Blogg »

• Styrelsebloggen »
• Ninas bloggsamling »
• Vykort från Kina »
• Barnen i storstaden
• Bara för medlemmar »
• Medlemsblogg »
• Mias blogg (lösenord) »
• Länkar »

Nu är det snart jul och allt är frid och fröjd, eller hur?

I morse vaknade jag kl 05.30 av att någon grät utanför vårt sovrumsfönster. När jag tittade ut satt det en tjej i 20-årsåldern på bänken nedanför vår sovrumsfönster. Hon verkade både förvirrad och chockad. En polisbil stannade precis och en polisman steg ut. Efter ett par minuter hade jag fått klart för mig att tjejen hade blivit rånad, misshandlad och blödde svårt från ett sår i huvudet. Polisen ringde efter ambulans och efter en halvtimma var allt åter lugnt på gatan. En vanlig söndagsmorgon precis för jul.

Nej, vet ni vad - nu har jag fått nog! Nu måste vi ta oss härifrån innan det är någon av mina döttrar som sitter där på  bänken! Jag vill inte bo i sta'n mer! I övermorgon drar vi och jag önskar att det vore för gott!

Så var den saken avklarad i alla fall. Här i huset behöver vi inte baka något till jul. Inte ens pepparkakor. Jag inventerade skåpet över ugnen i eftermiddags, det är där jag förvarar kakburkarna.

Massor med kakburkar hittade jag. Samtliga var redan fyllda med kakor sedan förra året! Där fanns inte bara farmors kokoskakor utan också två rejäla burkar med pepparkakor. Jaha, då var den saken ur välden i alla fall. En sak mindre att känna sig stressad över .

I helgen var vi ensamma hemma, 10-åringen, min käre make och jag. 8-åringen var iväg för att träffa tomten. Inte för att jag tror att hon egentligen tror på tomten längre men spännande var det, det förstod jag. I Bohuslän kommer inte tomten i kälke, nej då, han kommer förstås med båt, den här gången direkt inseglandes till Fjällbacka från Väderöarna. Precis när det mörknade lade hans båt till vid bryggan och alla barnen fick godispåsar. Sån't vill man ju inte missa, inte när man är 8-år i alla fall och på äventyr på egen hand hos farmor! 10-åringen brydde sig inte om tomten, hon var iväg på kalas hos en kompis tillsammans med ett tiotal andra tjejer. Kvar hemma på lördagskvällen satt maken och jag. Vart tog tiden vägen? Vart tog barnen vägen, de små barnen? Hur blev de så stora så fort? Vi kände oss nästan lite ensamma. Laga mat kändes inte direkt meningsfullt för bara oss två så vi gick bort till kvarterskrogen istället och åt en massa god polsk mat. Sedan tog vi en skön kvällspromenad, hämtade upp 10-åringen på hemvägen och konsterade att lördagskvällarna inte är sig lika längre!