Blogg »

• Styrelsebloggen »
• Ninas bloggsamling »
• Vykort från Kina »
• Barnen i storstaden
• Bara för medlemmar »
• Medlemsblogg »
• Mias blogg (lösenord) »
• Länkar »

Hon slet och slet med simningen men inte kom hon någon vart. I flera år gick min yngsta dotter på simskola utan att det hände särskilt mycket. Men sedan tog det sig och då hände allt på en gång! Jag har aldrig i mitt liv sett ett barn gå fram med sådana stormsteg! Var enda vecka kommer hon hem med nya simmärken. Och vem får betala? Jag naturligtvis. Håller hon på så här så får jag nog ansluta mig till grannarna i Skåne där damerna i byn blivit "kalenderflickor" för att bl a sponsra barnens simmärken. 

Kom inte å säg annat än att sjukdomar vet när de skall så till! Här har vi haft en influensasjuk 8-åring under helgen. Nja, influensa är det förstås inte - inte på riktigt - utan mest sviter efter vaccination, men sjuk har hon varit. 

Dicte vaccinerades i fredags morse och under kvällen fick hon jättehög feber. Naturligtvis inträffade det den där enda helgen på året som fadern alltid tillbringar på konferens i Stockholm. Själv hade jag tänkt ta med ungarna till Jönköping för att se till deras morfar men det slet sig. Vi fick göra morfar besviken och stanna hemma. Så långt var det väl gott och väl men hur håller man en fullt pigg och otroligt aktiv 10-åring stilla inomhus? I lördags eftermiddag kändes det som om jag hade en travhäst i hallen. Bor man som vi gör så är det inte bara att skicka ut barnen till kompisar. Vart de än skall så måste vi fortfarande följa med. Nike fick tillåtelse att gå ut och handla i närbutiken men sedan kunde det inte bli så mycket mer, inte när jag behövde stanna hemma och ta hand om hennes febersjuka lillasyster.

På söndags förmiddagen lyckades jag i alla fall ordna så att fotbollstränaren kom förbi här kl 10 och hämtade upp Nike. Efter en timmes hård träning var hon betydligt lugnare. Dictes feber hade tack och lov försvunnit och jag vågade ta med dem till stationen och hämta en mycket efterlängtad pappa som kom med tåget från kungliga hufvudstaden. Eftersom Dicte inte hade feber längre så passade vi på att avsluta helgen med ett restaurangbesök. Om vi går via källaren/garaget behöver vi inte ens gå ut för att komma till den närmaste kvarterskrogen. Se där, en fördel med att bo mitt i smeten!

Det är mycket man har att oroa sig för just nu. Inte nog med global uppvärmning, terrordåd och alla andra hemskheter som blivit en del av vardagen, nu har vi svininfluensan också. Och här i Göteborg skall vi tydligen vara värst för här vågar barnen inte gå ut, dels pga av våldtäktsmannen som härjar här och dels pga vargen som stryker omkring mer eller mindre inne i sta'n. Göteborg är sig inte riktigt likt längre när ingen vill gå omkring ute när det blivit mörkt och barnen ber om att bli hämtade på skolan (helst i bil!) och inte vågar vara ensamma hemma.

Tror vi får dra ner till Skåne för gott, där lär vi visserligen ha vildsvin i skogen men inga vargar vad jag vet.

Foto: Christian Jansky (Wikimedia Commons)

När vi flyttade hem från Frankrike trodde jag att jag skulle ha full kontroll över matinköpen. Hur man handlar mat och vilken mat som finns tillgänglig var, trodde jag att jag visste. Men inte! Vi flyttade till Skåne och där är det lite annorlunda. Kanske inte så annorlunda som i Bourgogne, men ändå! I Frankrike fick jag snabbt lära mig att färdigmald köttfärs inte gick att köpa, inte heller fanns det dill, kålrötter eller - vilket kanske var mer förvånande - oliver! När vi 17 år senare flyttade hem hade oliverna (och en underbar färsk Tapenade!) kommit till lördagsmarknaden i  Cluny också men i början på 90-talet stirrade man bara på oss när vi frågade efter oliver. Sådana åt man i Provence och därmed basta. Lammfärs var också  totalt omöjligt om man inte kontaktade en specialslaktare långt in på 00-talet. Det är helt enkelt olika! Inte bara länder är olika utan olika delar av landet är just det - olika, antingen det handlar om Frankrike eller Sverige!

När vi kom till Skåne tog det tid för mig att anpassa mig till livet på den svenska landsbygden. Jag är van vid att bo i centrala Göteborg och kunna gå ner till saluhallen vid Kungstorget och köpa det jag vill ha eller till Fiskekyrkan med allt man har att erbjuda där. Och ville jag inte gå så långt så passerar jag, på väg hem från jobbet, Landala torg med Konsum, där man visserligen inte kan handla köttfärs längre - inte om man har några kvalitetskrav -  men det mest nödvändiga finns där + två kanonbra grönsakshallar, en ostaffär, ett konditori och en bra fiskaffär. Uppe på Linderödsåsen, mitt på landet, är det förstås inte lika lätt. Att det är längre till affären kan jag acceptera, det är liksom en del av konceptet "bo på landet" och vi har faktiskt en lanthandel i byn, men att det skulle vara så svårt att samordna inköpen förvånar mig!

Vad vi skall ha till middag avgör vart jag åker för att handla. Vill jag handla fisk måste jag köra till  Kivik (ca 30 km söder ut) där Buhres och Kiviks ål & laxrökeri finns, eller till Simrishamn (45 km). Någon bra fiskaffär på närmare håll finns inte. Ett par gånger om ÅRET kommer det en fiskbil till byn men den kan man knappast vänta på! När man väl är söder ut gäller det att inte ändra sig och istället för fisk välja färs av något slag för där maler de färsen så grovt att till och med en fransman skulle jubla (dvs jag kan inte äta den)! Färsk vildsvinsstek och lamm finns det däremot. I rättvisans namn skall det erkännas att det finns fisk i Åhus (25 km öster ut) också men den är vacuumförpackad och inte särskilt rolig. I Kristianstad (30 km norr ut) finns det ett ganska magert fiskutbud på Konsum/Domus + Maxi.

Vill man ha verkligt bra kött skall man däremot åka norr ut till Kristianstad. Där finns massor av närproducerat kött (malt i butik t o m på Maxi). Bättre kött får jag ingenstans i Göteborg! Någon riktigt bra grönsakshall tror jag dock inte att jag hittat i hela östra Skåne. Klart man kan åka till ställen som Orelund.  Men inte alltid! Då skulle man bli ruinerad, i varje fall vår familj med tanke på hur mycket grösnaker vi sätter i oss. Förmodligen odlar de flesta människor på landet egna grönsaker. Det skulle jag också göra om jag hade möjlighet.

Gott bröd kan man dock lita på att få i princip överallt i Skåne. Här i Göteborg lyser kavringen med sin frånvaro i de flesta butiker men Skåne kan jag få hur många varianter som helst i minsta lanthandel. I lilla Everöd bakas det fantastiskt gott grovt bröd och vill man riktigt lyxa till finns ju Mellbybagaren utanför Kivik med sin "världsberömda" kavring som t o m fått Gastronomiska Akademiens Diplom! Senap finns det också precis hur många olika goda sorter som helst, alla producerade i trakten, något som jag också saknar i Göteborg.

En annan märklig sak är hur olika sortimentet av stapelvaror är i butikerna runt omkring. I lilla Degerberga är det t ex gott om mer exotiska varor/kryddor från Mellanöstern/Asien medan det på Ica i Kivik inte går att uppbringa något sådant, men där finns istället franska/italienska delikatesser. Jag antar att det här säger en hel del om var olika befolkningsgrupper handlar.

Liiite rörigt allt det här, eller hur? Och jag som trodde det skulle vara lätt att fixa mat när vi väl var "hemma" igen. Nu visar sig istället jakten på "maten" ta upp mycket av min tid. Jag kör än hit än dit för att hitta det jag behöver. Förmodligen har jag väl blivit mer fransk under tiden i Frankrike än jag själv kunnat tro, för banne mig om jag numera inte är lika petig med råvaror och kvalitet som en tvättäkta fransyska.

Det blev höstlov, trots att det såg mörkt ut in i det sista. Inte så långt förstås, men i alla fall! En tur på ett par dagar ner till Linderrödsåsen hann vi i alla fall med och tro mig, sådana gör underverk, i alla fall för själen!

 I onsdagskväll kom vi ner till huset i Skåne och kunde njuta av en härlig brasa, ett glas gott vin och – framför allt – tystnaden!

Själv var jag ganska trött för natten före avresan sov vi inte så bra. En bil kraschade i de tidiga morgontimmarna in i en

betongpelare i  grannhuset och väckte oss ytterst bryskt. Det är sådant som händer i storstaden men – tack och lov – inte på landet. Det skall mycket till för att en bil skall krascha in hos grannen här och dessutom ligger grannens hus ganska långt bort (och är inte gjort av betong) så jag tror knappast vi skulle vakna. Det som möjligen stör oss här är en eller annan kossa som råmar och det brukar dessutom inte vara mitt i natten. Och tro mig, kossors råmande är något jag kan stå ut med!

Det är mycket som är annorlunda  i Skåne. Inte nog med att den sista rosen fortfarande blommar i vår trädgård, i fredags hittade jag dessutom blommande blåklockor vid Stenhuvud. Bokskogen här omkring är en fullständig explosion i rött och orange. Ni kan bara inte tro så vacker den är, det här klår till och med den vackra grönskan på våren! Bokskogar är verkligen något speciellt.

Det var också magiskt att vandra utmed havet vid Krivareboden.  Så här på hösten, på väg mot vintern,  är stränderna tomma och det enda ljud som hörs är vågorna som slår mot stranden. En och annan strandskata syns men för övrigt känns allt öde och ursprungligt på något sätt. Man är ett med naturen, helt enkelt.

Barnen lekte i labyrinten och jag lovade dem att vi skall klättra upp till fornborgen på toppen av berget nästa sommar. Där har vi inte varit sedan Dicte var så liten att jag bar henne i en Baby-Björnsele. Nu är de så stora så de springer före oss överallt, det är defintivt inte några problem att klättra upp på Linderödsåsens utlöpare i havet .

Efter promenaden läng havet tog vi en tur in till Simrishamn. Vi behövde alla något varmt i oss och fikade på Thulins konditori där barnens farfarsfar, Johan,  brukade dricka kaffe efter det dagliga morgondoppet. Efter detta gick vi till familjegraven och lämnade en blomma, något som är tradition när vi är i Simrishamn.

Väl  hemma på åsen igen gjorde barnen en Halloween-lykta av en liten pumpa. Hur gärna vi än vill stå emot de här amerikanska traditionerna så går det inte. För barnen är det här viktigt och då får man väl ge sig ... Liiite mysigt är det faktiskt när lyktorna lyser i mörkret.

Plötsligt i tisdags morse var Hisingen försvunnen! En mycket märklig känsla. Normalt sett så ser vi ner över stan, över älven och på andra sidan Hisingen med alla hus och fabriksbyggnader. Nu plötsligt var allt försvunnet och det såg ut som om havet stigit och täckt hela ”Hising Island”!  Fenomenet varade i ca 15 minuter innan dimman lättade och det som såg ut som öar visade sig som de bergstoppar de verkligen är och det fartyg, som verkade ligga ute på redden, åter framstod som toppen på en ”skyskrapa”.