Blogg »

• Styrelsebloggen »
• Ninas bloggsamling
• Vykort från Kina »
• Barnen i storstaden »
• Bara för medlemmar »
• Medlemsblogg »
• Mias blogg (lösenord) »
• Länkar »

Skrivet av Berit

2007-05-06     

Vi återvänder till Guangzhou och besöker också Yunnan.

Äntligen var det 29 mars och dags för oss - Berit, Mats och Li - att återvända till Kina. Vi skulle dels besöka Guangzhou och planerade också att åka till Hongkong och bla besöka Disneyland som stod högt på Li´s önskelista. Först skulle vi åka till en, för oss, ny provins som heter Yunnan och ligger i sydvästra hörnet av Kina och gränsar mot Tibet och Vietnam.

Vår resa till Yunnan-provinsen

Tillsammans med Nina, Per, Ninni och Calle gör vi en 8-dagars rundresa i Yunnanprovinsen. Vårt första stopp på resan är Dali, vi bor i gamla Dali. En charmig stad som det är lätt att tycka om. Här märks att det bor många olika folkslag, en del går klädda i sina folkdräkter. En dag tog vi kabinbanan för att komma upp till högre höjder med fin utsikt och det fanns små vattenfall osv. Dali ligger vid sjön Erhai och vi hyrde en minibuss med chaufför för att ta oss runt sjön. Vi tittade på batikframställning, såg på folkdans vilket uppskattades oerhört av flickorna. Det satt helt stilla och bara tog till sig dansen och dess innehåll. De hade senare egna dansuppvisningar för oss vuxna - ibland med höga entreavgifter! Eftersom det var måndag när vi åkte runt sjön kunde vi se på den stora marknaden Shaping. Här kunde man handla det mesta som behövs för sitt dagliga liv - allt låg uppdukat på enkla bord eller direkt på marken. Frisören hade tagit med sig sin stol och kopplade sin elektriska "hårklippare" till elledningen ovanför oss! Här säljs också levande djur från lastbilsflaken osv. Vi avslutade turen med att ta en båt tvärs över sjön innan vi återvände till Dali.

Resan fortsatte med buss till Lijiang, en färd som går över höga berg och djupa dalar. Resan var en naturupplevelse och vi åkte dessutom igenom små byar och samhällen och fick en glimt av hur livet gestaltar sig på landsbygden i södra Kina. Bussen tog sig sakta fram på den ganska nybyggda men smala vägen och det var ett antal hinder på vägen såsom militärkolonner, åsnor, kärror och traktorer. Men hinder är ju till för att ta sig över vilket också vår busschaufför såg till att vi gjorde. Då är man glad att hastigheten är så låg! Även i Lijiang bodde vi i den gamla staden - som även den är mycket charmig. Här var det dock mycket turister. Vi var på en konsert och lyssnade till en orkester som spelade på gamla instrument - även en del av musikerna var gamla och den äldsta musikern var 88 år. Flera av musikerna fick ledas in men spela kunde dem! Vi besökte en närbelägen by som heter Baisha och där vi bl.a. fick träffa dr Hu - örtdoktorn (han har varit med i När och fjärran - programmet på TV) . Per kunde konsultera honom angående hans halsinfektion men dr Hu kommenterade att han såg frisk ut och inte hade några problem med blodtrycket! När han sedan förstod Pers problem blandade han snabbt ihop lite medicin. Det blev en hög malda örter som skulle intas 2 ggr dagligen! Jag är osäker på om Per fullföljde sin medicinering!

När vi sedan skulle bege oss till Zhongdian, tibetansk stad, som ligger 3200m ö h så hyrde vi återigen en minibuss med chaufför. Det är en resa på ca 20 mil. Vi gjorde ett antal stopp innan vi nådde vårt mål bl.a. tittade vi på Yangtseeflodens första sväng och stannade ett par timmar vid Tigersprångsklyftan.

Tillsammans med en del andra turister njöt vi av häftig natur och gick trapporna ner i ravinen - och även upp! Det fanns bärstolar som man kunde få sitta i - men vi kämpade upp igen! Vi tog till oss legenden om tigern som hoppade över ravinen. Vi köpte saffran under ett annat uppehåll. Kineserna bygger upp platser som de gärna vill att turisterna stannar vid och spenderar pengar på. Turismen ökar snabbt i denna del av Kina, vilket leder till att kineserna kan värdera sina tjänster och varor på ett annat sätt. Det gäller att vara tydlig och klar över vad man vill ha och vad man är beredd att betala, för det finns en risk att man blir lurad. Även i Zhongdian bodde vi i den gamla staden och vi har aldrig tidigare varit på så hög höjd. Vi kände av den höga höjden - men vi hade ett lugnt tempo. Det var kallare här och husen har ingen värme men sängarna var uppvärmda som tur var! För det var riktigt kallt på nätterna! Vi åkte till en sjö-vattensamling (uttorkad) och stäpp där jakar och hästar gick och betade. Det fanns en del ovanliga fåglar såsom svartnackad trana, som Mats inte sett tidigare. Detta gladde honom som nu kan skriva in i sin fågelbok namn på några fågelarter han inte sett tidigare. Till barnens stora glädje så fick de galoppera ut på stäppen. Inga hjälmar i sikte.

Vi åkte vidare och besökte ett kloster med 700 munkar innan vi slutligen kom till en varm källa som vi kunde bada i. Vi hade höga berg runt omkring oss och det rann hett vatten och vi kunde plaska omkring i detta paradis och bara njuta. 

Flyget tog oss sedan till Kunming - provinshuvudstaden. Vi besökte den några timmar innan vi återvände till Guangzhou.

Shopping i Guangzhou
När utbudet av varor är så enormt stort och priset så lågt så gör man ständiga fynd. Vi besökte ett antal olika "marknader" såsom olika klädesmarknader, sko marknad, krimskramsmarknad och så en leksaksmarknad. Ryggsäckarna fylldes snabbt med varor och det ledde till att en ny resväska fick inhandlas. Det största fyndet vi gjorde, förutom inköp på den elektroniska markanden i Hongkong, var en ny fiol till Li. Spelfröken godkände den också!

Ett annorlunda restaurangbesök gjorde vi tillsammans med en tredje av Li´s kinakusiner Henry och hans familj som kom till Guangzhou. Vi var på fiskmarknaden och valde fiskar och skaldjur som sedan tillagades på en restaurang i närheten. Oerhört gott blev det! Fiskmarknaden var enorm och vi såg arter av levande fiskar och skaldjur vi aldrig tidigare skådat.

De amerikanska adoptivfamiljerna kommer till Guangzhou och bor på White Swan Hotel som ligger här på Shamian Island. När vi var i den stadsdelen kunde vi se de nyblivna adoptivföräldrarna stolt visa upp sina små. Det är lätt att bli påmind hur det var för 6 år sedan när vi fick vår skatt......

I Hongkong var vi i tre dagar och det är en stad som rymmer mycket och jag återvänder gärna till den - en riktig favoritstad. Vi åkte färja och dubbeldäckare, besökte nattmarknaden och vandrade runt i kvarteren. Vi var också en dag på Disneyland - en oförglömlig upplevelse för Li.

När det sedan var dags att återvända till Sverige kunde vi snabbt konstatera att våra inköp vägde lite för mycket så det blev en febril aktivitet för att få ihop allt. Vi klarade vikten precis utan att behöva betala övervikt - handbagaget som bestod av två ryggsäckar, en väska, en kabinväska på hjul, två små papperskassar med te, en fiol och vinterjackor uppmärksammades inte!

Att resa i Kina är fantastisk! Livet på landsbygden är att gå tillbaka i tiden 100 år - hårt slit utan hjälpmedel, många bär skörden på ryggen, en del har enklare fordon, arbetar med en hacka på åkern osv. Vi har fått ta del av en storslagen natur och lyxen i storstäderna som står i kontrast till landsbygdens enkla liv. För oss är ju inte Kina vilket land som helst - eftersom vår dotter är född där - att få möjlighet att lära känna landet på detta sätt är en förmån. Ett varmt tack till Nina och Per som har möjliggjort vår resa och delat semester med oss. Vi har fått många upplevelser med oss att vara rädd om. Vi återvänder gärna till Kina för att få se andra delar av detta väldiga land och till Hongkong.......

Hälsningar från
Berit, Mats och Li
 

Skrivet av Nina

2007-02-18     
 
Barnen börjar bli stora. Det märks på många sätt och ett av dem är att de ibland upplever att mamma och pappa är otroligt pinsamma. Speciellt pinsamt är det när jag ska försöka prata kinesiska. Barnen håller för öronen och försöker gömma sig efter bästa förmåga, allt för att slippa bevittna det pinsamma skeendet. Jag kommer så väl ihåg hur det kändes när jag var i Ninnis och Calles ålder. Inte blev det bättre av att min mamma och pappa fortsatte, precis som jag nu gör, utan att ta minsta notis om sina stackars förödmjukade barn.

I veckan fick barnen uppleva någonting som tog ordet pinsam till nya, oanade höjder. De fick sin pappa i en av rollerna i en pjäs som hade satts upp för den årliga personalfesten.

I söndags meddelade Per, med andan i halsen, att det var bråttom för honom att komma till jobbet. Det var nämligen generalrepetition.

- Var är Calles cykel, frågade Per.
- Vad ska du med den, frågade jag.
- Jag har ju sagt att jag ska spela pannkakskock och cykeln är rekvisita, sa han med en ton som antydde att han tyckte jag var helt korkad som inte begrep att en cykel är den viktigaste utrusningen för en pannkakskock (vilket det är i Kina).

Kinesiska personalfester är öppna inte bara för de anställda utan även för släkt och vänner så därför fick även jag och barnen vara med på firmafesten. Vi gav oss i väg i god tid och fick se Per bli sminkad, få mikrofonen inställd och få de sista instruktionerna av den inhyrda koreografen.

Personalfestens huvudattraktion var de 12 föreställningar, av olika karaktär, som personalen flitigt hade övat på.  Det bjöds på teater, sång, dans och musik. En del var jättebra och en del var mindre bra. Mod saknades inte.

Publiken skrattade gott åt Pers uppträdande. Om det berodde på innebörden av det han sa eller hans uttal vill jag låta vara osagt. De uppträdande grupperna tävlade sinsemellan och Pers ensemble vann naturligtvis.

Efter uppträdande och utdelning av diplom till duktiga medarbetare var festen slut. Ingen mat, ingen dans och inga skandaler. 
 

Skrivet av Nina 

2007-02-18  
 
Förra veckan var ingen höjdare. Båda barnen var sjuka i någon "influensaliknande" sjukdom. Det är första gången på över ett år (peppar, peppar ta i trä) som barnen tvingas vara hemma från skolan och det är verkligen otroligt i en region där bakterierna frodas, influensorna startar sina korståg runt jorden och farliga sjukdomar som SARS samt fågelinfluensan sägs "födas".

Det är därför heller inte konstigt att alla kineser vet vilken mat som läker vilken sjukdom. I Kina har man länge vetat att mat är medicin, något som vi i västvärlden har fått klart för oss de sista 10-20 åren. När vi, i väst, tänker på mat som medicin handlar det kanske mest om matens långsiktiga betydelse för hälsan, tex. olivolja, fiskfetter mm.

I Kina använder man mat som medicin även vid "enkla" övergående sjukdomar som tex. förkylning, tillfällig värk, magknip etc. Viss mat är bra för kvinnor och viss mat är bra för män. Det finns mat som är bra för gravida och annan mat som är bra för dem som precis har fått barn. Önskar man tjockt hår ska man äta det ena och vill man ha långa naglar ska man äta det andra osv. Alla livsmedel blir på så sätt attraktiva vid någon tidpunkt. Jag har full respekt för kinesiska huskurer men jag kan också tänka mig att "propaganda-apparaten" i Kina har "hjälp till" med marknadsföringen av vissa "hälsobringande" livsmedel, i alla fall under den tid när det rådde brist på mat och invånarna tvingades äta "allt" för att överleva.

När mina barn är sjuka brukar de, mer eller mindre, få önska vad de vill äta i hopp om att de i alla fall ska få något i sig. Sai Me (städerskan) är av helt annan åsikt. Hon tycker naturligtvis att man ska äta mat anpassad efter hälsotillståndet. Hon såg ut som jag var i färd med att förgifta de stackars barnen när jag serverade dem de tämligen harmlösa raggmunkar som de hade önskat.  Även på vätskefronten har hon bestämda uppfattningar. Ljummet vatten skulle det vara, punkt slut. Hennes vakande öga över barnens näringsintag kulminerade allt eftersom febern steg och det slutade med att jag fick "smuggla" juice till sjuklingarna.

Så här kunde dialogen gå:

Dottern:
- Sai Me (städerskan) är liksom för mycket. Det är precis som hon ska bestämma vad vi ska äta. Jag förstår inte varför?
Mamma:
- Det är lite svårt att förklara. Hon försöker bara vara snäll. Vi får äta när hon har gått hem.
Sonen:
- Kan vi gå ut och leka?
Mamma:
 - Nej du är sjuk. Möjligtvis kan vi gå ut och köpa glass.
Sonen:
- Tycker Sai Me att glass är bra?
Mamma:
- Nej, men hon behöver inte få veta. Vi kan smyga.

Situationen var ganska komisk och vi skattade gott, jag, barnen och Sai Me.

Sai Me fick laga mat. Soppa med färska nudlar (torkade är strängt förbjudna) och spenat. Dumplings i buljong med vårlök, koriander och vinäger, Sellerisallad. Gott, tycker jag, men kanske inte så aptitretande för två sjuka barn.

Barnen är i alla fall friska nu och jag har fått mig en lektion i kinesiska huskurer.

Sai Me är kanske inte världen bästa städerska men hon är snäll och pålitlig. Vi kan tyvärr inte ha några djupare konversationer eftersom hon inte kan ett ord engelska och mina kunskaper i kinesiska är mycket grunda. Sai Me och jag är födda samma år. Hon har två barn, en pojke och en flicka, som jag har uppfattat är kvar i hemprovinsen Henan. Henan är för övrigt samma provins som Ninni kommer ifrån. Världen är liten!

Sai Me åker till sin hemprovins under det kinesiska nyåret. Jag kan tänka mig att hon kommer att underhålla hela släkten med anekdoter om den galna familjen som hon arbetar för. Hon har i alla fall bett om foto på oss.
 

Skrivet av Nina

2007-02-02    

Just nu känns allting botten. Det är inget kul att vara här längre. Plötsligt ser jag alla spyorna utanför nattklubben där barnen tvingas att vänta på skolbussen, varje morgon. Om någon tror att kineser inte dricker alkohol kan jag upplysa om att det är fel!!! Däremot verkar de inte tåla spriten - men super gör de.

Projekt "byta lägenhet" har vi lagt på is. Ärligt talat är det osäkert om vi kommer att vara kvar till nästa höst. Pers arbetsgivare har "problem" med att betala ut lönen och dessutom har det visat sig att de utlovade försäkringspremierna och skolavgifterna inte är betalda. Det går inte att skrika till chefen: - Nu får det var nog!  Då är det någon som "förlorar ansiktet". Om den personen råkar vara en person av rang kan vad som helst hända.  Det politiska spelet i ett kinesiskt företaget är svårt att förstå. "Mutmiddagar" är i alla fall ett bättre medel än hårda ord om man vill har ut sin lön.

Den internationella "Kärringklubbens" möten är en pina att gå på. Ljudnivån är högre än på ett kinesiskt dagis (skithög) och samtalsämnena är totalt ointressanta.  - Oh, nice to see you. How are you? bla, bla, bla.  De flesta pratar oavbrutet, om sig själva och sitt, bara för att munnen ska gå. Dialog och ett ömsesidigt utbyte av tankar och åsikter, tycks vara ett okänt begrepp. Vi, med internationella mått mätt, timida svenskar kommer inte långt med vår vana att vänta tills vår samtalspartner har pratat färdigt. Det gör de aldrig!

Internet funkar mycket dåligt sedan jordbävningen i Taiwan innan jul. Jag håller på att bli tokig på att vänta på sidor som aldrig öppnas och mail som aldrig kan skickas. 

Sai Me´s (vår städerskas) omsorger går mig på nerverna. Man vågar knappt hosta för då kommer hon med någon kinesisk huskur. Hon har, i all välmening, jämt åsikter på vad jag köper i matväg. Min husmorstalang räcker definitivt inte till när det gäller att välja rätt grönsaker för rätt årstid och rätt frukt i förhållande till månens storlek eller vad det nu kan var för "regel" som gäller. Till och med mitt val av snabbnudlar blir fel. Raskt springer hon ner och köper de "rätta". Sai Me är jättesnäll och jag litar på henne. Däremot litar jag inte på min egen förmåga att kommunicera med henne. Försöker jag säga något eller ändra någon rutin så resulterar det ofta i missförstånd.

Vi har köpt ett dyrt Vip-kort till ett, vid inköpstillfället, välutrustat gym. Allt eftersom månaderna har gått har det ena träningsredskapet efter det andra gått i sönder. Det är nästan hälsovådligt att använda en del av utrustningen. När man påpekar sitt missnöje över situation, ler personalen vänligt och rycker på axlarna. Ingenting händer trots att jag, med en dåres envishet, tjatar och tjatar.

Den största orsaken till min sinnesstämning har dock varit min oförmåga att ta tag i min slutuppgift och bli klar med förra terminens studier. Jag är så besviken på mig själv och som bestraffning har jag inte tillåtigt mig själv att göra någonting roligt. Nu är dock uppgiften klar och jag ser ljuset i tunneln.

Guangzhou är trots allt en ganska trevlig stad och människorna på "klärringklubben" är kanske inte så ytliga, trots allt. Internet kanske börjar fungera nästa vecka. I väntan på snabbare uppkoppling kan jag ju alltid försöka göra soppa på den där 5 kilos vintermelon som Sai Me kom släpandes på idag. Alltid botar den någon sjukdom.

Lyxproblem? - Ja, så är det nog. Man kan ju alltid shoppa lite som tröst.

Skrivet av Nina   

2007-01-14

Guangzhou kan inte tävla med Beijing när det gäller sevärdheter men jag skulle ända vilja påstå att det är en bra semesterdestination om man vill åka till Kina, speciellt för barnfamiljer. Barn är ju oftast inte så intresserad av grandiosa palats, långa murar och stora torg. Guangzhou har annat att bjuda på. Fördelen med Guangzhou är att det är lätt att ta sig härifrån. Barnvänliga destinationer som Hong Kong (Disney Land), Hainan Island och Yangshuo (sockertoppsbergen) ligger bara ett "stenkast" härifrån.

Disneyland och Hong Kong

Till Hong Kong tar man sig på under tre timmar (inklusive ca en timmes tullprocedur). Man kan åka lokaltåg, buss, snabbtåg eller båt. Det går också direktbussar till Disneyland. Bussen som lämnar Guangzhou kl. 7.30 på morgon är framme strax efter att de öppnar kl. 10.00. Säga vad man vill om denna kommersialiserade nöjespark men nog är det en upplevelse för barnen. Inträde kostar knappt 1000 kr för en familj på 4 personer och då får man fritt tillträde till alla attraktioner. Mat och dryck ligger på samma nivå som McDonald's i Sverige. Prisvärt tycker jag, så länge man håller sig ifrån alla souvenirerna. Disneyland i Hong Kong är nog mindre än sina dito i Paris och USA men fullt tillräckligt, i alla fall för de mindre barnen. Efter en heldag med alla de välkända Disneyfigurerna kan man välja att åka tillbaka samma kväll till Guangzhou, eller sova över en natt i Hong Kong och uppleva stadens underbara blandningar av öst och väst.             

Hotell är dyrt i Hong Kong, typ 1000 kr för ett billigt alternativ. Vi brukar välja ett guesthouse och betalar då ca 300 kr för ett centralt beläget, spartanskt men rent rum med toalett och dusch. (Obs! Ska man till Hong Kong måste man ett visa med "two entries")

Yangshuo och sockertoppsbergen

Yangshuo är en liten stad vid Li-floden, som är omgiven av de vackra sockertoppsbergen. Staden saknar motstycke, i alla fall i Kina, och är mycket turistisk på ett nästan västerländskt sätt. Nästan alla pratar engelska och det är bara att "stänga av" hjärnan och låta sig lotsat runt och njuta av den vackra omgivningen och den avslappnade atmosfären. Man har möjlighet att cykla runt eller hyra en båt och på så sätt uppleva Kinas landsbygd.

Logimöjligheterna är oändliga och billiga. Från Guangzhou kan man flyga till Guilin för ca 500 kr/enkel och vidare med taxi till Yangshuo för ca 200 kr (1½ timmes resa). Alternativt kan man ta nattsovbussen mellan Yangshuo och Guangzhou. Resan tar då ca 10 tim och är tidseffektiv på så sätt att man lämnar en destination på kvällen och är framme vid nästa tidigt nästa morgon.. Bussarna är helt OK med säkerhetsbälte och sängar/britsar.    

Biljetterna kostar ca 100 kr och resan blir ett äventyr i sig.

Hainan - Sol och bad

Hainan är Kinas tropiska ö är ett alternativ för oss sol- och badhungriga svenskar. Sanya med närliggande stränder kan kanske inte tävla med de traditionella asiatiska "badländer" när det gäller turkosblått vatten och mysiga små restauranger och hotell direkt vid stranden. Istället erbjuds man en mer exotisk badsemester, med kinesisk inramning, där inte var och varannan människa man möter pratar svenska, vilket nästan är fallet i Thailand.

Det satsas för fullt och nya hotell och affärskomplex är under uppbyggnad. De är gott om turister, de flesta från Kina och forna Sovjetunionen. Sanya ligger ca 1 timmes flygning från Guangzhou och en returbiljett går på en knapp tusenlapp.

Guangzhou - shopping

Guangzhou då? Visst finns det intressanta turistmål i Guangzhou också som är spännande ur historiskt perspektiv. Främsta anledningen till att komma hit är nog dock, trots allt, shoppingen. Guangzhou är hela världens marknadsplats så varför åka till London, Paris, New York och shoppa när man kan köpa samma varor här, till en bråkdel av priset. Här kan man verkligen göra fynd och med lite inköpsplanering kan en stor del av resan "betala sig".                

Klädinköp är ett måste. Jag har bott här över ett år och ännu bara lyckat besöka en bråkdel av alla de affärer, showrooms, lagerförsäljningar och "factory outlets" som finns. Naturligtvis finns det billiga kopior av alla de stora märkena. Det mest intressanta är dock, i mitt tycke, originalen av de lite "mindre" kända märkena. Det är otroligt spännande att fynda på de gigantiska marknadsplatserna med kläder avsedda för export och man vet aldrig vad man kommer att hitta runt nästa hörn. Jag har sett kläder från i stort sett alla de svenska stora märkena. Tröjor, blusar, skjortor, byxor och jeans kostar ca 10-40 kr/st. Det innebär att man får ca 35 plagg för en tusenlapp. Hur många plagg får man i Sverige för samma summa? Två? Det finns kläder i alla storlekar från prematur till amerikansk XXXXL .

Jag kan hålla på att beskriva shoppingutbudet i alla evighet. DVD-filmer, Gameboy-spel, pedagogiska träleksaker, plastleksaker, smycken, hårspänne, diverse krimskrams, heminredning, golfklubbor, tyger, skor, väskor, lädervaror, klockor osv. Allt till fyndpriser. Generellt sätt håller de varor som är avsedda för export bra kvalitet. Varor som är avsedda för den inhemska marknaden är ofta sämre. Jag antar att kineserna är vana vid att saker och ting har en begränsad hållbarhet.

Det finns gott om lekplatser och nöjesfält där barnen kan roa sig medan föräldrarna turas om att shoppa. Räkna med att det blir konkurrens om shoppingtiden! Jag har sett personer, som i normala fall hatar att shoppa, förvandlas till galningar i sin jakt på det perfekta fyndet.

En annan fördel med Guangzhou som resmål är att det aldrig blir riktigt kallt så vantar och mössor kan lämnas hemma. Sommaren är varm men det går att uthärda, våren är temperaturmässigt bättre även om det kan regna en del och vara ganska fuktigt. Hösten är behaglig och man kan till och med få uppleva dagar med blå himmel.

Förutom shoppingen får man inte missa fotmassage, SPA, frissan, nagelskulptrisen eller fotoateljén. Restaurangbesök är också en viktig del av resan och här i Guangzhou finns, bokstavligen, allt i matväg.

Till Alla vänner och släktingar: - Kom och hälsa på!

Ni som har adoptivbarn från Kina och har möjligheten - Res! Man behöver faktiskt inte åka till barnhemmet, i alla fall inte om barnen är i förskoleålders eller i del lägre årskurserna. Det räcker så bra med att bara "smaka" på Kina; känna dofterna, uppleva det dagliga livet, höra ljuden, se människorna och uppleva något av allt det roliga Kina har att erbjuda. Den "riktiga" återresan kan göras vid ett senare tillfälle och då är det kanske bra om barnet redan har varit i Kina och har en känsla för hur det är.

Den här texten blev egentligen alldeles för lång men resor är min passion och jag hade kunnat skriva hur mycket som helst. Planeringen är halva nöjet och jag hjälper gärna till. Både kända och okända är välkomna att höra av sig.

Länkar:

www.finnair.com Flyger direkt till Guangzhou från Helsingfors. Även Air France och Lufthansa flyger direkt till från Europa. Det går också att flyga till Hong Kong.

www.elong.net Bra sida om man vill kolla priser för inrikesflyg i Kina. Tyvärr tror jag inte man kan köpa biljetter från Sverige.

www.sinohotel.com  Här kan man boka hotell utan att behöva betala i förväg.

http://www.yangers.com Informativ sida om Yangshuo

http://park.hongkongdisneyland.com/hkdl/en_US/home/home?name=HomePage  Disneyland i Hong Kong

Skrivet av Eva-Britt 

2007-01-08 

Äntligen blev det dags för vår Kinaresa till Guangzhou för mig och min dotter. För drygt sex år sedan var vi i Kina och adopterade henne, så förväntningarna att åka till Kina igen var stora.

Det finns tillfällen när man känner en tacksamhet att träffa människor som man känner igen och jag kan säga att det kändes tacksamt att se Nina stå och vinka åt oss när vi kom till flygplatsen i Kanton. Vant lotsade hon oss till taxikön och sedan hem till övriga familjen. Det blev ett kärt återseende att träffa barnen och Per. Om vi trodde att det skulle bli vila av så var det redan klargjort att sova får vi göra någon annan gång. Istället för vila så blev det taxi ner på stan och shopping i dessa stora marknader. Det var så otroligt mycket att det var svårt att se något till slut.

Dagen efter var det shopping som stod på schemat igen. Men först var det besök hos optikern eftersom jag trodde att min syn var så dålig att jag behövde glasögon. Vi tog bussen dit och det var en upplevelse i sig att få åka lokalbuss i Kina. Synen var det inte något fel på, såg som en hök, behövde bara läsglasögon och det hade jag redan. Därefter bar det av i taxi till en superstor marknad med bara barnkläder. Eftersom allt kostade mellan 25-50 kronor så blev det en hel del. Ytterligare en marknad hann vi med och där var det bara skor. Jag slog tydligen rekordet genom att handla 8 par skor på en halvtimme (Nina hjälpte till). Hur gick det med barnen då? Ja, de lekte, hoppade och sprang var vi än befann oss.

Ytterligare upplevelser väntade, vi skulle åka nattbuss till Yangshuo på kvällen. Vi hade visst glömt att äta så vi hoppade in på en slags kinesisk pressbyrå som låg vid busstationen där vi åt nudlar med olika smaker. Sedan var det dags för sovbussen. Där halvlåg man i säten, fastspänd med säkerhetsbälte och så fick man täcke och kudde. När jag lade mig ner så kunde jag känna tårna ta i sätet framför och var tvungen att vända mig om och fråga hur det gick för Per. Jo tack bra, sa han och låg liksom dubbelvikt på något sätt. Det bar iväg på en skumpig resa, jag var glad att jag inte såg vägen för då vet jag inte om man hade vågat åka. Det blev en kisspaus mitt i natten och jag försökte förbereda dottern på vad som kunde vänta, typ hål i golvet. Det var bås där halva överkroppen syntes och när man kom in där var det en djup ränna i golvet som gick igenom båset och man hinner tänka tanken hur ska det här gå nu? Visade hur man skulle göra och det var inte något som helst problem. Fantastiskt vad barn klarar av!

Vi kom fram till Yangshuo på morgonen och det var fortfarande mörkt men vi kunde se hur dessa magiska sockertoppsberg tornade upp runt staden. Vi fick en liten vilostund på hotellet men sen bar det av på sightseeing, vi skulle bestiga ett av sockertoppsberget, Moon Hill, som det var ett stort hål i. Många trappor var det och brant men det växte mycket bambu och andra träd runt trapporna så det kändes inte så brant. Det märktes mera branthet på trapporna när vi gick nerför. Väl nere så bar det av till nästa upplevelse. Det var en stor grotta med belysning i olika färger och det kändes som i en sagovärld. Helt fantastiskt men det gällde att hålla sig till guiden för annars har man inte hittat ut.

På kvällen var det dags för en båtutflykt för att titta på när det fiskades med hjälp av skarvfåglar. Det knöts en tråd runt halsen på fåglarna så att de inte skulle kunna svälja fisken. De små fiskarna slank ner men inte de stora. Vi åkte bredvid fiskarens bambuflotte där det var starka lampor i fören av båten. Jag hann tänka tanken om djurplågeri, men efter att se hur fåglarna dök upp och ner hela tiden för att leta efter fisk med hjälp av de starka lamporna och hur de nästan hoppade upp på flotten för att bli av med de stora fiskarna i halsen, såg jag mer ett samarbete mellan människa och djur.

Dagen efter var det dags för min stora födelsedag. Nina smusslade med en beställd tårta när vi satt och åt frukost på ett ställe. Därefter försvann barnen ut i köket och kommer sedan sjungande "Ja må hon leva" bärandes på tårtan med många ljus i. Dom var så söta!

Dags för nästa utflykt som var en båttur på Lifloden. Vi fick gå iland efter en bit och gick till en liten by där det kändes som att gå hundra år bakåt i tiden. Det går inte att beskriva med ord men folk bodde faktiskt där. Jag kan säga att jag inte skulle klara det.

Efter båtturen bar det av till flygplatsen i Guilin för vi skulle flyga till en stad som heter Shenzhen och gränsar till Hong Kong. Vi fick sova en natt och sedan bar det av över gränsen till Hong Kong och det som hägrade nu var Disney. Där var det aktiviteter med filmer, shower, karuseller och parader och mycket mera. Barnen älskade att gå där, själv så kändes det som att man ville skjuta sönder några av högtalarna för att slippa musiken som var på överallt var man än gick. Det hela avslutades med ett hejdundrande fyrverkeri som var väl komponerat till musiken. Vi åkte tunnelbana därifrån och barnen lekte Lejonkungen utan att bry sig om övriga passagerare. När vi kom fram till hotellet där vi skulle bo sa Nina åt mig att gå fram till korsningen och titta på alla dessa skyltar. Så häftigt att se! Vilken storstadspuls!

Dagen efter åkte vi dubbeldeckare och tittade på Hongkongs vyer. Därefter var det dags att gå över gränsen tillbaka till Shenzhen och sedan ta tåget tillbaka till Guangzhou. Det var förseningar och väldigt mycket folk och vi var alla trötta. När vi kom hem lekte barnen passkontroll, det vi trodde att de inte hade sett så hade dom sett allt.

Det är vår sista dag i Kina. Städerskan är barnvakt och Nina och jag beger oss ut på en sista shoppingrunda. I början så provar jag allt och det är jättekul men efter fem timmar så håller man bara plaggen framför sig och säger trettio kronor. Herregud vilken konfektion! Det går inte att beskriva hur mycket det är!

På kvällen går vi på Koreansk restaurang. För att komma dit går vi i smala gränder där jag aldrig skulle våga gå som turist och det är en fantastisk upplevelse att få gå där. På vägen hem slinker vi in hos hårfrissan och barnen och jag får håret tvättat med massage av hårbotten, axlar och armar. Det kryllar av folk runtomkring men det var så skönt och avslappnande att man inte märkte det.

Tack Nina med familj för alla upplevelser vi har fått vara med om. Det har varit fantastiskt och vi kommer aldrig att glömma det!

Hälsningar Eva-Britt och Emmy

Skrivet av Nina   

2006-12-27

På "Decoration Wholesale Market" här i Guangzhou är det julstämning hela året, även om det kulminerar i november-december. Det är svårt att föreställa sig mängden julgranar, tomtar, pynt och glitter som hänger sida vid sida med kinesiska lanternor och "Halloween" skelett. Fenomenet blir ännu med absurt med tanke på att kineserna, traditionellt, inte firar jul.

Det sägs att ca 60-70 % av världens juldekorationer görs i Guangdong provinsen där Guangzhou ligger. Jag gissar att även en stor del av västvärldens "hårda paket" i form av leksaker tillverkas här i regionen. Kinas miljö betalar ett högt pris precis som de tiotusentals underbetalda kinesiska fabriksarbetarna som tillverkar grejorna.     

Även om julen inte har någon djupare mening i Kina (har den det i Sverige föresten?) så finner man juldekorationen överallt och julmusiken strömmar ut från högtalarna i var och varannan affär. Det är naturligtvis de kommersiella intressena som talar. Lite julpynt kan till och med jag stå ut med men jag måste erkänna att det är otroligt skönt att slippa den övriga "julhetsen".

Granen är klädd, den traditionella julmaten är inhandlad på IKEA (inklusive en senapsgriljerad skinka från Ugglarp), pepparkakorna och vörtbrödet är bakat, julklapparna (som med all säkerhet är tillräckligt många i år) väntar på att bli inslagna, barnen har svårt att somna och lägenheten luktar glögg. Vi är förberedda för ännu en julafton i Kina! Vi är också ganska säkra på att Tomten hittar hit.

Vi saknar er alla nära och kära!

God Jul!

Skrivet av Nina

2006-12-15   

På Luciamorgon gick vi upp, i vanligt tid kl. halv sju. Väderrapporterna hade förutspått ett riktigt oväder med regn, storm och temperaturer ner mot 2 grader.  Per gick därför ut på balkongen för att kolla läget så att klädvalet kunde anpassas efter rådande temperatur.

- Varför står min portfölj på balkongen? Har ungarna lekt med den där, hörde jag honom ropa. Jag styrde stegen mot balkongen och det första jag såg var att min plånbok låg slängd på balkonggolvet och videokameran stod på den tvättmaskin som är placerad på balkongen. Hur hade sakerna hamnad där?

Plånboken var naturligtvis tom och vi upptäckt snart att Pers låsta portfölj var uppskuren. Vetskapen om att vi hade haft besök av tjuvar började sakta sjunka in och en febril genomgång av lägenheten påbörjades i syfte att klargöra om någonting mer saknades. Det gjorde det inte men däremot hittade vi, också på balkongen, en av våra knivar (modell större), som förövaren förmodligen hade använt när han skar upp Pers portfölj.

Ytterdörrarna (2 st) var låsta och oskadda så vi förstod att tjuven hade kommit in via balkongen i Calles rum. Hur kunde det ske? Vi bor trots allt på åttonde våningen.

Hur kom det sig att tjuven hade kunnat smyga omkring i lägenheten utan att vi hade hört någonting? Min plånbok och Pers portfölj hade legat på ett bord ca två meter från sängen där vi alla låg och sov. Hur hade brottslingen haft sinnesnärvaro att gå ut i köket och rota fram en kniv?

En av Pers arbetskamrater kom över och hjälpte oss att ringa polisen. Det dröjde inte mer än 20 minuter innan de anlände med en styrka på åtta personer. Rapporter skulle skrivas, fingeravtryck och foto skulle tas.  Det visade sig snart att vi inte var ensamma om den nattliga påhälsningen. Den fasadklättrande förbrytaren hade systematiskt arbetat sig nerifrån och upp och ytterliggare fem lägenheter i vår trappuppgång hade haft "besök".    

På tionde våningen hade tjuven "stött på patrull" då lägenhetsinnevånarna hade vaknat. Tjuven hade då, förmodligen i panik, hoppat ut från balkongen. När vi tittar ner från vår balkong kan vi också se resultatet av denna kamikaze flygning.

Vi vågar inte ens tänka tanken på vad som skulle kunna ha hänt om vi hade vaknat och tvingats konfronteras med uslingen. Brottslingen har de facto gått genom Calles rum med en kniv i handen. Tack och lov sov Calle i vårt sovrum, den aktuella natten. För första gången känns det inte så roligt att vara i Kina samtidigt som vi försöker trösta oss med att liknade händelse också sker i vår närmiljö i Sverige.

Obehagskänslan mildrats något av det faktum av att det inte var vi, som enda västerlänningar i området, som var målet. Det hade känt betydligt värre om någon, i smyg, hade iakttagit oss och bestämt sig för att göra inbrott, just hos oss. Nu råkade vi bara bo i den balkongrad som tjuven valde som måltavla.

Det är lite obehagligt att veta att någon skurk har smugit omkring och rotat runt i lägenheten Jag tror dock det hade känts mycket värre om det hade hänt hemma, i ett hus som man hade tänkt ha som sitt hem i en oöverskådlig framtid. Vi har trots allt redan sagt upp vår lägenhet, utan att ha något nytt på gång, och flyttar inom kort. Någonstans - vi vet inte vart, ännu. En sak är säker. Säkerhetsaspekten kommer att, i hög grad, beaktas i vårt fortsatta lägenhetsletande.

Tjuven då? Hans flygtur gick inte så bra. Han landade på ett tak på tredje våningen med ett antal brutna ben och blödande sår. Polisen grep honom, omgående, och nu ligger han tydligen på sjukhus i väntan på sitt straff. 

Skrivet av Nina   

2006-12-13

Det finns några ämnen som jag medvetet har undvikit...  Restauranger är ett sådant ämne. Jag har inte riktigt vetat i vilken ände jag skulle börja. Nu är dock tiden mogen att hugga tag i Guangzhous restaurangutbud.

Guangzhou är ett paradis för matroade personer. Kineserna älskar att äta och Guangzhou är de kinesiska gourmandernas Mecka. Restaurangutbudet är enormt och erbjuder allt från den solitäre nudelförsäljaren på gatan och det enkla "hål i väggen haket" till de sofistikerade franska restaurangerna eller de toppmoderna krogarna som erbjuder ett modernt "crossover cuisine". Däremellan finns naturligtvis också en uppsjö av varianter med både kinesisk och internationell inriktning.

Kantonesisk mat

Den kantonesiska köket är världsberömt och också det vid känner igen från kinarestauranger i västvärlden, om än i anpassad form. Det sägs att det kantonesiska köket är det "lättaste" och mest hälsosamma av det kinesiska köket vilket jag inte tror ett dyft på. Maträtterna har nämligen en tendens att bada i olja. Det är inte ovanligt att det ligger ca 1 dl matolja kvar på fatet när maträtten är uppäten. Skulle man använda Viktväktarnas tabeller vid näringsberäkning av den enklaste kantonesiska grönsaksrätt skulle alla varningslampor blinka ilsket rött. Det måste uppenbarligen vara någonting som inte stämmer i västvärldens kaloriberäkningstabeller för de flesta kineser är smala som stickor och många äter dessutom mycket och ofta.

Viktigt i den kantonesiska kokkonsten är att maten är fräsch och helst levande minuterna innan den hamnar på tallriken. Det är helt uteslutet att använda frysta råvaror. Klimatet gör att det finns ett rikt utbud av grönsaker året om.

Utmärkande för en kantonesiska restaurang är att måltiden börjar med gästerna sköljer av porslinet och ätpinnarna i det tevatten som servitrisen har hällt upp i tekoppen. "Diskteet" hälls sedan i en gemensam skål som står på bordet och som bärs ut när diskproceduren är avklarad varpå nytt te serveras i kopparna, denna gång avsett för att dricka. Gissa om det är populärt hos barnen att hålla på att slabba med tevatten innan måltiden? Bordet är som en sjö innan ens måltiden har börjat.

Det kantonesiska köket erbjuder allt man kan tänka sig och, i ärlighetens namn, också mycket som man inte kan tänka sig. Här äter man verkligen allt och för oss utlänningar kan det ibland vara lite svårt att navigera rätt i menyerna för att undvika de västa "farorna" som t.ex. hund, råtta, katt, grävling, kackerlackor och larver. Det är ytters sällan man erbjuds en engelsk meny och även om restaurangerna ibland har bilder är det svårt att avgöra om det man ser på bilden är hundkött eller oxkött. Kyckling kan tyckas vara ett säkert kort men det är numera någonting vi oftast undviker. Orsaken är inte fågelinfluensan utan det faktum att kycklingen oftast hackas ner hel med ben, fötter, kam och inälvor. Jag kan fortfarande inte riktigt begripa hur lokalbefolkningen lyckas äta dessa kycklingrätter utan att det resulterar i en blödande gom efter alla sylvassa benflisor.

Vi har fått vår beskärda del av bottennapp när vi har försökt att "fiska" i menyerna. Med tiden har vi dock lärt oss - numera har vi förvärvat en viss beställarkompetens. Den kantonesiska maten är fantasiskt god och fräsch om man lyckas beställa "rätt". Vi försöker att förlägga restaurangbesöket till en tidpunkt när finns mycket andra gäster på restaurangen.  Det är nämligen rätter som finns på övriga gästers bord som oftast blir vårt urval.

Dim sum

Dim sum är en kantonesiska specialitet och betyder "röra vid hjärtat". Dim Sum är en kinesisk form av tapas, dvs smårätter, som oftast serveras till frukost. Ett sant kinesiskt lördagsnöje är att ta mer sig hela storfamiljen på Dim Sum frukost. Efter måltiden börjar karaokeförställningen, i ett av de privata rum som oftast finns att tillgå på kinesiska restauranger. Efter sången till de gråtmilda kinesiska schlagerlåtarna, är det så dags för lunch, på samma restaurang, som nu har bytt menyer och serverar "vanlig" mat.

Mat från andra kinesiska provinser

I Guangzhou finns många "invandrare" från andra provinser i Kina och följaktligen avspeglar det sig också i restaurangutbudet. Det är bara att välja och vraka i bland maträtterna från, i stort sett, vartenda skrymsle av det väldiga Kina. Vi väljer gärna lite kryddstarkare mat och då hamnar vi ofta på någon restaurang som serverar mat från Sichuan- eller Hunanprovinsen. Det är inte ovanligt att mängden chili i rätterna är större än mängden övriga ingredienserna. Det är mycket gott, men man bävar ibland för toalettbesöken dagen efter.           

Internationella restauranger

I området där vi bor lever också många koreaner och utbudet av koreansk mat stort. Vi har verkligen lärt oss uppskatta det koreanska köket som känns sund och erbjuder många nya smakupplevelser. Godast är köttet som grillas vid bordet och serveras med en uppsjö av tillbehör. I Guangzhou finns naturligtvis också många restauranger som serverar mer eller mindre autentisk mat från t.ex. Japan, Indien, Thailand, Italien och Frankrike, Libanon. Nämnas bör också IKEA där vi kan få oss en varm korv eller en portion köttbullar.  Steget är heller aldrig långt till ett McDonald, Kentucky Fried Chicken eller Pizza Hut och tyvärr tenderar vi att hamna på någon av dessa restauranger oftare än vi önskar.

Vår favoritrestaurang

Vår absoluta favoritrestaurang här i Guangzhou är en fiskrestaurang som ligger nere vid den gigantiska fiskmarknaden. Restaurangen ser inte mycket ut för världen, men oj - vilken matupplevelse! Innan man går till restaurangen besöker man fiskmarknaden och köper sin fisk och sina skaldjur. Därefter ta man de ännu sprattlande djuren till restaurangen, lägger dem i en hink som serveringspersonalen bredvilligt erbjuder, korkar upp och smuttar på sin medhavda Riesling medan man försöker reda ut på vilket sätt man önskar de olika fiskarna och skaldjuren tillagade. Det kan inte bli mycket fräschare godare för att inte tala vilken totalupplevelse man erbjuds. 

Priser

För det mesta är det väldig billigt och prisvärt att äta ute även om priserna variera rejält. På de billiga haken får man en rejäl portion nudlar med tillbehör för en femma. Det kan dock vara klokt att fråga vad rätterna kostar speciellt om man går på en finare restaurang och väljer fisk och skaldjur eller exotiska ingredienser som t.ex. orm. Restauranger som serverar mat från andra länder tenderar också att vara dyrare.

Skrivet av Per   

2006-11-25

Så var det dags för den årliga basketturneringen på flygplatsen. Jag hade hört rykten om den tidigare och hade då vid något svagt ögonblick sagt att jag kunde vara med. Plötsligt en dag i början av oktober blev jag kallad till ett möte. Det var dags för årets stora händelse. Deltog på mötet gjorde driftchefen, personalchefen och en representant från personalavdelningen samt de ca 15 personer som skulle bilda själva laget. Driftschefen förklarade att vi skulle vara med i turneringen även i år. Vi hade förlorat en del spelare från förra året och en del hade kommit till. Turneringen skulle starta i början av november. En månad kvar, så nu var det bråttom med träningen. Driftschefen bestämde att det skulle tränas tre gånger i veckan. Två timmar per tillfälle på betald arbetstid. Vi fick prova ut kläder, en ordinarie dräkt och en reservdräkt. Det här var på allvar, det förstod jag.

Till den första träningen, som ägde rum på brandkårens träningsanläggning, kom tio spelare, driftchefen, personal chefen, produktionschefen, kommunistpartiets 1:e ordförande och några andra från kontoret. Det tog inte lång tid innan samtliga var aktiva på plan. Vi "riktiga" spelare på en plan, och halva ledningsgruppen och den administrativa personalen på en annan iklädda kostymer, kjolar och högklackat.  Efter tio minuter fick jag en armbåge på näsan och näsblod. En kvart senare var det dags för en ny armbåge och mer blod. En summering av första dagens skador: näsblod, stukat lillfinger, sträckning i ljumsken, skoskav och naturligtvis vansinnig träningsverk dagen efter. Underlaget vi spelade på var betong. Undrar när huvudet ska fatta att kroppen inte längre är 20 år?

Det tog inte heller många träningstillfällen innan hälsenorna fick nog. Det gäller att inte förlora ansiktet så snabbt iväg till den lokala läkarmottagningen i vårt bostadskvarter. Jag hade med mig min tolk och en kompis till henne. Inte för att jag behöver så mycket stöd för att gå till läkaren men man gör saker tillsammans här i Kina. Mottagningen var ett litet rum i gatuplan. Jag fick sitta på en liten stol och ta av strumpor och skor. Med på undersökningen var förutom läkaren och en kollega eller assistent till honom, tolken och hennes kompis. Dörren till mottagningen var öppen så alla förbipasserande på gatan som var intresserade kunde kika in och det gör de om det sitter en "långnäsa" i undersökningsrummet.  Läkaren klämde på hälsenorna i 30 sekunder och konstaterade snabbt att det behövdes akupunktur. Tre behandlingar och lite vila sen skulle det vara bra.

En vecka innan turneringen var det dags för träningsmatch mot brandkåren, förra årets vinnare av turneringen. Brandmännen i Kina har förmodligen precis som i Sverige möjlighet att träna regelbundet på arbetstid. Här är det dock baket som gäller och inte innebandy som i Sverige.

På bussen till matchen förklarade vår coach för brandmännen att västerlänning, dvs. jag, var ex-proffs från amerikanska basketligan. Detta imponerade stort på dem och alla skulle komma fram och hälsa. Vad besvikna de måste ha blivit!

En hall hade hyrts i en närliggande stad. Standarden på hallen var otroligt låg. Fönster och utrustning var skitiga och trasiga. Toaletten var av en ränna i golvet utan väggar som förmodligen aldrig hade blivit städad. I ett rum i närheten tränade små kinesiska flickor gymnastik. De gick på händer gjorde volter och vände ut och in på sig själva. De var otroligt duktiga och förmodligen inte mer än 5-6 år gamla. Det kändes ungefär som man var reporter på Sportspegeln med uppdrag att göra ett inslag om kommande stjärnor och deras träningsförhållande.

Så var det då dags att se om träningen gett resultat. Matchen blåstes igång och efter fem minuter stod det 20-2 i baken. Då var det dags för time-out. Vår coach förklarade att vi måste jobba hem snabbare, så mycket förstod jag innan driftchefen och kommunistpartiets 1:e ordförande tog över coachningen. Spelet fortsatte men det blev inte så mycket bättre och efter tio minuter fick herr ordförande nog och klev själv in i spelet. 1,60 lång i lågskor och kostym. Han hade förmodligen alltid blivit vald sist när det skulle väljas lag på gymnastiken i skolan och var mycket frustrerad över detta. Nu 50 år gammal har han avancerat i partiet och åtnjuter en respekterad position och kan därför göra lite som han vill. Han spelade över halva matchen och gjorde så att vi förlorade ännu större.

Efter matchen bjöd vi brandmännen på middag. Vi åkte till restaurangen utan att byta om och på vägen plockade vi upp båda organisationernas ledningsgrupper. Det började lite lugnt och fint med mycket mat och ett par öl på bordet, men som det ofta gör tar det inte många minuter innan skålandet börjar. När man skålar måste man tömma hela glaset annars förlorar man ansiktet. Alla vill ju naturligtvis skåla med mig. Med brandchefen bör man helst skåla tre gånger. Jag vet inte vad som är värst, att häva i sig ett par liter öl på några minuter eller snapsa med fotsvettsluktande 52%-igt risvin. Det enda positiva med dessa sjöslag är att de tar slut lika fort som de börjar. När middagen var slut satte sig den fullaste brandmannen i en polisbil och körde hem den lika berusade brandchefen. Vi andra skiljdes med kommentaren att "nu ska vi åka och jobba nattskift!!!"

Efter denna match var mina hälsenor naturligtvis mycket sämre. Det var dags att besöka doktorn igen. Samma uppställning igen men denna gång i ett undersökningsrum med sängar och andra patienter! Doktorn klämde lite längre på fötterna denna gång och konstaterade att det såg verkligen inte bra ut. Han skrattade lite åt min dumhet att spela så snart efter förra behandlingen och meddelade att jag inte fick spela på minst en månad. Det kändes ganska skönt att ta sig ur denna situation och fortsatt spel, och med flera vittnen. Jag meddelade vår coach att jag inte kunde vara med i turneringen. Han såg inte så glad ut men tyckte ändå att jag kunde komma med och visa upp mig. Jag hade ju ändå fått två uppsättningar kläder och skor.

Så var det dags för invigning av turneringen. Alla 15 lag samlades på planen kl. 09.00 ombytta. Ett invigningstal hölls av flygplatschefen. Man kände sig lagom uttittad bland alla kineser. 20 minuter senare var invigningen klar, då åkte vi till träningsplanen för två timmars träning. Vi hade vår första match fyra timmar senare!! Jag undrade försiktigt om det var så vettigt med träning så tätt inpå match.

Så var det dags för match. Halva ledningsgruppen på plats och femton personer utkommenderade (!!!!) för att vara hejarklack. Det började som mot brandkåren. Vi blev helt utspelade och jag kunde bara stå på sidan och titta på. Det vi förlorade mest på var returerna under korgen och det var ju min plats, den längste spelaren i hela turneringen. Ju längre matchen led desto mer steg adrenalinet i kroppen. Så det var bara en tidsfråga innan det var dags för inhopp. Jag kunde bara inte stå vid sidan av och se på hur mitt lag förödmjukades. Det gick hyfsat med fötterna i början men det tog inte mer än tio minuter innan det brast totalt. Jag haltade av banan och sjukvårdare tillkallades som undrade om ambulansen skulle fram. Jag lyckades dock avstyra detta.

Vi förlorade även nästa match stort. Det visade sig senare att de tre lag vi spelat mot slutade ett, tvåa och trea i turneringen. Det gav oss tillbaka lite av det förlorade självförtroendet.