Blogg »

• Styrelsebloggen »
• Ninas bloggsamling »
• Vykort från Kina »
• Barnen i storstaden
• Bara för medlemmar »
• Medlemsblogg »
• Mias blogg (lösenord) »
• Länkar »

I morse, vid halv sju-tiden, när vi höll på att plocka fram frukosten, konstaterade maken:

-Förr var man rädd att man skulle väcka barnen, nu är man rädd att man inte skall kunna väcka barnen.

Och precis så är det. Numera sover de som stockar och går knappt att få liv i när det är dags för skolan. Det är dessutom inte bara när det gäller sömnen som allt blivit tvärt om, det gäller det mesta, maten t ex. Förr fick vi tjata på dem att äta upp, nu får vi se till att de inte äter upp all maten så att vi blir utan!

På en månad har allting blivit så förändrat. När man kommer hem på eftermiddagen är barnen redan hemma, när man går till jobbet på morgonen har barnen redan gett sig av. 10-åringen hämtar och lämnar 8-åringen på vägen och det eviga rännandet uppför backen till skolan är ett minne blott - och ingen kan vara gladare än vi. Plötsligt finns det något som liknar fritid, inte mycket men ändå! Mitt blodtryck har garanterat sjunkit och jag småspringer inte hela tiden. Tänk att det kunde gå så fort! Innan man vet ordet av har de väl flyttat hemifrån. Allt det här fick mig att stanna upp tänka: vi måste passa på att njuta av den här fantastiska tiden och våra fantastiska barn!