Blogg »

• Styrelsebloggen »
• Ninas bloggsamling »
• Vykort från Kina »
• Barnen i storstaden
• Bara för medlemmar »
• Medlemsblogg »
• Mias blogg (lösenord) »
• Länkar »

En stilla fundering bara om något som inte alls har med det jag brukar skriva om att göra:

En annan sång som låter mycket bättre när den sjungs på franska är Björn Kjellmans: "Älskar du livet". På franska blir det: "L'amour pour la vie".  Men det är ju så den skall låta, även om man nu inte gillar den!

Till och med Zarah Leanders gamla "Vill ni se en stjärna" låter betydligt bättre när Patachou sjunger den på franska: Les lilacs blancs.

När barnen var små gav vi dem inte godis. Nej, de brukade få en morot var istället. Tro det eller ej men det höll i många år!

Det hela berodde på naturligtvis på att jag inte äter godis, jag mår inte bra av för mycket sött, och därför finns godis inte här hemma. Däremot upptäckte N (som nu är 10 år) att morötter är goda (och söta) så det var inga problem att ge henne en morot istället på lördagskvällen - en lördagsmorot, något hon såg fram emot.

Riktigt godis fick N pröva på för första gången när hon var 3 år, i augusti 2002. Det var på ett barnkalas och vi åkte bil hem. Eftersom hon redan tidigt blev åksjuk så kräktes hon och drog den logiska slutsatsen att det var godisets fel, dvs godis var inte kul. Inget mer godis på en tid alltså.

Nästa tillfälle för frestelse inträffade när vi åkte till England med båt i februari 2003. På båten fanns aktiviteter för barnen - och godis! Både 3,5-åringen och 1,5 åringen lyckades få i sig ansenliga mängder innan det började gunga ordentligt. Naturligtvis så blev de sjösjuka under natten och fick avsmak för godis - det MÅSTE ju vara godisets fel, eller hur?

Därefter blev det lördagsmorot fram till juni 2003 (barnen var då snart 2 resp snart 4 år gamla). Vid midsommarfirandet fick de godispåsar. Nu var det här ganska sent så de somnade med det mesta av godiset kvar. Nästa morgon gav vi oss av till Frankrike med godismumsande barn i baksätet. Efter knappt en timme var vi framme vid färjan, det blåste och barnen blev sjösjuka. Efter som de inte är dumma drog de nu, båda två, den logiska slutsatsen - godis = må illa! Åter till lrödagsmoroten!

Inte förrän på hösten, när det första barnkalaset i Vasastan blev av så upp upptäckte vår då 4-åriga dotter att godis var gott. Kalaset gick av stapeln bara ett par kvarter bort så vi gick hem - och hon mådde inte illa! Vilken hit! Godis var gott! Hon var inte sen att tala om det för sin lillasyster heller.

Nu har våra barn ändå inte blivit några godismonster. I kväll undrade 10-åringen om det fanns någon efterrätt eller något fredagsmys, vilket det naturligtvis inte gjorde för jag har varit hemma med sjuka barn i ett par dagr nu och inte hunnit handla. Efter att under en stund ha rotat runt i frys/kyl konstaterade hon lugnt: "jag tar en morot istället".

I kväll är jag hur grinig som helst för jag sov knappt alls i natt. Inte nog med att det var natt mot måndag (vilket innebär att rullväskorna regerar - se tidigare inlägg - 2008-02-11, när pendlarna drar mot kungliga hufvudstaden), det var dessutom dags för "taxi-terror", en raffinerad variant av tortyr som persontransporten i storstäderna utsätter oss centruminvånare för. Ett par gånger varje natt, natten mot lördag, söndag - och lustigt nog natten mot måndag, står dieselbilarna där och tickar ... och brummar! Det är hemskt! Och detta precis när man lyckats somna om efter det att kolportören som delar ut Göteborgs-Posten med full minaret-rock i högtalarna avvikit. Men måste allt låta så mycket på natten? Kan man inte visa lite hänsyn och vara lite tyst? Jag förstår (och rekommenderar!) att man gallskriker när man blir nerslagen på gatan men måste allt annat låta så????

Nu vill jag flytta! Är det någon som kan ge en latinlärare och en bibliotekarie en tjänst i Skåne????

Härom dagen pratade maken med en mamma till en av 10-åringens kompisar. Hon påpekade att 10-åringen vuxit något otroligt under de senaste månaderna (något som vi märkt, jag köper nya kläder varje vecka just nu) men tillade sedan: "Hon blir förmodligen riktigt lång, du är ju lång". Inte förrän maken påpekade att han inte riktigt bidragit med generna upptäckte hon vad hon sagt och skrattade. Visst är det kul när sånt här händer! Det är så totalt naturligt numera, vi tänker inte på att barnen är adopterade och ibland gör tydligen inte människor i vår omgivning det heller.

I tisdags fyllde jag år och då brukar vi gå ut och äta, eller rättare sagt, vi brukar alltid gå ut och äta middag när någon i familjen fyller år, det har vi gjort i alla tider. I tisdags var det emellertid så kallt att alla var tveksamma till att ge sig ut igen när vi väl kommit hem från skola/jobb. Lösningen blev att gå till den polska kvarterskrogen i kvarteret bredvid, den grekiska krogen som vi når genom garaget utan att behöva gå ut alls har vi frekventerat så ofta på sista tiden att ingen av oss kände för att gå dit även om de har utmärkt mat.
Före restaurangbesöket bjöd maken på ett glas mousserande vin och barnen kom med presenter. Av 8-åringen fick jag en guidebok och en fin teckning i kolossalformat (för ovanlighetens skull, normalt sett är alla hennes teckningar mikroskopiska). Det var jättefina presenter, inte tu tal om det, men när jag öppnat 10-åringens paket och fått klart för mig att hon för egna pengar köpte ett halsband så höll jag på att börja gråta. Tänk att min lilla tjej är så stor att hon själv kan handla en present till mig - och tänk att hon ville lägga så mycket pengar på en present till sin mamma! Det var verkligen något av det finaste jag fått!

När vi kom till restaurangen förklarade jag för barnen att någon barnmeny inte finns. Däremot har de halvportioner av de flesta rätter. Inte för att jag trodde att 10-åringen skulle nöja sig med en halvportion men ändå, till 8-åringen borde det vara precis lagom. Vi tittade igenom menyn och bestämde oss. Servitrisen kom och 10-åringen beställde en helportion stekt, panerad ost och det hade jag kunnat räkna ut med knäna att hon skulle göra för hon älskar stekt ost och tatarsås. När 8-åringen lika bestämt beställde en portion raggmunk med stekt bacon blev jag inte heller särskilt förvånad för hon älskar verkligen bacon. Servitrisen log och sa vänligt: "En halvportion raggmunk med bacon, det skall bli" Men då hävde 8-åringen upp sin stämma och påpekade: "Nej, en helportion - och mycket bacon!" Servitrisen tittade frågande på oss och sedan på vår, till växten mycket lilla, 8-åring och såg frågande ut. Eftersom jag inte ville ha något bråk på min födelsedag sa jag bara snabbt: "En helportion blir bra". i mitt stilla sinne tänkte jag att det faktiskt inte handlade om mycket pengar och någon bacon skulle det säkert inte bli över i alla fall.

Maten kom och barnen åt som små hästar. 8-åringen slet med en jätteportion bacon men fortsatte ihärdigt tills inte en smula bacon fanns kvar. Sedan tog raggmunkarna slut också! Att 10-åringen satte i sig hela sin jätteportion stekt ost förvånade mig inte, för jag vet hennes potential när det gäller att äta, men att 8-åringen lyckade få i sig en hel portion av något så stabilt och tungt som raggmunk, det förvånade mig. Och det var inget mot vad det förvånade personalen på restaurangen!

Efter maten orkade vare sig jag eller maken någon dessert men 10-åringen beställde in en glass med frukt. När hon fått sin glass och nästan ätit klart frågade 8-åringen försynt:"När kommer min äppelkaka?". Äppelkaka? Vi hade inte beställt någon äppelkaka! Orkade ungen verkligen äta något mer? Jodå, hon envisades och var på väg att börja gråta och något sådant ville jag inte vara med om på min födelsedag, så jag beställde en äppelkaka med vaniljsås till henne. Tror ni inte utan att hon åt hela kakan också! Fantastiskt. Var gör denna lilla unge på bara 18 kg av all maten? Att se henne äta på det här viset var banne mig den bästa födelsedagspresenten. Nu kanske hon ÄNTLIGEN börjar växa till sig lite.

På vägen hem klappade hon sig på magen och sa: "Mamma, vad mätt jag är, det var supergott! Kan vi inte gå till Krakow riktigt ofta." Med tanke på hur mycket, och med vilken glädje, hon åt så skulle jag gärna göra det men jag vågar inte tänka på vilka konsekvenser det skulle få för mitt midjemått. Vi vuxna växer ju som bekant på bredden istället för på längden. Polsk mat är god men den är definitivt inte av den magrare sorten.

För en vecka sedan kom vi hem efter julvistelsen i Skåne. Det var kallt men vackert med all snön. Innan vi reste hem slängde vi ut granarna, både den stora grantoppen och den lilla minigranen som 8-åringen själv sett ut. Tänk vi tillbringade hela jul- och nyårshelgen i den lugna förvissningen att vi bara var fem: barnen, maken, jag och morfar. Se vi hade fel! Vi hade en objuden gäst också! På kvällen innan vi skulle resa hem satt jag vid öppna spisen och läste. Plöstligt sprang något ludet över mina fötter. En mus! Jag är inte på minsta sätt rädd för möss men jag blev överraskad. Vi hade inte sett några spår av möss! Efter ett kort tag var musen levererad till de sälla jaktmarkerna och vi funderade över hur den kunde tagit sig in. Förmodligen hade den smitit in när vi haft ytterdörrarna öppna och sedan inte kunnat ta sig ut igen. När vi vred på den minsta granen när vi skulle slängaut den fick vi i alla fall veta vad musen livnärt sig på: pepparkakor. Ett av de stora pepparkakshjärtana som barnen hängt i granen var mer eller mindre uppätet, det var nästan bara det röda sidenbandet kvar.

I går sa maken att det var dags att samla drivved så sagt och gjort, vi gick ut i skogen. Det kan låta lite skumt att gå ut i skogen för att samla drivved men maken som tillbringat många av sina barndoms somrar på en kobbe i Bohuslän tycker att det är det man gör även om man är flera mil från kusten. Här handlar det alltså om skogens "drivved", dvs pinnar och grenar som ramlat från träden och landat på marken eller t o m blåst in på vår tomt, småpinnar som hjälper till att tända brasan. En bit från huset hittade barnen emellertid något överraskande - en julgran! Julgranar i skogen borde inte vara någon ovanlighet men den här var ovanlig, den var nämnligen klädd och klar med kulor och allt! Något att komma ihåg till nästa år kanske så slipper man bekymra sig om den detaljen, då har den väl dessutom växt till sig så att den är lagom stor.

Vi har fortfarande en del snö kvar men inte på långa vägar så mycket som det var när vi kom. Då kunde vi inte komma upp till huset ens utan fick stanna nere vid den stora granen för där fastnade bilen i snön! Dessutom så blev vi fast i drivorna på E4:an kvällen innan vi kom fram och fick mycket oplanerat tillbringa en natt på designhotellet i Värnamo. Säga vad man vill men det är spännande med vinter! Man vet aldrig vad som händer härnäst.