Blogg »

• Styrelsebloggen »
• Ninas bloggsamling
• Vykort från Kina »
• Barnen i storstaden »
• Bara för medlemmar »
• Medlemsblogg »
• Mias blogg (lösenord) »
• Länkar »

Skrivet av Nina   

2006-11-10

6-års dag

I veckan fyllde Ninni 6 år - stora tjejen. Firandet blir lite annorlunda när man inte har det vanliga nätverket omkring sig.

Ninni har dock tur som har födelsedag någon vecka efter den stora Kantonmässan. Mamma har kunnat fynda utställningsleksaker så presenthögen blev ganska stor. Den bästa presenten, i Ninnis tycke, kom från städerskan som anlände med 8 små guldfiskar i en plastpåse. Två låg döda i vattnet påföljande morgon, trots mina ihärdiga försök att blåsa lite syre i vattnet med hjälp av ett sugrör. Per skrattade gott åt mina ansträngningar.

På Ninnis skola är det tradition att barnen bjuder på tårta på födelsedagen. Ninni, som är en mycket bestämd ung dam, deklarerade att hon ville bjuda på "köpetårta" och jag var inte sen att låta mig övertalas. Bakning tillhör definitivt inte mina favoritsysselsättningar. Vi stegade iväg till bageriet och Ninni fick välja bland bilderna på de fantastiskt vackert dekorerade tårtorna.        

Hon fastnade för en rosa och vitt hjärtformad sak, i fyra våningar med massor av blommor, guldkulor och annat jokks, säkert avsedd för minst 50 bröllopsgäster. Jag lyckades få bort tre våningar, och saken var klar.

Förutom tårtkalaset förväntas klassens födelsedagsbarn ge de andra barnen presenter!!! Ja, visst låter det väl tokigt. Jag har förundrat mig många gånger när Ninni och Calle har kommit hem från skolan med en söt liten kasse med en tre- fyra olika små leksaker/grejor i. Nu lever vi ju i krimskramsets mecka så det är varken svårt eller kostsamt att få till den obligatoriska "presentpåsen". Funderar man ytterligare ett varv på företeelsen som sådan är den faktisk heller inte så dumt utan tvärtom, riktigt smart. Barnen undviker att drunkna i ett berg av presenter på sin födelsedag. Istället får de små portioner presenter, någorlunda jämt utspridda över året. För oss föräldrar är det också toppen. Vi behöver bara köpa presenter vid ett tillfälle och samma till alla barn förutom små genusbetingade variationer. Hur många gånger har man inte stått där, i sista sekund, vid leksakshyllan på ICA-Maxi för att försöka hitta en present som kan passa. Det slipper man om man befinner sig i Guangzhou.

1-års dag

Söndagen den 12 november är det 1 år sedan vi landade i Guangzhou. Tiden har rusat iväg samtidigt som det känns som om vi har bott här i en evighet. En arbetskollega med utlandserfarenhet sa till mig, innan vi gav oss i väg, att första året går åt till att utforska allt det nya medan andra året går åt till att förbereda sig för hemfärd. Visst börjar väl tankarna på Sverige smyga sig på lite ibland även om de, än så länge, känns ganska avlägsna.

Skrivet av Nina 

2006-10-28 

Vi tillhör inte den kategorin som har årskort på Dramaten och Operan, men om tillfället ramlar över oss hakar vi gärna på. I fredagen uppenbarade sig ett sådant tillfälle. Pers tolk rekommenderade oss att gå och se en danstrupp med dansare, från de olika etniska minoriteterna i Yunnan provinsen, som tillfälligt gästspelade i Guangzhou.

Vår erfarenhet av "folkdans" begränsar sig till de uppträdande som brukar vara obligatoriska inslag när man besöker någon turistort. Föreställningarna tenderar att vara måttligt underhållande och förmodligare roligare för de som dansar än för de som tittar på.

Hur som helst bestämde vi att gå, samma kväll, för att som Per utryckte det: - "Ha det gjort".  Det visade sig dock lättare sagt än gjort att köpa biljetter till kvällen föreställning. Biljettagenten hann nämligen inte leverera biljetterna hem till oss. Som svensk är man inte direkt bortskämd med den servicen så vi försökte förklara att vi faktisk kunde hämta biljetterna själva, vilket visade sig vara än mer omöjligt än hemleverans.

Vi blev smått överraskade över prisnivån. Biljetterna kostade mellan 300- 1200 kr vilket är ganska mycket pengar, här i Kina. Vi köpte de billigaste biljetterna med hopp om att slippa sitta bakom en pelare, lyckades få biljetterna hemlevererade, parkerade ungarna framför DVD:n med städerskan som barnvakt och gav oss iväg utan några större förväntningar. 

När föreställningen, efter två timmar utan paus, var slut satt vi stumma kvar i stolarna och konstaterade att det var över. Vi hade varit med om en otrolig upplevelse!

"Dynamic Yunnan" som föreställningen heter, är den bästa "kulturupplevelse" vi någonsin har varit med om. En explosion av dansare, trummor, rytmer och färger. Otroligt dynamisk, sensuellt, energiskt och intensivt. Väldigt kinesiskt men samtidigt så "okinesiskt". Egentligen är föreställningen obeskrivbar men om jag ända skulle våga mig på ett försök skulle jag måla upp den som en blandning av Riverdance, Stomp och Svansjön. Den måste ses!

Exporten från Kina till övriga värden kommer att fortsätta. Nästa "produkt" är kultur!

Ryktet säger att "Dynamic Yunnan" är på väg till Europa. Håll ögonen öppna!

Skrivet av Nina

2006-10-20   

Guangzhou är kanske mest känt för sina ovanliga livsmedel. Det finns knappast en guidebok som inte beskriver Guangzhou som staden där man "...äter allt med ben utom bord och stolar samt allt som flyger utom flygplan". Även om frasen känns något uttjatad, ligger det en del sanning i den. Restaurangerna är ofta rena djurparkerna med levande djur där man kan välja bland diverse delikatesser som vattenkackerlackor, ormar, sköldpaddor, ödlor, skorpioner mm. Allt ska vara så färskt som möjligt och vi har faktiskt vid ett par tillfällen sätt våra bordsgrannar glufsa i sig levande räkor. Det ser inte så aptitligt ut men vem har egentligen "veto" på vad som är gott och vad som är osmakligt?

Guangzhou är också känd för sina restauranger som serverar hundkött. Många Hong Kong bor tar en tripp hit över helgen, enkom för att smörja kråset på dessa krogar. Hundkött är nämligen förbjudet på restaurangerna i Hong Kong. Hitintills har vi noggrant undvikit "hundrestauranger" (hoppas jag?), även om Per jobbarkompisar generöst har erbjudit att följa med oss och hjälpa oss att beställa.

Varje vecka får vi hem ett antal matsedlar från Ninni och Calles skola. Det erbjuds indisk, koreansk, kinesisk och västerländsk mat. Den indiska maten tenderar att ha för mycket kryddor, den koreanska maten har allt för många, för barnen, ovanliga smaker. Oftast landar vi på de kinesiska eller västerländska menyerna, alternativt så blir det matlådor hemifrån.

En dag kom Ninni hem från skolan och deklarerade att det serverades hund på skolan. Jag blev naturligtvis smått chockad. Det är trots allt en internationell skola som barnen går på och dessutom trodde jag att hundkött betraktas som exklusivt och definitivt ingen vardagsmat. Jag hade dock ingen anledning att misstro henne för mig veterligen har vi aldrig diskuterat "hundätande" i barnens närvaro så hon hade inte fått uppslaget från oss.

Vår hållning, när det gäller ovanliga livsmedel, är att inte höja ögonbrynen allt för mycket, inför barnen, utan låtsas som det är den naturligaste sak i värden att äta t ex chilikryddade kycklingfötter. Vi vill ju att barnen ska var öppna och våga prova nya rätter (inom rimliga gränser).

I det här fallet kunde jag dock inte låta bli att gräva lite närmare i skolmatsedeln: Jag frågade Ninni: - Är du verkligen säker på att det är hund som serveras? Ninni svarade: - Ja. Det är flera barn i min klass, varje dag, som får varm hund till lunch. Mr. Moore (läraren) frågar alltid: - Who has ordered "hotdog"?

Under de året vi har bott i Kina har antalet sällskapshundar ökat markant. Jag har en känsla av att det är "inne" och ett tecken på rikedom att kunna hålla sig med hund. Det kryllar av lösa hundar i vår trädgård. På vintern är de ofta uppklädda i fina små dräkter. Det händer också ibland, att man i hissen får sällskap av en lös hund på väg ut på ett "toalettbesök". Det generöst tilltagna antalet städtanter har med andra ord en del att göra.

Sällskapshund som saluförs på gatan

Skrivet av Nina

2006-10-13   

Så drabbade den slutligen oss - semestern som man helst vill glömma. Att ta till ord som "katastrof" och "totalt fiasko" är väl att ta i, men det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss.

Vi lämnade bostaden kl 05.00 på torsdag morgon för att ta oss till Hong Kongs flygplats för vidare flyg till Manilla. Där skulle vi byta flyg för att komma till ön Boracay, som var vår slutdestination.

Vädergudarna var inte med oss och planet från Hong Kong till Manilla var 10 timmar försenat pga. en tyfon. Följden blev att vi naturligtvis missade anslutningsflyget till Boracay. Lågprisbolaget som vi flög med meddelade oss glatt att det fanns lediga platser först om tre dagar. Vi kunde ju alltid ställa oss på väntelistan, tyckte dom. Någon hjälp med övernattning var det inte tal om.

Lätt irriterade och med två trötta telningar var vi så tvungna att försöka få tag i ett hotell. Det var lättare sagt en gjort då vi var långt ifrån de enda "strandsatta" passagerarna. Dessutom hade Manillaborna också bokat in sig på hotell med reservgeneratorer eftersom hela staden var strömlös.

Hotellagenten lyckades, efter mycket om och men, hitta ett någorlunda närbeläget hotell. Vi for dit i en överbetald taxi. Väl framme visade det sig dock att hotellet redan var fullt och vi blev hänvisade till ett närliggande dito, Det var sett sk "entimmashotell" som i vanliga fall användes till helt andra aktiviteter än sömn. Hotellrummet var tapetserat med, minst sagt, pornografiska bilder. Per försökte frenetiskt riva ner dem men de var fastlaminerade på väggen. Desperata efter några timmars sömn, betalade vi för våra 6 timmar och släckte lämpan så fort som möjligt.

Tack och lov kom vi med planet till Boracay nästa morgon. På bussen från flygplatsen blev vi ivrigt uppvaktade av hotellförmedlare som vill ta med oss till "sina" hotell. För att bli av med dem sa jag att vi redan hade bokat och slängde ur mig ett hotellnamn som jag kom ihåg från mitt surfande på Internet. Agenterna är inte dumma utan ringde upp hotellet i fråga, i hopp om provision, och ägaren stod sedan på kajen och mötte oss, Vi följde snällt med som en skock får.

Hotellet var iofs mysig. Det ägdes av ett fransk/engelsk par som nästan "våldtog" oss med sin vänlighet. Vi brukar välja små familjeägda hotell men det finns dock en gräns för hur mycket omhuldande man klarar av. En viss diskretion önskas. Ninni undrade lite förvånad, vid första frukosten, varför inte ägarna till hotellet skulle äta med oss!

Det ösregnade regnade konstant i två dygn. Det gick knappt att gå ut. Man har ju lärt sig att efter regn kommer solsken så hoppet fanns även om det kändes lite motigt.

Den tredje dagen hände olyckan. Calle fick tag i fickkniven och skar ett djup jack i fingret. Blodet flödade, Calle skrek och jag höll på att svimma. I ett slag, var all sköna badstunder och fantastiska snorkelturer raderade.

När nu olyckan är framme får man dock vara tacksam över att det sker i länder med fungerande sjukvård, där man slipper sitta på akuten och vänta i fem timmar för att sedan få en kvart behandling av en stressad läkare och därefter bli ombedd att komma tillbaka om såret blir infekterat vilket är ett garanterat scenario med ett djupt, gapande sår på en aktiv 5-åring. Där sjukvården fungerar, som på Filippinerna, kommer läkaren till en inom en halvtimme, fixar till såret (i detta fall gick det inte att sy eftersom såret delvis var över nageln), ger en antibiotika för att undvika inflammation och bestämmer tid för återbesök nästa dag. Läkaren skulle egentligen vara ledig dagen därpå men erbjöd sig att behandla Calle så att han skulle slippa träffa ett nytt "ansikte". Tala om service!

Även om humöret i familjelägret knappas var på topp försökte vi göra det bästa av situationen och besöka de mer eller mindre artificiella attraktionerna som alltid finns på turistorter. Regnet försatte att ösa ned.

När vi satt där på stranden och blickade ut över det turkosblå och fortfarande, efter tyfonen, oroliga havet började situationen dock få rimliga proportionen. Det är lätt att föreställa sig hur det skulle ha känns om man plötsligt hade skådat en 15 meter hög tsunamivåg i horisonten. Tala om förstörd semester. Med det perspektivet är faktisk inte en skadad tumme och lite regn något att hänga upp sig på.

Vi lindade in Calle i plastpåsar och gladpack så han kunde bada, vi köpte paraplyer och spelade skitgubbe, jenka mm. Trots allt blev det faktiskt ha några riktigt sköna dagar på slutet trots att det regnade.

När saker och ting inte blir som man har planerat är det lätt att besvikelsen lägger sig som ett svart, förlamande täcke över en. Det kommer nya semesterresor i framtiden. De flesta kommer att vara toppen men det kommer säkert att dyka upp fler bottennapp. That is life!

Skrivet av Nina   

2006-10-03

Månfestivalen närmar sig och det syns främst genom den uppsjö av mooncakes som erbjuds i varje supermarket och "hål i väggen affär". Förutom utbudet i affärerna, avdelar varje restaurang och hotell med självaktning en del av lokalen till mooncake exponering och försäljning, med speciell försäljningspersonal i extra fina kläder.

Mooncakes är kaka med en avbild av en fullmåne. De är fyllda med en kompakt marsipanliknade massa och är täckta med någon som till utseendet närmast kan liknas med smördeg. Smaksättningen kan vara både söt och salt. Det kan till exempel bestå av nötter, frukt, ägg, räkor, kött, orm, groda, hajfena, chili, ginseng, glass mm. Varje år försöker mooncaketillverkarna att överträffa varandra, med nya spektakulära fyllningsalternativ. Vilka fyllningar som är populärast varierar från provins till provins.

Förpackningen är viktig, eftersom man ofta ger bort mooncakes som gåva. Kakorna förpackas omsorgsfullt; silkespapper, kakformar, plast, ytterliggare silkespapper, "askform", ask och matchande bärkasse - allt omsorgsfullt designat. Man räknar med att antalet sopor ökar med ca 10% under månfestivalen.                

Priset varierar mycket, från 2-3 kr för de enklaste varianterna, till 10.000  kr för guld- och jadebeströdda mooncakes förpackade tillsammans med fina franska årgångsviner och diamantringar.

Oavsett pris har kakorna en sak gemensamt - de har en tendens att växa i munnen. Jag brukar äta det mesta med god aptit men de här styggelserna fixar jag helt enkelt inte. För mig är det helt obegripligt att det finns köpare till det enorma utbudet av kakor.

Även på Pers jobb har man drabbats av mooncakes hysterin. Man gör ca 30.000 kakor och tillverkningsproceduren är både mödosam, ljudlig och för att inte tala om tidskrävande med tanke på förpackningsprocessen. Även den annars avskärmade kontorspersonalen är beordrad ner i produktionslokalerna för att dra sitt strå till stacken när det gäller tillverkningen av kakorna.

Vi har, med råge, fått de mooncakes vi behöver för resten av vårt liv. Per har nämligen fått en hel del askar av kunder och leverantörer. Kakorna delas i regel inte ut direkt utan man får ett presentkort. Därefter får man åka runt halva stan för att kvittera ut sina kakor i en affär, på ett hotell eller en restaurang. Det har blivit min uppgift och jag begriper inte riktigt varför jag bemödar mig med att göra det. Ingen av oss äter kakorna. Städerskan lär i alla fall bli mätt.

Vi skippar allt vad moonkcakes heter och befinner oss i stället på ön Boracay, Filippinerna. Kanske har vi något spännande att rapportera därifrån nästa gång vi skriver.

Bidrag från Per 

2006-09-27 

Den senaste tiden har verkligen varit hektisk på jobbet. Jag har jobbat sent in på kvällen och många helger.

När det var som absolut värst deklarerade ett Indiskt flygbolag att de ville komma på menypresentaion - om två dagar. Två dagar är mycket kort framförhållning. Även under normal arbetsbelastning skulle det vara en stor prestation att få ihop det och med min redan ansträngda arbetsbörda kändes det helt omöjligt. Bara att få tag i de ingredienser som behövs är en veckas jobb, i alla fall om man befinner sig i Guangzhou.

Egentligen är mitt ansvarsområde den västerländska maten. Begreppet västerländskt har dock visat sig vara allt som inte är kinesiskt. Därför hamnar tex. koreansk-, indisk-, kenyansk mat under mitt ansvarsområde. Det är verkligen en utmaning att få till rätter som är omöjliga att stava till, ingredienserna är okända och rätter som jag inte har blekaste aning om hur de ska smaka.

Sent på kvällen satt jag desperat och försöket hitta recepten på nätet på Lamb Roganjosh, Daal Bombay mm. Jag insåg dock efter ett tag att det inte skulle funka. Efter ett kort övervägande beslutar jag mig för att anlita en Indisk restaurang i stan. Jag satte mig en taxi, klockan tio kvällen, för att åka till restaurangen och be dem laga maten. Nöden har ingen lag, sägs det. Med bestämda steg äntrade jag restaurangen. Den första jag träffar är restaurangchefen.

- Hello Simon, I would like to order some food for a presentation tomorr....samtidigt som jag säger detta ser jag i ögonvrån ett par bekanta ansikten. Vem tror ni sitter där? Jo, naturligtvis representanterna för det indiska flygbolaget som hade vållat mig sådant huvudbry.

- Good evening mr Carlsson, what are you doing here (med indisk dialekt)?, var naturligtvis deras första fråga.  Jag vet inte riktigt vilka tankar som for igenom mitt huvud innan jag var tvungen att svara för att undvika en alltför lång tystnad. Någonstans övervägde jag nog möjligheten att sätta mig ner, beställa och låtsas att jag hade blivit vansinnigt sugen på "Tandoori Chicken" så här på kvällskvisten. Jag mumlade dock istället fram något om att vi hade ett nära samarbete med restaurangen i fråga bla, bla bla...

Hur som helst fick vi hjälp av restaurangen och två dagar senare kunde vi stolt förevisa både syd- och nordindisk lunch och frukost i första-, business- och turistklass. En av representanterna (som inte var på restaurangen) kommenterade till och med några av rätterna som: - "Better than in India" (indisk dialekt).

Historien är inte slut ännu och nästa vecka kommer det indiska flygbolaget på ytterligare ett besök. Även denna gång får vi hjälp från den indiska restaurangen, men nu får vi i stället låna en kock som kommer till oss och tillagar rätterna. Förhoppningsvis kan vi då lära oss något så vi kan fixa maten själv i framtiden.

Bidrag från Nina

2006-09-22  

En tidig morgon i somras blev vi väckta av att telefonen ringde. Det var Frank, fotomodellagent, som vi hade stött ihop med vid ett tidigare tillfälle.

Frank befanns sig i den närliggande staden Fushan och var i akut behov av en blond kille i 5-års ålders som kunde ställa upp för på några bilder till en klädkatalog, avsedd för den kinesiska marknaden. Kunde möjligtvis Calle tänka sig att ta uppdraget?

En yrvaken Calle lät sig, med viss tvekan, övertalas och strax därefter satt vi i en taxi på väg till Calles första modelluppdrag.

Taxichaffisen hade fått en vag vägbeskrivning via mobilen, av Frank, men när vi väl kom fram till Fushan blev vi bjudna på en rejäl sightseeing i staden. Taxichauffören hade ingen aning om vart vi skulle. Våra mobiltelefoner, inklusive chaufförens, hade slutat att fungera i den stund vi passerade Guangzhou stadsgräns. Till slut fick vi stanna och leta upp en fungerade telefon och ringa Frank.

Väl framme blev det bråttom. De hade väntat länge på oss och den grupp som hade bokat studion efter oss stod redan otåligt och trampade.

Calle var lite stel i början och det var inte lätt att få honom att ställa upp på alla möjliga och omöjliga poser. Det var ca 15 uppsättningar kläder som skulle plåtas så det blev många byten. Som tur var handlade det om sportkläder så fotografen kunde plocka fram lite bollar, skateboard, tennisrack mm, vilket gjorde att fotograferingen blev lite mer lättsam och lekfull. Per hade ett tuff jobb i att kasta bollar och distrahera Calle genom lek, så att fotona skulle se naturliga ut.

Efter en stunds noggrann inventering av sminkbordet tröttnade Ninni. Det blev min uppgift att hålla henne på bra humör. Egentligen hade hon nog varit en mer villig modell än Calle, men söta kinafickor, som Ninni, finns det gott om här och de ingår dessutom inte Franks "stall" vars inriktning är barn med västerländskt utseende.

Efter lite drygt 2 timmars fotografering var vi klara och Calle kunde kvittera ut sitt livs första lön på 1000 spänn. Inte dålig timpeng för en 5-åring. Per började genast kalkylera och tänka på pensionen.

När vi kom tillbaka till Guangzhou bjöd en mäkta stolt Calle på fika på Starbucks. Själv unnade han sig två stora tårtbitar. Därefter bar det iväg till leksaksmarknaden (mutan för att få Calle att ställa upp på fotograferingen).  Pengarna räckte till en riktig motorcykel, som går på bensin. Gissa vad jag tycker om den "leksaken"?

Det var en spännande erfarenhet, men jag vet inte om modelljobbet riktig är Calles "grej". Visst har man väl drömmar och funderingar kring barnens framtida yrkeskarriärer men fotomodell har liksom aldrig funnits på kartan.

Nu har vi fått ett pedagogiskt problem på halsen. Calle tycks tro att pengarna, från hans fotojobb, räcker i all evighet. Vi måste försöka förklara det här med inkomster och utgifter på ett bättre sätt, tror jag.

Bidrag från Nina 

2006-09-21 

Efter ett långt sommarlov, över tre månader, så var det då dags för skolstart. Det kändes nog ganska skönt för oss alla.

Ninni och Calle har börjat i en ny skola, Utahloy International School (klicka här för länk). Utahloy är kanske inte så spektakulär, annorlunda och utmanande som Kid Castle, den kinesiska förskola där de tidigare gick, men det känns skönt att de har hamnat på en skola vars pedagogiska metoder känns mer hemtama än de kinesiska.

Skolan har ca 700 elever i åldrarna 3-18 år. Samtliga lärare är från engelskspråkiga länder och engelska är naturligtvis också huvudspråket. För att få gå på skolan krävs att man har ett icke kinesiskt pass. Man måste också ha möjlighet att kasta upp de ca 80.000 kr per barn/år som det kostar. Skolan har elever från ca 40 länder. Korea och Japan är de nationer som har störst representation. Ninni och Calle är de enda barnen från Sverige.

Ninni går i 1:a klass med Mr. Moore, från USA, som klassföreståndare. De flesta barnen i Ninnis klass kan redan läsa och skriva. Första uppgiften, som Ninni fick, var att skriva och berätta om sitt sommarlov. Det kändes lite tufft för Ninni, som fyller 6 år i november, och varken kan skriva eller läsa på svenska, än mindre på engelska. Hur som helst gick det bra att rita i stället och då finns det ju inte heller någon språkbarriär. Det är bara att konstatera att vi svenskar är sena när det gäller skolstart. Ninni skuttar glatt omkring på skolgården, hand i hand, med sina nya kompisar Somida från Indien och Anne-Sophie från Frankrike.

Calle går i förskoleklass. De är 15 barn i han klass som leds av Mrs. Muehlbauer (uttala det om ni kan!!!!) från Australien. Calle har redan glömt sin först kärlek Sarah, klasskamrat på Kid Castle, för Mandy som kommer från USA/Kina. Den killen kommer att lida många hjärtekval i framtiden, det är då ett som är säkert. Han leker också gärna med jämnåriga Friso, från Nederländerna.

Inskolningen var snabbt avklarad. En kvart - sen var det klart. I Sverige kan det ibland ta veckor, har jag förstått, och man undrar just till vems glädje.

Skolan ligger en bra bit från där vi bor så det är skolbuss som gäller. Vi går hemifrån kl 7.20 och barnen är inte hemma förrän vi halv femtiden. Det blir ganska långa dagar så nu är "sovordningen" återställd. Det känns lite kostigt att inte längre kunna göra saker på kvällen, hela familjen. Jag måste nog erkänna att jag tyckte det var rätt trevligt när barnen var vakna till närmare elva på kvällen tack vare den tre timmar långa middagsvilan som barnen hade på Kid Castle.

På skolschemat står naturligtvis kärnämnena där barnens respektive klassföreståndare står för undervisningen. Dessutom de har Ninni och Calle, varje vecka, 3 timmar Putonghua (rikskinesiska), 5 stödlektioner i engelska, jympa, teckning, musik och bibliotek.

Efter skoldagens slut väntar ca en timmes läxläsning. Det är mattetal som ska räknas, meningar och bokstäver som ska skrivas, teckningar som ska ritas och varje dag en bok som ska läsas. Ninni har inte riktigt knäckt "läskoden" men hon är på god väg. Jag har i alla fall slutat med mitt gammaldags ljudande som bara gjorde henne irriterad och dessutom blev det lite förvirrande när det gjordes dels på svenska, dels på engelska. Kineser och japaner lär sig ju läsa utan och ljuda, har jag insett. Ninni får lära sig läsa på sitt sätt. Calle har nog ett tag kvar innan har får ihop bokstäverna till ord.

En timmes läxläsning, i Ninnis och Calles ålder, kan tyckas tufft för en svensk. Ur kinesisk synvinkel är det ingenting. De kinesiska skolbarnen, även i de lägre klasserna, får räkna med att ägna 3-5 timmar om dagen åt sina läxor och åtskilliga timmar under helgen då de också kan ha extraundervisning.

Ninni och Calle verkar trivas bra på skolan. Det som känns lite konstigt, för mig, att man inte har någon frekvent kontakt med lärarna eftersom skolan ligger så pass långt borta. Kommunikationen sker genom "Communication Book". Vi har inte heller någon naturlig kontakt med Ninni och Calles klasskamrater som finns utspridda, runt om, i denna 15-20 miljoners metropol som vi bor i.

I morgon ska Calle, 5 år ha sin "News day". Han ska, på engelska, berätta om ett fotografi från sitt hemland. Man önskar att man var en liten mus... Vi håller tummarna!

Bidrag från Nina  

2006-09-21

Det är tydligen vanligt förekommande att bloggare drabbas av idétorka. Ämnen tar helt enkelt slut.  Så är det inte i mitt fall - snarare tvärtom. Jag har så många ämnen att skriva om att jag inte vet var jag ska börja. Jag har dessutom kommit så ohjälpligt efter i kronologin att det inte finns en möjlighet att komma ifatt. Jag lider dessutom av ångest över att jag inte har skrivit något på länge främst med tanke på all den positiva feedback vi fick för vår blogg under vårt Sverigebesök i somras. Tack!

I stället för att haka upp mig på allt jag missat att berätta så har jag nu bestämt mig för att börja om - här och nu från denna dag. Får jag inspiration (läs: "tummarna loss") i framtiden kan jag berätta om skeppet Götheborg vistelse i Guangzhou, Calle som fotomodell, färska kinesiska kräftor krälandes i köket och mycket mer.

Trots att jag inte har skrivit på länge känner jag faktiskt ett behov av att regelbundet rapportera om våra fantasiska och smått otroliga upplevelser. Ibland känns det som vi bor i ett gigantiskt Disneyland för vuxna. Missförstå mig inte nu - om det riktiga Disneyland är drömstället för alla barn så hyser jag motsvarande känslor för Guangzhou.

Som sagt var, uppslag att skriva om finns det i massor men det krävs att man sätter sig ner och skärper sina tankar. Det tar lite tid. För mig är det inte bara att sätta mig vid datorn och låta fingrarna dansa på tangentbordet.  Skrivandet är en process som kräver mycket reflektion och tvingar mig till att fundera kring vad jag har upplevt och hur jag har reagerat. Därefter börjar hantverket med att förvandla tankarna till en text som någorlunda kan förmedla allt det jag vill berätta.

Min ambitionsnivå är för tillfället reducerat till att publicera en bloggtext - att komma igång igen. Eftersom den alternativa aktiviteten idag var att ta tag i mina distansstudier så var valet lätt.

I AM BACK!

Per är också på gång och har, om möjligt, ännu mer att berätta. Just nu jobbar han dock nästan dygnet runt.

Skrivet av Nina 

2006-06-10 

Vårt livs stora chans

I maj förra året fick Per förfrågan om han ville jobba i Guangzhou. Min första tanke var: - Det går ju inte! Jag har ju precis köpt biljetter till "Mamma Mia"! Det är väl iofs ganska typiskt att när situationen blir för stor och ogreppbar, måste man hugga tag i någon liten detalj som går att hantera. Det tog dock inte många timmar innan värsta chocken hade lagt sig och jag mentalt hade "landat" i Kina och börjat fantisera om hur vårt liv skulle se ut. Mina dagdrömmar hade länge kretsat kring en flytt utomlands så det var inte svårt att spinna vidare. Det var många turer fram och tillbaka innan kontraktet var klart men för oss fanns det ingen återvändo - Vi skulle bara till Kina!

Mitt första besök i Guangzhou

För 16 är sedan besökte jag Kina och Guangzhou för första gången. Även då var det svårt att ta sig över gatan men den gången berodde det inte på bilarna utan på alla cyklar. Jag kommer egentligen inte ihåg så mycket av själva staden mer en att jag bodde på ett "guesthouse" på Shaiman Island, var mäkta imponerad av White Swan Hotel (Guangzhous mest kända hotell) och livrädd för att bli serverad hund på restaurangerna. Jag har dock ett starkt minne från bussresan från Yangshuo på väg till Guangzhou och den lilla ca halvåret gammal flicka som satt i sin mammas knä på sätet framför mig. Bussresan till Wuzhou, där man på den tiden bytte till flodbåt för att komma till Guangzhou, tog åtta timmar så jag hade tillfälle att studera det lilla livet ingående. Jag kommer så väl ihåg hur söt jag tycke att hon var, med sin lilla näsa och för oss västerlänningar (=långnäsor) "trubbiga" profil. Föga anade jag då att nio år senare skulle jag fara till Kina och hämta vår älskade dotter Ninni, som såg precis ut som min minnesbild av tjejen från bussen: - Lika gudomligt söt! Jag hade heller aldrig kunnat drömma om att jag i framtidens skulle komma att kalla Guangzhou "hemma".

Född i Kina, svensk, men bosatt i Kina

Vi funderade en hel del på, innan flytten, hur det skulle kännas för Ninni att flytta till Kina. Vilka konsekvenser skulle en Kinaflytt få för hennes identitetsprocess. Det är ovanligt nog att vara adopterad från Kina av svenska föräldrar och bo i Sverige. Hur komplicerat skulle det då inte bli för henne i Kina? Jag tycker nog att det har gått bra. Här är vi udda, hela familjen. Det är faktiskt inget konstigt eller farligt att vara annorlunda. Tvärtom har det sina fördelar då folk kommer ihåg en och man blir igenkänd. Det finns inget facit och det är nog också för tidigt att säga hur det har påverkat Ninnis självkänsla och identitet. Ännu kan vi inte uppfatta några negativa signaler. Hon verkar vara trygg med att var född i Kina och se kinesisk ut men vara svensk. Visst händer det ganska ofta att folk frågar och undrar men det är alltid, ALLTID med en vänlig attityd. Jag tror också Ninni har hjälp oss bli accepterade. Vi är ju faktiskt lite halvkineser hela familjen och det är vi väldigt stolta över.

Summering

Det känns som att det är läge att summera de 8 månader som gått. Hur har det egentligen varit? - Bra, för det mesta tom bättre än mina högt ställda förväntningar. Alla är vänliga och hjälpsamma och jag har fått många nya vänner. Jag kan faktiskt inte komma på någon negativ överraskning. Möjligtvis är jag förvånad över hur fort veckorna har gått och hur lite jag egentligen har hunnit med. Jag har tex. inte lärt mig speciellt mycket kinesiska och jag har heller inte hunnit träna. Dagarna har bara runnit iväg och jag har varit helt uppbokad av studier, sociala aktiviteter, datorn, hushållsuppgifter mm. Allting tar sån tid i denna jättestad. Bara att köpa kaffe på IKEA är ett heldagsprojekt och att betala hyran tar en halv dag. Jag är i alla fall stolt över att jag har lyckats skrapa ihop tillräckligt med poäng för att rättfärdiga min studieledighet.

Mot Sverige

Nu är det dags för sommarsemester och i morgon, lördag den 10/6, flyger vi till Sverige. Tyvärr kan Per inte följa utan sluter upp först om tre veckor. Det känns lite trist men vi får väl klara oss så gott det går. Det ska naturligtvis bli jätteroligt att komma hem och träffa släkt och vänner, andas frisk luft och blicka upp mot en blå himmel. Det kommer nog också att bli lite jobbigt att vara besökare och bo en dryg månad i kappsäck men en massa in- och utcheckningar. Det är ju faktiskt så att det är Guangzhou vi har vårt liv numera.

I mitten av juli är vi tillbaka i Guangzhou (Kanton) igen. Vi vill ju inte missa "Ostindienfararens Göteborgs" ankomst. Kanske vi tom får då möjlighet att se Kungen och Silvia och uppleva Svensk Damtidning "live".

Släkt, vänner och bekanta kan nå oss via vårt gamla hemtelefonnummer. Ni som inte känner oss men ändå lyckas identifiera oss på vår "Sverigeturné" - kom gärna fram och hälsa! Det är alltid kul att veta vem som läser vår blogg.