen är man äter. Fler och fler personer dök upp efter hand och till slut var vi nog en 20 personer. De sista gästerna dök upp med massor med öl och vin. Vinflaskorna var öppnade och misstänkt lika de som normalt serveras på Lufthansas flight från Guangzhou till Frankfurt. Nu utbryter ett skålande utan like. Alla ska resa sig upp, gå fram till var och en, skåla enskilt med var och en, önska gått nytt år osv. Är man 20 personer som alla ska utföra denna procedur blir det ett väldigt springande runt borden, mycket skålande och en förfärlig massa alkohol som konsumeras. Allting skulle förevigas på foto och min 36 rulle räckte inte långt. När alla slutligen har skålat med alla, enligt konstens alla regler, är somliga väldigt berusade och har kommit in i stadiet? Det här var ju kul. Vi gör om det igen!? Vi fick verkligen uppleva ett nytt sett att konsumera vin. Ömsom rött och ömsöm vitt vin fylldes på i glasen. Även om glaset var halvfull med rött vin kunde påfyllningen mycket väl var vitt vin. På slutet blandade till och med öl och vin. Ljudvolymen var ganska hög på slutet och det kändes bra att vårt sällskap satt i ett enskilt rum på restaurangen. Tack och lov hade vi barnen och skylla på och kunde så småningom smita iväg vid elvatiden. Vi var nog några stycken som inte mådde så bra i morse. Vi förväntas nog bjuda igen men tyvärr kommer vi nog inte undan med ett restaurangbesök. Pers kolleger är ju matintresserade och vill nog bli bjudna svensk mat hemma hos oss. Det kommer att bli en utmaning vill jag lova. Det är inte så lätt att få tag i råvaror till ett svensk "smörgåsbordsliknande" måltid. IKEA finns iofs men saluför mest godis. Är det kanske någon som har något bra recept med Ahlgrens Bilar eller Webes geléhallon?

xx bilder

Skrivet av Per    

2006-01-13 

Egentligen har jag mycket annat att skriva om men jag kan ändå inte låta bli att ägna denna blogg åt att beskriva vår firmafest eftersom den finns färskt i minnet.

Jag hade inga stora förväntningar och börjar dessutom bli ganska luttrad vid det här laget men man kan ändå inte låta bli att förundras över hur det går till.

Firmafesten gick av stapel i tisdags med start kl 19.00. Eftersom de flesta slutar kl 17.00 och bor långt från flygplatsen, där festen skulle gå av stapeln, fick vi kvällsmat i den vanliga personalmatsalen. Middagen bestod av sedvanlig lunchmeny: saltkokt ankägg, fläsk (läs fett) och grönsaker. Efter det blev vi bussade till en lokal inom flygplatsområdet. (Någonting ska ju företagets luxuösa bussar användas till). Lokalen var möblerad i två "klasser" längst fram vid scenen stod fåtöljer märkta med namnlappar och bord med fruktkorgar avsedda för cheferna. Bakom dessa stod vanliga träpallar där övriga fick sitta drickandes den futtiga vattenflaska företaget bjöd på.

Min tolk blev mycket orolig när han blev placerad med mig i fåtöjavdelningen. Det var tydligen inte passanden och han var rädd för påföljder om någon i den högsta ledningen ansåg det olämpligt att han satt där. Jag lyckades i alla fall lugna honom så pass mycket att han gick med på att placera sig bredvid mig. Jag är verkligen förundrad över denna tydliga hierarkiska markering eftersom det är mycket familjärt i övrigt. T.ex. i personalmatsalen är det fri placering och alla verkar blanda sig med alla. Jag antar att det måste vara i officiella sammanhang som tex firmafester som det är viktigt att hålla på rangordningen. Program delades också ut till gästerna i fåtöljerna.

På programmet stod karaoketävling. Lokalen var utrustad med värsta ljud-, ljus- och rökmaskiner. Efter den sedvanliga inledningen av fru General Manager som tackade alla hårt arbetande medarbetare (det verkar vara lika över hela världen) inleddes kareoketävlingen med att företagets 1:e ordförande i kommunistiska partiet sjöng" Soldatens längtan". Därefter följde de tio anmälda tävlingsbidragen. Kvalitén på bidragen var mycket skiftande, många sjöng hellre än bra (ingen skillnad världen över här heller verkar det vara). De gråtmilda kinesiska schlagersångerna framfördes dock med stor inlevelse och entusiasm. Publiken var också med på noterna. Många hade tagit med sig blommor som man, lite generad, gav till sin favorit mitt under uppträdandet.

Mellan bidragen delades utmärkelser ut till medarbetare som gjort något extra under året. Det var också utlottning av priser, några skänkta av våra kunder. Lite genant blev det när det första priset, en kokplatta, lottades ut till mig. Jag har ju bara jobbat i två månader men publiken blev mycket förtjusta över detta. Jag fick många gratulationer efteråt. Jag tror verkligen att man tyckte det var kul att jag fick ett pris trots att det finns många som skulle behöva en kokplatta mycket mer än jag gör. Förstapriset var en flygbiljett till någon av North West Airlines destinationer i världen. Ett mycket fint pris men vid närmare eftertanke helt omöjlig att utnyttja för majoriteten av medarbetarna. De flesta skulle inte kunna betala en hotellnatt i Europa eller USA. De flesta har inte heller pass. Priset vanns av en flicka på ekonomiavdelningen som förmodligen har en månadsinkomst på ca 3000 kr. Hon kommer att försöka sälja biljetten.

Det skulle också lekas mellan bidragen. Hela havet stormar var mycket uppskattat. Jag hade också ganska roligt åt detta. Men det var förmodligen hela situationen. Att se sex fullvuxna kineser, på största allvar leka barnlekar, var ganska komiskt. Sedan var det prisutdelning i karaoketävlingen. Domare var ledningsgruppen. Kvällen avslutades med 20 minuters dans till kinesisk techno innan bussarna gick hem kl 22:00.

Per

Skrivet av Nina    

2006-01-06 

Här kommer en intervju med Ninni och Calle angående deras dagis Kid Castle. Jag måste nog erkänna att min syn överensstämmer med deras men som sagt: - Det här är deras bild! Jag kunde dock inte låta bli att lägga till några anmärkningar.

Vad gör ni på dagis? Leker, sover, äter frukt, har lektioner - svåra lektioner som vi inte hade på Enbacken (Mammas anmärkning: Ninnis och Calles fd dagis i Sverige)

Vad får ni för mat? Mest får vi ris och någonting som vi inte vet vad det heter. Vi får nudlar till frukost. Det var godare på Enbacken för där fick vi olika, inte alltid ris. (Mammas anmärkning: Maten äts i skålar med sked. Efter lunchen serveras alltid soppa (diskvattenkaraktär). Det är noga med vätskeintaget och barnen uppmanas hela tiden att dricka det ljumna vattnet som alltid finns tillgängligt)

Hur många lärare har ni? Vi tror det är fyra och Shane som plockar av barnen från bussen. Lärarna är snälla men de skäller ibland.

Vad tycker ni om att sov middag? Då kan man slappna av så är man piggare och vaken på lektionen. Vi har små sängar och våra egna täcken och kuddar. (Mammas anmärkning: Det är vila i 2½ timme. Alla barnen har individuella, likadana täcken, madrasser och kuddar som man köper på dagis och tar hem och tvättar en gång i veckan)

Vad är roligast på dagis? Sova.

Vad är svårast? Vi får göra lite svåra grejer på lektionerna som att räkna. Det är jobbigt. Säga kinesiska ord är lite svårt.

Vad är mest olikt Enbacken? En tavla som de skriver på och så måste man ha hudkräm och Lypsyl. (Mammas anmärkning: Första dagen blev vi tillsagda att inhandla hudkräm som barnen kan förvara i sitt skåp. Luften är torr, det är stundtals ganska kallt i klassrummen, hygienen är viktig och varma tvättlappar levereras ett otal gånger om dagen så huden blir väldigt torr och hudkräm behovs verkligen)

Vad får ni lära er på lektionerna? Vet inte riktigt - Jo, läsa och räkna och sånt.

Hur är de andra barnen? Snälla - Leker mycket med oss. Vi har fått kompisar Michelle och Coco. Dom är snälla. Alla tycker att vi ha fina pennskrin. (Mammas anmärkning: På dagis blir alla barnen kallade vid sina engelska namn)

Är de andra barnen busiga? Ibland. De springer upp och sitter ej still. Men Kristoffer och Vickan, på vårt gamla dagis, är också ganska busiga. (Mammas anmärkning: Barnen på Kid Castle är betydligt mer väldisciplinerade än svenska barn)

Hur går det med språket? Vi förstår inte vad de säger. Vi tittar på de andra barnen och gör som de gör. (Mammas anmärkning: Ja man undrar verkligen hur det går till)

Hur vet ni om de pratar engelska eller kinesiska? Cory och Shane pratar engelska. Tjejerna kan bara kinesiska.

Har ni lärt er någon kinesiska? Ninni: - Lite, jag kan lära dig!

Hur ser ert dagis ut? Det är staket runt om med hundar på . Det ser ut som en lekplats med olika färger. Inne finns det en toalett för barn och en för vuxna bredvid flickornas. (Mammas anmärkning: Kid Castle är färgkoordinerat och går i färgerna orange och ljusgrönt. Skoluniformen som ska bäras måndagar och fredagar är orange och vit. Dagisets maskot är hunden Chevady och det är också han som finns avbildat på staketet)

Trivs ni på dagis? Dom är snälla där. Det är roligt.

Skrivet av Nina    

2005-12-30 

Efter en månad i Kina kände jag ett akut behov av att lösa dagisfrågan. Hur mycket jag än älskar mina barn är det bara att inse att jag inte är någon bra hemmamamma. Dessutom är Ninni och Calle rutinerade dagisbarn som har behov av att leka med andra barn. Fortfarande hade vi ingen bostad bestämt men vi hade ringat in området vi ville bo i. Där hade jag också sett ett dagis som, i alla fall utifrån, såg bra ut. En tisdag morgon åkte jag helt sonika iväg med barnen till Kid Castle, dagiset som var målet for min desperation. - Jodå det fanns plats för Ninni och Calle, och dagiset skulle enligt uppgift vara tvåspråkigt. Naturligtvis var det svårt att göra någon kvalitetsbedömning men utseendemässigt tyckte jag att dagiset såg jättefint ut. Det var också ett plus att en del av personalen pratade engelska. Vi blev visade Ninnis och Calles blivande klassrum med 17 elever. Ninni och Calle gav sitt klartecken och sen var det klart. Innan de kunde börja var Ninni och Calle tvungna att genomgå en hälsoundersökning vilket vi efter mycket om och men lyckades genomföra dagen därpå. Följande morgon gick vi upp tidigt for att hämta resultatet av hälsoundersökningen på sjukhuset för att sedan åka vidare till första dagen på Kid Castle. Det visade sig att Ninni och Calle saknade vaccination for tre olika typer av hepatits men jag låtsades som om jag inte förstod och Ninni och Calle fick i alla fall börja vilket var tur for de såg verkligen fram emot det. Dagiset påminner mer om en skola än ett traditionellt svenskt dagis. Totalt går 160 elever på Kid Castle. Varje klass har sitt eget klassrum med 2 lärare och en assistent som serverar måltider, städar och servar. . Det finns gemensamma utrymmen som musiksal, pysselhörna, lekhörna och yttergård men tiden i de olika gemensamma utrymmena ar schemalagd for varje klass. Ninni och Calle går i Senior Class. De flesta av baren i klassen tycks vara 6 år med några få 5- och 7-åringar. Det kan kännas lite tufft for Ninni som blev 5 i november och Calle som bara är 4 år. Nar jag upptäckte att alla barnen var äldre försökte jag få Ninni och Calle förflyttade till Junior Class men se det gick inte alls. Jag vet fortfarande inte riktigt varför men jag misstänker att Junior Class var full eftersom jag räknade eleverna där till 27. Barnen ska lämnas mellan klocka kl 7.30 ? 8.30. Innan barnen får gå in i lokalerna kollar man temperatur och svalg. Barnen ska hämtas mellan 16.30 ? 18.00 och kön är lång av hämtande och far- och morföräldrar när de låsta grindarna öppnas kl 16.30, prick. Det ar bokstavligt talat utcheckning av barn. Som hämtande drar man sitt magnetkort i en läsare och barnens namn läses upp i dagisets högtalarsystem. Har man tur kommer ens barn ut efter en stund. Jag har ännu inte utkvitterat något kort sa jag har ännu privilegiet att smita in till Ninnis och Calles klassrum och observera skeendena en stund innan jag ger mig till känna. Som tidigare nämnts påminner dagisets upplägg mer om det jag känner igen från min lågstadietid. (Det var länge sedan). Kl 8.30 serveras frukost bestående av söt risgröt med kött, nudlar eller ångkokta bröd. Kl 9.00 är det engelska med Cory från Australien. Jag vet inte hur han har hamnat här men jag skulle gissa att han är en ryggsäcksresenär som har stannat till i Guangzhou for att tjäna ihop mer pengar för att fortsatta sin jordenruntresa. Kl 9.30 fortsätter engelskan men nu med Shane, från Kina, som lärare. Jag förstår mycket lite av vad han säger då hans brytning ar minst sagt stark. Han kan sina fraser avsedda för barn som är nybörjare i språket men när man försöker prata med honom om någonting funkar det liksom inte. Barnen får gå fram en och en och rabbla ramsor typ "My name is Mike. I am 6 years old. I want to be a soldier and carry a gun". Kanske inte precis vad man önskar höra. Säger man dessutom fel kan det komma, av läraren sanktionerade, burop. Matematiken är synnerligen avancerad. Vad sägs om tal som 48-33+24 eller 7-5+6-3. (det är sant) Jag höll på att svimma när jag såg att de små liven satt med sina kulramar och faktiskt klarade av svar rätt. Man undrar hur vi i Sverige ska kunna konkurrera mot Kina i framtiden? Stackars Ninni och Calle som knappt vet vad plus och minus är har naturligtvis svårt att hänga med. Jag tröstar mig med att det faktisk var några andra barn som verkade lika borta när det gäller matte. Kinesiska står naturligtvis också på schemat ett par lektioner om dagen, men jag har lite svårt att reda ut vad det egentligen handlar om. Jag förstår sa mycket att de får lära sig olika tecken och också i vilken ordning sträcken i tecknen skrivs. Det är tydligen viktigt. Man är inte ute speciellt mycket under dagen, högst en timme. Även då är leken väldigt organiserad och barnen ska helst stå på led och vänta på sin tur innan de får göra vad som nu ska göras. Det funkar inte så bra kan jag tillägga. Lunch serveras kl 11.00 i klassrummet och både Ninni och Calle äter glupskt den barnanpassade kinamaten. Efter lunch plockas sängarna och täckena fram för nu ska det sovas i 2½ timme!!!!!! Alla ni som har barn i Ninnis och Calles ålder förstår säkert vad det innebär. Just det - Sena kvällar!! Per och jag har nu förmånen att njuta av våra barn ända till ca halv elva tiden på kvällen. Till en början var vi helt chockade över den långa middagsvilan och funderade på alternativa lösningar men nu efter 14 dagar har vi vant oss. Vid närmare eftertanke är det kanske till och med inte så tokigt. Som vi har det i Sverige med läggning senast kl 20.00 hinner ju arbetande och pendlade föräldrar nästan inte träffa sina barn. Ninnis och Calles dagis är nog ett lyxdagis med kinesiska mått mätt. Vi betalar 1200 kr/mån + 8 kr/ dag för maten vilket ungefär motsvarar en genomsnittlig kinesisk månadslön. Notera också att det är dyrare än vår svenska maxtaxa. Hur har det då gått for Ninni och Calle på dagis? De första dagarna var inget vidare. De hade svårt att koncentrera sig och Calle låg eller satt på golvet mesta av tiden. Sen gick det bättre. Det gick också betydligt bättre de stunder jag inte vr närvarande. Efter en vecka insåg jag att det var dags för mig att dra mig tillbaka och avsluta inskolningsperioden. Nu vet jag ju inte riktigt vad som sker under dagen men lärarna säger att det går bra. Det är heller inget problem att lämna barnen och när jag hämtar dem verkar de fullt upptagna med vad de nu håller på med. Hur det de ska klara att bringa ordning i de olika språken begriper jag inte men jag hoppas att det kommer att gå bra. Det finns några barn från Pakistan och Korea på dagiset och kan de klara det fixar nog Ninni och Calle det också. På juldagen hade Kid Castle julshow för applåderade föräldrar. Det var dels uppvisning i färdigheter som tex matematik och dels sång och dansshow. Gissa om det var en overklig känsla att se Ninni och Calle dansa på sitt kinesiska dagis? Det är helt otroligt att vi faktisk bor här!!!!! En sak är säker. Om de lyckas lära sig engelska kommer de att ha en stark kinesisk brytning men vem har sagt att det skulle vara sämre än att bryta på svenska. Gott nytt år till er alla!

Nina

Skrivet av Nina    

2005-12-01 

I lördags hade vi möte med mäklaren som har uppdraget att fixa oss en lägenhet. Vi hade talat om för honom vilket komplex vi önskade bo i, Sweetland. Sweetland ligger i det som kallas "old airport area" är optimalt placerad ur i med tanke på pendling till skola och jobb. Det tar ca 20 minuter med buss till GZ centrum och ca en kvart med taxi. Det får betraktas som centralt i en 10 miljoners stad. Vi tog bussen in till GZ och käkade sedan en riktigt dålig lunch (för det mesta smakar det bra) innan vi ringde mäklaren så att han kunde komma och hämta oss på restaurangen där vi satt. Servitrisen fick förklara adressen och de pratade i telefon säkert i en kvart. Det händer ganska ofta att man måste räcka över telefonen till någon mer eller mindre okänd för att få saker förklarade och samtalen blir av någon anledning alltid långa även om det bara är en adress som ska levereras muntligt. Man undra vad de pratar om egentligen? Sweetland visade sig vara ett ganska litet lägenhetskomplex, i alla fall i jämförelse med de vi bor på nu. Det fanns pool (stängd för säsongen), gym, pianorum, trädgård och lekplats på området. Vi blev visade 4 möblerade lägenheter i olika storlek och med olika planlösning. Gemensamt för alla lägenheterna var att sovrummen var mycket små och mörka, de var fullproppade med extremt fula möbler och att de var otroligt skitiga (trots min höga toleransnivå). Alla lägenheter hade dessutom en megastor TV som upptog halva vardagsrummet. Något egentligt kök tycks inte finnas i kinesiska standardlägenheter utan köket har ersatts med ett pentry med två gasplattor, en kyl/frys och obligatoriskt torkskåp till disken!!!! Tvättmaskinen, kallvatten, står ofta på balkongen där också tvätten hängs på tork. Av de fyra lägenheterna vi blev förevisade var det endast en som vi kan tänka oss att bo i. Den låg högs upp på 16 våningen, hade fyra sovrum och var hyfsat ljus. Tyvärr var balkongen väldigt liten. Mäklaren märkte att vi inte var så exalterade över förevisade oblekt så han drog med oss till ett annat lägenhetsområde ca 10 minuters promenad därifrån. Laguna Bay. Det området hade en jättefin bilfri trädgård med enorm pool (begränsat öppen under vintern) med sandstrand!!! Det fanns dessutom ett tvåspråkigt dagis på området som hade plats ledig för Ninni och Calle. Det kryllade av ungar på området och de kändes som om man bara skulle kunde öppna dörren så kan barnen gå ut och leka. Tyvärr var lägenheten inget vidare men jag är nästan villig att bo i ett platsskjul bara barnen kan börja ett juste dagis. Vi ska undersöka om skolbussen som går till Ninnis och Calles blivande skola kan stanna i närheten för vi tyckte alla att det skulle vara ett bra område att bo på under förutsättning att vi hittar en bättre lägenhet. Hyran för en möblerad 4 sovrumslägenhet ligger på kring 7000 kr. Det finns nog viss prutmån men vi har inte kommit till det stadiet ännu. Vi får nog ställa oss in på att även om vi hyr möblerat så kommer vi att få göra en tripp till IKEA för att byta ut möblemanget och fram för allt köpa ordentliga sängar istället för de obligatoriska kinesiska britsarna som. Vädret har under den senaste veckan varit helt underbart med en dagstemperatur på ca 30 grader och tropiska nätter på ca 25 grader. Tydligen är det ovanligt att det är så varmt vid den här tiden på året. Värmen till trots får vi ofta påpekande på lekplatsen om vår tunna klädsel. Jag framstår säkert som en dålig mamma som låter mina barn springa omkring i T-shirt och sandaler. De kinesiska barnen är ofta rejält påbyltade och har dessutom ofta en handduk instoppat under tröjan så att de inte ska bli kalla när de blir svettiga av leken. Vi är helt klart kända i Hua Du, förorten där vi bor, vid det här laget. Senaste gången jag besökte Internetstället visste tjejen som jobbar där att jag var från Sverige. Jag kan också höra folk säga Ruidian = Sverige i hissen, i affären och även på stan när de ser oss. Det börjar nog bli dags att flytta.

Nina (som längtar efter lägenhet med Internet uppkoppling)

Skrivet av Nina    

2005-11-25 

Vi har nu varit här i 14 dagar. Livet flyter på ungefär som jag hade tänkt mig. Per jobbar länge på kvällarna och barnen är stundtals ganska jobbiga och bråkar mycket med varandra. (de leker mycket också) Syskonbråken blir ganska uppmärksammade om man befinner sig på offentliga platser eftersom syskon är sällsynta och därmed också bråken syskon emellan. Jag får känslan av att betraktarna tycker att barnen är ouppfostrade och jag borde ge dem en hurring. De kinesiska barnen verkar i alla fall vara fogligare, kanske både på gått och ont. Helt klart är att vi måste försöka hitta någon förskola så fort som möjligt så Ninni och Calle får leka med barn i deras egen ålder och får lära sig kinesiska. De har i alla fall lärt sig räkna till tio och de kan säga glass. Två gånger i veckan dyker en städerska upp. Det är lite ovant att ta emot den typen av tjänster. Man vet inte riktigt var man ska bli av. Det känns bäst att börja stryka eller laga mat så man inte framstår som en lat överklasstant. Här verkade det vara självklart att man som bättre besutten bidrar till sysselsättningen genom att anställa en hemhjälp. Vid närmare eftertanke går det nog att vänja sig vid företeelsen. Vi åker mycket hiss. Hissarna öppnas och stängs supersnabbt, automatiskt, med stor klämrisk men ändå så måste varje sann kines trycka på knappen för hisstängning. Jag kan för mitt liv inte förstå varför. Vi har ett stort antal TV kanaler men endast en kanal ger sändningar på engelska. Det är en Hong Kong baserad kanal med suddig bild som mest tycks sända galopptävlingar. Varje timme visar dock några minuter nyheter. Tyvärr är också censuren framme och sändningarna bryts ibland mitt i en mening av brus eller reklam. Bush måste ha gjort en del icke önskvärda uttalande vid sitt besök i förra veckan för det var mycket brus i rutan när han var i bild. Det är mycket reklam och information på TV. Vi har tex fått lära oss att genom god kosthållning, avhållsamhet från alkohol och tobak och genom motion skyddar man sig mot fågelinfluensan????? Tydligen är det en stor del av "expatriats-kollektivet" som undviker kyckling helt och hållet. Jag är kanske nonchalant men jag tycker det är lite överdrivet. Att handla dagligvaror är en utmaning. Vår butik, som är relativt stor, vänder sig inte direkt till västerlänningar. Jag har en omfattande översättningslista med olika specerier skrivna på kinesiska som jag trodde skulle vara användbar. När jag visade en av de otaliga expediterna tecknet för smör blev jag efter en stunds dividerande med tiotalet kolleger visad till en burk med jordnötssmör - Ganska nära. En stund senare frågade jag en annan expedit efter tomatpuré och blev efter samma procedur hänvisad till samma jordnötssmörsburk. Vad tror de om våra matvanor egentligen? Jag har nu accepterat att det varken finns smör eller tomatpuré i den affären. Mitt största misstag hitintills var inköpet av mintbindor. Utan att gå in på detaljer kan jag meddela att det inte är skönt. Tänk er Vicks Blå ungefär. Jag kan förstå tanken men i praktiken - Nej. Måste vara en karl som har kommit på det. Efter viss tveksamhet och dividerande har vi kommit på att det är fredagskväll. Det är en varm skön kväll sa vi har bestämt oss för att stoppa ned barnen iklädda pyjamasar i vagnarna och hoppas på att de somnar efter en stund. Har vi tur hittar vi kanske hittar ett "hål i väggen ställe" med neongröna plastpallar som kan bäras ut på trottoaren - och vips - har vi vår uteservering där vi kan avnjuta en fredagsbira a´ 3 kr/styck. Man kan inte annat än trivas här i Guangzhou. Beträffande pyjamasar är det inte ovanligt att se herr och fru lugnt flanerande på stan på kvällskvisten iförda likadana flanellpyjamasar gärna med nallebjörnar på. Sund - Jag har aldrig förstått varför man ska klä upp sig.

Nina

Skrivet av Per    

2005-11-22 

Som tur var fick jag börja min anställning med två dagars ledigt. Det behövdes med tanke på jetlag och allt som skulle fixas. Vincent, min chef, bor på samma ställe som vi så första dagen träffades vi i vakten till vårt bostadsområde för att sedan åka den ca 20 minuter långa bilresan till flygplatsen och jobbet. Ytterligare fyra kolleger fanns med i bilen. Arbetsdagen började med frukost bestående av söt risgröt och rimmat fläsklägg samt nudlar med grönsaker. Efter tilldelning av rum var det dags för genomgång av mina arbetsuppgifter vilka är arbetsmetodik i köket, schemaläggning, hygienfrågor, kostnadseffektivisering, menyutveckling, menypresentationer, personalutbildning mm. Efter en stunds rabblande insåg Vincent själv mängden och sammanfattade - "Basicly everyting". Flygköket drivs som ett Joint venture mellan Lufthansa Sky-Chefs (LSG) och ett kinesiskt företag kopplat till vår motsvarighet till Luftfartsverket som också är majoritetsägare och står för driften. Vincent, som är från Hongkong, och jag är de enda representanterna från LSG. Totalt jobbar där 300 personer. Ägarstrukturen gör att mitt handlingsutrymme är begränsat. Jag kommer in från sidan i den ordinarie hierarkin. Eftersom jag var här och jobbar ett par dagar i augusti vet de flesta vem jag är men det är många nya namn för mig. Alla har västerländska tagna namn som byts ut lite nu och då. Just nu pågår processen att ge mig ett kinesiskt namn. Redan andra dagen på jobbet blev jag med noll sekunders framförhållning ombedd att utvärdera yrkesskickligheten på två "western chefs" som sökte jobb . Anställningsintervjun gick till så att de fick laga upp en specificerad meny, en egenkomponerad meny och slutligen några kompletterande övningar. En av övningarna var att filéa fisk. Jag bad därför en ordinarie medarbetare om en färsk fisk. Jag blev invisad i fiskförberedningsrummet och där låg en fisk i en diskho. Jag blev smått överraskad när jag skulle plocka upp den och fann att den levde. På torsdag morgon var det ingen möte I vakten för färd till jobbet - trodde jag! Som den naturligaste sak i världen mellanlandade vi på en Dim Sum Restaurang. Dim Sum är en specialitet från Guangzhou och är olika smårätter/snacks som ofta äts till frukost och tydligen också som snacks senare på kvällen efter den tidiga middagen som oftast äts redan vid halv sextiden. På Dim Sum restaurangen rullades vagnarna in en efter en med bambukorgar fyllda med degknyte med räkor och fläsk, gröt med friterat bröd, småkakor etc. Jag har den inställningen att man ska ta seden dit man kommer och prova allt men när kycklingfötterna med chili landade på bordet då fick det var nog. Restaurangen var fullsatt, säkert ett par hundra personer. Tydligen är det inte ovanligt att man lämnar barnen i skola och på dagis och sedan går man och äter frukost. Vår nota gick på ca 70 kr för 5 personer. På torsdag eftermiddag när det började bli dags för hemfärd visade det sig att vi skulle åka och proväta på en restaurang som ska användas vid ett större arrangemang i December. Det måste vara en av de hippare restaurangerna i Guangzhou med trendigt betonggolv, speglar och catwalk med rött neonljus. Vi var sex personer och hade bokat ett eget rum i restaurangen och det första man gjorde var att sätta på TV:n! Denna gourmet-fusionsmeny med tretton rätter a´ 3000 kr intogs med nyheter och sport, tack och lov på engelska, på en 42' plasma TV. Så fort jag går ner i köket måste jag ha tolk med mig. Oftast är tolkens engelska inte så lysande. Varje gång jag vill ha någonting gjort så kommer minst fem personer och ska lägga sig i och diskutera på kinesiska. Jag fattar ingenting av vad som händer men på något sätt blir det jag vill i slutändan gjort. Känslan är att alla är vänliga, hjälpsamma och vill väl.

Per

Skrivet av Nina    

2005-11-18 

I onsdags besökte vi Ninni och Calles blivande skola, Utahloy International school. (www.utahloy.com) De ska iofs inte börja förrän ht 06 men vi ville ända kolla upp skolbussarnas rutt med tanke på framtida bosättning. Skolan låg lummigt och grönt uppe i utkanten av Baiyun Mountain, en bra bit norr om GZ cetrum. Skolan har ca 600 elever i alla åldrar från 3 år och uppåt. Undervisningen är på engelska med lektioner i bla mandarin. Förvånande är att minst 80 % av eleverna var kineser. Det känns bra. Det är max 20 elever i varje klass. Skolan är fin med välutrustad gympasal, musikrum och skaparstudio. Med en terminsavgift på USD 9500 per barn kan man ju kräva viss standard. Vi är fortfarande lite oroliga för att Pers arbetsgivare ska försöka att slingra sig ur löftet om att betala terminsavgifterna. Det är en hiskeligt hög summa det rör sig om. Ninni hade nog gärna velat börja skolan direkt. Calle var mest fascinerad av fotbollsplanen och killarna som spelade där. De var första gången de besökte en skola överhuvudtaget så naturligtvis var det jättespännande för dem. Det gick över 20 bussar från skolan åt olika håll i GZ. Vi hade turen att få lifta med en buss som gick åt det område som vi tror att vi vill bo i med tanke på skola, centrum och arbete. En snäll tjej på skolan visade oss runt i området och föreslog möjliga bostadskomplex. Hon har verkligen engagerat sig i vårt bostadssökande och det strömmar in SMS och mail från henne i ärendet. Resan från skolan till området, nära gamla flygplatsen, tog ca 30-40 min. De flesta barnen verkade utnyttja tiden genom att ta en liten tupplur. I bussen rådde säkerhetsbältestvång och det kan knappast vara kinesisk standard. Att vara hemma med barnen är en utmaning. Säkert också för barnen. Per har inte kommit hem förrän efter läggdags sa jag har fått smaka på livet som ensamstående mamma. Vi försöker vara ute i lekparken ganska mycket. Tyvärr är där mest mindre barn och bebisar oftast med sina far- och morföräldrar. De äldre barnen går på förskola. Alla är mycket vänliga och försynt nyfikna. De försöker prata med oss men det går inte så bra tyvärr. Mina surt förvärvade kunskaper i mandarin, från en termins komvuxstudier för 5 år sedan, räcker inte långt. Jag kan iofs skylla på dialekten men tyvärr är mina brister större än så. Många kommenterar i alla fall att jag har två barn. Några har frågat om Ninni men förhållandevis få. Den besvärande kinesiska nyfikenheten och ibland också "närgångenheten" lyser med sin frånvaro. Jag vet inte om det beror på att vi faktisk bor på området och det därför inte betraktas som "attraktionsobjekt". Ännu har tex ingen försökt att ta på Calles ljusblonda kalufs. Det verkar bo mycket inflyttade familjer speciellt från Hainan och Sichuan. Idag gick vi förbi dagiset på området och frågade om det fanns plats där. Jag vet inte riktigt vad svaret blev med det kostade i alla fall 280 kr i månaden. Billigt tycker vi men med tanke på att de som jobbar på Pers jobb tjänar kring en tusenlapp i månaden ska vi nog vara nöjda med vår svenska maxtaxa. Vi får väl se vad som händer på dagisfronten men både Ninni och Calle vill börja dagis och lära sig kinesiska. Jag kan höra dem sitta och öva i smyg när de tror jag inte hör.

Skrivet av Nina    

2005-11-15 

....men annars var allt sig likt. Samma varukassar, hopplösa tvingade rundvandring och möbler som heter Billy, Klippan och Sultan. Jag tillhör inte dem som åker till IKEA för mitt höga nöjes skull men jag måste erkänna att det kändes hemtamt köttbullarna till trots. Det kommer också att investeras i en sultanmadrass för vem vill ligga på en bädd av hopskrynklad ståltråd täckt med ett tunt bomullstyg och toppat med Gladpack. I förrgår lyckades jag också leta mig fram till mitt första möte med GWIC (Guangzhou International Womens Club). Det var möte för alla nykomlingar. Det verkar dock inte vara högsäsong för inflyttande utlänningar för det var bara jag och en dam till som var där. Jag antar att de flesta flyttar hit i samband med terminens början. Det var ingen direkt trevlig upplevelse och tyvärr bekräftades en del av de fördomar jag har om "expatriates". Jag har aldrig begripit mig på dem som flyttar utomlands för att leva ett liv i någon slags "bubbla" utanför det normala samhället. Vi har flyttat hit för att få uppleva Kina även om det naturligtvis ibland kan finnas behov av att konversera och utbyta erfarenheter med någon som man kan kommunicera med och som kan dela ens upplevelser. Den kvinna som höll i mötet var på en annan planet än jag och dessutom totalt döv för mina behov som ny i GZ. Hon babblade på om hur förträffligt prisvärda husen i hennes område är och det höll jag väl till en viss del med om ända tills att jag förstod att hon pratade priser i dollar och inte i Yuan ( = kr). Hennes hus kostade endast 4000 USD i månaden = 28000 kr. Jag försökte försiktigt förklara att Pers företag nog inte var beredda att betala den summan (nuvarande lägenhet kostar gissningsvis ca 3000 kr). Hon lyckades på något vis boka in mig hos en mäklare för en visning (jag avbokade idag). Jag plockade fram min Guangzhou karta och bad henne peka ut var hon bodde vilket var någonting som hon inte kunde eftersom hennes chaufför kör henne överallt????!!!! För mig är det helt obegripligt eftersom jag aldrig tar två steg utan att ha koll på var jag är på kartan (skatta nu inte Ann-Marie). Jag fick också en hel lista över Delis med västerländsk mat för hemkörning. Hur intressant är det för en person som har varit 3 dagar i staden? Jag skulle varit nöjd med en adress till någon affär där man kan köpa smör. Så där höll det på i två timmar. Massor av ointressant information. När hon erbjöd mig skjuts avböjde jag och flydde istället iväg i en taxi. Hade det funnits bussar från lyxlägenhetskomplexet, på Ersha Island för er som vill följa med på kartan, där mötet hölls hade jag provokativt tagit den oavsett destination. Hur som helst, det GWIC har många medlemmar och alla kan ju inte vara likadana. Eller blir man så'n? Hemska tanke. Calle har hittat en kompis på lekplatsen hemma. På pojkars vis började de ganska snart att tävla om vem som kunde klättra högst, spring fortast mm. Calle blev jätteglad när pojken kom till lekplatsen idag igen. Det är verkligen synd att de inte kan kommunicera. Ingen verkar ta speciell notis om det faktum att Ninni är adopterad från Kina vilket har varit mer regel än undantag på våra tidigare resor i Kina (3 st utöver adoptionsresan). Det känns faktiskt skönt att slippa den uppmärksamheten. Barnen verkar trivas bra och känner sig hemma men för dem är det än så länge som semester. Jag fick en klump i halsen idag när de i taxin sjöng sin specialkomponerade dagisvisa, "Enbackensången". Allting har sitt slut och Ninni och Calle har en sentimental mamma.

Skrivet av Nina    

2005-11-13 

Efter en god middag har jag nu förflyttat mig från biblioteket till en spelhall. Här sitter jag tillsammans med ca 100 spelande och surfande kinesiska killar. De hade i alla fall den goda smaken att ta bort porrbilderna från skärmarna när de såg mig. Jag är definitivt den enda personen i lokalen som är över 20 år. Per tar hand om nattningen av Ninni och Calle. Det har varit en lång dag för dem. Här är ovanligt varmt ca 30 grader men det känns faktiskt inte så farligt eftersom det är ganska torr luft. Vi bor i en lägenhet på 21 våningen. Det är en utmaning för mig som lider av höjdskräck. Lägenheten består av två sovrum med de obligatoriska stenhårda sängarna, ett vardagsrum/matrum och pentry. Den är spartanskt möblerad eller heter det kanske homestylad nuförtiden? Det fanns absolut ingenting i den mer än möbler när vi kom så igår fick vi köpa det nödvändigaste för att klara oss. Det blev en hel del kan jag säga. Tallrikar, glas, knivar, brödrost, vattenkokare, osv. Tack och lov är det ju billigt. Vi kommer att bo i Hua Du i ca 1 månad medan vi letar efter en lägenhet lite närmare stan och skolor. Lägenhetsområdet är grönt och fint med ett par lekplatser och mycket barn. Tyvärr är där inget vatten i poolen. Det är väl för kallt???!!!! Barnen har upplevt sitt livs första huvudmassage idag. Vi gick till frissan och i "friseringspaketet" ingick klippning, tvättning, öronrensning och massage. Ni kan tro att de njöt (de slapp öronrensningen). Ca 60 kr för hela familjen. Viss uppmärksamhet väcker vår familj när vi flanerar på stan men jag har en känsla av att det mest är joggingvagnarna som väcker intresse. Jag är så glad att vi fick med dem trots att barnen nästan har vuxit ur dem. Det ger oss möjlighet att gående upptäcka omgivningarna. Vi har även lyckats skaffa kort till mobiltelefonerna. Det gläder speciellt Per som bara är en halv människa utan telefon. Vi har varit i Kina ganska många gånger med på något sätt ser man omgivningen med nya ögon nu när man vet att man ska bo här. Det är andra saker som intresserar. Imorgon blir det besök i Guangzhou och IKEA. Vi har en hel del på var handlingslista.

Nina

Skrivet av Nina    

2005-11-13 

Man tror knappast att det är sant men plötsligt står hon bara där - Ängeln. Ni behöver inte oroa er för vikten säger hon. Gissa om det var skönt att höra när man står med allt bagage och ett par älskade joggingvagnar som man vet definitivt inte ryms inom den tillåtna gränsen. Vi var helt inställda på att låta vagnarna åka tillbaka med farfar, som körde oss till flygplatsen. Vi hade då fått tillbringa stor del av flygresan med att trösta Ninni och Calle som älskar sina skrotfärdiga vagnar. Ängeln - Kom ihåg att du nästan lovade att ni skulle hälsa på. Väl i Guangzhou blev vi mötta redan vid gaten av Pers blivande arbetskamrat Tina. Det var ganska skönt det med. Det var inte lätt, ens för Pers kinesiska kolleger, att fixa taxi. Hua Du, där vi bor, ligger nämligen för nära flygplatsen för att vara en lukrativ körning för de stackars taxichaufförerna som har stått och väntat länge på en körning. Det var högljudda debatter innan de till slut hittade två taxibilar till oss. Hua Du är det nordligaste distriktet av Guangzhou. Det ligger norr om flygplatsen och ca 3-4 mil från Guangzhou. När vi åkte visste vi inte var vi skulle bo men det kändes skönt för oss att hamna i Hua Du, i alla fall i början. Vi var här i två dagar i somras när Per var på anställningsintervju så det känns nästan som hemma. Barnen kände också igen sig dels från besöket och dels från foton. Hua Du är ingen liten förort ur svenska mått mätt. Här bor ca en miljon invånare. Efter två dygn har vi dock inte sett någon västerlänning. Jag har massor att berätta men nu stänger HUA DU Public Library.

Skrivet av Mia Alm

2005-11-11 

Föreningen KinaBarn har fått förmånen att publicera Ninas och Pers blogg som de kommer att skriva från Kina. Familjen ska bo och jobba i Guangzhou under två års tid.

Just nu är familjen på väg mot sin nya hemstad under tiden i Kina, Guangzhou i Guangdongprovinsen. Vi är många som längtar och ser fram emot att få ta del av bloggarna!!