Blogg »

• Styrelsebloggen »
• Ninas bloggsamling »
• Vykort från Kina »
• Barnen i storstaden
• Bara för medlemmar »
• Medlemsblogg »
• Mias blogg (lösenord) »
• Länkar »

Idag är det 10 år sedan vi kom hem med vår äldsta dotter och vi har dessutom haft släktkalas här för barnen för att fira båda dbarnens födelsedagar. Både farmor, farfar med fru, faster, farbror och ett gäng kusiner och kusinbarn har varit här. Hunden är mer än trött, det här blev mycket för en liten valp. Det blev mycket för barnen också som nu officiellt är 9 år och 11 år (även om det är drygt två veckor kvar till 11-åringens födelsedag), men till skillnad från hunden så blev de extra uppspelta av allt firande. Hunden, som träffade släkten för första gången. är däremot helt slut. Hon somnade med huvudet på sopskyffeln!

Se :http://nillasparadis.blogspot.com/2010/08/nu-ar-karlsson-hemma-igen.html

I torsdags inföll så den stora dagen. Vi hämtade Nelly, vår lilla norwichterriervalp. Som Nike uttryckte det: "Det här är mammas fjärde adoption, pappas tredje, min andra och Dictes första" (jag hade redan en hund när Klasse och jag träffades) och att hämta en hund är verkligen inte olikt att hämta ett adoptivbarn - båda gångerna gäller det att ta en liten varelse från en invand miljö till en helt okänd värld. 

Dessutom så har jag märkt en intressant skillnad. Min förra hund, Ida, en golden retriever, var född på en kennel i dess verkliga bemärkelse. Hon var en av nio valpar och bodde tillsammans med sina kullsyskon i en lada inredd för hundarnas bästa, dvs ett "barnhem". Vår lilla Nelly kommer också från en kennel men en sådan inrymd i en villa, hon är van att bo i ett hem och vara med familjen, hon är t o m född i uppföderskans säng (!) och var dessutom den enda valpen (av två) som överlevde. När vi hämtade henne hade hon bott med sin mamma (+ ett antal langottovalpar, en annan äldre norwichvalp, sin morfar och en collie) i nio veckor, hon hade med andra ord bott i fosterfamilj. Och det märks! Efter två dygn är hon hur trygg som helst, sover hela nätterna, signalerar när hon behöver gå ut, och följer oss som en skugga. Hon är redan en i familjen. Vilken skillnad! Det här har verkligen satt igång t ankar i mitt huvud om det här med barnhem (som båda våra barn kommer ifrån) kontra fosterfamilj. Vilken skillnad det måste vara för barnen!

Återkommer med fler rapporter om Nelly längre fram.

Jaha, så har våra aningar besannats och 8-åringen har intagit Italien. Jag förmodar att italienarna har märkt det också för det var inte få trafikstockningar vi orsakade. Men hur mycket uppståndelse kan en liten tjej ställa till med? I Ravello höll en äldre herre på att köra rätt in i en mur mitt på torget men tack och lov så fick han stopp på bilen i tid och körde istället ända fram till oss, vevade ned fönstret och bad om en puss på kinden. Det här var inte enda gången saker av den här typen hände och jag vägrar tro att Amalfikusten kryllar av pedofiler, i alla fall inte mitt på dagen när föräldrarna håller i ungen. Jo, vi har märkt detta förut, det här barnet osar fullständigt charm när hon vill det och det är en speciell typ av charm dessutom som funkar speciellt bra i Italien. Jag bävar inför vad framtiden har i sitt sköte ...

Som ni förstår är vi tillbaka efter vår italienska vårresa, en resa som var som en dröm. Allt funkade perfekt, t o m  vädret - +20-25 hela tiden! Vi tog båten till Fredrikshamn, körde ner till Billund, sov över på flygplatsen och tog sedan ett tidigt morgonplan till Rom. I Rom hämtade vi en hyrbil och körde ner till Positano och Montepertuso där vi hyrt ett hus. Under en härlig vecka utforskde vi Positano med omnejd (och jag tänkte på dig Veronica! - Tänk att det var nästan 25 år sedan jag hälsade på dig när du bodde där!). Vi besökte Amalfi, Capri, Norcelle och en massa andra ställen. Dessutom gick vi en bit av "Sentiero degli Dei" (Gudarnas stig), den berömda vandringsled som gå utmed kusten och starar precis utanför det hus vi hyrde. Barnen var fantastiska och gnölade inte ens när vi gick de 1700 trappstegen ner från Montepertuso till Positano centrum, även om 10-åring påpekade att hennes knän skakade när vi väl var nere (och det var ändå inget emot vad mina gjorde!).

8-åringen var sitt vanliga charmiga jag och tog halvt knäcken på både busschaufförer, servitörer, butiksbiträden och annat löst folk vi stötte på. Vad månde bliva av de den ungen? Det är det jag alltid har sagt, det är inte utseende och skönhet det handlar om, det är charm!

Efter en vecka var det dags att köra tillbaka upp till Rom igen för ett magiskt dygn i huvudstaden. Det var 4 år sedan sist men barnen kände igen sig på hotellet (vårt gamla favvo ställe "Albergo Sole al Biscone" där vi bott i säkert snart 20 år - Rom äldsta hotell, inrymt i det som en gång var Pompejusteatern och det ställe där Caesar mödades) och vi hade en underbar eftermiddag och kväll innan det var dags att dra tillbaka till Danmark, bilen och båten till Sverige.

Vi var nere i Skåne i helgen. Nere på slätten var det inte mycket snö kvar längre men det var hemskt så mycket snö det låg kvar uppe hos oss på åsen! Runt huset var det kvar snö upp till knäna och på åkern utanför var det än mera snö. Vi kom just när det mörknade så vi såg inte så mycket av omgivningarna på fredagskvällen men på lördagen upptäckte vi att vi fått "sjöutsikt", hela hagen nedanför kullen vi bor på var vattenfylld! När 10-åringen, på söndagen, tog kortet här intill hade det emellertid runnit undan ganska bra.

Nåväl hellre snö och översvämmade åkrar än det elände vi har här istan när nu snön försvunnit. Det som göms i snö kommer som bekant upp i tö och det som kommer upp är inte fagert. Skall man vara ärlig så ligger det en dofta av ruttnande hundskit över hela Göteborg just nu.

Det där med vad man gör för att må bra är intressant. Och det varierar dessutom ganska mycket med tid och omständigheter. 8-åringen väjer nog helst lite fika med bullar och kakor, om hon får välja. 10-åringen stänger in sig i sin "förpubertetsvärld" med spel och mobiltelefon. Maken läser om Blåvitt i tidskrifter/tidningar/webbsiter eller så lyssnar han och 10-åringen tillsammans på:

http://www.youtube.com/watch?v=7Z6UP4Pqw3E

Själv tar jag en trip down Memory Lane och lyssnar på Feel Good låtar. Vad sägs om den här:

http://www.youtube.com/watch?v=PBLN7lFUN6E&feature=rec-LGOUT-exp_fresh+div-1r-1-HM

Det här med shopping är svårt, i alla fall i vår familj. Nej, inte i hela familjen förstås, 10-åringen skulle haft svart bälte i shopping om något sådant hade funnits, men resten av oss lider av shoppingförlamning (jag har skrivit om det här tidigare se: Yiwu och Shanghai ).

Om man ser till hur mycket prylar det finns i våra hem och hur övermöblerat det är, både i stan och på landet, så skulle man inte kunna ana det här men anledningen är helt enkelt att vi inte heller kan göra oss av med något och det mesta av det vi har har vi ärvt. Det finns dock undantag! Jag är en fena på att handla galgar! Ni skulle bara se hur många färgglada plastgalgar vi har i badrummet - och alla är inhandlade i Kina! Pressar man mig riktigt hårt så slår jag till - på galgar. Man KAN ju bara inte komma hem från Kina utan att ha handlat alls, eller hur? Galgar är enkelt, de finns i två storlekar, för barn och för vuxna men man behöver inte prova dem, det är bara att köpa. Det klarar t o m jag.

På den tiden det var billigt att resa till London så brukade jag åka dit ganska ofta i tjänsten och då skulle man förstås passa på att shoppa de få minuter man kunde tänkas få över. PANIK! Jag blev alldeles handlingsförlamad för väl hemma visste jag att alla skulle fråga vad jag handlat. Det blev samma sak hela tiden. strumpyxor på M&S. Och så en sak till, det lärde sig min chef. Varje gång jag kom hem frågade hon: "Några nya badrumsmattor"? Och då var det bara att erkänna, visst hade jag köpte en eller ett par badrumsmattor till. Badrumsmattor är precis som galgar, enkelt att köpa. Problemet är bara vad man skall ha alla till ...

Vi reste söder ut i onsdags, det vet jag för vi passerade Hässlehom och Kristianstad. Annars skulle man kunna tro att vi rest till övre Norrland med tanke på hur mycket snö vi har. Jag tror aldrig jag sett så mycket snö ... På de ställen där vår snälle granne plogat upp de största högarna når de över taket på huset!

I morse när vi satt och åt frukost hörde vi hur en hund skällde. Det är i och för sig inget ovanligt men den här var ovanligt enträgen och lät, på något sätt, lite ynklig. När skallen inte gav med sig började vi öppna fönster och spana ut i allt det vita och till slut såg faktiskt 8-åringen en svart hund på utsidan av vår stengärdsgård, halvt ute i skogen. Jag tror aldrig jag kommit i stövlarna så snabbt någon gång och på något sätt lyckades jag ta mig igenom de meterdjupa drivorna och kom ut till hunden. En stackrs liten svart cockerspaniel stod där och viftade på svansen så gott han kunde, men det var å andra sidan det enda han kunde göra. Hela hunden var full av snö, de största snöbollarna som satt fast i hans päls var större än fotbollar! Den lille stackaren kunde över huvudtaget inte rör sig utan var fastfrusen med säkert 10-20 kg snö i pälsen.

Min käre make som inte kom långt efter mig fick upp hunden i famnen och gemensamt kunde vi bära in det lilla livet i huset och befria honom från all snön. Efter ett par samtal var matte och husse lokaliserade och en timme senare var han hemma igen på gården tvärs över hagen. Vilket äventyr för en lite olydig hanhund och för två stadsbarn på sportlov på landet!

Jag skulle gärna visat er foton, både på hunden och på all snön, men tyvärr vill det mobila bredbandet inte var med på det.

Nu är jag TRÖTT på detta tjat om den ohyggliga kylan! Inte ett ord till vill jag höra. Det är vinter för en gångs skull och därmed basta! Vad tusan är det att tjata om.

Är jag den enda levande varelse som fortfarande minns, inte bara min barndom vintrar i Småland, utan också vintrarna i slutet av 70-talet/början av 80-talet här på västkusten? Det verkar i alla fall så. 

På hösten 1979 flyttade jag till en gammal bondgård i Uddevallatrakten. Vi hade visserligen el-element och rinnande vatten men så mycket mer var det inte. Vi fick elda med ved i köksspisen och dasset fanns på gården. Bada gjorde vi i en balja på köksgolvet (framför spisen). Jo, jag kommer ihåg att det var kallt. -25 var det värsta vi uppmätte! 

I mitten av 80-talet var det lika kallt. Då bodde jag visserligen i en modern lägenhet inne i Göteborg men kylan minns jag likväl. Den höll dessutom i sig, kylan, ett par vintrar till. I januari 1987 fyllde jag 30 år och ordnade ett födelsekalas. Det kalaset glömmer jag aldrig för de flesta gästerna kunde inte komma, de frös fast på vägen,eller så frös i alla fall alla rör i deras hus fast vilket fick samma resultat.

Nu är jag trött på att alla klagar på kyla och låter som om en naturkatastof drabbat oss. Det här är ÄNTLIGEN en helt normal vinter! Var tror de vi bor? Vid medelhavet?

Det underliga är att i somras, när det verkligen var varmt så klagade alla få värmen. (Se mitt inlägg på min andra blogg den 3 juli
http://nillasparadis.blogspot.com/2009/07/varmen.html ). Blir folk aldrig nöjda?

Banta är inget jag brukar syssla med och, peppar peppar, så är det inget som jag varit i trängande behov av men nu har jag ändå, av en tillfällighet snubblat på en fantastiskt effektiv bantningsmetod. Jag tror jag skall ansöka om patent (för något så dumt är det väl ingen annan som kommit på).

Här har ni kraschbantning enl Thomasson-metoden:

Man tager delar av ett vitkålshuvud (finstrimlat), riven morot, hackad rödlök, rivet äpple och lite annat smått och gott och blandar med gräddfil och majonäs, sedan låter man allt vila i kylen en 4-5 dygn. Efter detta äter man alltsammans med god aptit, gärna på kvällen. Efter ca 24 timmar är man åtminstone ett kilo lättare, efter ytterligare ett dygn har man tappat två kilo och därefter försvinner aptiten, om inte för evigt, så i alla fall för en bra tid framöver vilket borgar för ett fortsatt förbättrat resultat.

Tro mig, det här fungerar, vi var två som testade (den vanligtvis hungriga 10-åringen och jag). Nackdelen är väl den att man får stanna hemma från jobb/skola och VÄLDIGT nära toaletten i två dygn.

Det är vanligtvis inte värmen som brukar plåga en på nätterna på vintern, men just nu lider vi, hela familjen har svårt att sova. Så här mitt i vintern har vi tropisk värme inomhus. Vi har +25 i sovrummen på nätterna trots att vi sover för öppet fönster. Men Herre Gud, kan ingen dra ner på värmen lite? Vi kan inget göra för elemententen är nedställda så lågt det går. Nog för att vi brukar vi ha det varmt i vår lägenhet men nu när det är kallt ute slår vi alla rekord. Måtte det bli varmare ute snart så att vi får en drägligare temperatur inomhus! Barnen sover trots allt ganska gott - bara de slipper ha något på sig men själva har vi problem. Tur att att vi aldrig hann byta till vintertäcken den här vintern, under duntäcke hade vi runnit bort.

En stilla fundering bara om något som inte alls har med det jag brukar skriva om att göra:

En annan sång som låter mycket bättre när den sjungs på franska är Björn Kjellmans: "Älskar du livet". På franska blir det: "L'amour pour la vie".  Men det är ju så den skall låta, även om man nu inte gillar den!

Till och med Zarah Leanders gamla "Vill ni se en stjärna" låter betydligt bättre när Patachou sjunger den på franska: Les lilacs blancs.

När barnen var små gav vi dem inte godis. Nej, de brukade få en morot var istället. Tro det eller ej men det höll i många år!

Det hela berodde på naturligtvis på att jag inte äter godis, jag mår inte bra av för mycket sött, och därför finns godis inte här hemma. Däremot upptäckte N (som nu är 10 år) att morötter är goda (och söta) så det var inga problem att ge henne en morot istället på lördagskvällen - en lördagsmorot, något hon såg fram emot.

Riktigt godis fick N pröva på för första gången när hon var 3 år, i augusti 2002. Det var på ett barnkalas och vi åkte bil hem. Eftersom hon redan tidigt blev åksjuk så kräktes hon och drog den logiska slutsatsen att det var godisets fel, dvs godis var inte kul. Inget mer godis på en tid alltså.

Nästa tillfälle för frestelse inträffade när vi åkte till England med båt i februari 2003. På båten fanns aktiviteter för barnen - och godis! Både 3,5-åringen och 1,5 åringen lyckades få i sig ansenliga mängder innan det började gunga ordentligt. Naturligtvis så blev de sjösjuka under natten och fick avsmak för godis - det MÅSTE ju vara godisets fel, eller hur?

Därefter blev det lördagsmorot fram till juni 2003 (barnen var då snart 2 resp snart 4 år gamla). Vid midsommarfirandet fick de godispåsar. Nu var det här ganska sent så de somnade med det mesta av godiset kvar. Nästa morgon gav vi oss av till Frankrike med godismumsande barn i baksätet. Efter knappt en timme var vi framme vid färjan, det blåste och barnen blev sjösjuka. Efter som de inte är dumma drog de nu, båda två, den logiska slutsatsen - godis = må illa! Åter till lrödagsmoroten!

Inte förrän på hösten, när det första barnkalaset i Vasastan blev av så upp upptäckte vår då 4-åriga dotter att godis var gott. Kalaset gick av stapeln bara ett par kvarter bort så vi gick hem - och hon mådde inte illa! Vilken hit! Godis var gott! Hon var inte sen att tala om det för sin lillasyster heller.

Nu har våra barn ändå inte blivit några godismonster. I kväll undrade 10-åringen om det fanns någon efterrätt eller något fredagsmys, vilket det naturligtvis inte gjorde för jag har varit hemma med sjuka barn i ett par dagr nu och inte hunnit handla. Efter att under en stund ha rotat runt i frys/kyl konstaterade hon lugnt: "jag tar en morot istället".

I kväll är jag hur grinig som helst för jag sov knappt alls i natt. Inte nog med att det var natt mot måndag (vilket innebär att rullväskorna regerar - se tidigare inlägg - 2008-02-11, när pendlarna drar mot kungliga hufvudstaden), det var dessutom dags för "taxi-terror", en raffinerad variant av tortyr som persontransporten i storstäderna utsätter oss centruminvånare för. Ett par gånger varje natt, natten mot lördag, söndag - och lustigt nog natten mot måndag, står dieselbilarna där och tickar ... och brummar! Det är hemskt! Och detta precis när man lyckats somna om efter det att kolportören som delar ut Göteborgs-Posten med full minaret-rock i högtalarna avvikit. Men måste allt låta så mycket på natten? Kan man inte visa lite hänsyn och vara lite tyst? Jag förstår (och rekommenderar!) att man gallskriker när man blir nerslagen på gatan men måste allt annat låta så????

Nu vill jag flytta! Är det någon som kan ge en latinlärare och en bibliotekarie en tjänst i Skåne????

Härom dagen pratade maken med en mamma till en av 10-åringens kompisar. Hon påpekade att 10-åringen vuxit något otroligt under de senaste månaderna (något som vi märkt, jag köper nya kläder varje vecka just nu) men tillade sedan: "Hon blir förmodligen riktigt lång, du är ju lång". Inte förrän maken påpekade att han inte riktigt bidragit med generna upptäckte hon vad hon sagt och skrattade. Visst är det kul när sånt här händer! Det är så totalt naturligt numera, vi tänker inte på att barnen är adopterade och ibland gör tydligen inte människor i vår omgivning det heller.

I tisdags fyllde jag år och då brukar vi gå ut och äta, eller rättare sagt, vi brukar alltid gå ut och äta middag när någon i familjen fyller år, det har vi gjort i alla tider. I tisdags var det emellertid så kallt att alla var tveksamma till att ge sig ut igen när vi väl kommit hem från skola/jobb. Lösningen blev att gå till den polska kvarterskrogen i kvarteret bredvid, den grekiska krogen som vi når genom garaget utan att behöva gå ut alls har vi frekventerat så ofta på sista tiden att ingen av oss kände för att gå dit även om de har utmärkt mat.
Före restaurangbesöket bjöd maken på ett glas mousserande vin och barnen kom med presenter. Av 8-åringen fick jag en guidebok och en fin teckning i kolossalformat (för ovanlighetens skull, normalt sett är alla hennes teckningar mikroskopiska). Det var jättefina presenter, inte tu tal om det, men när jag öppnat 10-åringens paket och fått klart för mig att hon för egna pengar köpte ett halsband så höll jag på att börja gråta. Tänk att min lilla tjej är så stor att hon själv kan handla en present till mig - och tänk att hon ville lägga så mycket pengar på en present till sin mamma! Det var verkligen något av det finaste jag fått!

När vi kom till restaurangen förklarade jag för barnen att någon barnmeny inte finns. Däremot har de halvportioner av de flesta rätter. Inte för att jag trodde att 10-åringen skulle nöja sig med en halvportion men ändå, till 8-åringen borde det vara precis lagom. Vi tittade igenom menyn och bestämde oss. Servitrisen kom och 10-åringen beställde en helportion stekt, panerad ost och det hade jag kunnat räkna ut med knäna att hon skulle göra för hon älskar stekt ost och tatarsås. När 8-åringen lika bestämt beställde en portion raggmunk med stekt bacon blev jag inte heller särskilt förvånad för hon älskar verkligen bacon. Servitrisen log och sa vänligt: "En halvportion raggmunk med bacon, det skall bli" Men då hävde 8-åringen upp sin stämma och påpekade: "Nej, en helportion - och mycket bacon!" Servitrisen tittade frågande på oss och sedan på vår, till växten mycket lilla, 8-åring och såg frågande ut. Eftersom jag inte ville ha något bråk på min födelsedag sa jag bara snabbt: "En helportion blir bra". i mitt stilla sinne tänkte jag att det faktiskt inte handlade om mycket pengar och någon bacon skulle det säkert inte bli över i alla fall.

Maten kom och barnen åt som små hästar. 8-åringen slet med en jätteportion bacon men fortsatte ihärdigt tills inte en smula bacon fanns kvar. Sedan tog raggmunkarna slut också! Att 10-åringen satte i sig hela sin jätteportion stekt ost förvånade mig inte, för jag vet hennes potential när det gäller att äta, men att 8-åringen lyckade få i sig en hel portion av något så stabilt och tungt som raggmunk, det förvånade mig. Och det var inget mot vad det förvånade personalen på restaurangen!

Efter maten orkade vare sig jag eller maken någon dessert men 10-åringen beställde in en glass med frukt. När hon fått sin glass och nästan ätit klart frågade 8-åringen försynt:"När kommer min äppelkaka?". Äppelkaka? Vi hade inte beställt någon äppelkaka! Orkade ungen verkligen äta något mer? Jodå, hon envisades och var på väg att börja gråta och något sådant ville jag inte vara med om på min födelsedag, så jag beställde en äppelkaka med vaniljsås till henne. Tror ni inte utan att hon åt hela kakan också! Fantastiskt. Var gör denna lilla unge på bara 18 kg av all maten? Att se henne äta på det här viset var banne mig den bästa födelsedagspresenten. Nu kanske hon ÄNTLIGEN börjar växa till sig lite.

På vägen hem klappade hon sig på magen och sa: "Mamma, vad mätt jag är, det var supergott! Kan vi inte gå till Krakow riktigt ofta." Med tanke på hur mycket, och med vilken glädje, hon åt så skulle jag gärna göra det men jag vågar inte tänka på vilka konsekvenser det skulle få för mitt midjemått. Vi vuxna växer ju som bekant på bredden istället för på längden. Polsk mat är god men den är definitivt inte av den magrare sorten.

För en vecka sedan kom vi hem efter julvistelsen i Skåne. Det var kallt men vackert med all snön. Innan vi reste hem slängde vi ut granarna, både den stora grantoppen och den lilla minigranen som 8-åringen själv sett ut. Tänk vi tillbringade hela jul- och nyårshelgen i den lugna förvissningen att vi bara var fem: barnen, maken, jag och morfar. Se vi hade fel! Vi hade en objuden gäst också! På kvällen innan vi skulle resa hem satt jag vid öppna spisen och läste. Plöstligt sprang något ludet över mina fötter. En mus! Jag är inte på minsta sätt rädd för möss men jag blev överraskad. Vi hade inte sett några spår av möss! Efter ett kort tag var musen levererad till de sälla jaktmarkerna och vi funderade över hur den kunde tagit sig in. Förmodligen hade den smitit in när vi haft ytterdörrarna öppna och sedan inte kunnat ta sig ut igen. När vi vred på den minsta granen när vi skulle slängaut den fick vi i alla fall veta vad musen livnärt sig på: pepparkakor. Ett av de stora pepparkakshjärtana som barnen hängt i granen var mer eller mindre uppätet, det var nästan bara det röda sidenbandet kvar.

I går sa maken att det var dags att samla drivved så sagt och gjort, vi gick ut i skogen. Det kan låta lite skumt att gå ut i skogen för att samla drivved men maken som tillbringat många av sina barndoms somrar på en kobbe i Bohuslän tycker att det är det man gör även om man är flera mil från kusten. Här handlar det alltså om skogens "drivved", dvs pinnar och grenar som ramlat från träden och landat på marken eller t o m blåst in på vår tomt, småpinnar som hjälper till att tända brasan. En bit från huset hittade barnen emellertid något överraskande - en julgran! Julgranar i skogen borde inte vara någon ovanlighet men den här var ovanlig, den var nämnligen klädd och klar med kulor och allt! Något att komma ihåg till nästa år kanske så slipper man bekymra sig om den detaljen, då har den väl dessutom växt till sig så att den är lagom stor.

Vi har fortfarande en del snö kvar men inte på långa vägar så mycket som det var när vi kom. Då kunde vi inte komma upp till huset ens utan fick stanna nere vid den stora granen för där fastnade bilen i snön! Dessutom så blev vi fast i drivorna på E4:an kvällen innan vi kom fram och fick mycket oplanerat tillbringa en natt på designhotellet i Värnamo. Säga vad man vill men det är spännande med vinter! Man vet aldrig vad som händer härnäst.

Nu är det snart jul och allt är frid och fröjd, eller hur?

I morse vaknade jag kl 05.30 av att någon grät utanför vårt sovrumsfönster. När jag tittade ut satt det en tjej i 20-årsåldern på bänken nedanför vår sovrumsfönster. Hon verkade både förvirrad och chockad. En polisbil stannade precis och en polisman steg ut. Efter ett par minuter hade jag fått klart för mig att tjejen hade blivit rånad, misshandlad och blödde svårt från ett sår i huvudet. Polisen ringde efter ambulans och efter en halvtimma var allt åter lugnt på gatan. En vanlig söndagsmorgon precis för jul.

Nej, vet ni vad - nu har jag fått nog! Nu måste vi ta oss härifrån innan det är någon av mina döttrar som sitter där på  bänken! Jag vill inte bo i sta'n mer! I övermorgon drar vi och jag önskar att det vore för gott!

Så var den saken avklarad i alla fall. Här i huset behöver vi inte baka något till jul. Inte ens pepparkakor. Jag inventerade skåpet över ugnen i eftermiddags, det är där jag förvarar kakburkarna.

Massor med kakburkar hittade jag. Samtliga var redan fyllda med kakor sedan förra året! Där fanns inte bara farmors kokoskakor utan också två rejäla burkar med pepparkakor. Jaha, då var den saken ur välden i alla fall. En sak mindre att känna sig stressad över .

I helgen var vi ensamma hemma, 10-åringen, min käre make och jag. 8-åringen var iväg för att träffa tomten. Inte för att jag tror att hon egentligen tror på tomten längre men spännande var det, det förstod jag. I Bohuslän kommer inte tomten i kälke, nej då, han kommer förstås med båt, den här gången direkt inseglandes till Fjällbacka från Väderöarna. Precis när det mörknade lade hans båt till vid bryggan och alla barnen fick godispåsar. Sån't vill man ju inte missa, inte när man är 8-år i alla fall och på äventyr på egen hand hos farmor! 10-åringen brydde sig inte om tomten, hon var iväg på kalas hos en kompis tillsammans med ett tiotal andra tjejer. Kvar hemma på lördagskvällen satt maken och jag. Vart tog tiden vägen? Vart tog barnen vägen, de små barnen? Hur blev de så stora så fort? Vi kände oss nästan lite ensamma. Laga mat kändes inte direkt meningsfullt för bara oss två så vi gick bort till kvarterskrogen istället och åt en massa god polsk mat. Sedan tog vi en skön kvällspromenad, hämtade upp 10-åringen på hemvägen och konsterade att lördagskvällarna inte är sig lika längre!

Hon slet och slet med simningen men inte kom hon någon vart. I flera år gick min yngsta dotter på simskola utan att det hände särskilt mycket. Men sedan tog det sig och då hände allt på en gång! Jag har aldrig i mitt liv sett ett barn gå fram med sådana stormsteg! Var enda vecka kommer hon hem med nya simmärken. Och vem får betala? Jag naturligtvis. Håller hon på så här så får jag nog ansluta mig till grannarna i Skåne där damerna i byn blivit "kalenderflickor" för att bl a sponsra barnens simmärken. 

Kom inte å säg annat än att sjukdomar vet när de skall så till! Här har vi haft en influensasjuk 8-åring under helgen. Nja, influensa är det förstås inte - inte på riktigt - utan mest sviter efter vaccination, men sjuk har hon varit. 

Dicte vaccinerades i fredags morse och under kvällen fick hon jättehög feber. Naturligtvis inträffade det den där enda helgen på året som fadern alltid tillbringar på konferens i Stockholm. Själv hade jag tänkt ta med ungarna till Jönköping för att se till deras morfar men det slet sig. Vi fick göra morfar besviken och stanna hemma. Så långt var det väl gott och väl men hur håller man en fullt pigg och otroligt aktiv 10-åring stilla inomhus? I lördags eftermiddag kändes det som om jag hade en travhäst i hallen. Bor man som vi gör så är det inte bara att skicka ut barnen till kompisar. Vart de än skall så måste vi fortfarande följa med. Nike fick tillåtelse att gå ut och handla i närbutiken men sedan kunde det inte bli så mycket mer, inte när jag behövde stanna hemma och ta hand om hennes febersjuka lillasyster.

På söndags förmiddagen lyckades jag i alla fall ordna så att fotbollstränaren kom förbi här kl 10 och hämtade upp Nike. Efter en timmes hård träning var hon betydligt lugnare. Dictes feber hade tack och lov försvunnit och jag vågade ta med dem till stationen och hämta en mycket efterlängtad pappa som kom med tåget från kungliga hufvudstaden. Eftersom Dicte inte hade feber längre så passade vi på att avsluta helgen med ett restaurangbesök. Om vi går via källaren/garaget behöver vi inte ens gå ut för att komma till den närmaste kvarterskrogen. Se där, en fördel med att bo mitt i smeten!

Det är mycket man har att oroa sig för just nu. Inte nog med global uppvärmning, terrordåd och alla andra hemskheter som blivit en del av vardagen, nu har vi svininfluensan också. Och här i Göteborg skall vi tydligen vara värst för här vågar barnen inte gå ut, dels pga av våldtäktsmannen som härjar här och dels pga vargen som stryker omkring mer eller mindre inne i sta'n. Göteborg är sig inte riktigt likt längre när ingen vill gå omkring ute när det blivit mörkt och barnen ber om att bli hämtade på skolan (helst i bil!) och inte vågar vara ensamma hemma.

Tror vi får dra ner till Skåne för gott, där lär vi visserligen ha vildsvin i skogen men inga vargar vad jag vet.

Foto: Christian Jansky (Wikimedia Commons)

Det blev höstlov, trots att det såg mörkt ut in i det sista. Inte så långt förstås, men i alla fall! En tur på ett par dagar ner till Linderrödsåsen hann vi i alla fall med och tro mig, sådana gör underverk, i alla fall för själen!

 I onsdagskväll kom vi ner till huset i Skåne och kunde njuta av en härlig brasa, ett glas gott vin och – framför allt – tystnaden!

Själv var jag ganska trött för natten före avresan sov vi inte så bra. En bil kraschade i de tidiga morgontimmarna in i en

betongpelare i  grannhuset och väckte oss ytterst bryskt. Det är sådant som händer i storstaden men – tack och lov – inte på landet. Det skall mycket till för att en bil skall krascha in hos grannen här och dessutom ligger grannens hus ganska långt bort (och är inte gjort av betong) så jag tror knappast vi skulle vakna. Det som möjligen stör oss här är en eller annan kossa som råmar och det brukar dessutom inte vara mitt i natten. Och tro mig, kossors råmande är något jag kan stå ut med!

Det är mycket som är annorlunda  i Skåne. Inte nog med att den sista rosen fortfarande blommar i vår trädgård, i fredags hittade jag dessutom blommande blåklockor vid Stenhuvud. Bokskogen här omkring är en fullständig explosion i rött och orange. Ni kan bara inte tro så vacker den är, det här klår till och med den vackra grönskan på våren! Bokskogar är verkligen något speciellt.

Det var också magiskt att vandra utmed havet vid Krivareboden.  Så här på hösten, på väg mot vintern,  är stränderna tomma och det enda ljud som hörs är vågorna som slår mot stranden. En och annan strandskata syns men för övrigt känns allt öde och ursprungligt på något sätt. Man är ett med naturen, helt enkelt.

Barnen lekte i labyrinten och jag lovade dem att vi skall klättra upp till fornborgen på toppen av berget nästa sommar. Där har vi inte varit sedan Dicte var så liten att jag bar henne i en Baby-Björnsele. Nu är de så stora så de springer före oss överallt, det är defintivt inte några problem att klättra upp på Linderödsåsens utlöpare i havet .

Efter promenaden läng havet tog vi en tur in till Simrishamn. Vi behövde alla något varmt i oss och fikade på Thulins konditori där barnens farfarsfar, Johan,  brukade dricka kaffe efter det dagliga morgondoppet. Efter detta gick vi till familjegraven och lämnade en blomma, något som är tradition när vi är i Simrishamn.

Väl  hemma på åsen igen gjorde barnen en Halloween-lykta av en liten pumpa. Hur gärna vi än vill stå emot de här amerikanska traditionerna så går det inte. För barnen är det här viktigt och då får man väl ge sig ... Liiite mysigt är det faktiskt när lyktorna lyser i mörkret.

Plötsligt i tisdags morse var Hisingen försvunnen! En mycket märklig känsla. Normalt sett så ser vi ner över stan, över älven och på andra sidan Hisingen med alla hus och fabriksbyggnader. Nu plötsligt var allt försvunnet och det såg ut som om havet stigit och täckt hela ”Hising Island”!  Fenomenet varade i ca 15 minuter innan dimman lättade och det som såg ut som öar visade sig som de bergstoppar de verkligen är och det fartyg, som verkade ligga ute på redden, åter framstod som toppen på en ”skyskrapa”. 

För många år sedan skrev jag ett inlägg på Kinalistan som hette "Lyfte ner Dicte från diskbänken". Det inlägget gav så mycket respons att jag sommaren 2007,  på begäran, publicerade det igen i den här bloggen. I går kände jag att jag var där igen. Hon kan visserligen ta sig ner själv numera men ändå ... Varför klättrar den ungen alltid på köksbänken? I går var det jakten på godis som slog till, men det är på något sätt alltid där man hittar henne. Hon VET att jag inte tycker det är där man skall stå ... men inte hjälper det. Står hon inte så sitter hon där. Barnens farmor gav upp tidigt och när hon brukade laga mat här hemma så satte hon helt enkelt Dicte i diskhon - för där satt hon i alla fall still.

Eftersom jag inte kan få permalänken till inlägget att länka rätt så kommer det i sin helhet här nedan för den som till äventyrs undrar över vad jag pratar om:

Favorit i repris
2007-06-21
Efter inlägget jag skrev igår om barnsäkring fick jag en förfrågan om en repris på ett inlägg jag gjorde på Kinalistan när Dicte var sjövild som värst. Här kommer inlägget igen:
Vaknade i morse och gick mer eller mindre direkt ner till tvättstugan med Dicte (i barnvagnen) för att sätta på en tvätt. Så här förlöpte resten av dagen:
Upp från tvättstugan och lagade frukost - lyfte ner Dicte från diskbänken - åt frukost - diskade grötkastrullen - lyfte ner Dictefrån diskbänken - flyttade tillbaka stolen Dicte använde för att
klättra upp på diskbänken - tvättstugan igen - upp med hissen - började byta lakan i sängarna - lyfte ner Dicte från diskbänken - lekte lite med Dicte så att hon verkade sysselsatt ibarn-kammaren - fortsätte bädda sängarna - lyfte ner Dicte från diskbänken - mellanmål till Dicte - hämtade tvätten - dammade - lyfte ner Dicte från diskbänken - tömde tvättmaskinen i badrummet - lyfte ner Dicte från diskbänken - bar Dicte tills hon somnade - hängde upp barntvätten i badrummet - kollade listorna och mailen - plockade ur/fyllde diskmaskinen - tog upp nyvaknad Dicte - lekte lite - dammade - lyfte ner Dicte från diskbänken - beslagtog stolen Dicte använde för att klättra upp på diskbänken - lunch till Dicte - dammsög - lyfte ner Dicte från diskbänken (hon hade hämtat en annan stol vid köksbordet) - fortsatte dammsuga - PANG! - plockade upp glaset Dicte tagit ut ur ett av överskåpen och slängt i golvet - lyfte ner Dicte från diskbänken - beslagtog även denna stol och ställde den tillsammans med den andra i badkaret - dammsög klart - ut på en promenad i vagnen - hem igen - telefonen ringde - lyfte ner Dicte från diskbänken - ställde tillbaka stolen i matsalen - mellanmål till Dicte - började tvätta golven - lyfte ner Dicte från diskbänken - beslagtog även denna stol och placerade i badkaret - fortsatte tvätta golven - lyfte ner Dicte från diskbänken (hon hade klättrat upp med hjälp av lådorna) - stängde dörrarna till köket (vi har tre) - lekte lite med Dicte - sorterade och vek tvätt - satte på diskmaskinen - lyfte ner Dicte från diskbänken (hade glömt stänga dörren mellan badrummet och köket ordentligt) - strök - Klasse och Nike kom hem (Klasse undrade varför det stod tre stolar i badkaret) - pratade lite med Nike - Klasse gick tillbaka till jobbet igen - lyfte ner Dicte från diskbänken (Klasse har plockat in stolarna igen) - satte på en videofilm till Nike - NEJ!, förklarade för Nike varför hon inte får lyfta ner Dicte från diskbänken - plockade in tvätten - lyfte ner NIKE(!) från diskbänken - lagade middag - Klasse kom hem igen - åt middag - Klasse gick till jobbet igen (föräldramöte) - satte på Bolibompa - lyfte ner Dicte från diskbänken (Nike hade glömt stänga dörren mellan matsalen och köket) - såg Bolibompa tillsammans med Nike - hämtade en apelsin till Nike - lyfte ner Dicte från diskbänken (hade själv glömt stänga köksdörren) - lekte lite med barnen - duschade Nike - lyfte ner Dicte från diskbänken (hade glömt stänga dörren till badrummet, Dicte smet) - duschade Dicte - gav
barnen välling - borstade tänderna på barnen - satte på pyjamas - hjälpte Nike välja tre godnattsagor - lyfte ner Dicte från diskbänken (någon hade öppnat dörren igen) - läste sagor - stoppade Nike i säng -
bar Dicte tills hon somnade - smög ut - Klasse kom hem och undrade vad jag gjort hela dagen och jag kunde ärligt svara: jag har lyft ner Dicte från diskbänken!

Gunilla T (mamma till Nike, 3,5 år och Dicte, 18 månader)

I min almanacka står det oktober men detaljhandeln har tydligen en annan tideräkning. Vi var i Jönköping, hos barnens morfar, i helgen och där var det jul - i alla fall på Plantagen! Personalen där hade fullt upp med att packa upp tomtar och glittergirlanger. En stor julgran dekorerades med kulor och ljus och det var hej tomtegubbar för hela slanten. Men Herre Gud - inte redan! Själv har jag knappast hunnit fatta att sommaren faktiskt är över. På något vis verkar det som om julen kommer tidigare och tidigare varje år. Snart hänger man väl tomtar i midsommarstången. Vart skall det här sluta?

I morse, vid halv sju-tiden, när vi höll på att plocka fram frukosten, konstaterade maken:

-Förr var man rädd att man skulle väcka barnen, nu är man rädd att man inte skall kunna väcka barnen.

Och precis så är det. Numera sover de som stockar och går knappt att få liv i när det är dags för skolan. Det är dessutom inte bara när det gäller sömnen som allt blivit tvärt om, det gäller det mesta, maten t ex. Förr fick vi tjata på dem att äta upp, nu får vi se till att de inte äter upp all maten så att vi blir utan!

På en månad har allting blivit så förändrat. När man kommer hem på eftermiddagen är barnen redan hemma, när man går till jobbet på morgonen har barnen redan gett sig av. 10-åringen hämtar och lämnar 8-åringen på vägen och det eviga rännandet uppför backen till skolan är ett minne blott - och ingen kan vara gladare än vi. Plötsligt finns det något som liknar fritid, inte mycket men ändå! Mitt blodtryck har garanterat sjunkit och jag småspringer inte hela tiden. Tänk att det kunde gå så fort! Innan man vet ordet av har de väl flyttat hemifrån. Allt det här fick mig att stanna upp tänka: vi måste passa på att njuta av den här fantastiska tiden och våra fantastiska barn!

Idag är det 10 år sedan vår äldsta dotter föddes och 7 år sedan vi kom hem från Kina med hennes lillasyster. Det är inte klokt så fort tiden har gått!

En av de saker som 10-åringen önskat sig till sin födelsedag var ett restaurangbesök (jag kan inte begripa vem ungen har fått de här vanorna efter ;-) ) så sagt och gjort, vi gick på Nikes "favvo-ställe" La Terrazza, mellan Skandinavium och Liseberg.

Ni skall inte tro att det går att få i mina barn en vanlig barnmeny, inte alls. Restaurangbesöken tenderar numera att bli ganska kostsamma och idag hade vi bestämt oss för att alla skulle få det de ville. 8-åringen valde en mediumstekt oxfilé. Den nyblivna 10-åringen, som alltid varit både gourmet och gourmand, gav sig på en hel söndagsmeny med carpaccio på oxfilé, lammfilé fylld med mozzarella & rostad paprika och till avslutning choklad tårta med vaniljglass & grädde. Fadern valde också söndagsmeny men jag blev mätt bara av tanken på allt de skulle äta och nöjde mig med en risotto på krabba. Jättegott alltihop och barnen åt upp var enda smula - det var bara jag som inte orkade sätta i mig min hela min risotto!  Vilket firande! Numera lär dock restaurangbesöken bli färre, med den aptit - och dyrbara smak! - som barnen skaffat sig har så har vi inte råd att äta ute lika ofta som vi brukade.

Att man aldrig lär sig! För nästan trettio år sedan svor jag på att aldrig

sylta/safta igen ... men det är ett löfte jag inte har hållit. Första återfallet kom

ca 5 år efter löftet och då fick jag min mamma med mig. Vi hade fått en massa bär

(har glömt vilken sort) från makens släkt och satte igång att koka sylt, mamma och

jag. Ett par timmar senare var vi båda tvärilskna, nerfläckade av bärsaft och hade

förstört köksmattan. Hunden hade dessutom tagit betäckning under kökssoffan.

Saften/sylten eller vad det nu blev slängde vi ut för sådant använde vi ju ändå

aldrig.

Det gick bättre sedan. Jag höll mig till mitt löfte i över tjugo år. Inget

syltande/saftande i Frankrike! Men så kom förra sommaren i Skåne och en digande

rödavinbärsbuske. Jag föll förstås igen och slet en helt eftermiddag för att, av

pedagogiska skäl, göra egen saft till mina barn. Visst är det viktigt att barnen

förstår hur saft kommer till! Eller ...? Efter 10 timmars slit, en investering på ca

100 kronor på silduk och ställning så fick vi en flaska vinbärssaft (eller, om man

skall vara riktigt ärlig - gelé)! Denna slängde jag ut häromdagen ... Dessutom så

kom och jag på den geneiala idén att skicka ut barnen för att plocka nya vinbär! Men

hur dum kan man bli? Vinbären uppgick i år till ca 1 liter. När jag väl kokat dem

och vis av erfarenheten gjort gelè på dem fyllde de en pytteliten tapenade-burk!

Vilken hit! Om vi fortsätter på det här sättet så har det hela lönat sig när

barnen gå i pension! Men duktig känner jag mig! Alltid något! Till jul slänger jag säkert ut eländet.

Cirkus Thomasson plockar körsbär

Vart enda år är det likadant. Jag har har som mest att göra på jobbet just när det är februarilov! Orättvist!

Just nu är barnen (och deras pappa) hos farmor i Grebbestad. Det är dit de rymmer när jag har för mycket att göra och inte ens hinner laga mat till dem. Kanske bra det för när jag har det för rörigt är jag inte alltid världens snällaste mamma och dessutom så är det är nyttigt att längta lite ibland - både för oss vuxna  och för barnen!

Tomt är det i alla fall här hemma och jag har lovat mig själv tusen saker som jag lovat förr men tänker uppfylla den här gången. Which me luck!

Men vad har 7-åringen hittat på nu? I kväll fick hon låna min dator och vips så hade hon vänt bildskärmen 90 grader. Hon måste kommit åt något snabbkommando men vilket vet jag inte. Någon som vet?

Jag minns att en gammal vän till mig tappade något på tangentbordet för en tid sedan och fick alltihop att vända sig 180 grader. Något sådant måste ha hänt Dicte också så det går säkert att fixa - men hur! Jag har redan nackspärr!

Hjälp emottages tacksamt! Allmänt stöd också! DET HÄR VAR VERKLIGN JOBBIGT! 

Efter moget övervägande gav vi 9,5-åringen en mobil i julklapp. Dvs hon fick min gamla som är just en mobiltelefon och inte så värst mycket annat. Men vilken lättnad! Nu kan vi ringa henne och be henne avsluta leken på fritids, sätta på sig kläderna och börja gå hemåt. Längre än över skolgården vet hon att hon inte får gå, den stora rondellen får hon inte passera på egen hand ännu och det accepterar hon och väntar snällt på överenskommet ställe. Jag tror vi tjänar bort emot en 30 minuter varje dag på det här och dessutom så får vi med oss en glad och stolt tjej hem! Ibland ringer hon upp själv när hon tycker det dröjer, när hon känner sig lite ensam eller behöver en virtuell kram. I förra veckan blev hon sjuk, började få ont i halsen och kändes sig allmänt krasslig när hon var på fritids så då ringde hon också upp mig och bad om att få bli hämtad tidigare. Så jättesmidigt! Tänk så ofta det måste varit så här tidigare också, men med den skillnaden att hon då inte kunnade ringa och få lite tröst, stöd och peppning. Det här var verkligen bra och hittills har hon skött telefonerandet på ett föredömligt sätt.

Det här är julen när jag trodde vi skulle kunna skippa julgran och mer eller mindre allt annat pynt.

Jag gick ut hårt redan vid Advent och talade om att ljusstaken med fyra ljus skulle vara vår sätt att fira jul - jul light ... om man säger så. Jag förklarade för maken och för barnen att julgran var onödig (och allt det andra bjäffset också) eftersom vi skall resa till Skåne redan den 27 december och inte kommer tillbaka förrän den 8/1. Och vem vill komma tillbaka till en död julgran och en massa dammigt julpynt en bit fram i januari? Inte jag i alla fall.

Det gick jättebra, de köpte idén direkt och jag såg en lugn och fridsam högtid framför mig medans jag planerade för lla vita hyacinter, amarylisar, tazetter och julrosor jag istället skulle spendera pengarna på. Oh, så fint det skulle bli och SÅ skönt att slippa allt grönt och rött!

Advent passerade och alla var nöjda men så började 9-åringen fråga: Skall vi verkligen inte ha julgran? Jag lugnade henne med att vi, när vi kommer till Skåne, kan plocka in lite gran-/tallris från tomten och klä med ljus och kulor och med detta verkade hon nöjd.

Nästa attack kom från mina arbetskamrater som började planera juldekorationer. När jag glatt meddelade att ÄNTLIGEN är barnen för stora för julgran och nu slipper vi eländet så stirrade de bara på mig. Ingen behövde tala om för mig att jag är världens sämsta mamma - jag kände det ändå.  

Så kom "dödsstöten" häromkvällen när 7-åringen skulle sova. Eller rättare sagt inte kunde sova. Så småningom kröp det fram att hon oroade sig över om det skulle bli några julklappar i år. Men hallå, julklappar har vi inte avskaffat (även om jag skulle vilja)! Nej, det var inte om hon skulle få julklappar eller ej som var orosmomentet utan istället gällde det var jultomten skulle lämna klapparna om vi inte har någon julgran!

Det kändes som om jag fått en rak höger. Inte trodde jag att min 7-åring fortfarande trodde på tomten! Vi har dessutom aldrig haft konceptet "tomte" hos oss utan klapparna har just legat runt granen. Det är klart att vi sagt att det är tomten som lagt dem där men inte hade jag en tanke på att hon fortfarande trodde på det!

Jaha, vad gör man då? Jo, efter jobbet igår hämtade jag 9-åringen på skolan oc tillsammans gick vi till torget och handlade en ny julgransbelysning (den förra pajade som bekant förra julen). Utanför Konsum sprang vi på resten av familjen som just höll på att köpa julgran. Tillsammans bar vi hem granen och i kväll klädde vi den. Har vi nu en gran så är det bäst att "använda/njuta" av den så länge  kan, tänkte jag. Men just när den var klädd började jag undra ... Tänk om den inte håller till jul? Vad gör vi då? Kunde det inte vara lika bara att ta det där med julklappar och så redan i morgon medans julgranen är ny och fräsch och vi har tid? Dessutom så skulle de innebära att vi hann diska av nyår under julen och då skulle vi vinna massor av tid ... kanske kunde vi fixa påsk direkt - de säljer ju ändå redan semlor/fastlagsbullar i mellandagarna ...

Stressad - jag? Nääää.

Nu börjar det dra ihop sig till återresa, Vi reser den 26/10. Tror ni barnen har resfeber? Nej, inte det minsta - eller så är de så oroliga att de förtränger alltihop för inte ett ljud om resan hörs. När jag frågar dem om vad de ser fram emot mest så ser de bara trötta ut och 7-åringen svarar "det vet jag inte" alternativt "det har jag glömt" men det är å andra sidan standardsvar på precis allting just nu. 9-åringen svarar snällt (precis som väntat) "maten, hotellen och att shoppa" och sedan, precis som om hon förstår att det är det svar som väntas av henne: barnhemsbesöket. Nej, jag tror helt enkelt att de har så mycket nytt att handskas med i sin vardag att de inte riktigt tagit in att vi skall åka snart. I söndags var vi i alla fall och köpte två nya resväskor av största storleken. Våra resväskor (samt KM:s smoking!) stals vid ett källarinbrott för ett par veckor sedan så nu var det inte mycket att be för. Förmodligen behöver vi fler på hemresan, men vi kan ju trots allt inte åka dit utan något bagage alls! Liiite mer konkret borde börja bli för dem i alla fall i och med att väskorna finns på plats.

Mitt värsta problem just nu (förutom de eländiga presenterna till barnhem, personal och guider) vilket väder vi skall vänta oss. Om man ser till hur det är just nu så ligger temperaturen på ca +25 - men det anses vara höst ... på väg mot vinter! Men herre gud, vi kan inte ha vinterkläder om det blir så varmt! Då är, enligt min åsikt t o m jeans för varmt (jag är ständigt för varm även här hemma vintertid)! När jag frågade efter råd från andra som varit i Shanghai-trakten i oktober/november tidigare fick jag höra att det varit ca 30 grader! Det här kommer inte att bli lätt!

... OBS! (Inte den i Varennes)

Säga vad man vill om Torggrillen i Varberg, men det man förväntar sig det får man. Jag beställde en

grillad korv med mos och det fick jag - och blev mätt! Det är mer än vad man kan säga om Stadshotellet.

 Jag fick ett presentkort i födelsedagspresent och detta tänkte vi utnyttja i helgen. Alltså bokade vi in

barnen på Pensionat Frillesberg i Frillesås och oss själva på Stadshotellet i Varberg, där Asia Spa finns.  Jo, jag förstår att det låter underligt det där med att boka in barnen på pensionat med det är barnens farbror och faster som driver stället så det är inte så underligt som det låter.

Efter en god lunch på Frillesberg anlände vi till Varberg och checkade in på hotellet. Själv var jag

kanonförkyld så några spa-behandlingar var bara inte att tänka på men vi tog en stärkande promenad i alla fall. Hotellet är jättefint, inte tu tal om den saken. Vi hade bokat rum i den gamla K-märkta delen av hotellet och rummet var stort, charmigt och hade utsikt över det vackra (och förvånansvärt stora!) torget. Personalen var trevlig och allt var frid och fröjd. Dvs tills vi kom ner till matsalen för att äta middag i restaurangen som fått en massa utmärkelser och priser. Den fasta Spa-menyn bestod av två rätter med  möjlighet att välja till ytterligare en rätt och det var den som ingick i vårt "paket".

Jag kan inte påstå att jag blev jätteglad när förrätten bestod av carpaccio på tonfisk för just färsk tonfisk är inte riktigt min modell, men vad tusan, ett ställe av den här klassen skall väl kunna göra något kul av det också. Till menyn fanns naturligtvis som tillval en vinmeny och efter lite snack med kyparen, som var av den trevligare sorten, bestämde vi oss för att ta den. Första glaset, en helt OK Montepulciano d'Abruzzo, anlände och samtidigt kom förrätten, liiite väl snabbt för min smak om jag skall vara helt ärlig, man vill ju hinna slå sig ner och komma till ro om ni förstår hur jag menar. Å andra sidan är ju det omvända problemt vanligare och betydligt mer irriterande så det fick gå.

Jag måste erkänna att jag blev rätt chockad över vad som fanns på min tallrik. Eller i alla fall över hur

otroligt lite det låg på min jättestora tallrik! Tre blad ruccolasallad, en tunn skiva rå tonfisk, på denna

en mycket tunn skiva rödbeta, och på topp en rå skiva tonfisk till. Inget mer. Jo, vi serverades vitt bröd (ni vet lunchpizzastuket) till också och - vad i alla fall jag upplevde som - vispad grädde! Maten åkte efter en liten smakbit snabbt över till maken som var utsvulten och därför tog emot den med kommentaren: "Det här smakar ju ingenting!".   

OK, vi inväntade resten - och inte behövde vi vänta inte! Snabbt som ögat stod ett nytt glas rött vin på bordet framför oss (trots att vi knappast hunnit smaka på det förra) och  lika snabbt kom huvudrätten. Ingen chans att åtminstorne njuta av vinet inte!

Innan vi hann blinka låg två små lammkotletter framför oss i sällskap av tre klyftor potatis. Och ett par blad ruccolasallad och en kvist timjan! Måste säga att jag blev överraskad, dock inte positivt. Nu är jag dessutom inte någon vän av kotletter i någon form så det här var inte kul, men det var ju inte

restaurangens fel. Maken älskar dock lamm i alla former så han kastade sig över kotletterna - bara för att bli besviken han också. Maten smakade ingenting! Nu var maken dock så hungrig att han åt upp mina kotletter också  -  tack och lov!

Vid det här laget hade jag ätit en pyttebit av förrätten, en potatisklyfta från huvudrätten och en liten

bit pizzabröd och var tämligen tvärilsk. På bordet fanns två knappt påbörjade glas vin - och det hade gått max 30 minuter sedan vi satt oss vid bordet! Vad tror ni hände då? Jo, kyparen kom med två glas dessertvin! Vi hade inte ens beställt dessert (vilket var extra)!

Maken var tillfälligt från bordet och jag passade på att säga att vi nog gärna drack upp det vin vi hade i glasen innan vi beställde in mer, samt beställa in en dessert till maken. Kyparen som, trots sin

racerattack ändå var en uppmärksam själ, hade noterat att jag mer eller mindre inte ätit någonting och sa att de bjöd på makens dessert. Själv ville jag ha MAT - tanken på dessert var motbjudande.

Desserten och vinet anlände inom 5 minuter. Efter detta blev vi, tack och lov, lämnade i fred för att dricka upp våra väldigt goda viner (vinet till huvudrätten var Australiensisk, tror jag). Makens dessert var god men fantasilös. Innan vi hunnit avslut vinet kom kyparen och ville veta om vi ville ha kaffe. Jo, det ville vi men espressomaskinen var sönder, den hade gått sönder under sommaren och inte blivit lagad, så vi fick vanligt kaffe. Ytterligare en höjdare!

Snabbt betalade vi det vi lagt till utöver det presentkortet gav oss (och det var inte lite) - och sedan begav vi oss  till Torggrillen! Inte för att det de levererade var bättre men det var i alla fall inte mer än vad de  lovade! Jag har sällan blivit så besviken på ett etablissemang av den (påstådda) rangen Stadshotellet i  Vareberg har! Det här hotellet är på väg utför, tro mig!

2008-03-10  

I går lagade jag mat i drygt fem timmar. Anledningen var att jag skulle göra det enkelt för mig. Det gör jag inte om igen i brådrasket ...

I lördags hade jag varit i saluhallen och handlat oxfilé för att göra en riktigt lyxig Biff Stroganoff efter ett äkta gammalt krångligt ryskt recept. Lätt chockad av priset på oxfilé (479 kr/kg) så bestämde jag mig på hemvägen, som kompensation, för att ta en genväg när det gällde söndagmiddagen och följdaktligen inhandlade jag, förförd av doften, en grillad kyckling. Söndageftermiddag randades, hela familjen var trött och jag kände mig nöjd med att ha planerat allt så smidigt. När det kändes som matdags fixade jag lite nudlar, rensade kycklingen och la köttet i en wokpanna tillsammans med lite frysta wokgrönsaker och slog så på en thailänsk grytbas på burk. Och se genast försvann min aptit! Varför klarar jag inte snabbmat? Jag begriper bara inte det här men det går bara inte i mig!

Det här är inte första gången familjen får äta utan mig för jag klarar inte ens av att sitta kvar vid bordet. Nu insåg emellertid min käre make att måttet var rågat så han matvägrade också. Barnen åt med god aptit men jag smet istället ut i köket och tinade lite fryst köttfärs (från saluhallen) och gjorde en äkta Ragù di Carne alla Bolognese på färska tomater och örter som fick koka ett par timmar. Sen blev middagen men då hade min aptit återvänt och jag kunde äta igen. Barnen hade blivit hungriga igen och åt som små hästar. Så mycket för snabbmat här i huset ...

2008-02-11  

I morse vaknade jag som vanligt mycket tidigt av ett hiskeligt oväsen ute på gatan. Det var måndag morgon och tjänsteresenärerna gav sig iväg igen. Det här händer var enda morgon måndag-torsdag. Klockan 06.00 går morgonens mest populära X2000 till Stockholm och lämlarna drar iväg. Innan de når stationen drar de sina väskor genom den sovande staden och väcker därigenom de flesta. Det är mer eller mindre omöjligt att sova längre än till 05.15 dessa fyra morgnar i veckan, i alla fall om man som vi, bor vid en gata som leder ner till en störra spårvagnsknut. Numera har jag lärt mig sova med en kudde PÅ huvudet också. Men snälla, kan inte någon uppfinna en ljuddämpare för väskhjul. I morse, första dagen på februarilovet, vaknade t o m barnen i svinottan. Det MÅSTE bara gå att gummera hjulen eller så för väskor skall inte behöva låta tio gånger så mycket som en lastbil - väskorna har ju för sjutton ingen motor. Inte än i alla fall ...

2008-01-30  

Men hur gör folk? Jag kan bara inte begripa hur man gör för att laga mat till vardags i riktigt stora familjer - det finns ju inte grytor som räcker! Och spisen räcker inte heller till - och inte kylen!

I Göteborg har vi ett par stora stekgrytor, en 5 liters potatisgryta, en stor wok  och en 5-6 liters pasta gryta + en radda mindre grytor/kastruller och stekpannor och det klarar vi oss bra på när det bara är vi fyra (eller någon till - t ex morfar). Men skall vi ha gäster är jag helt ställd! Inga grytor räcker till!

Jag är helt besattav stora grytor/kastruller och stora ugnsfasta formar. På något vis är de ändå alla för små. Snart skall vi ha en trerättersmiddag för 12 vuxna och ett antal barn och jag har haft ett himla schå med att planera maten så att grytor/pannor/kastruller/ugnsfasta formar räcker till. Matsalsbordet tar 12 personer så där är det inga problem och servisen från 1800-talet har tolv delar ... men grytorna ... Hur skall jag få plats med maten? Men det här borde ju inte var så svårt! Varför skulle vi nuförtiden vara hänvisade till alla dess evinnerliga "gående bord"  och buffèer när man förr kunde laga en riktig middag för 12 personer på en liten vedspis. Hur  i all världens dar gjorde man då? Vad jag vet så var knappast köken vid förra sekelskiftet utrustade som restaurangkök.

Forna tiders kvinnors bragder uppför aldrig att förvåna mig.

2008-01-23  

Jag har en liten egenhet - nej, det var fel, jag har många egenheter men dem tar vi en annan gång - jag har i alla fall EN lite speciell egenhet och det är att jag gillar klockor. Ja, egentligen inte klockor då utan ur, sådana som man drar upp med en fjäder. Detta ledde till att jag för många år sedan (och genom min makes omsorg) blev ägare till en Rolex  som länge varit min stolthet och glädje. Det är en alldeles underbar klocka och det käraste jag äger av världsligt lösöre. Men, det finns ett stort men och ett aber. Denna klocka är gjord för att tåla det mesta, står det i annonserna. Man kan t ex dyka ner till 1.000 m djup med den. Jättebra i och för sig, det är bara det att om jag hamnar på 1.000 meters djup så kommer inte jag att komma upp igen och därmed inte klockan heller. Det är dock väldigt bra att den klarar att jag kör ner näven i skurhinken med klockan på för det händer ganska ofta. Vad jag dock inte kan begripa är varför detta märkesur inte klarar av vanlig veckostädning. Förmodligen skall man inte vara ägare till ett ur av detta slag när man ägnar sig åt så  simpla göromål som städning för två gånger har jag lyckats ha sönder det bara genom att städa! Ok, jag kan förstå att jag gav det en ganska omild behandling när jag råkade dänga armen i stenväggen i huset i Frankrike när jag torkade rent ett bord men att det plötsligt, under julstädningen i Huaröd, stannade för ett en siffra lossnat och satt sig på "tvären" är mig obegripligt. Lite skall väl en klocka ändå tåla! Tror jag skall tala med maken om det här med hemhjälp. Med tanke på vilka fyrsiffriga belopp det går loss på varje gång klockan skall repareras så blir det förmodligen billigare med städhjälp. För säg inte att jag skall göra mig av med min klocka! Den är min!

2008-01-11  

Nu har jag ställt till det. Inte nog med att jag har min egen garderob att hålla ordning på (något som jag aldrig varit särskilt bra på) jag har döttrarnas också (och deras kläder tenderar att ständig ligga i drivor överrallt där de inte skall vara) - jag har dessutom alla Barbies kläder!

Mina döttrar har aldrig lekt med dockor så några dockkläder finns det knappt här i huset men eftersom de flesta flickor ändå gillar Barbie så har de fått mängde av barbiedockor/-kläder av kompisar vid sina resp barnkalas. Eftersom dockorna aldrig varit speciellt intressanta så stuvade jag, någon gång för evigheter sedan, in dem i en stor kartong som jag placerade ovanpå en av garderoberna i deras rum. Vi har ett antal sådan lådor med leksaker som sällan används och i helgen, när jag för femtielfte gången fick höra "vi har inget att göra, kan vi få spela på pappas dator" så tog jag en låda på måfå och lyckades välja just lådan med Barbie + kläder/tillbehör. 6-åringen tyckte plötsligt det var jättekul så nu har vi vi följdaktligen barbiekläder precis överallt!  Och inte nog med det, vi har barbieskor! Men hur mycket kan en liten sko ställa till med? Det verkar inte vara någon hejd på eländet! Jag dammsuger upp dem (de syns ju inte de små rackarna) och får ge mig på skattjakt i dammsugarpåsen, 6-åringen blir förtvivlad när hon inte hittar matchande par, för naturligtvis så försvinner de hela tiden och inte minst - jag trampar på dem! Herre Gud så ont det gör att barfota, mitt i natten, trampa på en pytteliten sko! Legobitar är ingenting mot det här!

Till på köpet så har 8-åringens klädintresse som alltid varit stort, växt till gigantiska propotioner. Vi har hemska fajter om kläder varje morgon jag glömt att redan kvällen innan (när hon är mer kommunicerbar och på bättre humör) komma överrens med henne om vad hon skall ha på sig till skolan. Jag har resignerat så till den milda grad att hon får gå i vad sjutton hon än väljer bara det inte är för tunnt.

Tvättberget är dessutom enormt. Är det inte travar med rena kläder på väg i i skåp och lådor så är det tvättkorgen med smutsig tvätt som svämmar över. Känns det igen? Eftersom 8-åringen vägrar byxor och ständigt slarvar med överdragskläder (det är ju inte kallt, bara blött, tycker hon) så är hon ursmutsig när hon kommer från skolan. Tack och lov så har jag i alla fal lyckats köpa tofflor som hon accepterar att ha på sig på skolan och det har underlättat lite - men bara lite. Tvättberget bara växer!


Kort sagt: jag är trött på kläder - men allra mest är jag trött på Barbies kläder.

2007-12-12  

Som om det inte vore nog med jul - till på köpet skall vi ha Lucia också! Som de flesta som känner mig vet så gillar jag inte julen. Innan barnen anlände hade jag lyckats avskaffa alltihop. Inga julklappar, ingen julmat, inga julklappar och jag förstörde definitivt inte mitt hem med en massa skräpiga dekorationer och fula dukar. Istället passade vi på att ta det riktigt lugnt, köpa extra god mat och goda drycker och fyllde huset med vackra blommor (när vi inte helt sonika åkte bort, om inte annat så till vårt hus i Frankrike där julen firades med franska förtecken och tonvikt på vinprovning). Lugnt och stressfritt alltså, en ren njutning.

Sedan kom barnen och jag insåg att någon sorts jul måste även vi ateister fira för att barnen inte skall hamna helt utanför. Sakta smög sig julkapparna tillbaka även om vi själva knappt köper några till barnen så får de massor av hela stora släkten (och får barnen julklappar så måste ju vi vuxna också byta en eller annan enkel julklapp för annars blir signalen till barnen fel. De får ju inte börja tro att det här med jul är någon sorts anledning för dem att KRÄVA prylar en mass). Så nu sitter vi i klistret igen. Juldekorationer släpar barnen med sig hem kilovis från dagis/skola och julgran gick det till slut inte att vara utan. Julmaten tvärvägrar jag dock fortfarande och lägger tonvikten på det vi tycker är gott/extra lyxigt och inte det traditionen kräver. Traditionell julmat får vi en gång strax före jul hos farfar och det får banne mig räcka!

Det som knäcker mig är dock Luciafirandet på skolan! Men vem har kommit på idén att barnen (för vår del två kvällar i samma vecka!) skall stanna kvar på skolan och äta godis, dricka saft, käka kakor och bullar när de egentligen behövde riktig mat och VILA sig! Med allt det här sockret i kroppen blir de totalspeedade och går inte att lägga, än mindre få att sova och när de sedan väl sover så vaknar de vid 5-draget spända på NÄSTA lussande. Allt var frid och fröjd när de gick på dagis och firandet försiggick i svinottan. Inte för att jag gillar bullar och lussekatter bättre klocka 7 på morgonen men det fick i alla fall bara till följd att barnen piggande till och slutade grina. På kvällen sätter det hela famijen ur spel. Själv mår jag urdåligt att fika när jag egentligen behöver mat så jag avstår helt, vis av erfarenheten, men blir i stället yr i huvudet av brist på riktig mat. Och ilsken blir jag också, tvärsur och det är ingen bra kombination med två sockerspeedade barn.

I morgon är det dags igen, men sedan är eländet över för den här gången.  Tack och lov!

PS. Det är klart att barnen är bedårande när de lussar, det är inte det. Tror ni jag kan få igenom en god, matig macka istället för kakor/bullar/godis nästa år? Nej, jag trodde väl det, det tror nämnligen inte jag heller - det hör ju inte ihop med Lucia <grrrr>.

PPS. Trodde jag. Precis när jag skrivit ovanstående kom 8-åringen men en lapp från musikskolan. Eländet fortsätter på måndag. Men vad är det för fel på smörgås???!!!

2007-12-05

Vissa saker ändrar sig - andra inte. Jag brukar dock, när det gäller barnen, förvånas över att ändå inte mer har hänt på 40-50 år. Men en sak har emellertid förändrat radikalt och det är Luciafirandet!

När jag var barn ville alla vara Lucia men bara den längsta flickan med längst ljust hår fick vara det - "the high school queen" redan på lågstadiet, om man så vill. Själv fick jag skämmas som pepparkaksgubbe längst bak i ledet - och där LED jag. Inte blev jag heller (av förklarliga skäl, det begriper jag så här efteråt) utvald till att sjunga "Det strålar en stjärna" eller någon av de andra vackra julsångerna. Vilken besvikelse!

Numera har vi dock vant oss vid att luciatåget består av 15 söta lucior (ev med ett manligt inslag vilket alltid piggar upp), en eller två tärnor, ett antal "staffan" och  några tomtar. Allt frid och fröjd. Alla får var det med och vara det man vill. Jämnlikt och trevligt och så skulle allt förbli - trodde man, i alla fall så trodde jag det!

I år har det emellertid uppstått ett nytt problem. ALLA vill vara tomtar!  I alla fall på 8-åringens skola - och där lussar 2:orna för hela skolan. Men ett lussetåg utan Lucia, går det? Som läget ser ut just nu så har inte lucian blivit utvald utan mer övertalad att vara Lucia. Tärnorna (däribland 8-åringen) har mer eller mindre volonterat till att vara just tärnor medans majoriteten vill vara tomtar. Stjärnpositionen ligger hos pepparkakorna! Vilken förändring i sakernas tillstånd! Tänk om jag vetat det här för drygt 40 år sedan. Pepparkaksgubbarnas revansch! Jag var först! Jag var med! Jag var pepparkaksgubbe 1962!

2007-12-03   

Det här med datummärkning är inte så enkelt som man kan tro. Vi ser väldigt olika på det här har jag märkt.

Min pappa t ex har en mycket liberal inställning till vad som är tjänligt som föda. Smakar det ok och luktar ok så struntar han högaktningsfullt i vad det står på förpackningen. Hittintills har han inte blivit marförgiftad.

Själv intar jag en mer försiktig position. En eller ett par dagar hit eller dit är ok om produkten i fråga verka var bra men jag slänger hellre än riskerar att utstätta oss för risker på magsjukefronten.

Min farmor respekterade datummärkningen så till den milda grad att hon steg upp mitt i natten och ställde sig att stek korv när hon kom på att något i kylskåpet höll på att "gå ut".

Sedan finns det de som defintivt går till överdrift. Fransmännen t ex. De har bäst före datum på precis allting, t o m toapappret och regöringsmedel! Å andra sidan tycker tydligen indierna här i landet att vi är galna som inte begriper att ris behöver vara gammalt för att bli riktigt gott. Killen som äger vår kvartersbutik sa härom kvällen till min KM att man i Indien brukar bunkra ris i god tid före ett bröllop, t ex för att vara säker på att det har"legat till sig" och är riktigt gott - och det datumet infaller en bra bitefter det att vårt "bäst före datum" gått ut! Det är klart, han kan ha haft en baktanke, men det tror jag faktiskt inte.

2007-12-02   I helgen satte 8-åringen myror i huvudet på oss genom att påstå att det finns en skulptur av Magnus Uggla i Huskvarna. Vi slog våra kloka huvuden ihop, barnen morfar, barnen far och jag, men vi kunde bara inte komma på vad hon menade och än mindre vad Magus Uggla skulle ha för koppling till Huskvarna. Jodå, hon skulle dirigera oss, sa hon och snällt tågade vi ut till bilen för det här barnet har rent remarkabla förmågor när det gäller lokalkännedom (Redan innan hon fyllt 18 månader sa hon "hemma" när vi körde inpå vår gata efter ett par dagars bortavaro, bara för att ta ETT exempel).

Efter ett antal höger och vänster som direktiv till mig (som körde) så sa hon "kör till Rasta" vilket fick mig att få huvudbry för jag kom inte på var det finns något Rasta i Huskvarna men det löste sig. Morfar mindes att Brunnstorps värdshus numera tillhör Rasta-kedjan. Strax innan vi hann dit såg dock dottern Magnus Uggla. Där, ropade hon och pekade på Calle Örnemarks träskultur i jätteformat av jätten Vist! Något förvånade stirrade vi alla på skulpturen och försökte föreställa oss hur Magnus Uggla ser ut. Tillslut frågade vi henne om hur hon kommit på att det här skulle vara Magnus Uggla. Snabbt svarade hon att hon hört det på "Babben och company" ...

Tror vi måste börja titta på TV lite mer här i familjen ... Gud vet vad det är barnen hör, men det här var dock ganska roligt!

2007-11-25

Det är mycket man kan glömma när man blir gammal. Jag märker redan att jag har lättare att glömma saker numera men min pappa slog nytt rekord i våras - han hade glömt långfredagen! Vi var i Frankrike då, flyttlasset hem gick som bekant på skärtorsdagen och vi höll som bäst på att städa huset när han ringde och var mäkta irriterad på att banken var stängd liksom den bilfirma han försökte ringa. En fredag! Vad ar det här för påfund! Jag föklarade förstås att det var långfredag vilket i och för sig inte fransmännen bryr sig det minsta om men i Sverige är det dock en helgdag. Men vilka dumma nya påfund, tyckte min pappa och jag fick föklara att långfredagen funnits i alla tider. Detta ville han inte då inte tro på, det här var ett nytt påfund från och med i år och därmed basta.

Nu är min pappa definitivt inte kyrklig av sig så av den anledningen var det inte så konstigt att han missat långfredagen - men ändå! Varenda människa i Sverige känner väl ändå till långfredagen. Jag blev aningen orolig och gick och berättade vad som hänt för min käre make. 8-åringen, som då fortfarande var sju år, hörde det hela och tittade bestört på mig innan hon utbrast: Men mamma, det heter inte långfredag, det heter långlördag!

Kyrkliga helgdagar står inte speciellt högt i kurs i den här familjen och då går det förmodligen så här när man växer upp mitt i storstadens kommersiella brus. Jag har dock fortfarande inte hämtat mig helt från pappas glömska. Julen har jag dessutom kollat att han har koll på ;-).

2007-11-20

För ett par veckor sedan fick 6-åringen lov att använda födelsedagspengar till att köpa en LPS (Littlest Pet Shop, dvs ett digital husdjur, i det här fallet en kanin). Först lekte hon inte speciellt mycket med den, jag tror faktiskt mest att hon ville ha den för att Nike också ville ha en men inte fick. I dag har i alla fall intresset vaknat, vilket i och för sig är roligt, men jag tror samtidigt att det driver mig till hispan. MÅSTE dessa leksaker hela tiden spela samma entoniga, vråltjatiga truddelut? Nu har jag hört den i över 6 timmar i sträck och nu börjar jag tro att jag snart halusinerar. TV:n står på för fullt, tvättmaskinen/torktummlaren brummar och Dicte sitter på sitt rum och leker men lik förbaskat hör jag truddelutten om och om igen. Men vilken galning är det som fixar såna här leksaker? Det stod dessutom inte något om ljud på förpackningen när prylen inköptes. Hade det gjort det så hade jag garanterat inte låtit henne köpa denna vansinnespryl.

2007-11-13  

Vi var ute och åt lunch tillsammans idag, min käre make och jag, eftersom jag tog mig en ledig dag. Med 50 timmars övertid under förra månaden tyckte jag att jag kunde unna mig både lite ledighet och tid med maken ;-). Vi åt på Gbgs nyaste (tror jag?) hotell: Avalon vid Kungsportsplatsen och det blev en alldeles utmärkt lunch i den lite bättre klassen. Dock kom jag senare att tänka på att det inte stod något om barnmeny eller så. Det är klart att majoriteten av lunchgästerna inte har barn med sig men jag blir så glad när restauranger gör sig besvär och också tänker sig barn som gäster. När jag sedan, av en helt annan anledning, kollade upp lunchmenyn på restaurang Fond så upptäckte jag till min glädje att de i sin lunchmeny erbjuder barnportion av valfri varmrätt inkl dryck för 50 kr! Det här gillar jag verkligen! Skall barn lära sig restaurangkultur och utveckla smaklökarna så måste man ju först och främst välkomna dem och därefter också erbjuda dem något annat än köttbullar eller korv!

2007-11-12  

Under Allhelgonahelgen var vi nere i Skåne och fixade en ny TV. Själv tror jag att jag kunnat avstå från TV helt och hållet på landet imen resten av familjen (pappa, barnen och morfar) var ening om att en ny, digital TV behövdes. Sagt och gjort en ny TV inköptes och installerades (tack och lov utan några större familjefejder ;-) ).

Sedan kom nästa problem. Som Malin redan påpekat så kollapsar all elektronik på en gång så när bildröret i vår gamla trotjänare gav upp så blev vi inte direkt förvånade. Vi behövde köpa en TV till. Denna TV kunde förstås (?) inte bli en 19" igen utan det var 32" som behövdes. Nu har vi en koloss i vardagsrummet som gör att jag helst vill stå ute på balkongen (eller inne hos grannen i huset mitt emot) och se på TV. Å andra sidan har jag aldrig känt mig så smal och smärt! Susanne Reuter är verkligen tvärtjock och Hale Berry (hon heter väl så som var med i Bond-filmen igår) har lår som flintastekar! Jag springer ideligen och kollar i spegeln och känner mig smal som en vidja!

Jag måste erkänna att jag har lite svårt att förstå finessen med en teknik som får folk att se feta ut ... det brukar ju alltid vara tvärt om (in absurdum) i alla andra sammanhang.

2007-11-12

Marias blogg om diskmaskinen fick mig att fundera över detta, för mig numera helt oumbärliga, hjälpmedel. Men hur i all världens dar klarade jag mig utan tidigare! Det var först 1999 jag stötte på detta fenomen för första gången - men sedan dess är jag fast!

När vi bytte till oss vår nuvarande lägenhet, som då var en hyresrätt, fanns där en diskmaskin. Vilket hysteriskt onyttig pryl, tyckte jag som lagade trerätters middagar varje dag och serverade dessa i matsalen där vi åt på antika tallrikar med silverbestick och drack ur antika kristallglas. Varje dag!

Killen som hade lägenheten var lätt förtvivlad och hade inte lust att ta diskmaskinen med sig. Till slut kom vi överrens om att vi kvittade den mot lite nya handtag och knoppar vi lämnade kvar i den gamla lägenheten. Jag skulle väl ändå få tag i någon som skulle kunna slänga ut "eländet" tänkte jag och därmed trodde jag mig kunna erövra ytterligare ett underskåp.

Så flyttade vi in. Första kvällen åt vi hämtmat på enkla glastallrikar och drack i muggar. Nu fanns ju diskmaskinen där så vi hävde in det och satte på maskinen - för en enda gångs skull. Vips var det diskat - medans vi sov! Två dagar senare kom min mamma och pappa och hjälpte till att ställa iordning efter flytten. Mamma ljublade när hon såg diskmaskinen (jag tror hon alltid önskat sig en - egentligen) och vips hade hon dukat med tallrikar som tålde diskmaskin och lagt silverbesticken i en låda ... och på den vägen är det.

Efter ett år kom Nike och de antika tallrikarna förpassades långt bak i ett skåp. Kristallglasen hamnade i vitrinskåpet och kommer fram vid speciella tillfällen och silvret bor huvudsakligen i bankfacket. Diskmaskinen är utbytt mot en ny och är en mer eller mindre oumbärlig del av hushållet.

Inte nog med det. Vi köpte för ett par år sedan en diskmaskin till huset i Frankrike. Äntligen semester! Alla tyckte vi var tokiga men när vi sålde visade det sig att huset i och med det hamnade i en annan klass, utrustat med tvättmaskin och diskmaskin, så de pengarna fick vi tillbaka.

Behöver jag säga att det första vi gjorde när vi tillträdde huset i Huaröd var att byta ut vitvarorna - och köpa en diskmaskin!

2007-11-09

2007-10-29

Den lilla 6-åringen har varit hos farmor ett par dagar och gissa vad som hänt. Jo, hon har blivit uppvaktad med en blomma! Stolt som en tupp kom hon hem med sin Primula och berättade att den hade hon minsann fått av Emil, 6 år. Vad månde bliva av detta ...

I morse vaknade jag vid halv 6-tiden av att hon ropade på mig. Jag störtade upp för det lät rätt desperat men när jag kom fram till hennes säng undrade hon bara stillsamt: "Mamma, har du vattnat min blomma?" När jag svarade att det har jag gjort så så vände hon sig på sidan och somnade om. Den här damen kommer att bli livsfarlig i tonåren, hon charmar redan killar till höger och vänster.

2007-10-17

Är det någon mer än jag som blir trött på maten emellanåt och börjar längta efter andra smaker?

Under de senaste åren har vi ätit så mycket asiatisk mat att jag blir mätt bara jag känner lukten av t ex kokosmjölk. På 90-talet var det likadant med all vitlök och fläskfilé. På 80-talet lagade vi alla "Flygande Jakob" och en massa rätter med curry och då skulle allt vara från Medelhavet. Själv har jag gått varvet runt nu och återvänt till grytor och soppor som jag lagade på 70-talet. T o m scones bakade jag och barnen för en tid sedan och i går hade vi fransk löksoppa till middag. Tydligen är det inte bara jag som känner av den här trenden för de engelska veckotidningar jag prenumererar på är fulla av recept på Boeuf Bourguignon och Ragù di carne alla bolognese (när lagade ni senast en köttfärsås i 5-6 timmar? - ni har dessutom säkert glömt hur vansinnigt mycket godare det blir). Själv har jag rotat fram Bonnier nya kokbok och Rutiga kokboken från 1976 resp 1980 och lagar mat för det vilda. Passar man sig bara för alla fiffiga genvägar man excellerade i på den tiden i form av pulversåser och djupfryst till förbannelse så är det jättegott med den sortens mat igen.

 Som sagt, omväxling förnöjer.

2007-10-13

Det är inte klokt vad barn kan samla på sig i sina fickor. Själv ligger jag speciellt risigt till om jag inte kollar 6-åringens fickor VÄLDIGT noga innan jag tvättar något plagg. Det här hittade jag idag i en pytteliten ficka på jeansen.

Jag begriper bara inte hur hon lyckats peta ner allting där. Tack och lov så kom jag ihåg att titta i alla fall. Hur vår tvättmaskin ser ut invändigt vill jag inte ens tänka på. Jag tömmer nålfällan regelbundet men har ändå en känsla av att hela maskinen är full av pärlor, småsten och små snäckor inuti. Det märkliga är dock att ungen vet exakt vad hon hade i fickorna. I eftermiddag kommer hon att komma och fråga var jeansen är och när hon får höra att jag tvättat dem kommer hon helt säkert att fråga var "den där lilla trevliga saken" som hon hade i fickan finns någonstans. Hon uttrycker sig ofta så "den där lilla trevliga saken" när hon inte vet hur hon skall beskriva en liten bit kedja, ett trasig gummiband eller en bit ståltråd.

Nåja, jag skall inte klaga. Det lilla hjärtat önskar sig aldrig leksaker eller tjatar om saker hon vill ha, hon är nöjd med sina små skatter som hon plockar upp lite här och där.

2007-10-13

- Jag vill ha schnitzel, sa 8-åringen härom dagen. Snälla mamma, kan vi inte åka ner till Waldschenke i Ladbergen och äta.

-Är du tokig, sa jag. Vi kan inte åka ner till mellersta Tyskland bara för att äta middag!

- OK, sa dottern. Vi behöver inte åka ända till Waldschenke, men vi kan väl i alla fall åka till "Zum wasserturm" det ligger bara strax efter andra färjan och den restaurangen har nästan lika goda schitzlar.

Och så fortsatte hon:
Det tar två timmar till Helsingborg. Sedan tar det två timmar genom Danmark. Första färjan går jättesnabbt för där måste man alltid skynda sig för att hinna äta korv och kissa. Andra färjan tar längre tid men inte VÄLDIGT lång tid och när den är framme i Tyskland är man ganska nära "Zum wasserturm". Vi borde kunna vara där på ....en halv dag. Och så äter vi och sedan åker vi hem igen.

Jo, jo, så går det när man släpat ungarna upp och ner genom Europa ett par gånger om året under så lång tid de kan minnas tillbaka. Och i och för sig var idén inte så dum. Precis likadana resor gör ju mängder av svenskar dagligen.  Mål för deras resa är förstås inte en restaurang som serverar goda wienerschnitzlar utan mer Calles i det närbelägna Burg, där de istället bunkrar alkohol i alla dess former.

Nu har i alla fall handlat hem kalvkött och som överraskning, när de kommer hem från bion, så skall barnen få mammas hemlagade Wienerschnitzel. Hoppas jag får godkänt!

2007-09-11  

Men vilken fantastisk helg vi har haft! Vi var i Ramsvik, vid Sotekanalen utanför Hunnebostrand på återträff med Nikes grupp och kunde inte ha önskat oss bättre förutsättningar för en trevlig träff. vädret var bara helt ljuvligt. Solen sken, vindarna var ljumma och vattnet varmt nog för barnen att bada. Det kändes som om det upplevde mer av den svenska sommaren under lördagen och söndagen än vad vi (i princip) gjort under hela den 6 veckor långa semestern.

2007-06-21
Efter inlägget jag skrev igår om barnsäkring fick jag en förfrågan om en repris på ett inlägg jag gjorde på Kinalistan när Dicte var sjövild som värst. Här kommer inlägget igen:

Vaknade i morse och gick mer eller mindre direkt ner till tvättstugan
med Dicte (i barnvagnen) för att sätta på en tvätt. Så här förlöpte
resten av dagen:
Upp från tvättstugan och lagade frukost - lyfte ner Dicte från
diskbänken - åt frukost - diskade grötkastrullen - lyfte ner Dicte
från diskbänken - flyttade tillbaka stolen Dicte använde för att
klättra upp på diskbänken - tvättstugan igen - upp med hissen -
började byta lakan i sängarna - lyfte ner Dicte från diskbänken -
lekte lite med Dicte så att hon verkade sysselsatt ibarn-kammaren - fortsätte bädda sängarna - lyfte ner Dicte från diskbänken - mellanmål till Dicte - hämtade tvätten - dammade - lyfte ner Dicte från diskbänken - tömde tvättmaskinen i badrummet - lyfte ner Dicte från diskbänken - bar Dicte tills hon somnade - hängde upp barntvätten i badrummet - kollade listorna och mailen - plockade ur/fyllde diskmaskinen - tog upp nyvaknad Dicte - lekte lite - dammade - lyfte ner Dicte från diskbänken - beslagtog stolen Dicte använde för att klättra upp på diskbänken - lunch till Dicte - dammsög - lyfte ner Dicte från diskbänken (hon hade hämtat en annan stol vid köksbordet) - fortsatte dammsuga - PANG! - plockade upp glaset Dicte tagit ut ur ett av överskåpen och slängt i golvet - lyfte ner Dicte från diskbänken - beslagtog även denna stol och ställde den tillsammans med den andra i badkaret - dammsög klart - ut på en promenad i vagnen - hem igen - telefonen ringde - lyfte ner Dicte från diskbänken - ställde tillbaka stolen i matsalen - mellanmål till Dicte - började tvätta golven - lyfte ner Dicte från diskbänken - beslagtog även denna stol och placerade i badkaret - fortsatte tvätta golven - lyfte ner Dicte från diskbänken (hon hade klättrat upp med hjälp av lådorna) - stängde dörrarna till köket (vi har tre) - lekte lite med Dicte - sorterade och vek tvätt - satte på diskmaskinen - lyfte ner Dicte från diskbänken (hade glömt stänga dörren mellan badrummet och köket ordentligt) - strök - Klasse och Nike kom hem (Klasse undrade varför det stod tre stolar i badkaret) - pratade lite med Nike - Klasse gick tillbaka till jobbet igen - lyfte ner Dicte från diskbänken (Klasse har plockat in stolarna igen) - satte på en videofilm till Nike - NEJ!, förklarade för Nike varför hon inte får lyfta ner Dicte från diskbänken - plockade in tvätten - lyfte ner NIKE(!) från diskbänken - lagade middag - Klasse kom hem igen - åt middag - Klasse gick till jobbet igen (föräldramöte) - satte på Bolibompa - lyfte ner Dicte från diskbänken (Nike hade glömt stänga dörren mellan matsalen och köket) - såg Bolibompa tillsammans med Nike - hämtade en apelsin till Nike - lyfte ner Dicte från diskbänken (hade själv glömt stänga köksdörren) - lekte lite med barnen - duschade Nike - lyfte ner Dicte från diskbänken (hade glömt stänga dörren till badrummet, Dicte smet) - duschade Dicte - gav
barnen välling - borstade tänderna på barnen - satte på pyjamas - hjälpte Nike välja tre godnattsagor - lyfte ner Dicte från diskbänken (någon hade öppnat dörren igen) - läste sagor - stoppade Nike i säng -
bar Dicte tills hon somnade - smög ut - Klasse kom hem och undrade vad jag gjort hela dagen och jag kunde ärligt svara: jag har lyft ner Dicte från diskbänken!

Gunilla T (mamma till Nike, 3,5 år och Dicte, 18 månader)

2007-06-20

Tänk vad jag oroade mig innan vi fick barn. Jag kunde ligga vaken nätter i sträck och fundera över om den där sypuffen från 30-talet som jag ärvt av min mormors ogifta systrar skulle kunna vara farlig (det slutade med att jag köpte en komplicerad bandanordning att låsa locket med). Alla fönster fick spärrar med karbinhakar - även de jag själv inte på egen hand lyckades får upp! Nycklarna till medicinskåpet spikades upp på en krok mer eller mindre i taket (med påföljd att ingen någonsin orkade låsa medicinskåpet) och varenda elkontakt proppades igen med plastpluggar - trots att de var sk "petsäkra" uttag. Jag oroade mig för precis allt!

Och sedan kom hon, Nike, en lugn och aningen felgmatisk liten person som trivdes i sin barnhage (för en sådan hade jag naturligtvis importerat från Frankrike - för att var extra säker!). Där satt hon lugnt och lekte förnöjt med sina leksaker. I köket hade vi en massa plasthakar som gjorde att kökskåpen inte gick att öppna. Eftersom Nike aldrig försökte öppna skåpen så glömde jag mied tiden att sätta fast hakarna. Detta gillade inte den ordningsamma Nike och vid 20 månaders ålder hade hon fullt upp på dagarna med att barnsäkra skåpsluckor hennes slarviga mamma glömt spärra.

Sedan kom Dicte och det här med barnsäkring fick en helt ny innebörd. Att sätta Dicte i barnhagen var det bara inte tal om. Inte nog med att hon gastade i högan sky när hon placerade där - hon tog sig dessutom ut på nolltid! Barnhagen blev istället den plats Nike flydde till gör att få vara ifred. Dicte själv befann sig på fönsterbrädorna, uppe på möblerna och - allra helst - på diskbänken! När hon började på dagis gav hon dessutom barnsäkringen där ett nytt ansikte. För första gånen någonsin fick de se till att barnsäkra överskåpen för annars klättrade Dicte in och gömde sig där! Inte hade heller tänkt på att det går att klättra uppför släta väggar bara väggarna är tillräckligt nära varandra. Hemma hittade vi henne ofta ovanför badrumsdörren dit hon klättrat genom att ta spjärn mot kaklet på två väggar. Det är mycket man kan göra om man har griptänger till tår och friktionen med sig!

007-06-15

I går var det skolavslutning och Nike kom hembärandes på det hon åstadkommit under sitt första år i skolan. Det var många vackra teckningar (som vanligt), en pärm med arbetsblad och ett par "böcker". En av böckerna, en fin liten sak med spiralbunden rygg, hade titeln: Boken om mig (text och bild: Nike Thomasson). I boken kunde vi läsa allt det vi visste och inte visste förut. Nikes högsta önskan är att få en häst och det värsta hon vet är att hon måste bråka med mamma ibland (ni skulle bara se illustrationen av en stor ilsken blond jätte som skäller på en liten, lika ilsken svarthårig person). Hon vill bli djurskötare när hon blir stor (det var nytt!) och favoriträtten är lasagne. Favoritbokstaven är D för det börjar lillsysters namn på.

Men det raraste av allt var att, under rubriken, "Det bästa jag vet" läsa "Det bästa jag vet var att jag fik min lilasyster." Så många gånger jag tänkt att vi gjorde henne världens otjänst när vi gav henne en lillasyster och förvandlade en harmonisk treåring till en furie som slogs, tjurade och kände sig övergiven och sviken. Nu vet vi att vi trots allt gjorde rätt som gav Nike ett syskon.

2007-06-06

 
I morgon skall min käre make och jag gå till Restaurang Fond  och äta lunch, en vinnarlunch!

För ett par veckor sedan kom Nike hem med en liten folder från skolan där en tävling utlystes. Det var Ungdomsfullmäktige  i Göteborg som ville ha in förslag på maträtter lämpliga att servera på skolorna. Maträtten skulle vara nyttig, näringsrik, god och den fick inte kosta mer är 8 kronor/portion. Ungdomsfullmäktige hade också som mål att maten skulle vara ekologisk och närproducerad. Nike, som är en liten tävlingsmänniska, bad mig genast delta. "Skicka in receptet på potatissoppan", sa hon. Och det var precis det jag gjorde, jag skickade in receptet på min farmors potatissoppa, även kallad "purrasoppa" (en förenkling/-svenskning av Purésoppa). Receptet har funnit i familjen sedan Hedenhös tid och min farmor lärde mig laga den när jag skulle flytta till Göteborg och studera, hon förstod att jag skulle få ont m pengar och det var inte första gången den räddade livet på hungriga ungdomar.

Min farfar arbetade på tändstickfabriken i Jönköping. När Krüger-kraschen kom blev det ytterst ont om jobb/pengar men tändstickor fanns det gott om eftersom tändsticksarbetarna fick ut en del av sin lön i just tändstickor. Nu finns det ju dock en gräns för hur mycket tändstickor man kan göra av med så min farfar cyklade runt på landsbyggden runt Jönköping och bytte till sig potatis mot tändsticksaskar. Potatisen gjorde farmor sedan "purrasoppa" av.

Numera lagar jag "purrasoppa" till mina barn i en femrumslägenhet i Vasastaden i  Göteborg, långt ifrån min farmors och farfars omoderna lilla 1:a, inte först och främst för att vi behöver spara pengar utan just för att det är en god, nyttig och snabblagad soppa bestående av ingredienser man oftast har hemma. Hoppas min kära farmor Magda i sin himmel ser oss och gläds, hennes "purrasoppa" (innerligt avskydd av farfar) är fortfarande älskad och kommer att serveras i Göteborgs skolor i höst!

Vi ni också laga Farmors potatissoppa så finns receptet här!

2007-05-14

Det är viktigt med namnsdagar för barnen just nu. Ända sedan i somras, när det var Klas, så har barnen väntat på sina namnsdagar. När det väl blev den 12:e mars knallade Nike till skolan och talade om att hon (och kronprinsessan) minsann hade namnsdag just den dagen. De flesta blev förstås förvånade men Nike kan vid det här laget reda ut och förklara att Nike är det grekiska namnet på segergudinnan Viktoria, så står det Viktoria i almanackan så har förstås Nike också namnsdag. Värre var det när Dicte drygt en vecka senare gick till dagis och stolt förklarade att hon hade namnsdag. Fröknarna kollade i almanackan och såg att dagens namn var Bengt! Stor förvirring. Dicte heter inte Bengt. När barnens far kom till dagis hade han den grannlaga uppgiften att förklara för personalen och alla barnen hur det hela hänger ihop. Dicte är en kortform av Benedicte som är den kvinnliga varianten av Benedictus (som bl a den nuvarande påven heter) och Bengt är helt enkelt den svenska varianten av Benedictus. Är det Bengt så har faktiskt Dicte namnsdag också.

För mig är det här inte så konstigt för jag blev alltid namnsdagsgrattad den 25:e november då det är Katarina och det heter jag defintivt inte men någon gång på 60-talet fick Lennart Hyland för sig att ge alla som inte hade namnsdag en sådan och och just Gunilla blev satt till den 25/11 vilket skapat förvirring sedan dess. Nu har vi i och för sig inte varit så noga med namnsdagar i min familj men i Klasses familj har det varit desto viktigare och det har smittat av sig på barnen. Namnsdagar är numera viktiga och Viktoria och Bengt firas med pompa och ståt här i familjen. Nu laddar vi för Erik på fredag, då har Klasse namnsdag.

2007-03-28

I går insåg jag att jag att vi lugnt kan lämna Frankrike, för Frankrike har kommit hit! Den sista barrikaden föll när Klasse igår kom hem med pizzadeg på rulle (kanske finns det också numera färdigskuren pajdeg att bara lägga i formen, jag har inte kollat men det skulle inte förvåna mig).

När vi för sjutton år sedan köpte huset körde jag billast efter billast hem till Sverige med franska matvaror och andra prylar vi inte kunde få tag i här hemma. När vi stängde huset inför vintern provianterade vi så att vårt hem såg ut som en franska kvartersbutik. Riktigt bra moutarde från Dijon var svår att få tag på här hemma på den tiden. Olivolja av bra kvalitet var svindyr och det lönade det sig att släpa hem. Vitlök köpte jag alltid åtminstone ett kilo av vår lokale bonde för då fanns den färska lilaskimrande vitlöken med stora, löst knutna klyftor inte att uppbringa här. Konserverade kronärtskockor av god kvalitet kostade bara ett par kronor per burk. Vinäger av olika sorter, färdig vinegrätt för lata vardagsmiddagar, pulver café au lait, cornichons, herb de provence och saffran (mycket billigare) fyllde vi bilen med.  Och då har vi inte börjat prata om vinet! Privat importörer existerade inte och Bourgogne Aligoté gick inte att köpa på systembolaget. Annat är det nu, nu finns precis allt man kan tänka sig här i Sverige också och igår upptäckte jag som sagt att t o m den praktiska färdigutbakade pizzadegen tagit sig hit. Till och med Okaîdi, den butikskedja för barnkläder där jag alltid köper Dictes byxor, har hittat till Sverige och finns nu i alla fall i Partille och Hyllinge (i Skåne, snällt av dem att lägga en där också).

Det jag kommer att sakna även framledes är väl mina favoritmärken av kosmetika som inte finns här, men vem vet om ett par år kanske även de hittat hit! Jag skall dock bunkar upp med så mycket jag kan av just favorittvålar och liknande innan vi ger oss av hemåt. Annars kan jag meddela att kvartersbutiken Thomassons drivit nu lägger ner, den behövs inte mer.

2007-03-27

I helgen var vi i Jönköping och hälsade på morfar, Nike och jag. Vi åker ganska ofta till Jönköping för att hälsa på men normalt sett brukar vi åka hela familjen. Den här gången var det dock bara Nike och jag på resan, Dicte och pappa åkte istället till farmor i Grebbestad. Dessutom så tog vi tåget istället för bilen, bara det ett äventyr! Man tycker att hon borde vara ganska blasé med tanke på hur mycket vi alltid rest och en tågresa borde väl inte vara något men det tyckte Nike. Hon hade lite resfeber under natten för tåg har hon bara åkt ett par gånger förut och det var så länge sedan att hon glömt det. Bustidigt var hon uppe, pigg som en mört - hon som alltid brukar vara sååå trött på morgonen! Genast kom jag att tänka på hur spännande jag, när jag var i hennes ålder, tyckte det var att resa på andra hållet, dvs från Jönköping till Göteborg. Minst en gång varje sommar brukade vi göra denna resa. Pappa brukade väcka mig i gryningen och jag var vanligtvis spänd som en fiolsträng och bara for ur sängen, jag som som barn var lika trött som Nike brukar vara nu. Jag kände så väl igen mig i hennes rastlösa förväntan och ivriga spanande efter äventyr. Dicte däremot var lugn som en filbunke och tycktes inte påverkad av den förestående resan på minsta sätt. Hon och Klasse gick lugnt till bussen utan några åthävor medans Nikes spänning smittade av sig på mig och det, tillsammans med det fantastiska vårvädret, fick även mig förväntansfull inför tågresan, en resa som jag gjort fler gånger än jag kan räkna till. Tänk så mycket omständigheterna vid en resa påverkar hur vi upplever den! Ibland är det nyttigt att ånyo se verkligenheten genom ett barns ögon, något Nike fick mig till nu.

2007-03-13

Ibland kommer jag på mig med att längta hem, vilket naturligtvis låter helt sjukt, men längtar hem gör jag. Samtidigt så värjer jag för varje tanke som påminner om Frankrike och jag står knappt ut med skärmsläckaren på jobbet som ideligen visar vackra bilder från Bourgogne. Nu tror jag dock på att man skall härdas och jag inser att det här inte kommer att bli lätt så jag envisas med att låta skärmsläckaren visa bedövande vackra bilder från det böljande landskapet och den pastorala idyllen kring Cluny men jag tänker på huset i Bissy nästan hela tiden och har svårt att koncentrera mig. Och det värker i hjärtat.

Å andra sidan så längtar jag hem! Jag längtar efter att barnen skall få uppleva en svensk sommar, att de skall få springa nakna i ett svenskt sommarregn och promenera i en svensk granskog - och att de skall få uppleva en svensk midsommar. Våra barn vet inte vad en midsommarstång är, jag tror faktiskt inte att de någonsin sett en! På något sätt har vi gjort dem till främlingar i sitt nya hemland! Frankrike är på många sätt mer hemma för dem än Sverige. Dessutom så har de fått så mycket italienska från sin pappa att Nike i fredags, när vi skulle på middag hos franska släktingar, frågade mig: "Vad heter "altrettanto" på franska, mamma? Men vad har vi ställt till med? Vi har inte svenska barn, inte kinesiska barn - vi har europeiska barn! Visst ligger det här i tiden, det inser jag, men någonstans skall de ju ha sina rötter. Nej, nu behöver vi flytta hem!

2007-03-12

I lördags var  5,5-årringen på sitt livs första maskerad och då menar jag en riktig maskerad, inte bara något fixat på dagis. Hon hade först vilda problem med vad hon skulle klä ut sig till för prinsessa ville hon inte på några villkor vara. Efter moget övervägande kom hon i alla fall fram till att häxa skulle passa. Sagt och gjort, Dicte och pappa tågade till leksaksaffären och inhandlade en riktigt lång, krokig häxnäsa, komplett med vårta och allt. I lördagseftermiddag satte hon på sig lucianattlinnet och en gammal kofta, knöt på sig ett förkläde och knöt en schalett om håret - och satte på sig näsan. Sedan förvrängde hon hela ansiktet, greppade käppen (en långt skohorn) och gjorde sig riktigt böjd och krokig. Inför våra häpna ögon blev hon verkligen en gammal, gammal krum gumma. Jag säger bara det, det här barnet har skådespelartalanger och det är så typiskt henne att vilja göra sig riktigt ful istället för söt (söt är ju ingen utmaning, det är hon ju ändå sa den stolte fadern ;-) ). Tänk att hon brås på mig i alla fall! När jag var liten klädde jag alltid ut mig till gammal tant, häxa eller nunna (!) när det var maskerad och nu går Dicte i mina fotspår.

2007-03-05

Det är inte bara människor som har intressanta liv, det har vissa prylar också. Ta bara mitt nygamla piano. Eller mammas piano, rättare sagt, mitt har det egentligen inte varit i mer än några veckor. Pianot med stort P för mig är ett konsertpiano tillverkat i början av 1900-talet av Wilhelm Rekewitz i Berlin. Det importerades, enligt vad jag hört, till Sverige av en känd, icke namngiven, operasångare som senare råkade i penningknipa och vid krigslutet sålde det till min mormors syster. (Nu börjar det låta misstänkt likt Antikrundan - eller hur?) Pianot var en gåva till min mamma och hon förde det med sig i boet när hon 1949 gifte sig med min pappa.

Trångbodda var vi (först bodde vi på 18 kvm, sedan på 35 och till slut på 52 kvm) men pianot hängde med. I början av 1970-talet bestämde sig dock mina föräldrar för att sälja det och köpa ett mindre, modernare piano - ett som inte LÄT så mycket! Jag var förtvivlad men vad hjälpte det, pianot gick iväg och i dess ställe kom ett litet Malmsjöpiano i teak (70-tal och tidstypiskt så det bara skvätte). Som jag hatade det pianot - och som jag längtade efter det gamla! Till slut slutade jag spela helt och hållet, mest som protest. Mamma slutade också att spela så som protest fungerade det dåligt - saknade pianot gjorde förstås hon också. Det nya, totalt opersonliga pianoskrället hängde dock med mig från studentrum till gröna vågen lantliv i Bohuslän och såldes slutligen i en vild utränsning efter en skilsmässa för över 20 år sedan. Jag har inte saknat det pianot en minut.

Jag har däremot saknat det gamla pianot. Från och till har saknaden varit bedövande. Jag har lekt med tanken att annonsera efter det och jag har funderat på att uppsöka firman vi sålde det till för att höra var det hamnade men på något sätt har det inte blivit av - jag har väntat ...  Och den som väntar han finner - i alla fall ibland!

För nästan precis ett år sedan låg min mamma sjuk, det var hennes sista dagar i livet och dem fick hon tillbringa på den vackra Cecilagården på Vilhemsro sjukhem i Jönköping. En dag när vi var där på besök så ville barnen att jag skulle följa med dem ut i samlingsalen och titta på avdelningens kelgris, en undulat. Döm om min förvåning när jag där hittade det gamla älskade pianot! Det bara stod där, nött och slitet med rispan tillvänster om nyckelhålet som jag i ett obevakt ögonblick åstadkom för 45 år sedan. Lilla f hade dessutom samma konstiga anslag som jag mindes. Pappa ville inte tro det var sant men jag fick mamma i en rullstol och kunde visa henne vårt älskade piano och hon kände också igen det.

Så slutade min älskade mamma sitt liv i ett rum alldeles intill sitt piano. Det kändes svårt för mig att lämna Cecilagården även när mamma var borta, svårt att lämna pianot. Detta såg min fantastiske make och till min födelsedag i januari i år (den vi tillbringade i Venedig) hade han lyckats köpa loss pianot. Den 15 februari, exakt 1 år och 10 dagar efter det att min mamma dog och 1 månad och 3 dagar efter min femtionde födelsedag leverades pianot med bil från Jönköping. Samma dag hade ett utbytes piano åkt från Göteborg till Jönköping för att ersätta  mammas piano - MITT Piano!

Ett av de få kort från min barndom där pianot i alla fall skymtar. Mamma, pappa och jag - och pianot!

Det är förresten inte bara pianon förunnat att ha intressanta liv. Just idag kom jag att tänka på vårt matbord som till Påsk skall fraktas hem till Sverige igen. Det är ett gammalt GEMLA-bord med 6 stolar som måste ha tillverkats på 30-talet. Bord och stolar hamnade sedan i en  fiskarstuga som Klasses morfar ägde på en ö utanför Grebbestad. Där stod de kvar tills barnbarnen sålde huset 1990. Ingen var intresserad av inventarierna så vi, som just köpt en vingård i Bourgogne, tog hand om allt och fraktade det ner till Frankrike. I Bissy-sous-Uxelles har det tjänat som samlingspunkt under drygt 17 år! Nu åker bordet, tillverkat i Småland, hem till Sverige igen men inte till Bohuslän, där det tidigare tillbringat 50 år utan till ett nytt liv i Skåne!

Med oss från Frankrike fraktar vi (eller i alla fall så gör Kungsholms Express det) en drygt 100 år gammal fransk säng och ett magnifikt stort ekskåp som inte har några möjligheter att få plats i vårt lilla skånska "dockhus" (bara 190 cm i takhöjd!). Men hem skall det, jag står inte ut med att lämna det kvar. Kanske kan vi ha det i två delar. Dessutom tar vi med oss hem en Thornet-stol från 1800-talet som kommer från mina farföräldrars hem i Jönköping ... förmodligen är den tillverkad i Tyskland ... Den gamla Singer-trampsymaskinen jag hittade på en "brocante" i grannbyn skall också med hem, förmodligen har den kommit till Frankrike från fabriken i Scottland. Kommoden, som kommer att göra sig så väl ihop med den tvättuppsats de föregående ägarna lämnade kvar i skånehuset kommer förstås också med hem, den stod under många år i en stuga på Östra Stranden i Halmstad innan den kom till Göteborg och därifrån till Frankrike. Tänk, vilka intressanta liv vissa möbler har!

2007-01-18

Vissa resor är som om de inte vore menade att bli av alls. En sådan resa, till Venedig, var vi på i förra veckan. Allt gick som smort när vi bokade resa, ordnade barnvakt, berättade för barnen att vi skulle resa bort och att de skulle resa till farbror och faster istället. Inga protester från barnens håll, bara en glad förväntan och från vår sida en jättestor längtan att få komma iväg på tu man hand under ett par dagar. Det var så länge sedan!

Men så, drygt en vecka innan avresan, började problemen. På väg ner till akuten för att försöka få hjälp med en envis allergireaktion och rinnande ögon kom jag på att passet gått ut! Panik! Från doktorn via apoteket gick vägen till passpolisen. Jodå, passet borde hinna komma fick jag veta men jag fick förstås ställa upp och bli fotograferad där och då, med uppsvullet ansikte och mer eller mindre igenmurade ögon. Så tjusigt! Och detta pass skall jag ha i 10 år!

Passet fanns på plats på eftermiddagen dagen före avresa och jag kunde lättad hämta ut det även om jag kände mig tveksam till att tro att jag skulle bli insläppt i Italen med ett sådant passfoto. En tröst i bedrövelsen kunde möjligen vara att jag ännu inte blivit av med ögonproblemen och fortfarande såg i princip lika hemsk ut! Från passpolisen blev det att gå direkt till akuten igen.

Efter ett par timmars väntan fick jag i alla fall träffa en läkare och fick ny medicin. Nu var det sent på kvällen och jag fick jaga upp ett jouröppet apotek, jag ville ju ha medicinen med mig på planet dagen därpå. Klockan 21.30 kom vi så hem till lägenheten men då hade vi packningen för hela familjen kvar att fixa. Inte hade vi ätit heller så det fick prioriteras. För en gångs skull köpte vi hem pizza, tid att  laga mat fanns definitivt inte! Men vänta, mikron fungerade inte! Och inte kyl och frys heller! PANIK! Barnen fick äta avsvalnad pizza för de MÅSTE isäng pronto. Dessutom fick de sätta i sig en massa smältande glass. Maken konstaterade i alla fall snabbt att det bara var en propp som gått och fick igång elen igen. Tack och lov så var det inte så mycket som hunnit bli förstört. Ett slag såg jag mig själv stå och laga eller kasta mat hela natten.

Klockan 23.00 kunde jag börja fundera över packningen. Vid det laget var jag så trött attt jag i stort sett bara slängde ner alla varma kläder jag kunde hitta i två olika resväskor, en till barnen och en till oss. Alla de nya säkerhetskraven  med vätskor i plastpåsar fick mig att känna mig gråtfärdig men på något sätt fick jag ihop det hela i alla fall och fram på småtimmarna kunde vi utmattade ramla isäng bara för att mer eller mindre genast väckas av klockan. Dags att lämna barnen på skola/dagis och dra ut till Landvetter.

Själva resan gick i alla fall som smort och allt fungerade över förväntan. Väskan kom fram till Venedig tillsammans med oss trots en ganska "tight connection" i München. Bussen in till Piazzale Roma väntade på oss när vi kom ut ur flygplastbyggnaden och vaporetton gick precis när vi kom till hållplatsen. Vi klev av på rätt hållplats och hittade hotellet direkt. Hotelldirektören fanns på plats och rummet var redo, restaurangen vi tänkte äta på var öppen (mycket är stängt i Venedig i januari) och vi fick bord utan problem trots att det var mycket folk där. Vi kunde pusta ut!

Resten av vistelsen gick sedan i samma lugna tecken. Vädret var härligt med tanke på årstiden och vi fick inte en droppe regn. Man kunde t o m sitta ute och dricka kaffe på dagarna och jag blev inte ens bestulen den här gången vilket jag blev sist. Hotellet stängde visserligen för vintervila ett helt dygn innan vår avresa men på ett smidigt sätt ordnades det i alla fall så att vi kunde bo kvar. Vilket flyt!

På söndagen var det dags för hemresa. Vaporetton kom i tid, bussen gick direkt ut till flygplatsen och flyget lyfte som det skulle. I München hann vi precis till anslutningsflyget och detta lyfte i tid. Men sedan började det igen!

Ingen har väl missat stormen i söndags. Det var väl bara Lufthansa som gjorde det. Mitt i hela eländet flög vi upp till Göteborg och försökte landa. Men det gick inte! Väldigt nära marknivån, när landningställen sedan länge var utfällda och vi bara väntade på att känna planet ta mark så kom en kastby som fick hela nödutrustningen att gå på (gången i mitten blev upplyst, exitskyltarna lystes upp och blinkade och all annan belysning släktes). Planet höll på att kantra och piloten fick dra på för fullt och gå upp igen istället för att landa!  Efter några helvetiska minuter förklarade piloten vad som hänt och vi flög tillbaka söderut. Det hela var mycket skrämmande och många grät. En ung mamma framför oss tappade koncepterna fullständigt men när medpassagerarna försökte tillkalla personalen svarade piloten att personalen tyvärr inte kunde göra något för passagerarna i det kritiska läge som rådde.

Efter ytterligare en stund kom besked att vi måste försöka landa på Kastrup. Väderförhållanderna var ungefär lika illa där men flygplatsen ligger lite bättre i förhållande till vindarna och dessutom hade vi mindre bränsle i tankarna då. Jag har ingen aning om vad det bränslet har för betydelse för landningen men jag minns att vi inför nödlandningen jag var med om 1985 fick cirkla ca 30 minuter för att dumpa bränsle så någon betydelse har det väl.

Efter 30 helvetiska minuter var vi i Köpenhamn. När vi väl landat kom piloterna ut och klappade om oss chockade passagerare när vi vacklade av planet. Piloterna var två unga killar, den ene blöt av svett, den andre högröd i ansiktet, båda med skjortorna uppknäppta och mycket lyckliga. Alla lyckönskade varandra till att ha klarat det hela. Himmel vilken pärs - och vilken änglavakt vi hade!

Under kvällen fick vi, istället för att i lugn och ro hämta våra barn i Frillesås, åka buss upp till Göteborg igen. Vid midnatt var vi åter på Landvetter och kunde hämta bilen. Barnen hämtade vi i Halland under förmiddagen idag istället. Tack och lov så visste vi i alla fall hela tiden att de var i gott förvar hos faster och farbror.

På det hela taget var det här en mycket märklig resa. I TV reklamen talar de om att hälsa på sig själv i framtiden, jag tycker det känns som om jag varit och hälsat på mig själv i forntiden! Tänk att det var så här vi levde (minus flygtillbudet förstås) för bara några år sedan. Livet utan barn känns märkligt främmande numera.

2006-12-01

Milde tid! Visst förstod jag att det skulle komma - men inte redan!

I eftermiddags, när vi gick hem från dagis, frågade Dicte mig om Charles kan få komma hem och sova över i helgen. Jag visste förstås att den här frågan skulle komma förr eller senare men jag hade tänkt mig senare - mycket senare! Hon är trots allt inte mer än 5 år - inte 15!

Dictes nya steg till att ha en pojkvän kom väldigt plötsligt. På ett par dagar har Charles blivit fullständigt bortkollrad och nu är det bara pussar och kramar som gäller. Helst vill de pussas hela tiden och nu vill, som sagt, Dicte att han skall sova över.

Problemet är bara det vanliga ... kvar utan kavaljer (i samma dagisgrupp) blir Kajsa som varit föremålet för Charles heta flamma i sedan urminnes tider. Konflikt! Till fröknarna har han erkänt att det hela är jobbigt men trots allt är det så att det är Dicte han vill gifta sig med. Dicte tar det hela ganska lugnt här hemma men pratar mycket om Charles, vad han sagt, gjort och hittat på och det är inte att undra på för det är en urcharmig liten kille.
Oj oj oj, jag kan se vad som komma skall så där 10 år framåt i tiden ...

2006-11-19

I dag försökte jag städa kylen lite och upptäckte varför vi, trots att vi har en extra stor kyl, alltid har ont om plats: kylen är full av senap! Men hur många olika typer av senap kan man samla på sig? Massor, tydligen, för jag vet precis varifrån var enda burk kommer och oftast vad jag brukar ha den till.

I min Kyl finns (just nu) två "vanliga" milda svenska varianter av senap sedan senaste barnkalaset. Där finns också en en skånsk "söt-stark" senap för det är Nikes favorit och något jag brukar använda i såsen till laxpytten jag brukar göra. Barnens morfar älskar västervikssenap så det finns det också. Till oxfiléen vi ibland gottar oss med använder jag en grovkornig Moutarde à l'ancienne men till vardags blir det oftast en vanlig Moutarde de Dijon (au vinaigre). Det finns dessutom en variant med provensalsk kryddblanding. Ibland är det extra gott med en sked Moutarde à Estragon (dragon). Nu i helgen fick vi dessutom en burk exklusiv kryddsenap från Dijon från goda vänner (de känner tydligen oss ganska väl ;-) ). Dessutom hittade jag en oöppnad burk "Hot Beer Mustard" av okänt ursprung i kylen ...

Innehavet av olivolja är inte mycket sämre ... men de flaskorna står i alla fall inte i kylen. Jag räknade senast till sex sorter. Den "vanliga" (grekiska) olivoljan finns i en tvålitersdunk under diskbänken varifrån jag tappar upp den i en fransk oljeflaska med pip. Sedan har vi en kryddolja från Camargue, en truffelolja från Provence och två oljor från Italien, en vanlig och en smaksatt med citron. Kronan på verket är, enligt min menig, olivoljan från Coopérative Oléicole de la vallée de Baux i Mausane-les-Alpilles, den använder jag bara på sallader.

Tror ni maten jag lagar blir bättre för att jag använder alla de här produkterna? Det tror inte jag. Just nu tänker jag ofta på min mammas sjömansgryta, stekta spätta, blomkål med fläsktärningar (bacon fick det bli i vårt fall för annars åt jag inte) och allt det andra mamma brukade lag och som vi (jag) aldrig lagar längre (kålpudding gör jag dock ganska ofta ... fast med rödvinskysås!). Vad tusan skall jag med alla dessa oljor och senapsburkar till? Jag tror jag skall starta en ny rörelse: "Laga mat med det du har!"

Kom förresten på att jag har sex olika sorter salt ...

2006-11-16

För fyra år sedan kunde jag svurit på att trollen tagit min go'a, glada hjälpsamma unge och istället gett mig en som de själva inte riktigt klarade av. För Nike var det här med att få en syster så jobbigt att hon knappt gick att känna igen. Periodvis var hon naturligtvis samma glada, hjälpsamma, duktiga tjej som innan (och den sidan har hon, tack och lov, också alltid visat upp utåt) men riktigt harmonisk har hon inte varit under någon längre period sedan Dicte kom. Sakta men säkert har syskonkärleken vuxit sig stark och nu älskar de verkligen varandra, saknar varandra när de är i sär och längtar efter varandra på dagarna. Konflikterna har dock varit ohyggligt många och Nikes under stundom utåtagerande beteende har varit jobbigt att handskas med.

Nu är jag dock lika övertygad som jag var för 4 år sedan om att trollen varit här - igen - och nu har jag fått tillbaka min guldklimp! Det hela vände bara så där, från dag till dag. Från att ofta ha varit en trulig, lättstött, grinig och trotsig tjej har hon gått till att bli en liten hjälpsam, ansvarfull, glad, tjänstvillig, ambitiös och kanonsnäll storasyster - över en natt! Vi står här bara häpna och undrar var den här superungen varit? Nu känner jag igen min Nike igen!

För några dagar sedan lånade Nike ut ett av sina gosedjur till Dicte som lyckades rycka loss ena örat på sagda djur. När jag såg Nike komma ångande med djuret i ena handen och örat i andra anade jag förstås oråd - men det hördes inget! Normalt sett borde Dicte vid det här laget vråla efter att mer eller mindre ha fått en rak höger av Nike. Men inte ett ljud hördes den här gången. Nike kom istället lugnt fram till mig och sa: "Mamma, kan du laga? Dicte bara råkade ha sönder det". Sedan gick hon lugnt in till Dicte igen och fortsatte leka. Kvar satt jag med gosedjuret och bara gapade!

Någon dag senare råkade Dicte tappa sin älskade kanin ute på gatan och den blev naturligtvis så smutsig att den fick "bada" och var därmed alldeles för blöt för att ha i sängen på natten. Nike erbjöd henne genast sin älskade svarta panter istället. Bara så där!

Härom natten vaknade jag av att jag hörde Dicte ropade på mig, svagt och långt borta. Sömndrucken vacklade jag upp till Dictes säng och strök sakta över den svarta kalufsen som stack upp ovanför täcket samtidigt som jag sa: "Sov nu, det är fortfarande natt". Döm om min förvåning när en sömnig Nike satte sig upp och frågade: "Varför väcker du mig för att säga det"? Det visade sig att Nike klättrat ner till Dicte eftersom Dicte haft svårt att sova och nu låg Dicte hoprullad under Nikes täcke. Tala om snäll storasyster!

Det är så här mest hela tiden nu. Nike är hur trevlig och hjälpsam som helst - till och med mot oss! NU känner jag äntligen igen min gamla Nike igen! Tack och lov!

2006-11-09

Tänk att det skall vara så himla svårt att få till en utredning när barn växer dåligt! När vår (numera) 7-åring åt som en liten häst och och gick upp i vikt på ett ganska häpnadsväckande sätt så påtalades det ständigt. Knubbiga barn i 2-årsåldern är tydligen något livsfarligt i det moderna Sverige. När vår (numera) 5-åring aldrig går upp mer än något hekto så är det ingen som reagerar. Har det smala idealet fullständigt gått överstyr? Påverkar det t o m hur man ser på barn? Det här känns minst sagt ganska skrämmande!

När jag under Dictes dryga 4 år i Sverige påtalat att hon äter dåligt så har ingen brytt sig. Jo, i våras var det en av barnläkarna på Axessakuten (inte BVC eller Barnmedicin) som vid en rutinundersökning pga en misstängt urinvägsinfektion reagerade på att hon faktiskt förbrände fett, något som barn bara inte skall göra. Under en tid gav vi henne riktigt näringstät mat och då slutade hon med det men sedan har det inte hänt mycket. Ingen  uppföljning - ingenting!

När jag kontaktade BVC för att höra om det inte var dags för 5-årskontroll (Dicte var då 5 år och 2 månader) så sa de att de inte hade tid ... kanske fram i vår eller så .... Nu har vi i alla fall lyckats tjata oss till en tid för utredning på Barnmedicin. Om vi accepterade en AT-läkare så gick det bra före jul. JA TACK! Eftersom färdigutbildade läkare aldrig verkar lyssna/följa upp ärendet så tester jag gärna med en AT-läkare, kanske kan en sådan se "fallet" med nya fräscha ögon och inte bara avfärda oss som överdrivet oroliga.

Dicte är nu drygt 5 år och 3 månader och väger knappa 13 kg. Hon är drygt 1 meter lång.

2006-11-02

Om jag var oförberedd på vinterns ankomst så var det tydligen inget emot vad SJ var. Klasse skulle kommit hem i går kväll med tåg från Stockholm men inte sjutton kom han. Tåget skulle gå kl 17.30 men vid 18-tiden ringde han och berättade om totalkaos på Stockholms central och stora förseningar på grund av snöovädret. Det vara bara att inse att barnen måste isäng utan att få säga godnatt till pappa. Inte roligt alls och de hade ganska svårt att somna trots att jag lovat att han skulle pussa godnatt när han väl kom. Klockan 21 hade han fortfarande inte kommit iväg och kl 22.30 ringde han så för att berätta att alla tåg var inställda för resten av kvällen/natten. Jättekul! Tur i oturen var i alla fall att hotellet han bott på faktiskt hade ett rum ledig i denna sena timme (kan inte vara annat än ett rent under i Stockholm!) så han slapp i alla fall att tillbringa natten på stationen. 

2006-11-01

Vintern borde inte kommit som en chock den första november, men det gjorde den! Jag väcktes vid halv 7-tiden av en strålande glad 5-åring som glatt konstaterade "Mamma, titta, nu är det jul!" Jo, jag hade ju hört att vinden ven och hur snön piskade mot sovrumsfönstret under natten men på något sätt hade det hela ändå inte gått upp för mig och inte förrän jag hörde Dictes ord insåg jag till fullo: det har snöat i natt! Och jag som kallt räknat med att ta helgen på mig för att sortera bort de sista sommarkläderna ur barnens garderober och plocka fram de tjocka vinterkläderna! Med snö utanför fönstren och iskall vind svepande in från havet så var det bara att skrida till verket med en gång ... bättre sent än aldrig säger man ju, himla typiskt bara att det här skulle komma just den vecka jag är ensam med barnen, man har liksom nog att göra ändå på morgonen. Ja, jag satte förstås inte igång att plocka bort kortärmade tröjor och tunnare klänningar ur garderoben, det får vänta tills helgen, men jag började i alla fall rota fram överdragsbyxor, stövlar, mössor och vantar. Det senare gick väl ann, vantar och mössor passade ju i alla fall fortfarande. Värre var det med Nikes överdragsbyxor. Det ena paret var för korta och det andra paret gick inte om henne i midjan. Gissa om jag kände mig som världen slarvigaste mamma när hon fick gå till fritids med byxorna halv uppknäppta i midjan. På något sätt måste jag totalt förträngt att det skulle komma en vinter i år också. Jag har haft fullt upp med att köpa hus, inte sjutton har jag haft tid att tänka på att köpa nya kläder, inte tjocka vinterkläder i alla fall! Dicte var det inte så illa med för hon har dels kläder att ärva och dels kläder som legat "på vänt" sedan förra säsongen. Sakta men säkert börjar hon växa i storlek 98/104. Vinterstövlarna i storlek 25 passar fortfarande utmärkt och de håller nog hela vintern. Även Nike kunde faktiskt ha sina stövlar från förra vintern (ibland har man tur!) men de håller inte länge till så som hon växer, men för ögonblicket är jag räddad!

När jag väl fått fram kläder till barnen var klockan så mycket att det bara var att ge upp. För en enda gång skull tog jag bilen till jobbet! Bidragande orsak var (det är bara att erkänna) att jag faktiskt inte plockat fram mina vinterkläder heller. 

2006-10-15

Ni kan inte tro hur lättad jag är idag. Ja, det var inget livsviktigt det gällde men ändå ...

Under helgen har vi varit på Oktoberfest, en tradition i Klasses familj då alla (och då menar jag verkligen alla, i alla åldrar i familjen) samlas hos farmor i Grebbestad för att äta hummer och lammstek, dricka öl på bryggan, röja i trädgården, gå långpromenader utefter havet och bara ha det trevligt. Huset är stort men vi talar om ett tjugotal personer så det sover människor i stort sett överallt. Barnen tycker detta är urbusigt och älskar att leka med alla kusinerana (och sådan finns det 7 st mellan 5 och 30 år) och vi njuter av att vara mer eller mindre "barnfria" under många, långa timmar.

Under morgonen idag kom jag att tala med äldste kusinens franska fru om barnkläder. Det är nämnligen så att jag alltid måste köpa på mig kläder för ett helt år till Dicte varje sommar innan vi reser hem från Frankrike. Jag kan bara inte köpa byxor till Dicte här hemma. Allt ramlar av henne. Det fungerar förstås att lägga i ladorna men om något oförutsett händer (fläckar som inte går bort, olyckor som gör att det går hål på byxorna osv) så blir det jobbigt att inte kunna komplettera. När vi satt och pratade och diskuterade om hennes mamma ev skulle kunna handla och skicka upp plagg till oss från Frankrike under vintern så kom min svägerska, som har barn i våra barns ålder, på att det faktiskt i Partille finns en relativt nyöppnad affär där hon bara inte kan handla kläder till sina barn. Och kan ni tro, det är min franska favoritkedja som öppnat en butik i Sverige! Hur stor tur kan man ha? Partille är ju mer eller mindre en del av Göteborg! De kunde ju öppnat butik i vilken annan del av Sverige som helst då hade jag inte varit hjälp det minsta. Hurra! Nu känns det än mer som om att vi verkligen kan lämna Frankrike för Skåne, jag har oroat mig så för hur jag skall kunna klä Dicte utan att "stock up" i Frankrike varje sommar.

Länk tips: Okaïdi 

2006-10-09

I helgen var vi på vår tredje adoptionsträff. Det var hur trevligt som helst, precis som vanligt. Ändå var vi så nära att förlora allt det här. Av någon anledning fick vi inte den där nära relationen under vår Kinaresa och det dröjde hela 4 år innan vi fick till vår grupps första återträff. Nu är det i alla fall desto trevligare att träffas och vi ser fram emot nästa gång. Det här är hur viktigt som helst för barnen - och för oss!

På hemvägen besökte vi dessutom en annan familj med barn från Kina, en familj som vi, trots att de inte tillhör någon av våra resegrupper, träffat betydligt mycket mer och då slog det mig vilket fantastiskt nätverk vi ändå har via Föreningen Kinabarn! Aldrig någonsin hade jag trott att våra adoptioner skulle ge oss så mycket - utöver barnen! Det är dessutom fascinerande att se hur alla familjer på något sätt gemensamt tar hand om ungarna, på ett helt naturligt sätt! Det ger en sådan trygghet! Tänk att veta att det längs hela vårt avlånga land finns människor som på ett eller annat sätt bryr sig om våra barn och känner ansvar för dem!

2006-10-01  

Tänk så mycket känslokapital det ligger i en barnvagn, så mycket förhoppningar, så mycket längtan och så mycket uppdämda behov. Jag vet för jag sålde vår vagn idag.

När vi fick Nike var hon nästan ett år och Dicte var ungefär lika gammal när hon kom, det fanns aldrig något behov av en riktig liggvagn, men sittvagnen blev istället symbol för all min längtan. Vi hade från början en annan, mer gammaldags sittvagn men den fick jag ont i handlederna av så den fick bytas ut. Dessutom hade den vagnen inte någon handbroms, något jag tämligen omgående kände mig i behov av när hösten kom och löven började falla och jag, för min inre syn, såg skräckbilder om hur jag skulle kunna halka, tappa taget om vagnen och hur denna skulle störta nedför våra urbranta backar, rätt ner i rusningstrafiken här i centrala Göteborg. För mig kändes det som en en säkerhetsfråga med en ny vagn och pengar till en sådan fick bara fixas fram, det var bara inte tal om saken!

Som jag längtade efter att vagnen skulle levereras. Lite grann tror jag faktiskt att leveransen av vagnen också skedde när jag själv mentalt knöt an till vårt första barn - det var då jag begrep att jag verkligen, ÄNTLIGEN blivit mamma! Tala om symbolvärde!

Idag var det i alla fall dags och Klasse fick avleverera vagnen till de nya ägarna, för det klarade inte jag. Det kändes faktiskt tungt när han gick nerför backen med den tomma vagnen. jag brukar inte vara känslosam av mig men det här kändes.

Å andra sidan kan man ändå säga att det är skönt att vara av med vagnen. Nu kan vi äntligen se grannarna i ögonen igen! Inte så att de på något sätt låtit oss förstå att de varit irriterade på oss, men det måste de ändå varit! I ett par år nu har vi ockuperat cykelrummet med två vagnar (sittvagnen och en stor syskonvagn) en syskonbräda och två barncyklar. Ingenting av detta har använts särskilt ofta. Nu står barncyklarna i cykelstället på gården (i alla fall tills vintern kommer) sittvagnen är såld liksom ståbrädan (som fick nya ägare i morse) och syskonvagnen hämtas i morgon. Nu går vi in i en ny era, nu säger vi  bye, bye till småbarnstiden!

2006-09-07  

Det var ganska fint väder när jag gick till jobbet tidigt i morse men det gick ändå inte att bortse från att träden börjar få gula löv. Inne på Chalmers campus kryllade det dessutom av teknologer, nu är det inte bara de utlänska studenterna som är på plats utan nu är samtliga utbildningslinjer igång, ett lika säkert hösttecken det. Nollningen är i full sving och de sociala aktiviteterna är många. På min väg mötte jag ett helt gäng festklädda nollor som helt säkert var på väg direkt från gasquen till dagens första lektion - tack och lov så var det inte till min! Vad jag däremot hade i gruppen jag undervisade var en kille med en enorm kedja runt fotleden. Kedjan var visserligen av plast och kulan den var fäst vid gjord av tyg men ändå, den måste varit rätt bökig att släpa runt på. Själv tog han det hela med ro, log lite snett och sa att det var straffet för att han glömt sin nollbricka.

 Att temninen är i fullgång igen märks dessutom på arbetstempot. Det är fasligt så mycket det är att göra nu! Jag har redan nått det stadium då jag stupar i säng på kvällen och somnar innan huvudet nuddar kudden. Ibland tror jag dessutom att jag somnar i badrummet för det sista jag minns är oftast att jag borstar tänderna. Likväl vaknar jag i sängen så på något sätt har jag tydligen utvecklat en metod för att gå dit i sömnen. Dessvärre sover jag inte gott resten av natten utan vaknar igen bara efter ett par timmar och upptäcker att hjärnan går på högvarv! Och har jag väl vaknat är det stört omöjligt att somna om så där ligger jag och skriver e-mail i huvudet eller håller föreläsningar - mitt i natten! Ibland har jag funderat på att gå upp och verkligen skicka de där mailen eller förbereda den där föreläsningen som snurrar i huvudet på mig men jag försöker i det längsta undvika att bli som mina forskande kollegor som jobbar dygnet runt (det är fascinerande att se när mail man får är avsända, kommer de från doktorander är det nästan troligt att de är skrivna efter midnatt). Jag nöjer mig istället med att ta fram ett block och slänga ner lite tankar men det är sällan jag begriper vad jag egentligen menade när jag väl läser det på morgonen så riktigt vaken var jag väl aldrig ändå.

 Efter ett par timmar brukar det i bästa fall gå att somna om men då kommer ofelbart något barn invandrande och vill få plats i sängen. Oftast är det förstås Dicte och hon är inte så stor, kan man tycka, men mitt i natten kan hon ta hur stor plats som helst. Har man dessutom otur så medföljer gosedjuret Ida, en golden retriever i naturlig storlek. Och tro mig, en livs levande golden tar inte hälften så stor plats som detta jättekramdjur. Den levande golden jag brukade dela säng med gick det dessutom ganska enkelt att få ur sängen när man så önskade, det behövdes bara att man lade täcket på henne så kröp hon ner under sängen istället. Gosedjuret Ida är det stört omöjligt att få ur sängen utan högljuda protester från något barn.  Det är i det här läget väckarklockan brukar ringa ...

2006-08-15

Trygghet kan t ex vara en lillasyster under perioder när man själv känner att allting flyter. Nike ville inte ligga ensam på övervåningen under sommaren men när Dicte höll henne i handen gick det bra. Det var inte helt OK men det gick.

2006-08-08

Någon som vet när barn blir tonåringar? Själv börjar jag luta åt att det sker i 7-årsåldern. Nike har drygt 3 veckor kvar till 7-årsdagen men uppvisar ett tvättäkta tonårsbeteende. Hon som alltid varit världens mest hjälpsamma barn svarar ibland: "det kan du göra själv" eller "jag har inte lust" när man ber henne om något, hon sover som en stock långt in på förmiddagen och då pallrar hon sig upp och kastar sin ner framför TV istället. Tvärilsk är hon nästan ständigt, speciellt när hon inte får använda datorn så mycket som hon vill. Talar gör hon inte heller längre i samtalston utan hon skriker. OK, vi har alltid varit högröstade här i familjen men hon tar rekordet! Dessutom så spelar hon gärna musik på hög volym (helst Darin med "Money for nothing") och då går det inte att prata med henne, hon befinner sig på en annan planet någonstans. Dessutom så har intresset för kläder och olika frisyrer vuxit något ohyggligt, det blir ett himla liv när en speciell topp är i tvätten och inte går att använda. Och, inte minst, mamma och pappa är inte vatten värda (förutom ibland när hon är världens mest gosiga tjej och jätteliten). Själv känner jag igen ett tvättäkta tonårsbeteende - men inte skulle det väl komma redan nu!?

2006-07-12

Dagens namn är Klas och barnen har firat sin pappa med en krans av åkervinda. Jag fick äran att lägga den på hans huvud, för de nådde förstås inte upp och sedan sjöng de (eller i alla fall Nike) en variant av Å-sången från Majas alfabet/-sångbok: Kring Pappas huvud ska vi linda en ranka utav Åkervinda! Det blev en finfin namnsdagskrans av blommor som i trädgår'n fanns. Majas sånger, med text av Lena Andersson till musik av Kerstin Andeby är en stor favorit här i huset. Barnen vill lyssna till den mest hela tiden och de har lärt sig massor av växter på köpet. Normalt sett så lyssnar de, under långresor, på musik i var sin CD-spelare, dels för att undvika bråk och dels för att vi föräldrar annars ramlar ut ur bilen halvkollriga efter att ha hört "Här kommer Pippi Långstrump" femton gånger i rad.

Majas sånger gillar vi dock allihop! Inte bara vi förresten utan också morfar vilket visade sig under resan till Frankrike i påskas. Detta är verkligen en bedrift för honom har jag varit på kollisionskurs med musikaliskt sedan jag köpte John Lennons "Instant Karma" någon gång omkring 1970.

Eftersom vi har i stort sett alla växter sångerna handlar om på tomten eller på ängarna runt omkring så lär sig barnen massor. Numera pekar de inte bara ut åkervinda utan också vallmo, lavendel, gräslök, pion, ormbunke, iris, smörblomma och jag vet inte vad och de vet att alm heter ulmus glabra på latin, något som glädjer inte bara deras far utan också alla de andra latinlärarna de har i släkten.

En annan positiv effekt av musiken är att Nike inte blir åksjuk! Så snart vi sätter igång bilen klagar Nike över att hon mår illa och ibland kräks hon också. Åker vi längre sträckor så får hon förstås åksjuketabletter men jag vill helst inte ge henne det så vid kortare sträckor har hon istället på sig speciella armband som fungerar enligt akupressur ... om man tror på detta ... vilket Nike inte verkar göra fullt ut. Ibland går det bra och ibland inte. I Sverige går det ganska bra men här i Bourgogne är vägarna smala och mycket krokiga och det gör ju inte saken direkt bättre. Även vägen in till den lokala marknaden är en plåga för henne och vi får ofta stanna ett par gånger på vägen. Nu har vi emmellertid upptäckt att musik gör resan lättare! Sitter hon, eller rättare sagt båda barnen, med var sitt ex av Maja alfabet framför sig och vi spelar Majas sånger så kan vi resa nästan precis hur långt vi vill utan att Nike mår illa! Underbart! Sångerna är ju dessutom mycket trevliga att lyssna på.

Har jag förresten nämnt att min fantastiska, underbara farmor, som jag bodde hos under min barndoms somrar och som lärde mig allt jag kan om djur och natur, hette just Maja?

2006-06-21

Nu börjar det närma sig. Precis som vid cortegebygget så tvivlar jag varje år på att vi verkligen skall bli klara, att vi verkligen skall komma iväg till Frankrike. Det är 16 år nu som vi haft huset men jag är fortfarande osäker på om vi verkligen skall få avslutat allt i Sverige i tid för att komma iväg som beräknat.

Nu är i alla fall kläderna, skorna, leksakerna (inkl alla kramdjuren), böckerna, bröllopskläderna och badkläderna packade. Högarna i hallen ser gigantiska ut. I garaget vänstar bilen, cykelstället och de två barncyklarna på att bli packade. Egna cyklar har vi i Bissy sedan många år men att köpa dubbla barncyklar känns onödigt så därför tar vi med barnens vanliga cyklar.

Aldrig har jag behövt en semester - ett sommarlov - så väl som nu! Och inte bara jag. Barnen behöver också "semester". De behöver sina föräldrars fulla uppmärksamhet, de behöver sova ut, de behöver ha roligt - med oss (!), de behöver få prata till punkt, de behöver slippa bli avbrutna av telefonen, de behöver vara delaktiga i hela vår vardag, de behöver ha föräldrar som inte är stressade, de behöver få vara bland fåren och kossorna, vakna av tuppen och bara få vara ...

Det här har varit ett ovanligt jobbigt år. Jag har varit ledig (och sjukskriven) mer än någonsin men det har inte varit för att ha semester utan för att jag nästan gått sönder. Det här blir första sommaren utan min mamma vilket känns jobbigt. Speciellet jobbigt är det att lämna pappa ensam kvar i Sverige när vi nu reser. På något sätt får det här gå ... det finns ju telefon, men det är i de här lägena det känns jobbigt att inte ha några syskon eller när släkt.

Under sommaren kommer jag att forsätta att höra av mig - om det bara går! Vi har ingen uppkoppling i huset och närmaste internetcafé ligger 3,5 mil bort (vi bor verkligen på bondvischan ;-) ) men, som sagt, jag skall försöka!

Ha i alla fall en väldigt skön sommar! Själv tänker jag ta det så lugnt jag bara kan med två energiska yrväder!

2006-06-17

Ibland känner jag mig som en brontosaur. Eller möjligen ännu äldre och mer förbisprungen av tiden. En fossil kanske? Det hela handlar om webben och webbpublicering. Jag kom in i det här så tidigt men är så dåligt uppdaterad att det hela blir absurt.

I augusti 1993 var jag på tjänsteresa i Schweiz och besökte CERN (Centre European de la Recherche Nucleaire) i Genève. Det som var det stora samtalsämnet där då var Wold Wide Web och hyperlänkar och jag fick tillfälle att träffa medlemmar i gänget kring Tim Bernes Lee (mannen bakom webbens existens) som demonstrerade det hela för mig. Mosaic, den första webbläsaren hade sjösatts i början av året och nu kunde man plötsligt vandra runt mellan olika sidor och t o m  se bilder! Internet hade ju funnits länge men det hade dit intills bara handlar om texter och filöverföring, Gopher och Fetcher och vad det nu var alla programmen hette.

Uppfylld av allt det nya jag sett kom jag hem till min chef som just höll på att sjösätta ett större EU-projekt, ett samarbete mellan 6 europeiska länder. Webben var perfekt för att få projektets idé med en ny, självinstruerande utbildning i informationskompetens att fungera. Snabbt sattes en server igång och jag blev en sorts koordinartor och serveransvarig för projektet. Det var dessutom jag, och en tekniker, som skötte det mesta av det praktiska jobbet med att lägga ut materialet. Vi hade ingen utbildning alls någon av oss utan fick surfa runt och leta info om hur vi skulle göra. Efter ett tag hade vi blivit ganska bra på det vi gjorde och rycktet om vårt jobb spred sig. För att få in mer pengar till projektet började jag hålla kurser i html-taggning och lärde ut hur man gör (gjorde, kanske jag skulle skriva ;-) ) egna hemsidor. En period for jag land och rike runt med mina kurser. Det började komma program för det här men något sådan hann jag aldrig lära mig, det var för mycket att göra med projektet och att hålla våra servrar igång. Så kom projektet till sitt slut, chefen gick i pension och vi, Klasse och jag,  beslöt oss för att adoptera - allt mer eller mindre på en gång. Jag var föräldraledig ett år och hann sedan bara jobba ett år innan nästa, ett år långa, föräldraledighet .. och det lämnade mig där jag är nu, en hopplöst förbisprungen relik från webbens barndom. Hur man gör nu har jag (nästan) ingen aning om, men hur man gjorde för tio år sedan minns jag väl - men vem tusan har någon glädje av det! Men jag får väl erkänna att det ändå är roligt att ha varit med och mer eller mindre sett utraljuden på webben, innan den var född!

2006-06-09

Vår 4-åring, som förresten snart blir 5 år, är en liten typ för sig själv. I går var det dagisavslutning och alla barnen sjöng sommarsånger i sedvanlig ordning på den lilla kullen på gården på dagis. Dvs alla de andra barn sjöng men inte vår dotter. Hon sjunger aldrig säger de på dagis. Hemma har vi hört henne sjunga någon enstaka gång och i bilen har det faktiskt hänt att hon stämmt in när 6-åringen sjunger men på dagis - aldrig. Önskar jag kunde begripa varför. Det är ingen som har kritiserat henne eller så och hon verkar gilla musik. Fast det är klart hennes pappa får inte sjunga (tufft för en gammal avdankad rocksångare - jo, det är sant, bildbevis finns bl a  från Badis i Fjällbacka). Sjunger han så ropar hon "tyst" och håller för öronen. Själv sjunger jag inte ofta så de tillfällena har nog passerat obemärkt förbi och jag har aldrig blivit åthutad vad jag minns. Storasyster däremot sjunger ofta och gärna och det har 4-åringen inget emot. Hon har dessutom alltid velat höra "Byssan lull" vid läggningen men där har det nog mer handlat om ritual än sång.

Visst brukar väl barn gilla att sjunga? Jag sjöng i alla fall och detta trots en obefintlig sångröst. Jag hade världens konstigaste röst som barn, var hes som den värsta söndertrasade jazzsångerska pga en ovanligt besvärlig falsk krupp som kom tillbaka gång efter annan.

 Ett och annat barn ville/vågade inte vara med uppe på kullen igår och det är väl ganska förståeligt, många av barnen är ju väldigt små.Vår dotter stod dock där med de andra barnen största delen av tiden, men hon stod alldeles tyst och allvarlig bland alla skrattande, sjungande, glada barn.

När jag frågade henne varför hon inte  sjöng så sa hon bara "för jag vill inte sjunga, jag vill bara lyssna".
Om någon har ett tips eller några tankar om varför dottern aldrig sjunger så mottages det med tacksamhet. För det mesta är hon annars en mycket glad och pigg liten tjej. Är hon bara inte tvärilsk, vilket hon blir väldigt lätt, så är hon en liten spelevink med ovanligt gott humör, speciellt på morgonen. Det barnet vaknar alltid glad men det kan man inte se på bilden.

2006-06-08

Det är mycket som man som mer garvad resenär inte tänker på men som kan få barn att falla baklänges av förvåning. En sådan sak var det här med parkeringar. Precis som i de flesta medelhavsländer så parkerar man i Grekland lite som man vill. 6-åringen, som är en liten uppmärksam och vaken dam pekade hela tiden på bilar som stod uppkörda på trottoarer eller inklämda på de mest underliga ställen. Den här parkeringen, som vi stötte på i Plaka, är väl ändå inte att leka med! Det var en biluthyrningsfirma som hade satt upp sina bilar balanserande över avgrunden på det här sättet:

Jag har hyrt bil i Aten förr om åren men då har bilarna stått parkerade på vanligt sätt vid trottoarkanten. Nu kände mig glad att jag inte hyrt bil från den firman och skulle hämta ut just här bilen!

Andra saker som kan förvåna är hur man behandlar gamla byggnader. Överallt i de äldre stadsdelarna står det gamla hus och förfaller. Det är inte bara det att de är ruffiga, de faller bokstavligen samman. Utifrån kan man se att husen saknar både trappor och golv, alltihop är bara ett tomt skal. Ibland är det så illa att man tvingats sätta upp ställningar för att trafikanter/fotgängare skall kunna passera utan risk för att få något i huvudet! Husen raser verkligen bokstavligen ihop. Och ändå är det här bara början på det konstiga. Verkliget absurt blir det när man i de här gamla kåkarna plötsligt totalrenoverar bottenvåningen men struntar i resten. De två-tre översta våningarna av ett gammalt vacker hus står där och rasar ner över en tipp-topp renoverad bottenvåning. Det här begriper jag bara inte! Och hur förklarar man det hela för en liten 6-åring som är mycket klarsynt när man inte själv ser logiken?
                
Sopor är ett annat underligt fenomen. Bor man i ett hyreshus finns det ingenstans att slänga sina sopor! Överallt ser man människor som går och bär på skräppåsar i jakt på en soptunna - för soptunnorna flyttar på sig! En eller ett par dagar/veckor så finns det en soptunna på ett ställe. Sedan klagar grannarna och soptunnan flyttas. Vanligtvis innebär detta att folk ändå fortsätter att slänga sitt hushållsavfall på platsen, tunna eller inte tunna. De orkar väl inte leta upp en annan antar jag. Eftersom vi är svenskt ordentliga av oss var det många räder vi gjorde, gata upp och ner, i jakt på något så enkelt som ett ställe att slänga dagens hushållsavfall. Det här gjorde dottern mycket förbryllad, van som hon är vid att ha sopnedkast hemma (för det brännbara avfallet - resten brukar hon hjälpa till med att sortera för återvinningen). Sedan skall vi bara inte tala om hur förvånad (och förvirrad) hon blev av att inte få kasta använt papper i toastolen men det kan ju onekligen chocka vem som helst!

När man reser inser man dock att det mesta har SIN logik även om det inte är MIN logik. För 6-årigen var det t ex logiskt att ha med sin nalle precis överallt, han var liksom huvudpersonen på resan. Hade det varit den nalle hon alltid hade när hon var baby hade det varit logik i mina ögon men det var inte den det handlade om. När vi skulle resa var det plötsligt en nalle hon fick i 1-årsåldern men aldrig någonsin brytt sig om som skulle med. Under resan fick denna nalle plötsligt en plats i solen (också rent bokstavligen) men så snart vi kom hem föll han i glömska lika snabbt som vilken dokusåpakändis som helst. 

2006-06-07  

På måndagen var det dags för besöket på Akropolis. Jag måste erkänna att jag kände mig lite matt när jag diskade frukostdisken och såg upp mot den grekiska flaggan som vajade där uppe (ingen dålig utsikt att ha när man står och diskar!). Redan vid 9-tiden var det stekhett och blotta tanken på hur varmt det skulle bli under dagen gjorde att jag kände mig yr i huvudet men det faktum att flaggan faktiskt rörde sig lite i alla fall gjorde att det hela ändå kändes genomförbart. Vi fyllde alltså våra vattenflaskor, smorde in oss med solskyddsfaktor 20 och gav oss av.  Eftersom vi hade ett ärende till Svenska institutet på vägen så passade vi också på att vila oss lite i luftkonditioneringen där och ta en snabbfika - men sedan bar det av. Vägen till Akropolis är i alla fall numera ganska behaglig. Trafiken utmed sydsidan av klippan är avstängd nuförtiden och man kan välja att gå nästan hela vägen i skuggan under oliv-, oleander- och lagerträd. 6-åringen travade på utan att knota och relativt snabbt sällade vi oss till den ringlande kön av turister som sakta makade sig uppför klippan.

Tyvärr var det verkligen sant att Niketemplet var nerplockat. På platsen tronade istället en stor, ful byggnadsställning. På denna hade man i alla fall satt upp ett foto av templet och lite information. Ja, ja, det var inget att göra - jo, kanske återvända när templet är tillbaka på plats igen förstås, men det kommer nog att dröja.
                                       
Överhuvudtaget så var jag förvånad över att så mycket var under renovering upp på klippan. Jag måste erkänna att jag trott att mycket mer skulle vara uppsnyggat och klart till olympiaden, men så var alltså inte fallet. Man hann väl helt inte med allt och det mesta krutet gick säkert åt till att bygga metron som verkligen är imponerande. Monument är ju ändå bara historiska monument, det var säkert viktigare att få infrastrukturen under kontroll. 6-åringen hoppade omkring som en stenget och ville veta vad varenda tempel, varenda sten var för något och vad de haft för funktion. Museet tillbringade vi ganska lång tid i, inte bara pga av luftkondi-tioneringen utan denna fanstastiska lilla tjej visade verkligen ett genuint intresse  för skulpturerna. Det var dessutom roligt att se att hon fastnade för den lille Kritios Boy  precis som jag också gjorde när jag såg den första gången.

Efter ca 1 timme uppe på klippan kände vi oss mogna att fortsätta ner till Areopagen och Agora. Ungar är ju som ungar är och ser inte riktigt det vi vuxna ser. 6-åringen såg inte så mycket utsikten från Areopagen som att det blänkte något mellan två stenar en lite bit ner på slutningen. Snabbt pilade hon iväg och kom tillbaka med två grekiska kontokort! Efter en del funderande över var närmaste polisstation kan ligga tog vi istället och gick upp till vakten vid ingången till Akropolis och lämnade in dem där.

Under knappt en timme vandrade vi sedan runt på Agora och såg museet i Attalos Stoa. Alla gamla mynt som finns utställda fascinerade Nike och jag började fundera över om vi har en numismatiker i vardande i familjen. Mot slutet började i alla fall krafterna att tryta, inte bara hos dottern utan hos mig också. Vi behövde helt enkelt mat och styrde stegen hem mot Plaka igen, där är restaurangerna i alla fall aldrig långt borta och vi åt en utmärkt god lunch i skuggan under ett par vinrankor.

2006-06-02

I söndags väckte jag 6-åringen i svinottan. Tanken var att ta med henne ut på en båt-/badtur till de Saroniska öarna och därför hade jag inte särskilt dåligt samvete över att väcka henne, trots att hon var dödstrött och frös när hon åt frukost på terassen i min väninnas våning i Plaka.

Klockan var bara 7.30 när vi gav oss av. Plaka var tomt på turister och knappt en enda människa syntes till, bara en och annan hund och de obligatoriska katterna. Luften var sval och ljuset förtrollande. Uppe på Akropolis var flaggan ännu inte hissad. Strax före 8.00 for vi med metron till Pireus och anlände just som färjan till Aegina skulle avgå. Vi hann precis ombord.

Under tio års tid besökte jag de Saroniska öarna en eller ett par gånger om året. Mellan åren 1975 och 1985 hann jag bli välbekant med Aegina, Poros och inte minst Hydra. Ofta slutade resorna med ett besök i Naufplion på det Peleponnesiska fastlandet och ibland dröjde jag mig kvar så länge att det blev bråttom tillbaka. På den tiden gick det "Flying Dolphins" direkt från Naufplion till Pireus så det var inga problem, man var tillbaka på rekordtid - men det kostade en del. Hade man tur kunde man se delfiner hoppa och leka i kölvattnet efter båten och det var förstås värt mycket bara det.

Den här gången åkte vi inte någon snabbåt utan färjan gled fram i maklig fart. Vi for förbi de stora färjorna till Kreta och därefter ett par gamla fraktfartyg men numera är det inte många gamla vrak på redden utanför Pireus. Annat var det förr i världen när det kändes som hela bukten utanför Pireus var ett enda stort skrotupplag! Efter knappt en timme passerade vi Aegina Marina och med lite god vilja kunde vi skönja Afaia-templet upp på bergstoppen. Förbi Souvala och sedan rundade vi udden och gled in mot Aegina stad. Kolonnen står fortfarande kvar på sin kulle och hotell Avra, där jag och exmaken brukade bo, finns kvar, det såg jag från båten men hotellet heter tydligen Plaza numera. Undrar om den trevlige Dimitrios jobbar kvar på restaurangen mitt över gatan? Han var så rar och brukade ta oss med till div utgrävningsplatser vi annars aldrig fått se.

Den här gången stannade vi inte på Aegina. Det kändes liksom att det skulle blivit för mycket. Istället fortsatte vi till den lilla ön Agistri där jag aldrig varit förut. Jag ville ha min egen upplevelse med Nike och inte gå bort mig i minnenas labyrint. 6-åringen hängde nästan armkrok över relingen under den sista etappen för att försöka se så många maneter och fiskar som möjligt. Havet var spegelblankt och glasklart och när vi gled in i hamnen kändes det nästan för bra för att vara sant.

Agistri är verkligen en liten pärla! Det finns gott om hotell och restauranger men det är en lugn ö med härliga sandstränder. Ca 400 personer är bofasta resten är framför allt atenare som har sommarhus här. Vi kom till Skala, öns största by, och lade till i hamnen alldeles intill den vackra lilla kyrkan Agia Anargiri. Under några timmar blev det bad och sol och en mycket god lunch på musslor, bläckfisk, grekisk sallad m m. Alltihop nersköljt med lite god retsina och ett pytteglas ouzo. Dottern visade upp sina färdigheter efter vinterns simskola och var mycket stolt - och det var jag också! Tänk så mycket hon kan! Det här barnet älskar verkligen vatten!

Klockan 16.00 gick båten tillbaka igen. Den här gången tog vi en sväng söder ut innan vi vände norr ut mot Aegina stad igen. Vi snuddade nästan vid Moni, en öde ön utanför orten Perdika och jag försvann i minnen - igen. På våren 1978 övertalade jag en lokal fiskare att köra mig och exmarken dit med sin fiskebåt. Gubben talade inte engelska och jag fick förlita mig på att han begripit mina tappra försök att tala klassisk grekiska med honom (jag måste låtit som om Snorre Sturlasson pratat med oss, nu idag ... eller värre. Jag är säker på att Homeros förstått mig bättre om man säger så ...) men det funkade! Han kom tillbaka och hämtade oss vid avtalad tid, vilket var rätt fantastiskt, annars hade vi väl suttit kvar på Moni än idag! Så här efteråt kan jag inte annat än förundras över vårt mod!  Vad skulle vi gjort där ute på en obebodd ö om han inte kommit tillbaka? På den tiden fanns det ju inte mobiltelefoner. Hade aldrig vågat chansa på det idag, feg som jag blivit med åren.

Vid 19-tiden var vi tillbaka i Aten igen, trötta efter en hel dag med sol, bad och havsluft. Vi somnade lika snabbt och gott på kvällen, Nike och jag. Hon trött efter en dag med bad och och sol och jag trött efter att ha varit i närkontakt med ett liv jag numera sällan tänkter på.

2006-06-01

Om man är 6 år och vill hoppa hopprep är Plaka inte rätt ställe att befinna sig på. Hur man än vänder sig riskerar man att träffa en turist, en vykortställning eller ett restaurangbord. Speciellt under sena eftermiddagar är det extremt tjockt med turister. Nike gjorde trots detta tappra försök och inte ens det faktum att det var +33 grader i skuggan i Aten hindrade henne från att hoppa. Jag tittade på, stum av beundran över barns enorma energi (borde man inte kunna utvinna all denna överskottsenergi på något vis? Miljövänligare energikälla kan man väl knappast tänka sig).

När jag var i Aten för första gången så hade man dock kunnat hoppa hopprep i Plaka - om man hade haft lust. Nu var jag inte 6 år då utan 18 så jag hade inte riktigt det intresset. Det var på försommaren 1975 och turismen hade just återupptagits efter juntans fall. Turisterna var dock inte många och Plaka kändes mest som en orörd idyll där vi kände oss som det exotiska inslaget. Överallt blev vi stoppade av vänliga människor som ville bjuda på något eller bara prata bort en stund. Att de flesta inte kunde engelska var inget problem. Annat är det nu. Plaka är turismens högborg och jag skulle tro att grekerna fått mer än nog av turister även om de förstås också behöver kommersen som följer i turismens spår.  Som läget är nu fick vi dra oss ner mot Monastiraki för att hittade ett litet torg med tillräckligt med öppen yta för en liten pigg 6-åring att hoppa rep på alldeles i fred och utan att bli avbruten av människor som skulle fram.

Det är inte heller lätt att just ha lärt sig läsa kortare textstycken och så plötsligt hamna i Grekland. Jag hade glömt förbereda dottern på att det grekiska alfabetet är annorlunda och hon var först djupt bekymrad över alla nya bokstäver som plöstligt dök upp. Dessutom var hon besviken över att inte som vanligt kunna läsa vägskyltar, gatuadresser och reklam. På de få dagar vi var i Aten hann hon dock lära sig ett par, tre grekiska bokstäver . Hon snappade dessutom upp ett antal grekiska ord och ett antal nya engelska. Tänk så snabbt det går när hårddisken är ny och ograverad som den är på barn! Den gamla fragmenterade hårddisken jag är utrustad mer ger inte mycket utrymme för nyheter, man får liksom vara glad om man får tag i det som redan ligger lagrat i hjärnan.

2006-05-24
På fredag bär det av till Aten men 6-åringen började packa redan i måndags. Eftersom jag köpte en ny resväska i söndags (de gamla väskorna tog lite väl mycket stryk under våra två Kinaresor) så fanns resväskan redan framme och efter fritids tog hon helt sonika och började plocka i sina kläder. Eftersom hon hela tiden kommer på nya saker som hon bara måste ha med så växer bagaget hela tiden och nu börjar jag undrar hur jag skall få rum med mina prylar!

Jag måste ta och gå igenom det hela när hon somnat i kväll och kolla vad hon egentligen tagit med. Förmodligen är det mesta högst logiska och vettiga saker för hon har de senaste dagarna varit mycket noga med att bara använda kläder som hon inte skall ha på resan men jag tror dock hon plockat ner lite för mycket av allting.

Å andra sidan vem gör inte det? Jag är hopplös med att ta med mig för mycket kläder. När man skall packa verkar garderoben plötsligt vara full med kläder som man bara inte kan vara utan, dvs precis motsatt känsla mot den jag brukar få vanliga måndagsmornar när hela garderoben verkar bestå av saker som är hopplöst trista och omöjliga att klä sig i. Och när man packar ser man dessutom en massa prylar som kan vara "bra att ha". Och så kreativ jag blir sedan! En massa skärp och skor passar plötsligt till kläder jag aldrig använt dem till tidigare så de måste förstås också med. Det kvittar hur många förståndiga packlistor jag skriver, jag tar alltid med en massa extra i alla fall när jag väl står där. Fast jag har varit värre, om det nu kan vara någon tröst. Och jag har också missat totalt. En sommar när vi skulle resa ner till Frankrike var det så stressigt på jobbet att jag knappt hann packa alls, än mindre tänka. Jag kom hemfarande från en konferens på Kreta, rotade runt i garderoben och slet till mig en del plagg mest på måfå. Sedan drog vi. När vi väl kom ner till kossorna, fåren och lugnet i Bissy upptäckte jag att min sommargarderob bestod av två linnedräkter, en sidenklänning och ett par silkiga toppar. Det var den sommaren jag tillbringade i makens jeans (avklippta) och ett par gamla t-shirts som blivit kvar i huset. Det gick det med, när jag väl gått ner i varv och kommit i semesterstämning så orkade jag inte köpa nya kläder ... och förresten, vem bryr sig? Inte tuppen eller Madame T i alla fall.

Min garderob har förresten förändrats radikalt sedan jag fick barn. Förr hade jag ofta dräkt på jobbet, kjol på fritiden och strök mina kläder. Numera blir det mest jeans/byxor och jag köper i princip bara  toppar som klarar sig utan strykning. Kjol har jag bara på sommarhalvåret när jag kan gå utan strumpbyxor för sådana har jag inte nerver att hantera längre eller ork att sätta på mig. Det här är också en försiktighetsåtgärd. Risken är annars att jag gör en "Mona Salinare" för visst var det väl hon som rusade till jobbet bara för att, när hon kom fram, upptäcka att hon glömt kjolen! För min del har det ännu så länge inte gått så långt. Det värsta jag gjort är nog när jag mitt i vintern lämnade yngsta dttern på dagis utan strumpor. Hon hade satt på sig stövlarna själv i ett försök att vara duktig (var väl kanske 2-3 år då). Det är inte kul att känna sig som en slarvig mamma på dagis, men att känna sig som en slarvig person på jobbet är ännu värre. På dagis har de trots allt en annan toleransnivå och där har man varit med förr och kan oftast skratta åt tokigheterna. 

2006-05-20

I nästan 2,500 år stod Niketemplet och balanserade på sin balustrad vid ingången till Akropolis. Vackrare placering på ett tempel har jag svårt att tänka mig. Trots det så är det många som besökt Akropolis men aldrig lagt märke till det. Lite märkligt men man får titta upp ganska högt för att se det eller så måste man se åt höger precis när man går igenom Propyleerna (ingångshallen) men då har man istället Parthenon framför sig och är oftast helt betagen av det templet.

Redan när 6-åringen var pytteliten brukade vi titta på bilder av hennes "eget" tempel och jag lovade henne att vi skulle åka dit en vacker dag. Nu har den dagen kommit och om en vecka är vi där, i Aten, bara hon och jag. Men vad tror ni de har gjort då, jo de har plockat ner templet! Attans också! Var de tvugna att restaurera det just nu? Min väninna som bor i Plaka, den gamla staddelen alldeles bredvid, ringde igår och bad mig förbereda Nike så att hon inte blir för besviken. Nåväl, vi får väl gå dit och titta på platsen där det brukar stå, utsikten är betagande därifrån i alla fall. Bl a så ser man Svenska institutet och den takaltan där jag en gång träffade barnens pappa för första gången.

Vi får nöja oss med att titta på templet på bild. Om ni vill kan ni göra det också: HÄR

2006-05-19

I går sa plötsligt vår 6-åring att hon vill börja spela fotboll.

Jag har väntat på detta tillkännagivande för stora delar av "tjejligan" i skolan har spelat fotboll ett bra tag nu, men jag lever efter principen att det barnen inte ber om att få göra tänker inte jag introducera. Allt får komma i sin tid ... men nu verkar fotbollens tid vara här.

Vi pratade med tränaren häromdagen och han vill verkligen ha med vår 6-åring i laget. Hon är orädd, snabb och dessutom väldigt bra på att tackla så hon är en utmaning - även för de större killarna! Jättekul, tycker jag (som mest ser det som ett sätt att värna om jämlikhet mellan könen).

Barnens far är mer eller mindre hysteriskt intresserad av fotboll och även om han inte utövar det i aktiv form längre så tog han 6-åringens plötsliga fotbollsintresse på största allvar. Jag hann knappt nämna hennes önskan om att ingå i laget förrän han hade rusat iväg och köpt benskydd, grusskor och strumpor – de sist nämnda i lagets färger ... samma lag han själv en gång spelade för! Vilken aktivitet . Någon har längtat VÄLDIGT LÄNGE efter att få en efterföljare som rekordskytt i Mossens BK , det är jag säker på, .

2006-05-11

För knappt en vecka sedan kom det plötsligt ett brev från 6-åringens barnhem. Ni kan säkert tänka er vår förvåning ... i augusti är det 6 år sedan vi hämtade Nike i Hefei och sedan dess har vi inte haft någon kontakt alls med barnhemmet, även om vi vid ett par tillfällen skickat foton dit. Efter några dagar hade vi ordnat med översättning av brevet och vet nu att det innehåller en mycket varm och vänlig välgångsönskan till vår lilla dotter. Så roligt!  Nike är mycket stolt över sitt brev - och det med all rätt!
För ett par veckor sedan var det en svensk familj som var i Hefei och hämtade ett barn på barnhemmet där. Vi fick av en lycklig slump kontakt med dem innan resan och fick förmånen att skicka med dem ett brev med foton. Mamman i familjen är kinesiska och kunde lämna över brevet personligen och detta är naturligtvis anledningen till att vi fick brevet. Även om brevet är formellt skrivet och inte innehåller något drekt personligt så är det så otroligt värdefullt och det ger också en bild av hur viktigt det ändå är för barnhemspersonalen att veta att barnen har fått det så bra de bara kan.

Just nu känner jag mig som en väldigt ödmjuk mamma som tackar för allt hon fått.

2006-05-09

Det finns restauranger och och restauranger - och så finns det barnvänliga restauranger. En sådan råkade vi på igår kväll. Det var ingen hejd på så väl omhändetagna barnen blev. Maten kom på bordet i ett nafs till dem. Det fanns visserligen ingen barnmat men en vanlig portion delades snabbt upp på två tallrikar. Grönsakerna serverades separat eftersom den vänlige servitören (ägaren?) inte visste vad de ville ha så de fick ta själva. När gurkan tog slut och barnen bråkade om sista biten så kom blixtsnabbt en skål med mer gurka fram. 6-åringen ville ha glass med chokladsås till efterrätt och 4-åringen ville bara ha glass. När glassen sedan kom och 4-åringen såg lite besviken ut insåg servitören att hon ångrat sig och hämtade chokladsås i en separat skål till henne. När 6-åringen pga skoskav linkade iväg till toa så kom servitrisen helt oombedd med plåster (det är min dotter det! Jag ger mig också alltid ut i nya skor utan strumpor och det slutar också alltid med skoskav). Tala om service! Sånt här blir man verkligen som förälder glad åt. För att fira sin födelsedag hade barnens farmor bokat bord på Meze på Vasagatan i Göteborg och jag får väl erkänna att jag inte var sådär helt säker på att det var ett bra ställe att gå till med barn men det var det verkligen!

I söndags var vi också på restaurang. Det var morfar som bjöd oss på Dal Baffo i Jönköping och det är också en ganska bra restaurang att gå på med barn. De har en trevlig idé när det gäller barnmenyn som jag aldrig sett någon annanstans. Man har helt enkelt satt fast barnens meny på framsidan av serietidningar. 4-åringen fick en med Bamse och 6-åringen en med spindelmannen vilket väl var aningen mindre populärt med det sysselsatte dem i alla fall bra fram till dess att maten kom.

En annan restaurang där barnen kändes väldigt välkomna är L'Italy på Aschebergsgatan. Vi var där för en vecka sedan och personalen var mycket snäll mot barnen. Maten var väl dock lite för komplicerad för deras smak (för min också tror jag, jag saknade de rena, naturliga smakerna i det italienska köket) så de åt inte så bra och även om det var en fantastisk bit oxfilé 6-åringen fick så är rött kött inget barn uppskattar även om jag
lärt mig göra det.

Värre är det däremot tvärs över gatan. Där ligger Skojarbacken som helt enkelt inte tar emot barn. Diskussionerna om detta har gått heta i Göteborg men för egen del tycker jag det är bättre att de säger det från början än att göra som Krakow som ligger strax intill. Där tar de emot barn men får dem defenitivt inte att känna sig välkomna.

Låter som vi ränner på restaurang ständigt och jämt ... men det gör vi faktiskt inte i normala fall. Av någon anledning har det slumpat sig så att vi varit ute och ätit ett par gånger i vecka de senaste månaderna både i Sverige, Frankrike, Italien och Tyskland.

2006-05-04
 
... och frysa in hösten sa alltid min farmor men det talesättet är det banne mig inte många som följer längre. Jag är förvånad över hur snabbt svenska folket går från att vara inkapslade bylten som man knappt ser för alla halsdukar, mösoroch vantar till att kasta mer eller mindre alla kläder och vandra ut i shorts, linne och flippfloppsandaler. Många gör det så där bara över en natt! Själv behöver jag ta det lite varligt. Strunta i vantar och halsduk i april för att i början av maj ta fram tunnare skor och sommarjacka. Barbent vill jag inte gå förrän jag gått omkring barfota i sommarskor och långbyxor åtminstone ett par dagar. Dessutom är man ju så blek, det tar emot att visa upp de där bleka benen. Jag måste vänja mig lite långsamt men det verkar svenskar i allmänhet inte behöva, i varje fall inte de av yngre årgång. Ta teknologerna här på Chalmers t ex, de verkar ha en helt annan almanacka än vad jag har. I min står det maj men i deras står det juli om man skall dömma av klädseln. Förmodligen är det väl anledning till att de inte gör så många knop heller utan mest ligger usträckta på gräsmattorna på campus. 

Barnen har inte riktigt gått så långt än men 6-åring ville gärna gå till skolan utan jacka idag och det ville jag inte gå med på. I går erkänner jag dock att jag gick till överdrift när jag tvingade på henne dunjackan till skolan. Det blev nästan +20 grader under dagen o.ch jag är den första att erkänna att hon var för varmt klädd. I dag blev det enbart väst istället. 4-åring däremot är alltid svår att övertala till att plocka av sig. Hon klagade senast i förrgår över att vi glömt hennes mössa och tjockaste vintervantar hemma och i dag fick jag verkligen ta i för att få henne att byta ut vinterjackan mot en lagom tjock sommarjacka. Skor och strumpor är hon dock alltid pigg på att ta av sig, även när det är iskallt.

2006-05-03

I  morse vaknade jag kl fem av att fåglarna sjöng! Är det inte fantastiskt, så mycket fågelsång mitt inne i Göteborg.  Å andra sidan finns det ett grönområde på andra sidan gatan så så där helt i stenöknen bor vi ändå inte. Normalt sett brukar jag dock vakna av bilarna som kör ut från det stora parkeringhuset uppför backen men det är klart trevligare med fågelsång.

I Frankrike väcks vi alltid av Madame T:s tupp. Det låter mysigt men efter att på semestern ha blivit väckt av hans galande i gryningen var eviga morgon i flera veckor så är man rätt trött på honom och skulle inte ha något emot att Madame T lagade "coq au vin" på honom istället. När 4-åringen var i Bissy för första gången, drygt 18 månader gammal, skrämde han dessutom nästan slag på henne. Varje gång han gol skrek hon "tuppa!" och kastade sig upp i famnen på oss eller på storasyster vilket fick till följd ett antal ordentliga vurpor. En gång för några år sedan kom tuppen lös och  smet in i vårt kök. Jag vet inte om han kände att grytan kallade men jag hittade honom på väg in i grytskåpet i alla fall.
Vill ni förresten ha Madame T:s recept på Coq au Vin? Visst, här kommer det:

Coq au Vin à la mode Bourgignonne
ca  6 portioner
1 (ung-)tupp på ca 1 kg (kan vara svårt att få tag på i Sverige men ibland går det i saluhallar eller hos specialleverantörer! Tag annars en stor kyckling eller två mindre) delad i lagom stora bitar (10-12 stycken). Marinera gärna köttet i vinet över natten men spara i så fall marinaden till tillagningen och låt i så fall köttet rinna av väl på hushållspapper före tillagningen så att det blir lättare att steka.

Minst 5 dl rödvin (det skall helst vara "bonnvin från trakten", en Bourgogne-Passe Tout Grains eller en god Pinot Noir)
en rejäl skvätt olivolja
150 gr fläsk i tärningar
10-12 små schalottenlökar, skalade
2 vitlöksklyftor, krossade, skalade och hackade (pressa inte i vitlökspress, det gör man sällan i Frankrike)
200 gr små champinjoner
(1-2 morötter i slantar om man vill)
3 msk mjöl
3-4 dl kycklingbuljong
2 lagerblad
några kvistar färsk timjan
salt (helst havssalt)
svarpeppar från kvarn
lite grovhackad persilja

Sätt ugnen på 175-200 gr.

Stek fläsket i en stor stekgryta. Lägg i schalottenlöken, vitlöken (och ev morötter) och låt dem fräsa en stund. Tillsätt champinjonerna i skivor. Ställ åt sidan. Stek tupp-/höns-/kycklingbitarna i omgångar i olivoljan  i en stekpanna tills de är väl brynta. Sätt tillbaka stekgrytan med fläsk, lök, champinjoner etc på plattan och strö över mjölet. Lägg över köttet i grytan och häll försiktigt på rödvinet och kycklingbuljongen och låt allt koka ihop under omrörning. Krydda med lagerblad, timjan, salt och peppar. Lägg på locket och låt grytan stå i 35-40 min i ugnen. Strö över hackad persilja och servera med kokt potatis (eller Camargue-ris).

Tillaga gärna tuppen kvällen innan den skall serveras för då "mognar" smakerna.

2006-05-02

6-åringen har lärt sig vissla och driver familjen halvt till vansinne. Mest irriterad på det eviga visslandet är förstås 4-åringen som skriker "sluuuuuuta" stup i kvaren och är minst lika tröttsam hon. Hon har dessutom just upptäckt att det är fruktansvärt roligt att hoppa på ett ben så det gör hon mest hela tiden. 6-åringen hoppar bara hopprep men det gör hon å andra sidan dygnet runt om man inte hindrar henne. Undrar vad grannarna under tänker ... Tur att de också har två döttrar även om dessa är ca 20 år äldre än våra. Det verkar dock som om de kommer ihåg hur det var ...

Det här med utvecklingsfaser är mycket fascinerande, tycker jag. Det är som om barnen i hemlighet läser i handböcker och sedan följer det som står till punkt och prickar. Även om mina barn är så olika varandra som två barn kan bli så känner jag precis igen det 4-åringen gör och kan lugnt konstera att precis sådan var 6-åring också i samma ålder. När barnen plötsligt inte går att känna igen är det bara att gå till någon bok i utvecklingpsykologi och läsa en exakt beskrivning av det man själv just ser. Ungefär så här års förra året stod den blivande 6-åring inte att känna igen, hon gick från att vara friden lilja till att mest likna ett förvirrat kaos. Nu märker jag att kaoset börjar försvinna och istället kommer den utforskande 7-åringen insmygande - det är trots allt bara tre månader kvar till födelsedagen.

Mest fascinerande var det i somras när 4-åring just blivit 4-åring och kommit in i fasen "det är min favorit/inte min favorit". Hela världen delades in efter detta och vid ett stopp på en fransk bensinstation utefter motorvägen upp från från Côte d'Azur hörde jag henne som vanligt gnöla "det är inte min favorit" för jag hade köpt fel bulle till henne, dvs den bulle hon bara älskat dagen innan. Som ett eko hörde jag plötsligt bakom mig "Ce n'est pas mon préféré" och där stod en precis likadan minitjej med samma ord på tungan och samma bestämda uttryck i ansiktet och sa precis det samma, fast på franska, till sin mamma. Det är verkligen märkligt med den här "programeringen".