Blogg »

• Styrelsebloggen »
• Ninas bloggsamling »
• Vykort från Kina »
• Barnen i storstaden
• Bara för medlemmar »
• Medlemsblogg »
• Mias blogg (lösenord) »
• Länkar »

Så här skulle jag vilja sammanfatta vår resa för att ev ge en del tips och idéer:

Före resan:
Gör glasklart - i god tid - före avresan för barnen att de skall med hem igen och inte blir utbytta! Det är INTE självklart för dem även om det är det för oss! Lägg gärna in någon aktivitet efter hemkomsten som man kan prata om under tiden i Kina och planera för! Här handlar det om konkreta saker och inte löst prat!

Packning:
* Jag önskar att vi tagit mindre bagage med oss. Framför allt så hade nattresan på tåg i "hard-sleeper" varit lättare utan 3 resväskor och 4 mindre ryggsäckar att hålla reda på. Skulle jag göra om resan igen så skulle jag packa två riktigt stora  ryggsäckar och två mindre (samt begränsa barnens "egen" packning till absoluta minimum, det fanns inte tid till egen "lek" i alla fall). Å andra sidan är jag glad att jag inte räknade med att kunna köpa något. Vi besökte inte på några turistorter och jag såg aldrig något i klädväg jag av egen fri vilja skulle satt på mig (glömt märkeskopior utanför Beijing och turistorter!).

Läxor:
* Barnen skrev dagbok hela tiden vilket var jättebra! Dels så gav detta dem en chans att sammanfatta (och ev också bearbeta) det som hänt under dagen men det gav dessutom (vilket var jätteviktigt!) en koppling hem, till något som skulle redovisas vid hemkomst!

Påverkan:
* I ett första läge skulle det varit lätt att säga att resan/barnhemsbesöken inte påverkade dem alls, eller i alla fall inte i nämnvärt hög grad. Men det är fel! Båda barnen har efter hemkomsten blivit mer känsliga. De har båda lättare till tårar och 9-åringen drömmer mardrömmar. Plötsligt blev det viktigt, för båda barnen, att sova i vår säng och med kroppskontakt. Tillrättavisningar måste också ske med viss hänsyn till "darriga nerver".

Kineser:
*Förbered barnen på att föräldrarna kommer att sticka ut och bli stirrade på (och därmed också de själva). Tala dessutom om att alla kineser inte ser likadana ut! De kan råka ut för att bli tagna för koreaner, vietnameser, japaner etc. Dessutom så kan "skönhetsidealen" variera och påtalas väl konkret.

8/11 2008

Tio gånger har jag försökt skriva om hemresan men det funkar inte eftersom jag slängs ut ur programmet.

Låt mig dock bara konstatera att vi kom hem utan några problem även om resan naturligtvis var jobbig. Barnen klarade den dock, på det hela taget, lika bra som vi.

När vi, i en framtid, åker tillbaka till Kina så kommer vi att kontakta vår utmärkte Shanghai-guide, Darren Lee, direkt - han fixar det mesta och var otroligt trevlig och tillmötesgående på alla sätt. Kontakta mig för mer info!

7/11 2008

När klockan telefonen ringde hade jag redan varit vaken en bra stund. 9-åringen vaknade direkt av signalen och var faktiskt ganska pigg, hon som brukar vara så morgontrött! Vi var på plats i matsalen i god tid och kunde äta i lugn och även om det var väldigt mycket folk och köerna till maten ganska långa, i alla fall till den asiatiska delen av buffén.

Kl 9.30 checkade vi ut från Lake View hotel och just då ringde Darren,vår Shanghai-guide och sökte oss. Han undrade om han skulle möta oss vid hotell för att hjälpa till med incheckningen. Klart han inte behövde åka över hela Shanghai för att hjälpa oss checka in, det verkade helt vettlöst, så vi bestämde tid och plats för lördagens hemresa istället. Utanför hotellet väntade en minibuss för att ta oss den drygt 3 timmar långa resan tillbaka till Shanghai. Naturligtvis så hällregnade det!.

Resan gick bra men vi var ganska rådbråkade när vi steg ur bussen utanför Pacific Luck hotel. Bussen hade knappt tillstymelse till fjärdring och kinesiska motorvägar är som de är, fulla med hål. Och det är förresten gatorna inne i centrala Shanghai också.

Vi checkade in igen utan problem och fick samma trevliga rum den här gången också. Tänk om vi fått bo så har bra, med två sammanhängande rum hela tiden! Så snart bagaget anlänt gav vi oss ut för att äta lunch. Regnet hängde i luften och vi valde en liten coffee shop ett par kvarter bort som serverade god mat i trevlig miljö. Under tiden vi åt började det regna på allvar.

Efter maten tog vi, trots regnet, en promenad i kvarteren runt hotellet. En intressant upplevelse. De gamla husen håller som bäst på att rivas och trängs nu med skyskrapeskelett och byggarbetsplatser. På något sätt känns det som om många kinesiska städer håller på att tappa sin själ.

När vi tröttnat på regnet gick vi tillbaka till hotellet och donade med packningen inför morgondagens hemresa. Barnens ryggsäckar var blytunga och behövde rensas. Själva behövde vi sortera ut vätskor och vassa föremål ur handbagaget.

För middag uppsökte vi den kantonesiska restaurangen igen. Tyvärr lyckdes jag inte hitta den goda svamprätt vi åt sist på meny men hittade istället en annan jättegod rätt med svamp i abalonesås. Kvällens överraskning var den grönsakssoppa vi beställde. Denna visade sig bestå av musslor, räkor, krabba, fiskbullar och en massa svampar. OK, en liten bit bambuskott lyckades jag också hitta men annars inte en grönsak! Undrar hur de tänkte när de kom på att kalla den grönsakssoppa? Eller så var det bara ett gigantiskt översättningsfel. Vitt vin beställde vi också och gjorde ett sista tappert försök att få det kallt. Tydligen är denna begäran så oerhörd att hela personalen måste sammankallas för att stirra på galningarna som vill ha vinet kallt. Jag undrar varför det är OK med kall läsk men så in i bänken underligt med kallt vin. De serverade ju dessutom riktigt bra franska viner! Och detta var trots allt ett internationellt hotell i Shanghai.

Uppe på rummen fick barnen lov att ligga vakna och läsa en stund. De hade lite svårt att gå ner i varv och behövde tid för att komma till ro.

I morgon bär det av hem igen!

6/11 2008

Vi fick sova lite längre den här morgonen och först kl 09.30 träffade vi vår talträngde guide igen.

Den här morgonen startade med ett intressant besök i en centralt belägen palatsanläggning från 1400-talet. På en mycket liten yta hade man lyckats klämma in en imponerande anläggning med fantastiskt vackra miniträdgårdar. Här snackar vi inte om gräsmattor utan dammar, broar, grottor och paviljonger. Köket var speciellt intressant att se! Huset hade tillhört Kinas rikaste man och var förstås mycket påkostat.

Efter detta åkte vi till en gata från Mingdynastin där det numera är massor av affärer insprängda i gränderna, vilket var lite synd för då såg man knappt de vackra husen. Vi köpte i alla fall en qipao till 9-åringen som vuxit ur sina gamla plus en del annat smått och gott.

Lunch åt vi på samma restaurang som dagen innan men det var faktiskt inte riktigt lika gott den här gången, tyckte i alla fall jag. Den mesta maten var väldigt söt och jag är inte förtjust i sött i någon form och absolut inte i mat. 7-åringen var dock väldigt glad i den söta majssoppan och de friterade bananerna vi fick till efterrätt.

När lunchen var avklarad för vi ut till Drakbrunnens dal  och den teplantage vi besökte redan för 6 år sedan. Numera har man byggt en tunnel igenom berget så vi var där på nolltid., sist tog det en bra stund på vindlande vägar, något som den åksjuka 9-åringen var glad att slippa den här gången.

Det te (Lung Ching) som produceras av släkten Mei anses vara bland de allra främsta i världen.  Det skördas för hand och torrsteks därefter i stora stekpannor som liknar en wok. Detta görs för att stoppa fermenteringen och får teet att behålla sin gröna färg. Även den här gången köpte vi te odlat på plats. Får se om det blir större omsättning på grönt te nu. Jag skall verkligen göra ett försök att ersätta kaffet på jobbet med något lite nyttigare. I butiken köpte vi dessutom en del annat som barnen ville ha plus en väska till för att avlasta våra fulla resväskor.

På hemvägen stannade vi vid ett örtmedicinskt institut. Jag hade uppfattat det som om det skulle vara ett museum men när vi väl kom dit så verkade det vara lite Scientologi-varning över det hela. En av doktorerna brände sig frivilligt på glödande järn bara för att sedan visa vilken fantastisk salva mot brännsår de hade framställt. Vi blev dessutom "anfallna" av två naturläkare som tog pulsen på oss och sedan talade om vilka sjukdomar vi lider av och vad de skall behandlas med. När det gäller mig lyckades de pricka in i stort sett allt jag INTE har problem med vilket, med tanke på de problem jag faktiskt har, vare en prestation i sig. Några mediciner köpte vi inte, dock en salva mot myggbett, sådan köper jag alltid närhelst jag ser en. Någonstans, någongång skall jag väl hitta något som lindrar 9-åringens allergiska reaktioner! Just den dagen var det dock 7-åringen som hade hela handen uppsvullen av ett myggbett hon fått dagen innan. När vi testade salvan på henne sa hon genast att det slutade klia och dessutom så gick svulnaden ner tämligen omgående. Det bådar i alla fall gott för sommaren. 

Efter ett kort stopp på hotellrummet för att göra läxor och skriva resedagbok/vykort mötte vi så vår tröttsamme guide igen. Efter en hel dag med honom kände vi oss rätt matta och 9-åring utbrast tillslut "jag undrar hur det känns att leva utan öron". Den här kvällen startade vi med en promenad utmed West Lake. Trots att det var disigt och regnet hängde i luften så var det oerhört vackert med alla ljus som just tänts och som nu speglade sig i vattnet. Det här är verkligen en magisk plats så här i skymningen.

Strax för 19 var vi framme vi teatern där vi skulle se en ny akrobatföreställning. Vi var först på plats och kunde i lugn och ro slå oss ner på våra platser, mer eller mindre direkt framför scenen. I samma ögonblick som klockan slog 19 fylldes lokalen av folk. Alla verkade vara kinesiska turister, inte en västerlänning såg vi så vi stack av här också. Föreställningen vi nu fick se var den förras totala motsats. Shanghai föreställningen var modern och nyskapande, den här var traditonell och återberättande. Allting byggde på Hangzhous historia och legender. Akrobatnumren höll inte alls samma klass men barnen som deltog var så duktiga att det uppvägde det hela. Dräkterna var dessutom otroligt tjusiga och jag tror det var nyttigt för barnen att få se de asiatiska kvinnoidealen och inte enbart matas med västvärldens Disney-prinsessor.

Efter föreställningen väntade asiatisk snabbmat tvärs över gatan. Guiden hade beställt åt oss (han hade aldrig hört om vi försökt protestera) och det blev dumplings och nudelsoppa. Dumplingen var väl OK men nudelsoppan uppskattade ingen av oss så där överdrivet men vi vuxna blev proppmätta i alla fall för mer eller mindre inga pengar alls.

När vi kom till pianobaren ville barnen titta på fiskarna  i akvariet och det fick de. Eftersom de inte ätit särskilt mycket bestämde vi oss sedan för att låta dem få lite efterrätt vilket förstås gjorde dem jätteglada. Det blev lite sent upp på rummet men det gick desto snabbare att få barnen i säng.

5/11 2008

Redan klockan 05.30 ringde telefonen och det var dags att gå upp. Utanför var det fortfarande mörkt. 7-åringen vaknade också men somnade om och sov en stund till. Kl 06.30 var vi de första nere i matsalen så den här gången kunde hela personalen koncentrera sig på vår 7-åring så det var inte mycket mat hon lyckades få i sig. Den här uppmärksamheten börjar bli jobbig för oss alla! Klockan 8 lämnade vi hotellet och Yiwu. Yuki och vår chaufför körde oss den två timmar långa resan till Hangzhou, provinshuvudstaden i Zhejiang.

Tyvärr var inte vädret lika fint som dagen innan utan disigt och grått men det regnade inte på morgonen i alla fall. Diset gjorde dock att vi inte såg så mycket av omgivningarna vilket var trist.

Vid Lake View hotel väntade vår nya guide på oss. Våra rum var inte klara utan vi fick ge oss ut på en utflykt istället. Vi sa hejdå till Yuki men vår chaufför från Yiwu körde oss ut till Lingyin Si (Temple of Spiritual Retreat) innan han gav sig av. Just när vi klev ur bilen började det spöregna!

Det var nu vi stötte på något vi tidigare varit förskonade ifrån - fenomenet urjobbig guide! Han pratade oavbrutet och vi fick inte en syl i vädret. Det gick inte ens att få stopp på honom så länge att vi hann översätta för barnen vilket frustrerade dem oerhört, de ville ju veta vad de såg! Till slut märkte jag att jag heller inte orkade lyssna ordentligt, något som var trist för templet var väldigt intressant. Vi uppfattade i alla fall att det är byggt på 300-talet och anses vara ett av de absolut finaste i Kina. Själva templet består av en mängd olika avdelningar med buddafigurer av olika slag och är inte bara en turistattraktion utan också en levande helgedom där ca 150 munkar lever.

Kalkstensklippan intill templet är fyllt av grottor och uthuggna figurer och kallas Feilai Feng dvs "berget som flög hit från frjärran". Över 300 heliga bilder finns, vissa är ända från 900-talet.

Tyvärr ville regnet inte ge med sig. Detta gjorde besöket ganska kort, något barnen var tacksamma för för de var verkligen trötta på guiden som inte på minsta sätt tog hänsyn till dem.

Till lunch togs vi till Lily hotel där vi fick väldigt god och prisvärd kinesisk mat. Bl a så fick vi fantastiskt god rätt enbart bestående av stjälkselleri i sås, en rätt jag inte lyckats hitta receptet på.

Eftersom regnet inte gav med sig bad vi att få bli körda till hotellet för att checka in. Barnen behövde dessutom byta till torra kläder. Tyvärr fick vi återigen två rum utan förbindelse med varandra. De låg dessutom mer eller mindre i var sin ända av korridoren så nu blev det hela än mer opraktiskt. Snabbt fick vi försöka packa om så att vi i alla fall hade hjälplig tillgång till rätt packning på resp rum.

Framemot eftermiddagen gav vi oss ut på en tur i omgivningarna där allt är ordentligt förändrat. Byggnaderna mitt över gatan är t ex rivna, däribland notariatet där adoptionen av 7-åringen tog plats. Den supermarket vi brukade handla i är också väck liksom hutongerna intill hotellet. Allt är numera parker och höghus om det inte är breda trafikleder. Den här staden har definitivt tappat en del av sin charm - hela Kina verkar, allvarligt talat, tappa mycket av det genuina och charmerande.

Vid 17-tiden var vi tillbaka på hotellet och fick äntligen möjlighet att skriva några vykort. I Hangzhou går det att köpa vykort men under resten av vår resa har de verkligen lyst med sin frånvaro. Yuki i Yiwu visste knappast vad vi pratade om och kunde inte skaka fram några och som sagt, i Hefei blev det jul- och nyårskort.

Vi hade inte planerat att äta särskilt ofta på hotellrestauranger men vad gör man när regnet står som spön i backen och man har två barn som är dödströtta. Det här var verkligen en jobbig resa för dem, förutom alla upplevelser skulle läxläsningen pressas in i schemat också!  Tack och lov så har i

alla fall hotellrestaurangen i Hangzhou den fördelen att den har en fantastiskt fin utsikt över West Lake, belägen som den är högst upp i byggnaden.

Den västerlänska matsalen fick det alltså bli och barnen var nöjda över att få lite välbekant mat.

9-åringen beställde hamburgare, 7-åringen och hennes far fish and chips (se bild till vänster) och jag beställde pasta med fisk och skaldjur. In kom en fantastisk portion med jätteräkor, pilgrimsmusslor och en masssa annat smått och gott men istället för att göra en sås till hade man bara hällt en flaska ketchup på och värmt upp det hela. En mycket märklig upplevelse!  Det verkar som om kineserna tycker att allt blir ätbart för västerlänningar om man bara häver ketchup på, jag tror inte jag har sett en enda västerlänsk rätt serveras utan ketchup.

Till maten drack barnen en fantastisk vattenmelondrink som de fortfarande pratar lyriskt om. Själva drack vi en vit Dynasty gjord på rieslingdruvor. Helt OK.

Nere på hotellrummet igen satte vi på TV:n för första gången för dagen och fick höra att Barack Obama valts till USAs 44:e president.

4/11 2008

Så kom den då, dagen vi väntat på - dvs den med vackert väder! Vi vaknade till strålande sol och blå himmel.

Klockan 8.30 åt vi frukost och 7-åringen blev lika uppmärksammad som vanligt. Nu börjar hon bli lite trött på all uppståndelse och gullande, dessutom så blir hon stressad när tre servitriser samtidigt vill hjälpa henne att ta mat - något jag har all förståelse för. Därför fick hon gå direkt och sätta sig den här morgonen och jag tog den mat jag vet att hon brukar vilja ha. När jag kom tillbaka hade hon istället fått en docka av en av servitriserna. Hur gulligt som helst men 9-åringen tycker det är lite jobbigt att ingen bryr sig om henne, de tror ju inte ens att hon kommer från Kina!

Klockan 10 hämtade Yuki oss för en tur ut till Fotangs gamla stadskärna. I den här delen av staden finns det fortfarande kvar gammal bebyggelse och vi vandrade runt i gränderna ganska länge. Det hela var oerhört intressant, framför allt de riktigt gamla privatbostäderna. På flera ställen blev vi inbjudna att se oss omkring.

En mycket gammal man iförd gammal militärjacka visade stolt upp sitt urgamla hus där han bodde med fru och en massa släktingar, de yngsta kan inte varit mer än några år för det stod barnskor på golvet och hängde barnkläder på tork. Han berättade att man vill riva hans hus men han kämpar emot. Jag hoppas innerligt att han lyckats! Huset är en kulturhistorisk relik och det vore katastrof om det revs! Vi tyckte dessutom att det var intressant eftersom det så tydligt visade hur lika kinesiska och romerska hus måste varit i forntiden med precis samma planlösning inkl. impluvium och gård (även om gården i det här fallet låg framför huset och inte bakom).

Efter det här tog vi bussen ut till en den lilla byn Shen Tan Shan som lever på minnet av Fen Xuefen (1903-1976), författare, litteraturvetare och revolutionär ledare. Hans föräldrarhem som sedemera också blev hans hem finns nu bevarat som museum, också det mycket intressant. Han och familjen gravar finns också på bergsslutningen strax bakom huset. Vakten i huset tyckte det var så intressant med europeiska besökare att han inte vill ha betalt - han ville ta kort på oss istället!

Vad som mer var intressant i den här byn, som förresten inte ligger långt från 7-åringens by, var att man just höll på att skörda gula ärtor och ris. Överallt, på alla vägar och gångstigar, låg det presenningar utbredda med ärtor eller ris som fick torka i solen. Alla bilar och fotgängare fick kryssa runt skörden.

Den här delen av Yiwus omgivningar är ganska bergig och inte långt från den närmaste lilla staden, Chi An, finns en enorm dammanläggning. Vi passerade denna på väg mot en restaurang som Yuki hoppades skulle vara öppen. Restaurangen låg vackert utmed en slutning ner mot dammen/sjön men tyvärr vara den bara öppen kvällstid då den verkar vara ett populärt utflyktsmål för traktens yngre befolkning. Lite som Nemisjön utanför Rom.

Vi begav oss istället tillbaka in mot Yiwu där vi åt en sen lunch i ett modernt område på södra sidan av floden. Yuki och chauffören åt med oss och det hela verkade ingå - skumt, vi skulle ju inte ha några luncher inkluderade! På hemvägen passerade vi en kristen kyrka av imponerande mått.

Efter vår sena, och goda, lunch var vi inte i form för någonting men tillbringade i alla fall en stund i pianobaren i bottenvåningen. Barnen tröttnade förstås men de fick tillåtelse att gå upp på rummet och se på TV.

Efter en stund gick vi ockå upp och packade våra väskor för en tidig avfart till Hangzhou. Barnen blev dock hungriga så vi fick trots allt ta en tur förbi restaurangen för lite pasta/pizza/soppa innan vi kunde göra oss klara för natten.

3/11

Det här var dagen för 7-åringens barnhemsbesök. Berättelsen om detta ligger också lösenordskyddat och inte helt öppet på internet. Ni som är medlemmar i föreningen och vill läsa det här avsnittet klickar HÄR och loggar in med användarnamn och lösenord. Eller så väljer ni bloggen Bara för medlemmar i högermarginalen.

Kontakta mig via mail!

2/11

Barnen kom i säng ganska sent men åtminstone 7-åringen, som delade rum med mig, sov gott och vaknade glad och pigg, men det gör hon i stort sett alltid. Själv var jag extra trött för jag hade blivit väckt mitt i natten av strömabrott. Det låter konstigt att bli väckt av strömabrott men har man fläktanläggning i rummet så vaknar man av att det blir helt tyst. Dessutom var det fyrverkerier i två omgångar i gryningen. Mycket märklig tidpunkt även om det var natten mellan lördag och söndag.

Klocka 9.00 hämtades vi av Yuki, som nog tyckte vi var lite slöa som inte ville gå med på att starta dagen redan klockan 8.00. Men hallå, kl 9.00 är redan det svinottan för Thomassons en söndagsmorgon, i alla fall om man skall äta hotellfrukost först också. Åtminstone 7-åringen tar evigheter på sig för att äta frukost - och jag vill inte hetsa henne!

Den här dagen var det dags för Commodity Market, den marknad Yiwu är mest känd för och som är den största i hela Kina. Marknaden är inrymd i enorma "hangarer" som sinsemellan hänger samman och upptar en gigantisk yta (700.000 m2)  och har 40.000 marknadsbås. Främst är det en grossist-marknad men man kan också som privatperson handla en del smått och gott - om man är lagd åt det hållet  vill säga. Och så var vi där igen ... Jag blir liksom förlamad när det finns så mycket att köpa. Och varför skulle jag handla något, jag behöver ju inte fler prylar och inte gör de mig gladare. Och så skall man pruta också - gud så jobbigt! Nu hade jag trots allt lovat flickorna lite nya hårspännen och liknande så lite var vi i alla fall tvugna att köpa. Min KM passade dessutom på att köpa solglasögon, det är något han alltid får för sig att göra när regnet öser ner.

Påsen vi kom hem med var dock inte stor, även om den var aningen större än den vi lyckades få till i Shanghai. 322 kr gick det hela loss på utan att vi en orkade pruta särskilt mycket. Det här är verkligen familjen som kan shoppa loss!

Vid lunchtid var vi tillbaka på hotellet igen. Barnen var hungriga så vi begav oss genast ut för att hitta ett bra lunchställe. Jag hade från bussen sett en restaurang som verkade trevlig inte långt från hotellet så vi tog sikte på den. Väl där insåg vi att det var väl lokalt och dessutom en fiskrestaurang. I avsaknad av något sätt att kommunicera skulle vi aldrig lyckas få någon av fiskarna som simmade i de olika vattenbehållarna tillagade så att barnen åt dem, även om de normalt sett gillar fisk. Vi fortsatte alltså, passerade Mc Donalds och KFC (inte tvår dagar i rad!) och tog istället sikte på en turkisk restaurang en bit bort. Den var stängd, förmodligen för gott. Restaurangen bredvid var mexikansk och serverade jättelika biffar, inget för mig som är halvt om halvt vegetarian. Nästa ställe vi stötte på var ett modernt och ganska flaschigt ställe som hette Raindrop Café (ett väldigt passande namn!). Jag föll pladaskt, de hade nämnligen en utmärkt vinlista med utlänska viner och vid det här laget kändes definitivt inte ett glas riktigt gott vin fel! Dessutom så serverade de BÅDE kinesisk/asiatisk mat och europeiskt OCH restaurangen hade fin utsikt över Yiwu. Kanske inte något typiskt traditonellt kinesisk ställe men desto mer nutidskinesiskt. På vägen hem stannade vi och köpte bakelser på konditoriet vi sett dagen innan.

Medan barnen och deras far mumsade bakelser passade jag på att sova riktigt gott i över en timme. Eftersom det fortsatte hällregna och det började bli ont om torra skor så fick det bli hotellmiddag igen. I den kinesiska matsalen var det bröllop så det var bara den europeiska kvar (stor suck!). Börjar bli tjatigt nu ....

Vid niotiden fick vi barnen i säng men 7-åringen kände morgondagens barnhemsbesök närma sig och kunde inte koppla av. Först någon gång efter 23 slockande hon men sedan sov hon som en stock hela natten.

1/11 2008

Det blev inte många timmars sömn men vi sov trots allt ganska gott.

Att vakna på tåget i gryningen strax utanför Hangzhou var intressant. Landsbygden utanför tågfönstret höll på att vakna. Bönderna började arbeta på sina små åkerlappar och odlingslotter. Andra var på väg in till städerna på cyklar eller motorcyklar, som vanligt ofta hela familjer på en enda cykelkärra. Landskapet hade förändrats över natten. Slätten hade ersatts av ett mer kuperat och grönt landskap och husens arkitektur var en helt annan. Som vanligt var det disigt och duggregnade.

När tåget stannade i Hangzhou, som både är en relativt stor stad och en turistort, var det lätt att lokalisera sig men för övrigt var det svårt att se var vi befann oss. Tåget stannade, men vad var vi? Skyltarna var få och oftast bara på kinesiska. Ingen hade vi att fråga heller för ingen på tåget talade engelska (eller svenska, franska, italienska, tyska, grekiska, spanska, norska, danska, latin (!) eller något annat språk som vi åtminstone hjälpligt förstår - förmodar jag, kanske jag skulle skriva, latin tror jag inte ens Klasse testade). Tack och lov så hade jag hittat tidtabellen på nätet och printat ut denna. Amy var glad när hon hörde detta för hon var också orolig att vi inte skulle komma av vid rätt station. Hon berättade att hon för en tid sedan guidat en familj från Nederländerna och satt dem på tåget till Xian. Morgonen efter ringde guiden som skulle möte dem i Xian till Amy och berättade att de aldrig kommit fram. Vad som hänt dem visste inte Amy.  Efter Hangzhou tog jag fram tabellen och började bocka av stationer. Tredje stoppet efter Hangzhou skulle vi av på.

Klockan 8.45 anlände vi så något försenade till Yiwu och tog oss av tåget tillsammans med en massa människor med kärror och enormt stora tomma bärkassar. Till Yiwu och alla dess marknader reser man för att shoppa, det var tydligt! 

Utanför stationen möttes vi av vår nya guide, Yuki, som inte heller hon hade några problem med att hitta oss i folkmassan - som vanligt stack vi ut ordentligt!

Det hade börjat regna ordentligt nu och Yuki tog oss snabbt med bort till en modern van av det mer eleganta slaget, i alla fall om man jämförde med de minibussar utan fjädring vi hittills haft tillgång till. Snabbt lastade chauffören in vårt bagage och körde iväg mot vårt hotell.

Till vår förvåning visade sig Yiwu vara en ganska mondän stad, i alla fall jämfört med Hefei. Det kryllar av moderna skyskrapor (även om de inte är lika höga som i Shanghai) och mer eller mindre alla bilar är lyxiga och av modell större. Det finns massor av utlänningar men ytterst få västerlänningar. Hela staden är som en enda jättelik marknad!

Efter en kort stund kom vi fram till vårt hotell, Yiwu hotel, en relativt lyxig skapelse mitt i centrala Yiwu. Vi fick våra rum direkt, trots att klockan inte var med 9.30 på förmiddagen, vilket var jätteskönt. Åter igen fick vi två rum utan förbindelse - pest, det blir så krångligt med bagaget. 

 Eftersom vi var så trötta och regnet bara vräkte ner så sa vi till Yuki att vi ville ha en dag "off" och bara slappa. Snabbt åt vi frukost i matsalen och gick sedan upp på rummen för att duscha av oss tågresan och byta kläder.

Men vi kunde ju inte gärna sitta på rummet hela dagen, hur mycket det än regnade, så efter en stund tog vi oss ut på en liten tur i omgivningarna. Mitt emot hotellet ligger en park och bredvid den en marknad som Yuki pekat ut för oss. Det hela liknar mer en jättelik basar och vi gick in där för att komma under tak. Tydligen var det här tygmarknaden för de små stånden var alla fyllda av kläder, sängkläder och tyger av alla sorter. Kommersen var i full gång så här på lördagen och det var bitvis svårt att armbåga sig fram. Barnen tröttnade och undrade hur längde de skulle behöva gå runt här och det undrade vi också och spanade ut i regnet. 9-åringen annonserade att hon var hungrig, ett mer eller mindre konstant tillstånd numera, och vi beslöt oss trotsa vädrets makter och försöka hitta någonstans att äta.

Vi gick kvarter efter kvarter men allt verkade stängt. Ingen vanlig livsmedelsaffär hittade vi heller. Det var inte många människor ut på gatorna. I ett gathörn hittade vi en mer eller mindre genomblöt katt som försökt få skydd under den cykel han stod bunden vid. Han var inte direkt glad om man säger så ...

Vi det här laget läckte 7-åringens skor och hon var genomblöt om fötterna. Humöret var nere vid fotknölarna på oss allesammans - och var fick vi se då! Jo, räddaren i nöden, en McDonalds! Och intill den något ännu bättre (tycker i alla fall jag som inte gillar hamburgare något vidare) - en Kentucky Fried Chicken! Barnen blev jätteglada och vi fick oss snabbt en sen lunch till livs på KFC. Barnen fick leksaker med sin mat i bästa McDonalds-stil och var supernöjda. Inte ofta de får sin vilja igenom när det gäller snabbmatställen men i det här läget var det en gudagåva. Med nöjda barn steg förstås också stämningen i truppen.

Efter maten hittade vi faktiskt också en supermarket och kunde inhandla en del smått och gott, bl a lördagsgodis till tjejerna och sedan gick vi hem. Kvarteren runt hotellet var faktiskt riktigt trevliga och vi hade en del att titta på på vägen tillbaka. Bl a så hittade vi ett riktigt fint konditori.

Under resten av eftermiddagen tog vi det sedan ganska lugnt. Barnen skrev i sina resedagböcker (uppgifter från skolan) och gjorde läxor. Jag var nere i Business centret en stund och skickade i väg några mail. Numera förväntas man ha med sig en egen laptop så bredband finns i de flesta rum på bättre hotell. Business centret på det här hotellet var dock ungefär likadant som de jag stött på på andra hotell för 8 resp 6 år sedan. Gamla datorer och mycket slitet. Det här är inget det är lönt att investera i nu när alla har egen dator, verkar det som.

Middag åt vi på hotellet för vi ville inte ut och bli genomblöta igen. Servitrisen var snäll men besvärande nyfiken.

31/10 -2008

Efter frukost mötte vi Amy utanför hotellet och kördes ut till Hefei WildLife Park, en modern, fantastiskt fin och otroligt stor djurpark en bit utanför staden.På vägen ut passerade vi Hefei University of Technology och flera av de andra univeriteten. Kul eftersom jag ofta stöter på forskarstuderande därifrån på jobbet.

Ute vid djurparken var luften märkbart renare och lättare att andas. Stadens brus hördes knappast alls, bara ropen från den stora militäranläggningen strax intill. I djurparken såg vi massor av intressanta djur som röda pandor (de likande tvättbjörnar men var inte svarta och vita), en riktig panda, kinesisk ekorre, tranor (Kinas nationalfågel) förutom alla mer "vanliga" djur såsom lejon, tigrar, pantrar, flodhästar och en elefant.

Hela djurparken är otroligt välskött - och otroligt stor! Djuren har jättelika områden att röra sig på och bitvis gick vi på stora broanläggninger ovanför djuren. Otroligt tjusigt! Hela tiden spelades det dessutom vacker, lugnade kinesisk musik mycket tyst i väl dolda högtalare.

En annan spännande sak var den enormal volär på minst 150 m i diameter som finns mitt i parken. Det är säkert 75 m upp till toppen på det fantastiska "cirkustältet" av nät och inne i tältet finns det tranor, pelikaner, svarta svanar, vita påfåglar och en mångd mindre fåglar som alla flög fritt inne i volären.

Vi tog drygt 2 timmar på oss i parken men hade ändå bara sett en liten del. Trots detta hade vi vid ankomsten till bussen gått nästan 10 km enl min stegmätare. Tänk att barnen inte klagade. Jo, sista biten fick 7-åringen sitta på pappas axlar men resten fixade hon utan knot, något som imponerade stort på oss föräldrar.

Vid lunchtid var vi hemma på hotellet igen och kunde äta och vila oss lite. Kl 15.00 hämtade Amy oss igen och tog oss med tvärs över gatan till Lord Baos tempel. Vi besökte det redan för åtta år sedan men då var det så fruktansvärt varmt att det inte ens gick att använda filmkameran - linsen immade igen! Dessutom så var det massor av folk i templet och det var vår första utflykt med vårt nyfådda barn så jag kan inte säga att jag minns särskilt mycket av det hela. Platsen är emellertid intressant om inte för annat så för att templet är så gammalt, det byggdes redan 4 år efter Lord Baos död, dvs 1066. Man kan inte precis säga att det finns så mycket kvar efter slaget vid Hastings (som stod samma år) även om Bayeux-tapeten existera.

Vaxdockorna i vackra kläder som finns utställda i tablåer för att illustrera olika händerlser i Lord Baos liv är väldigt välgjorda. Efter tempelbesöket tog vi en promenad runt i parken innan vi gick tillbaka till hotellet för att packa.

 På barnens begäran åt vi middag i den västerlänska matsalen. Den här gången gick serveringen ursnabbt. Typiskt eftersom den varit lite slö tidigare. Den här kvällen hade vi dock gärna spenderat lite tid med att vänta och ta det lugnt - vi hade många timmar att "slå ihjäl" fram till midnatt.

Kl 23.30 lämnade vi rummen och checkade ut. Amy och hennes pojkvän var redan på plats i foajen och vi kunde gå direkt ut till minibussen som snabbt tog oss till den stora järnvägsstationen. Knappt en bil syntes ute men på en gata stod mängder av taxibilar i kö för attanvända högtryckstvätt och bli rena.

Vi var snabbt framme vi stationen och kunde gå igenom säkerhetskontrollen. Ytterligare en sak vi saknar! Inte röntgar vi bagaget på svenska järnvägar ... men det kanske kommer det med om den otrevlig utvecklingen med terrordåd fortsätter.

I vänthallen var det hysteriskt med folk och ingenstans att sitta. Inte heller fanns det något att göra så folk stirrade nästan ögonen ur sig på "byns enda blondin" för att citera Niklas Strömstedt. Två unga kineser med två gamla "långnäsor"och två små kinesiska flickor liiiite för gamla för att kunna vara barnt till det kinesiska paret. VÄLDIGT skumt! Eftersom kineserna inte drar sig för att stirra så blev det hela omgående ganska obehagligt och vi var snabbt omringade. Barnen fixade det hela fantastiskt bra men vi tyckte verkligen synd om dem, inte skulle de behöva utstå detta mitt i natten. Det var INTE så här vi hade planerat det, men vad skall man göra när tåg plötsligt ställs in? Jo, man får ta det som gives!

Till slut kom i alla fall tåget och alla pressade på mot biljettkontrollen. Utan Amy och hennes pojkvän hade det här varit mycket besvärligt men nu gick det faktiskt bra trots att vi nästan fick springa över den sista plattformen. De såg till att vi kom ombord med allt vårt bagage och att vi hittade våra sovbritsar. Mening var från början att vi skulle resa under dagtid men det tåget blev inställt och vi fick höra att nattåget var enda möjligheten. Vi skulle kunna resa i "soft sleepers" med en egen kupé. Dagen innan vi reste från Sverige fick vi dock veta att några sådan kupér inte fanns på nattågen så här långt bort från de riktigt stora städerna. Vi fick istället åka "hard sleepers" dvs i en öppen kupé med 6 britsar. 

Tyvärr var de 6 britsar resebyrån bokat åt oss för att ge oss extra utrymme (vilket kan behövas på trånga kinesiska tåg) inte i samma kupé så vi fick dela på oss men det gick bra det också. Några trevliga killar hjälpte oss upp med bagaget på bagagehylla allra överst i tåget och som tack fick de ta våra extraplatser. Det är intressant hur bra teckenspråk kan fungera när man inte har något annat att ta till!

9-åringen tyckte det hela var läskigt och var på väg att börja gråta men jag nådde att ta hennes hand från min brits så hand i hand somnade vi. Vilket äventyr!

30/10 2008

Det här var dagen för 9-åringens barnhemsbesök. Egentligen är det hennes egen berättelse och inte min, jag har därför valt att lägga den lösenordskyddat och inte helt öppet på internet. Ni som vill läsa det här avsnittet klickar HÄR och loggar in med användarnamn och lösenord. Eller så väljer ni bloggen Bara för medlemmar i högermarginalen. Jag hoppas ni förstår mitt beslut och respekterar det.

                                          Kontakta mig gärna via mail!

29/10 2008

Det här var dagen när resan började på allvar. Nu skulle vi ut i det "riktiga" Kina!

Klockan 07.00 ringde klockan, då var jag alldeles slut men hade faktiskt sovit igenom hela natten. Vid 8.30 åt vi fukost i matsalen och kl 10.00  lämnade vi hotellet med våra välpackade väskor. Snabbt ut till inrikesflygplatsen där vi blev incheckade till Hefei i Anhuiprovinsen. Lite snurrigt blev det innan vi kom igenom säkerhetskontrollen (bl a så undrade man vad min stegräknare var för något .... en minibomb?) men sedan kunde vi lugnt invänta planet i en vänthall där vi var de enda västerlänningarna i sikte. Som sagt, det var nu det började!

Flygresan gick bra men var ganska bumpig och det faktum att jag, trots detta, sov stora delar av tiden talar bara om hur vansinnigt trött jag var. Jag sov t o m igenom landningen! Resan tog bara 50 minter och kl 13.15 var vi framme i ett regningt och disigt Hefei. Vår nya guide, Amy, väntade på oss och hade förstås inga problem med att hitta två "långnäsor" med två söta kinesiska barn. Det fanns liksom bara vi ...

Snabbt togs vi till hotell Novotel genom ett ganska förändrat Hefei. Hotellgatan var emmellertid sig lik och vi kände igen oss,. En del nya byggnader har dock tillkommit och omgivningarna verkar ha kommit upp sig lite - och hotellet har gått ner sig ganska ordentlig! Åtminstone rummen vi fick behövde en ordentlig renovering. När vi senast var här hade hotellet en fransk hotelldirektör och allt var orienterat mot Europa. Så är det dock inte nu. Jag skulle tro att det beror på att det under åren som gått byggts många bättre hotell i Hefei och att det västerlänska klientelet söker sig till andra hotell.

Vi tog en kort promenad i hällregnet i parken mitt emot hotellet men sedan gick i upp på rummen (två rum som inte var förbundna med varandra - segt!)
och packade om den väska som hade saker till barnhemmet. Gåvorna till barnhemmet packade 9-åringen istället själv ner i en trevlig papperskasse för att kunna ta med sig nästa dag - HENNES dag!

Middag åt vi i den kinesiska matsalen och den har verkligen blivit kinesisk! Ingen talade engelska (eller franska) längre, borden hade inte längre linnedukar och tygservetter och maten var enkel och "lokal". Vi beställde in massor av rätter och var egentligen inte särskilt förtjusta i någonting. Barnen var urbesvikna och blev knappt mätta, något som oroade mig eftersom vår lilla 7-åring ätit dåligt i flera dagar och hon behöver verkligen mat i magen, så tunn som hon är! Det hela gick dock inte loss på särskilt många kronor så det behövde vi inte gräma oss över. 7-åringen skulle dela rum med pappa, det hade hon bestämt och den aningen oroliga 9-åringen och jag tog det andra rummet. Det kändes bra så, hon behövde mamma för sig själv den här natten.

När barnen somnat satt jag uppe en stund och skrev. Dessutom svor jag ve och förbannelse över det faktum att i stort sett alla hotell har väskställen placerade i det mörkaste hörnet av hotellrummen. Försöker man leta efter ett plagg i svart är det bara helt hopplöst och av någon outgrundlig anledning verkar hela familjen fått enbart svart kläder med sig på resan!

28/10 2008

Vi hade beräknat tiden lite fel så det blev lite mer bråttom än planerat. Klockan 9.00 var vi dock klara med frukost och allt och lämnade hotellet för en tur ner till "the Bund" där vi passade på att ta ut kontanter i en uttagsautomat i ett av de gamla vackra europeiska bankpalatsen.

För barnens skull åkte vi åkte vi sedan tåg genom The Bund Tourist Tunnel över till Pudong på andra sidan floden Huangpu. Barnen tyckte det var jättespännande att åka med de små vagnarna, nästan som på Liseberg!

På andra sidan väntade vår minibuss på oss och körde oss till Ocean Aquarium, ett fantastiskt ställe med flera (och framför allt mer exotiska) fiskar än jag sett tidigare i livet. Inte trodde jag att jag skulle fotografera fiskar, men det gjorde jag för det vilda.

Det var så vackert och så fascinerande med alla olika arter från jordens alla hörn. Barnen tyckte promenaden genom undervattenstunneln (155 m lång) var häftig och 7-åringen var helt tagen av att vara så nära alla stora hajar - de var verkligen rätt läskiga! 9-åringen ville inte gå hem för hon ville vänta och se när hajynglen kläcktes! Vid utgången fick Darren vänta på oss lite för i skulle på toa. Under väntetiden spelade han och vann ett gosedjur som 7-åringen fick - så snällt!

Utanför akvariet väntade minibussen igen och körde oss till en restaurang ovanför ett broderigalleri. Galleriet var fantastiskt med otroliga tavlor handbroderade med tunn skilkestråd (fast jag skulle inte vilja ha dem på väggen hemma hos mig). Restaurangen var en turistfälla fylld av busslaster med amerikanska pensionärer. Maten var så där men kostade i alla fall inte så mycket. Vissa saker får man bara ta.

Efter maten åkte vi till en pärlmarknad där barnen fick se hur man öppnade en mussla och fick ut en pärla. Vi köpte faktiskt var sitt halsband till barnen och två till mig, vilket var stort för den här familjen! Förmodligen berodde det på att vi inte kände oss tvingade att handla.

Men när man är i Shanghai måste man shoppa sägs det så vi for iväg till det stora shoppingstråket Nanjing Donglu. Vilken katastrof! Sätt två ovilliga shoppare på en gata för shopaholics och de blir helt förlamade. Vi fick 1 timma och 15 minuter på oss men var tillbaka efter 45 minuter - utan en enda pryl! Hur många kommer hem med en enda liten ynka påse efter en shoppingrunda i Shangahi. Vi måste vara unika!

Tillbaka till hotellet för en kort paus och byte av kläder och en snabbmatsrunda i hotellets kafé (det var tyvärr allt vi hann med). Barnen behövde mat för de hade knappt ätit alls på det halvtaskiga lunchstället. En åt pasta "carbonara" the Shanghai way och den andra det de kallade "afrikansk hamburgare". Vi föräldrar nöjde oss med var sin macka (bröd finns det gott om i Shanghai, tacka fransmännen för det!).

 Kl 18.20 blev vi hämtade igen för en tur i bil ner till Peoples Square där vi åter kom till den förfärliga shoppinggatan. Detta berodde dock bara på att vi skulle gå ur där och sedan ta tunnelbanan. Vid stationen köpte vi biljett och trängde oss ombord på en av de hysteriskt fullpackade vagnarna. Darren frågade mig om jag tänkt på hur svårt det skulle vara att hitta två kinesiska barn om de kom bort i trängseln. OM jag har tänkt på detta, det har oroat mig i månader! När jag berättade att båda barnen var utrustade med en kopia av sitt svenska pass och hotellet visitkort blev han betydligt lugnare. 

I Shanghai har man fantastiska anordningar som gör att ingen kan komma ner på spåret. Allt är avskärmat med en glasvägg och dörrarna öppnas bara när tåget anlänt. Vilken himla bra idé!

 Med den här resan ville Darren visa oss hur det är att resa i Shangahi som "vanlig människa" i rusningstid (utan tillgång till chaufför och minibuss). Förmodligen trodde han att det här med ohygglig trängsel och koncepet "packade sardiner" är en nyhet för oss. Nu är det dock inte så, vi har varit i både London och Paris när trängsel är som värst så vi vet hur klaustrofobisk det kan vara (och där finns inte, eller fanns i alla fall inte då, de fiffiga glasväggarna). Barnen tyckte dock att det var spännade, de har ju knappast ens upplevt en packad spårvagn! Hemma i Göteborg bor vi så centralt att vi kan gå till allting och åket mer eller mindre aldrig kommunalt.

Väl framme vid teatern, eller kanske hellre cirkusen, där showen med akrobatgruppen ERA framförs, fick vi vänta en stund. Detta gjorde att vi alla blev väldigt sömniga men det gick snabbt över när väl föreställningen började. Jag har aldrig blivit så postivit överraska av en föreställning av något slag! De här ungdomarna var helt enkelt fanstatiska! Det var det ena numret efter det andra med ett häftigt tempo och fräck, modern koreografi. Allt nytt och fräscht till fantastisk musik. Det hela avslutades med ett mtorcykelnummer som var rent övernaturligt! Åtta motorcyklar på en gång som körde runt i
en i en metallglob! Tyvärr fick man inte ta kort eller filma men på utvägen köpte vi i alla fall en DVD och en CD med musiken.

Hem tog vi sedan en taxi, den körde oss över halva Shanhai och det hela gick löst på 23 yuan!

26-27/10 2008

Vår resa startade i ett regnigt Göteborg och via ett lika regnigt Helsingfors kom vi till ett disigt Shanghai. Tur att vi inte visste då att regnet skulle bli ett genomgående tema för vår resa. För att föregå det hela och summera så hade vi inte precis tur med vädret ...

Söndagen den 26/10 kl 12.55 lyfte vårt plan från Landvetter. Vi flög med Finnair och bytte därför plan i Helsingfors och 17.10 flög vi vidare mot Kina. Barnen sov ett par timmar men vi fick inte mycket sömn. Istället såg vi "Then she found me", en rar film om barnlöshet och adoption - mycket passande kan man tycka även om vi inte visste det när vi valde den!

Kl 07.40 landade vi i Shanghai, (dvs 00.40 i Sverige) men barnen gick av planet för egen maskin bärandes på sina ryggsäckar. Vi var aningen tidiga pga medvind från Finland och det tog några minuter innan vi sorterade ut oss från en av Lotus Travels chatergrupper och hittade vår egen guide, Darren, som genast tog oss med ut till vår minibuss. Så här på måndagsmorgonen var trafiken tät och det tog oss ca två timmar att köra (eller rättare sagt köa!) de 45 km in till centrum och vårt hotel. På vägen passerade vi både "the Oriental Pearl Tower" och "the Bund" så något att titta på hade vi. Tala om "barnen i storstaden", i Shanghai kändes det verkligen att vi var i en storstad!

Himmel så höga husen är! Jo jag VET att man skall bli imponerad, men själv blir jag bara illamående. Darren föreslog genast en middag uppe i "the Pearl Tower" på kvällen och först sa vi ja i rena förskräckelse. Efter en stund kom jag dock "ner på jorden gen" och tvingades inse att det här skulle jag inte klara av hur gärna än barnen ville det. Vi talar trots allt om mig. Men hallå, jag är tjejen som blev liggandes raklång i tornet på Kumlaby kyrka på Visingsö och till slut blev nedburen av två vaktmästare när kyrkan skulle stängas. OK, det är drygt 30 år sedan men min höjdskräck har inte blivit bättre, snarare sämre. Hur skulle det se ut om jag blev liggandes kallsvettig på golvet uppe i restaurangen på 263 meter höjd. Någon mat skulle det inte bli för min del, den saken var klar, snarare skulle jag kräkas på någon eller börja slåss. Vi avstod alltså.

Efter ett kort stopp på hotellet för dusch, klädbyte och en enkel lunch tog Darren oss med till Shanghai Museum. Men vilket imponerande museum! Bara själva byggnaden är fantastisk, en riktig arkitektonisk pärla. Museet blev klart 1996 och är format som en kinesisk bronsurna. Det rymmer en av världens mest imponerande samlingar av kinesisk konst. Speciellt avdelningen med föremål från Kinas minoritetsfolk var otroligt intressant. Många föremål påminde, till vår förvåning, om våra samer. Tyvärr var vi bara så fruktansvärt trötta att vi hade svårt att hålla oss (eller i alla fall barnen) vakna. Det gällde att inte stanna framför en monter för då somnade alltid någon stående!

För att avhjälpa detta tog oss Darren med på en båttur och det gjorde susen! Vi piggnade till igen. Precis när båten la ut från kajen började skymningen falla. Det hela var otrloigt vackert! Sakta tändes ljus efter ljus och till slut var hela "the Bund" upplyst liksom skyskraporna på Pudong. Kvällen var varm och mild men vi var tillbaka vid kajen började det bli lite kyligare. På en av de upplysta skyskraporna stod det att det var +16.

Vid kajen väntade vår minibuss som genast tog oss tillbaka till hotellet. Trötta som vi var åt vi genast (på hotellet) och kl 20.00 var vi upp på rummet igen, mätta och nöjda efter god kantonesisk mat i den kinesiska restaurangen. Speciellt så njöt 9-åringen och jag av en god svamprätt i ostronsås tillagad med mycket vitlök. 7-åringen åt sig stoppmätt på nudlar av olika slag och deras far njöt av kinesiska revbenspjäll. Skönt när alla hittar någon rätt de gillar!

Efter denna långa dag slockande vi som klubbade. Barnen sov gott i sitt rum som var kopplat till vårt men jag vaknade förstås reda kl 01.15 och kunde inte somna om på två timmar. Typiskt! Jag klarar bara inte av dygnomställningar. När klockan ringde 07.00 var jag dödstrött, naturligtvis, men resten av familjen var pigg och i fas med tiden.

Trodde jag ja, att vi var hyfsat tillbaka i svensk tid. Men icke! Det här med tidsomställningen håller på att ta knäcken på mig.

Jag hade hoppats att få upp åtminstone den första bloggen om Kina redan i går men det gick i stöpet. Alla säger att det går så lätt när man flyger västerut, det är österut som är jobbigt. Men jag tycker tvärt om! Eller rättare sagt hela familjen. Ingen av gångerna vi varit i Kina har det känts särskilt jobbigt att anpassa sig till kinesisk tid. Visst är man trött och vandrar mest omkring som en zoombie den första dagen men efter en god natts sömn så brukar det ordna sig. Att komma hem är mycket värre och den här gången är det rent förskräckligt.

I går somnade 7-åringen när hon gjort läxan vid 17.30. Plötsligt hittade jag henne sovande i sängen! Och inte gick hon att väcka heller, inte ens till Bolibompa. När middagen var klar gjorde jag ett nytt försök men det gick inte då heller, hon bara grät och och grät - och då talar vi ändå om barnet som alltid är på gott humör (om hon inte är tvärilsken förstås). Ett par tuggor fick vi i henne genom att mata henne (!) men sedan var det bara att ge upp. 9-åringen gick och la sig strax för 20.00 - otroligt tidigt för att vara henne. Själva höll vi ut tills 22-tiden när vi somnade som stockar.

Och vad händer då? Jo, naturligtvis det samma som hände natten till måndagen. Klockan 03.30 är hela familjen vaken. Ingen hit alls. I går gick det trots allt att få barnen att somna om men i natt var det stört omöjligt. Följden är att igen av oss sovit mer än en kort stund efter detta. Det här kommer att bli en urjobbig dag. I kväll gäller det att ha stenkoll på att inget av barnen somnar tidigare än normalt. Vi måste bara komma in i rätt rymt!

I går eftermiddag anlände vi hem igen efter en omtumlande och tröttande men fascinerande resa. Barnen har klarat den fantastiskt bra på alla sätt, inklusive tidsomställningen. Alla höll sig dessutom friska och krya och vi blev inte av med någonting utan allt gick enligt planerna. Vid 4-tiden i morse tyckte dock barnen att det var morgon och satte igång att leka. Det tog lite tid att få dem att krypa till sängs igen och försöka sova en stund till men till slut gick det och först kl 06.50 klev vi upp så nu tror jag vi är hyfsat tillbaka i svensk tid.

Nu kommer det att ta oss lite tid att smälta alla upplevelser. Med ett så späckat schema som vi haft så har det inte funnits tid att göra detta under resan. Så snart jag hinner kommer jag att lägga ut en reseberättelse här.  Eftersom bloggen ligger helt öppet på nätet väljer jag, för barnens skull, att lägga vissa delar på en separat plats, enbart för föreningsmedlemmar, dessa delar kommer att kräva lösenord.