Blogg »

• Styrelsebloggen »
• Ninas bloggsamling »
• Vykort från Kina »
• Barnen i storstaden
• Bara för medlemmar »
• Medlemsblogg »
• Mias blogg (lösenord) »
• Länkar »

Vi var nere i Skåne i helgen. Nere på slätten var det inte mycket snö kvar längre men det var hemskt så mycket snö det låg kvar uppe hos oss på åsen! Runt huset var det kvar snö upp till knäna och på åkern utanför var det än mera snö. Vi kom just när det mörknade så vi såg inte så mycket av omgivningarna på fredagskvällen men på lördagen upptäckte vi att vi fått "sjöutsikt", hela hagen nedanför kullen vi bor på var vattenfylld! När 10-åringen, på söndagen, tog kortet här intill hade det emellertid runnit undan ganska bra.

Nåväl hellre snö och översvämmade åkrar än det elände vi har här istan när nu snön försvunnit. Det som göms i snö kommer som bekant upp i tö och det som kommer upp är inte fagert. Skall man vara ärlig så ligger det en dofta av ruttnande hundskit över hela Göteborg just nu.

Vi reste söder ut i onsdags, det vet jag för vi passerade Hässlehom och Kristianstad. Annars skulle man kunna tro att vi rest till övre Norrland med tanke på hur mycket snö vi har. Jag tror aldrig jag sett så mycket snö ... På de ställen där vår snälle granne plogat upp de största högarna når de över taket på huset!

I morse när vi satt och åt frukost hörde vi hur en hund skällde. Det är i och för sig inget ovanligt men den här var ovanligt enträgen och lät, på något sätt, lite ynklig. När skallen inte gav med sig började vi öppna fönster och spana ut i allt det vita och till slut såg faktiskt 8-åringen en svart hund på utsidan av vår stengärdsgård, halvt ute i skogen. Jag tror aldrig jag kommit i stövlarna så snabbt någon gång och på något sätt lyckades jag ta mig igenom de meterdjupa drivorna och kom ut till hunden. En stackrs liten svart cockerspaniel stod där och viftade på svansen så gott han kunde, men det var å andra sidan det enda han kunde göra. Hela hunden var full av snö, de största snöbollarna som satt fast i hans päls var större än fotbollar! Den lille stackaren kunde över huvudtaget inte rör sig utan var fastfrusen med säkert 10-20 kg snö i pälsen.

Min käre make som inte kom långt efter mig fick upp hunden i famnen och gemensamt kunde vi bära in det lilla livet i huset och befria honom från all snön. Efter ett par samtal var matte och husse lokaliserade och en timme senare var han hemma igen på gården tvärs över hagen. Vilket äventyr för en lite olydig hanhund och för två stadsbarn på sportlov på landet!

Jag skulle gärna visat er foton, både på hunden och på all snön, men tyvärr vill det mobila bredbandet inte var med på det.

För en vecka sedan kom vi hem efter julvistelsen i Skåne. Det var kallt men vackert med all snön. Innan vi reste hem slängde vi ut granarna, både den stora grantoppen och den lilla minigranen som 8-åringen själv sett ut. Tänk vi tillbringade hela jul- och nyårshelgen i den lugna förvissningen att vi bara var fem: barnen, maken, jag och morfar. Se vi hade fel! Vi hade en objuden gäst också! På kvällen innan vi skulle resa hem satt jag vid öppna spisen och läste. Plöstligt sprang något ludet över mina fötter. En mus! Jag är inte på minsta sätt rädd för möss men jag blev överraskad. Vi hade inte sett några spår av möss! Efter ett kort tag var musen levererad till de sälla jaktmarkerna och vi funderade över hur den kunde tagit sig in. Förmodligen hade den smitit in när vi haft ytterdörrarna öppna och sedan inte kunnat ta sig ut igen. När vi vred på den minsta granen när vi skulle slängaut den fick vi i alla fall veta vad musen livnärt sig på: pepparkakor. Ett av de stora pepparkakshjärtana som barnen hängt i granen var mer eller mindre uppätet, det var nästan bara det röda sidenbandet kvar.

I går sa maken att det var dags att samla drivved så sagt och gjort, vi gick ut i skogen. Det kan låta lite skumt att gå ut i skogen för att samla drivved men maken som tillbringat många av sina barndoms somrar på en kobbe i Bohuslän tycker att det är det man gör även om man är flera mil från kusten. Här handlar det alltså om skogens "drivved", dvs pinnar och grenar som ramlat från träden och landat på marken eller t o m blåst in på vår tomt, småpinnar som hjälper till att tända brasan. En bit från huset hittade barnen emellertid något överraskande - en julgran! Julgranar i skogen borde inte vara någon ovanlighet men den här var ovanlig, den var nämnligen klädd och klar med kulor och allt! Något att komma ihåg till nästa år kanske så slipper man bekymra sig om den detaljen, då har den väl dessutom växt till sig så att den är lagom stor.

Vi har fortfarande en del snö kvar men inte på långa vägar så mycket som det var när vi kom. Då kunde vi inte komma upp till huset ens utan fick stanna nere vid den stora granen för där fastnade bilen i snön! Dessutom så blev vi fast i drivorna på E4:an kvällen innan vi kom fram och fick mycket oplanerat tillbringa en natt på designhotellet i Värnamo. Säga vad man vill men det är spännande med vinter! Man vet aldrig vad som händer härnäst.

Nu är det snart jul och allt är frid och fröjd, eller hur?

I morse vaknade jag kl 05.30 av att någon grät utanför vårt sovrumsfönster. När jag tittade ut satt det en tjej i 20-årsåldern på bänken nedanför vår sovrumsfönster. Hon verkade både förvirrad och chockad. En polisbil stannade precis och en polisman steg ut. Efter ett par minuter hade jag fått klart för mig att tjejen hade blivit rånad, misshandlad och blödde svårt från ett sår i huvudet. Polisen ringde efter ambulans och efter en halvtimma var allt åter lugnt på gatan. En vanlig söndagsmorgon precis för jul.

Nej, vet ni vad - nu har jag fått nog! Nu måste vi ta oss härifrån innan det är någon av mina döttrar som sitter där på  bänken! Jag vill inte bo i sta'n mer! I övermorgon drar vi och jag önskar att det vore för gott!

Hon slet och slet med simningen men inte kom hon någon vart. I flera år gick min yngsta dotter på simskola utan att det hände särskilt mycket. Men sedan tog det sig och då hände allt på en gång! Jag har aldrig i mitt liv sett ett barn gå fram med sådana stormsteg! Var enda vecka kommer hon hem med nya simmärken. Och vem får betala? Jag naturligtvis. Håller hon på så här så får jag nog ansluta mig till grannarna i Skåne där damerna i byn blivit "kalenderflickor" för att bl a sponsra barnens simmärken. 

Det är mycket man har att oroa sig för just nu. Inte nog med global uppvärmning, terrordåd och alla andra hemskheter som blivit en del av vardagen, nu har vi svininfluensan också. Och här i Göteborg skall vi tydligen vara värst för här vågar barnen inte gå ut, dels pga av våldtäktsmannen som härjar här och dels pga vargen som stryker omkring mer eller mindre inne i sta'n. Göteborg är sig inte riktigt likt längre när ingen vill gå omkring ute när det blivit mörkt och barnen ber om att bli hämtade på skolan (helst i bil!) och inte vågar vara ensamma hemma.

Tror vi får dra ner till Skåne för gott, där lär vi visserligen ha vildsvin i skogen men inga vargar vad jag vet.

Foto: Christian Jansky (Wikimedia Commons)

När vi flyttade hem från Frankrike trodde jag att jag skulle ha full kontroll över matinköpen. Hur man handlar mat och vilken mat som finns tillgänglig var, trodde jag att jag visste. Men inte! Vi flyttade till Skåne och där är det lite annorlunda. Kanske inte så annorlunda som i Bourgogne, men ändå! I Frankrike fick jag snabbt lära mig att färdigmald köttfärs inte gick att köpa, inte heller fanns det dill, kålrötter eller - vilket kanske var mer förvånande - oliver! När vi 17 år senare flyttade hem hade oliverna (och en underbar färsk Tapenade!) kommit till lördagsmarknaden i  Cluny också men i början på 90-talet stirrade man bara på oss när vi frågade efter oliver. Sådana åt man i Provence och därmed basta. Lammfärs var också  totalt omöjligt om man inte kontaktade en specialslaktare långt in på 00-talet. Det är helt enkelt olika! Inte bara länder är olika utan olika delar av landet är just det - olika, antingen det handlar om Frankrike eller Sverige!

När vi kom till Skåne tog det tid för mig att anpassa mig till livet på den svenska landsbygden. Jag är van vid att bo i centrala Göteborg och kunna gå ner till saluhallen vid Kungstorget och köpa det jag vill ha eller till Fiskekyrkan med allt man har att erbjuda där. Och ville jag inte gå så långt så passerar jag, på väg hem från jobbet, Landala torg med Konsum, där man visserligen inte kan handla köttfärs längre - inte om man har några kvalitetskrav -  men det mest nödvändiga finns där + två kanonbra grönsakshallar, en ostaffär, ett konditori och en bra fiskaffär. Uppe på Linderödsåsen, mitt på landet, är det förstås inte lika lätt. Att det är längre till affären kan jag acceptera, det är liksom en del av konceptet "bo på landet" och vi har faktiskt en lanthandel i byn, men att det skulle vara så svårt att samordna inköpen förvånar mig!

Vad vi skall ha till middag avgör vart jag åker för att handla. Vill jag handla fisk måste jag köra till  Kivik (ca 30 km söder ut) där Buhres och Kiviks ål & laxrökeri finns, eller till Simrishamn (45 km). Någon bra fiskaffär på närmare håll finns inte. Ett par gånger om ÅRET kommer det en fiskbil till byn men den kan man knappast vänta på! När man väl är söder ut gäller det att inte ändra sig och istället för fisk välja färs av något slag för där maler de färsen så grovt att till och med en fransman skulle jubla (dvs jag kan inte äta den)! Färsk vildsvinsstek och lamm finns det däremot. I rättvisans namn skall det erkännas att det finns fisk i Åhus (25 km öster ut) också men den är vacuumförpackad och inte särskilt rolig. I Kristianstad (30 km norr ut) finns det ett ganska magert fiskutbud på Konsum/Domus + Maxi.

Vill man ha verkligt bra kött skall man däremot åka norr ut till Kristianstad. Där finns massor av närproducerat kött (malt i butik t o m på Maxi). Bättre kött får jag ingenstans i Göteborg! Någon riktigt bra grönsakshall tror jag dock inte att jag hittat i hela östra Skåne. Klart man kan åka till ställen som Orelund.  Men inte alltid! Då skulle man bli ruinerad, i varje fall vår familj med tanke på hur mycket grösnaker vi sätter i oss. Förmodligen odlar de flesta människor på landet egna grönsaker. Det skulle jag också göra om jag hade möjlighet.

Gott bröd kan man dock lita på att få i princip överallt i Skåne. Här i Göteborg lyser kavringen med sin frånvaro i de flesta butiker men Skåne kan jag få hur många varianter som helst i minsta lanthandel. I lilla Everöd bakas det fantastiskt gott grovt bröd och vill man riktigt lyxa till finns ju Mellbybagaren utanför Kivik med sin "världsberömda" kavring som t o m fått Gastronomiska Akademiens Diplom! Senap finns det också precis hur många olika goda sorter som helst, alla producerade i trakten, något som jag också saknar i Göteborg.

En annan märklig sak är hur olika sortimentet av stapelvaror är i butikerna runt omkring. I lilla Degerberga är det t ex gott om mer exotiska varor/kryddor från Mellanöstern/Asien medan det på Ica i Kivik inte går att uppbringa något sådant, men där finns istället franska/italienska delikatesser. Jag antar att det här säger en hel del om var olika befolkningsgrupper handlar.

Liiite rörigt allt det här, eller hur? Och jag som trodde det skulle vara lätt att fixa mat när vi väl var "hemma" igen. Nu visar sig istället jakten på "maten" ta upp mycket av min tid. Jag kör än hit än dit för att hitta det jag behöver. Förmodligen har jag väl blivit mer fransk under tiden i Frankrike än jag själv kunnat tro, för banne mig om jag numera inte är lika petig med råvaror och kvalitet som en tvättäkta fransyska.

Det blev höstlov, trots att det såg mörkt ut in i det sista. Inte så långt förstås, men i alla fall! En tur på ett par dagar ner till Linderrödsåsen hann vi i alla fall med och tro mig, sådana gör underverk, i alla fall för själen!

 I onsdagskväll kom vi ner till huset i Skåne och kunde njuta av en härlig brasa, ett glas gott vin och – framför allt – tystnaden!

Själv var jag ganska trött för natten före avresan sov vi inte så bra. En bil kraschade i de tidiga morgontimmarna in i en

betongpelare i  grannhuset och väckte oss ytterst bryskt. Det är sådant som händer i storstaden men – tack och lov – inte på landet. Det skall mycket till för att en bil skall krascha in hos grannen här och dessutom ligger grannens hus ganska långt bort (och är inte gjort av betong) så jag tror knappast vi skulle vakna. Det som möjligen stör oss här är en eller annan kossa som råmar och det brukar dessutom inte vara mitt i natten. Och tro mig, kossors råmande är något jag kan stå ut med!

Det är mycket som är annorlunda  i Skåne. Inte nog med att den sista rosen fortfarande blommar i vår trädgård, i fredags hittade jag dessutom blommande blåklockor vid Stenhuvud. Bokskogen här omkring är en fullständig explosion i rött och orange. Ni kan bara inte tro så vacker den är, det här klår till och med den vackra grönskan på våren! Bokskogar är verkligen något speciellt.

Det var också magiskt att vandra utmed havet vid Krivareboden.  Så här på hösten, på väg mot vintern,  är stränderna tomma och det enda ljud som hörs är vågorna som slår mot stranden. En och annan strandskata syns men för övrigt känns allt öde och ursprungligt på något sätt. Man är ett med naturen, helt enkelt.

Barnen lekte i labyrinten och jag lovade dem att vi skall klättra upp till fornborgen på toppen av berget nästa sommar. Där har vi inte varit sedan Dicte var så liten att jag bar henne i en Baby-Björnsele. Nu är de så stora så de springer före oss överallt, det är defintivt inte några problem att klättra upp på Linderödsåsens utlöpare i havet .

Efter promenaden läng havet tog vi en tur in till Simrishamn. Vi behövde alla något varmt i oss och fikade på Thulins konditori där barnens farfarsfar, Johan,  brukade dricka kaffe efter det dagliga morgondoppet. Efter detta gick vi till familjegraven och lämnade en blomma, något som är tradition när vi är i Simrishamn.

Väl  hemma på åsen igen gjorde barnen en Halloween-lykta av en liten pumpa. Hur gärna vi än vill stå emot de här amerikanska traditionerna så går det inte. För barnen är det här viktigt och då får man väl ge sig ... Liiite mysigt är det faktiskt när lyktorna lyser i mörkret.

Mamma, är skånska svenska, frågade 7-åringen en gång högt och ljudligt på Kristianstads lasarett och  ibland kan jag inte annat än att dela hennes undran? Inte så att jag inte förstår skånskan de talar här nere, nej det har jag i allmänhet inge problem med - det är de som har svårt att förstå mig! Värst är det i Åhus. Där går göteborskan definitivt inte hem. Konstigt kan man tycka för hela det här området kryllar ju av både inflyttade och sommargäster. Förmodligen är det väl så att stockholmarna dominerar så till den milda grad att vi västkustbor tillhör ett främmande folk. Förra fredagen var jag på apoketet och lyckades så dåligt med att säga 7-åringens personnummer att jag höll på att få fel barns medicin med mig hem (någon Sandra född -91 har vi inte i familjen). På systemet var det lika illa och när jag fått fel ett par gånger fick jag till slut skriva ner nr på varan på en lapp. Vid det laget tyckte 9-åringen, som var med mig, att jag skulle ta det hela på franska istället. Nu vet jag inte direkt om det hade hjälpt men ibland känns det märkligt att jag har lättare att göra mig förstådd i Frankrike än här hemma i Skåne. Kanske får det bli som det blev i Frankrike, där gömde jag mig bakom min frankofone man under de första åren. Här får jag väl också se till att alltid ha med min skånskfödde make, annars går det åt skogen!

08-09-14

Hösten närmar sig med stormsteg och jag vet inte riktigt om jag skall tycka att det är trist eller skönt. Den här sommaren var i alla fall så fin att jag inte känner mig besviken och blåst på konfekten vilket jag gjorde efter sommaren 2007. Men vad det gäller svamp så kan jag inte låta bli att känna mig snuvad. Men var är svampen i våra skogar? Vi var på besök hos vänner i Värmland och kom hem med kilovis av Porcini (Karl Johan heter den väl på svenska) men nere i Skåne har jag inte hittat en enda! Alla pratar om hur mycket svamp det finns men när jag var ute i skogen senast hittade jag inte mer än en ynka, ensam kantarell!

Hur många år tar det att hitta svampställen i en ny trakt? Förmodligen en hel livstid, i alla fall när man som jag bara vågar plocka verkligt "säkra sorter". Vet ni förresten om vildsvin käkar svamp? Det skulle i så fall kunna vara en förklaring för vildsvin kryllar det av på Linderödsåsen.

08-08-01

Pamplona - släng er i väggen, här har vi haft tjurrusning i trädgården! Vår toreador är dessutom lättviktare, bara dryga 16 kg tung och 7 år gammal, men tjuren sprang och blev rädd! Själv räddade jag tvätten med livet som insats - kändes det som i alla fall. Nu är jag LITE trött på Torstens kor - och speciellt trött på tjuren. Men Herre Gud, han (Torsten alltså) får väl ändå se till att inte tjuren kliver över muren mot skogen och dessutom inte tillbaka över stenmuren en bit längre bort och in i vår trädgård! Jag stog helt lugnt och pysslade i köket när Dicte kom och hämtade mig och sa att jag måste följa med. När vi kom ut i trädgården sa hon att en ko försökte komma över muren. Väl runt hörnet möttes vi inte bara av en ko utan också av en enormt stor tjur - i vår trädgård!

Innan jag hann reagera rusade Dicte mot tjuren med utspärrade armar - vrålandes. Tjuren blev vettskrämd och tog ett jätteskutt (ett ögonblick trodde jag han skulle hamna på studsmattan precis bredvid - Gud vet vad som hänt då!) men sedan rusade han käpprätt in i skogen istället. Ett par minuter senare var han hemma på ängen igen hos sina kossor men vad jag vet kunde han lika väl gett sig iväg ner mot vägen till Degeberga. Konstiga bönder vi har här i trakten, om jag får säga vad jag tycker.

0807-15

2008-01-04  

-Till sommaren skall jag passa på och samla drivved, sa maken när han för tredje gången samma dag bar in en famn ved från garaget.

-Drivved, sa jag förvånat. Vi har minst 15 km till havet, var tänker du leta efter drivved?

Det var en sak att samla drivved när vi (för snart 20 år sedan) hade sommarhus på en liten ö i norra Bohuslän med havet direkt utanför ytterdörren och drivveden fyllde tomten efter vinterstormarna. Då samlade vi drivved "en masse" för att elda med både i kaminen i vardagsrummet och i vedspisen i köket (trots att svärmor påpekade att allt saltet inte var bra för gjutjärnet).

-Äsch, sa maken, jag menar inte drivved från havet, jag menar från skogen.

När stormarna sveper över Linderödsåsen rasar mängder av träd ner och stora grenar kommer blåsande. Hela vår tomt är full av jättelika trädgrenar och mycket av det skulle naturligtvis gå att såga upp och hugga bra vedträn av när det bara fått tid att torka till.

Jo, maken har nog rätt, vi borde börja samla "drivved" igen för att köpa säck efter säck på tappen till två kaminer och en stor öppen spis håller inte i  längden. Undrar var närmaste vedgård ligger förresten? För det finns väl fortfarande sådana i Sverige? Eller? Var köper folk sin ved? I Frankrike hade vi en egen skog med rätt att samla ved i men det har vi inte här - men vi har skogens drivved.

2008-01-04

Ibland är spänningen på landet olidlig. Speciellt när den faller. Spänningen i elledningarna, menar jag. Och faller gör den. Ljuset blinkar och rätt som det är går strömmen. Den brukar komma tillbaka efter en stund men det är alltid lika nerpressande att vänta. Ligger felet hos oss? Är det någon av våra proppar som gått eller är det det vanliga problemet med Sydkraft som spökar? För att göra spänningen ännu större så tenderar det här alltid att hända när jag lagar mat och i ärlighetens namn är det inte all mat som tål ett avbrott mitt i tillagningsprocessen. Just nu lagar jag mest grytor, det är lugnare för nerverna så, grytor kan man värma upp igen.

Vårt franska oljefyllda elelementet är portförbjudet - i alla fall när jag lagar mat. Elementet är en underbar  uppfinning. När det väl blivit uppvärmt håller det värmen i timmar men när termostaten slår till och elementet sätter igång på full effekt blir belastningen för hög och propparna ryker. Vi får nog ta och se över elen i huset någon gång i framtiden. Tills dess vågar vi inte använda spisen och diskmaskinen på en gång och vi får glömma varje tanke på att alls hetta upp bastun, även om det känns lockande under kalla kvällar.

Vi har en annan spänningshöjare inpå knuten, dessutom. Grannens 90 ungtjurar har flyttat in på fältet precis utanför köksfönstret och det är  inga små tjurar vi pratar om, många ligger inte långt efter vår franska Charolaisvariant! För att hindrar tjurarna från att rymma har bonden spännt upp en tunn tråd mot vår tomt. Nu har vi 90 ton tjur som står och stirrar på oss genom köksfönstret (OK, de är ca 5 meter bort, men inte mer, se ovan) och mellan oss och all denna oxfilé finns en tunn tvättlina!

2008-01-04  

Det här är julen när det nästan på nära inte blev någon gran för oss. Julgran var det i och för sig inga problem att införskaffa. 8-åringen och jag var inne i Kristianstad och julhandlade och passade samtidigt på att köpa en julgran. Vi hittade snabbt en bra gran, en gran som var precis motsatsen till vad vi brukar köpa, dvs en en liten, smal gran, inte större än att den får plats inklämd intill sättugneni vår låga korsvirkeslänga. I Göteborg har vi högt i tak och gott om svängrum så där brukar vi köpa en stor rejäl en. Skall vi (mer eller mindre) bara ha en sak som minner om jul så skall det i alla fall vara något i hästväg, så brukar jag resonera. Nåväl, granköpet gick bra - men sedan slet det sig! Julgransfoten, den som min mormors far tillverkade för över 100 år sedan hade vi lämnat kvar i stan så en ny skulle införskaffas. "Piece of cake" tänkte jag och knallade in på Ica Maxi. Julgransfötterna var slut! Inte bara där var de slut, i var enda affär som någonsin sålt en julgransfot var fötterna slut. Det är möjligt att jag kunnat hitta en om jag fortsatt ner till Simrishamn eller bort mot Bromölla men där gick ändå gränsen. Vi åkte hem med granen och letade upp en stor glasburk som vi satte i en gammalkopparbunke. Om vi bara lutade granen lite lätt mot väggen och spikade fat toppen i en av takbjälkarna så stod den hyfsat stadigt.

Fram med julgransbelysningen, för den hade vi tagit med oss. Julen räddad, tänkte vi - men icke! Belysningen gick inte att tända! Morfar kollade lamporna - ingen var trasig, det var brott på själva ledningen och inget att göra åt. Vad gör man i såna här lägen på landet? Hemma i stan hade jag bara kilat nerför backen och köpt en ny men det gör man inte här. Lanthandlen ligger 1,5 km bort men jag misstänker att julgransbelysingar lika lite som julgransfötter ingår i sortimentet. Dessutom så hade de redan stängt och tagit julledigt. Alternativet att åka tillbaka till Kristianstad kändes inte lockande, speciellt inte med tanke på hur utplockat det varit i alla affärer jag redan besökt. Jag misstänkte starkt att även julgransbelysningarna skulle vara slut. Utebelysningen skulle möjligen kunna fungera även inomhus men den hade jag i ett desperat ögonblick, när bilen verkade omöjlig att stänga pga all packningen, slängt ur och lämnat i hallen hemma i stan. Nöden är dock uppfinningarnas mode så snabb slet vi ner ljusslingorna från fönstren och drapperade dem istället över den lutande granen. Perfekt! Det fungerade, barnen kunde klä granen och julen var räddad.

2007-10-13

Sitta still, det är för mig ungefär lika svårt som att hålla tyst - det går med andra ord bara inte. Därför känns det extra jobbigt att ha brutit tån och linka runt på kryckor. Helgen i Skåne som skulle bli ett välbehövligt avbrott för oss alla blev allt annat än avkopplande.

Redan på fredagskvällen sparkade jag till en fåtölj och bröt stortån. Det blev ingen god natt efter det, om man säger så och så snart vi kunde på lördagsmorgonen fick vi bege oss in till Länsjukhuset i Kristianstad. Där blev vi sittande mer eller mindre hela dagen. Att laga den goda köttgrytan jag planerat till middag var det bara inte tal om utan vi fick köpa kinamat med oss hem, något flickorna gillade och en belöning var de definitivt värda efter en dag på akuten. Men tror ni maten var god? Nej. Inte nog med att vi fick vänta 30 minuter på att få den, när vi väl var hemma och kunde äta så smakade den ingenting. Jo, barnen var - tack och lov! - nöjda med sina vårrullar och kycklingspett men vår mat var mer eller mindre omöjlig att äta. Jag hade fått en kycklinggryta som smakade klister och inget annat. Vi fick slänga ut eländet. Jag var så trött att jag inte orkade fixa något annat utan gick och la mig hungrig.

Som om inte detta var nog upptäckte vi att det regnat i en skrubb intill skorstenen på övervåningen. Ingen god natts sömn infann sig efter den upptäckten. Morgonen efter sov vi i alla fall ut och jag förberedde mig på en lugn och skön förmiddag med en god bok och foten i högläge. Jag hann inte mer än sätta mig tillrätta förrän min KM kom in och berättade att det läckt in massor av vatten i förrådet i andra delen av huset. Ett par minuter senare öppnade jag själv en garderob på nedre botten och möttes av mer fukt. Garderoben ligger i anslutningen till den ena skorstenen, direkt under den första vattenläckan vi hittade. Pest! Vår handgågne man gick inte att nå just då så det var bara att packa ihop och lämna eländet. När vi fick tag på snickaren i morse lovade han i alla fall att genast bege sig dit och ta tag i det hela vilket kändes bra.

Hem till Göteborg kom vi jättesent, jag dessutom med en vansinnig huvudvärk. Som om det inte räckte med allt det andra hade jag lyckats ha sönder mina glasögon och fick resa hem med datorglasögonen på mig vilket medfört att jag överansträngt ögonen. Somnade sent men vaknade vid 4-tiden med värk i foten. Så här sitter jag nu med råångest och kan inget göra. Gudarna vet hur mycket det här eländet kommer att gå på?

Det roligaste den här helgen var när 6-åringen i väntrummet på sjukhuset i Kristianstad utbrast högt och ljudligt : "Mamma, är skånska svensk?"

2007-08-30  

Under sommaren har vi tillbringat rätt många veckor på den skånska östkusten och det har verkligen varit intressant. Ni kan inte ana hur förvirrande det känns för en inbiten västkustbo att uppleva livet på den andra sidan av Sverige. Vi har kört hemåt på kvällarna, mot havet och haft solen i nacken. En mycket märklig upplevelse, solen skall ju gå ner i havet, inte upp!

Jag kan inte påstå att baden har varit så där jättemånga denna regniga och blåsig sommar men visst har vi varit på stranden ibland. Jag vet dock inte om det är barnen eller vi vuxna som varit mest förvånade över den ständiga frånlandsvinden. Även på östkusten blåser det oftast från väster vilket medför att man sitter och titta ut över havet med håret i ansiktet och vinden i ryggen. Kallt blir det också i vattnet för det varma ytvattnet blåser ju utåt och inte ens i vattenbrynet blir det varmt. Man får också komma ihåg att titta in över land med jämna mellanrum för att se om något oväder närmar sig. Ett par gånger blev vi överraskade av ett plötsligt väderomslag just för att vi spanat ut över havet och glömt att ovädren på den här sidan landet kommer från land. Det känns dessutom märkligt att se alla solbadarna på stranden ligga vända med näsan mot land för det är där solen befinner sig på eftermiddagen!

En annan märklig sak är fisken. Inte nog med att det är betydligt svårare att få tag i en fiskaffär/fiskbil på skånes östkust än vad det är på västkusten, det är till stor del andra fiskar som finns i fiskdisken. Och fisken röker man, det gäller inte bara ål och sill utan även andra fiskar/skaldjur. Vad som dock förvånar mig att fisken är så mycket billigare i Skåne. I vår fiskaffär i Simrishamn sålde man hel rödspätta för 65:-/kg. I Göteborg hade jag garanterat fått betalat 3 gånger så mycket! Å andra sidan är fisken på östkusten, även så långt söder ut som i Hanöbukten, betydligt mindre än sina kompisar på västkusten. Om jag förstått det hela rätt så är det det bräckta vattnet som gör detta.

Vi trodde vi skulle flytta hem till något bekant och hemtamt när vi lämnade Frankrike - men icke! Ibland känns skillnaden mellan livet i Bourgogne och i Göteborg mindre än den mellan öst- och västkust.

2007-05-01

När storken flyger vilse kommer barnen med flygplan, brukar man ju säga i adoptionskretsar. I så fall har storken flugit rätt nu, sent om sider, för i fredags såg vi FYRA storkar på gärdet utanför vårt hus! Det var en märklig och mäktig känsla. Så stora fåglar så nära! Och så sällsynta! Barnen tyckte de liknade flamingos, vilket är en bra mycket vanligare fågel för dem, vana som de är med sommarturer till Camargue, men från Dumbo-filmen är de också välbekanta med storken som levererar babydjur.

Snickaren som var och såg över vårt tak tidigare samma dag påpekade att huset egentligen är byggt för vasstak. Kanske skulle vi slå till och byta till sådant och sätta ett storkhjul på taket, jag fick ett spinnrockshjul över i flytten (från en taklampa som inte går att använda pga den låga takhöjden).

I morse vaknade barnen extra tidigt. Vi skall ju, gudbevars, åka till Skåne och de har resfeber. Vad är väl resor till Kina, Grekland, Italien och alla otaliga resor till Frankrike mot att resa till Skåne? Barnen är så uppjagade och förväntasfulla så det är inte klokt. Hoppas nu bara att de inte blir besvikna. Inte kan det väl vara så väldigt roligt för dem att packa upp flyttkartonger och baxa möbler på plats tycker man, men det är klart, man vet aldrig vad barn tycker är spännande. I morgon kommer det dessutom div hantverkare, bl a så skall ny vitvaror i köket installeras.

Vad jag tycker skall bli spännande är att se vad det finns för växter i trädgården. Clematis vet jag att jag såg i höstas och en New Dawn klänger på ena väggen (den har vuxit sig så hög att den skjutit upp mellan taket och stuprännan och spräckt en vindskiva) och riddarsporrar och vallmo ser jag på mäklarens bilder, men sedan vet jag inte. Vi har en rhododendronbuske som är 4 meter hög, den kan man inte missa, men vad det annars finns för träd på tomten har jag heller ingen aning om förutom äppelträdet, det klättrade barnen i sist vi var på besök. I trädgården såg vi spår av dovhjort vid förra besöket. Undrar om de vågar sig dit nu också när vi är där ... Nej, jag håller med barnen, det här är en speciell resa även om den inte bär av så långt.

2007-04-11

I går visste vi var våra möbler var, för de befann sig bara ett par hundra meter från huset i Huaröd, men nu har vi ingen aning. Flyttfirman skulle leverat dem under eftermiddagen men körde fast i "träsket" mellan oss och själva Huaröd. En av grannarna fick rycka ut och dra loss den stora lastbilen med traktor innan hela ekipaget fick ge sig tillbaka till garaget i Malmö. Detta fick vi veta i morse men när bohaget kommer att leveras vet vi inte (inte heller hur mycket extra det här lilla äventyret kommer att går på). Förmodligen måste de lasta om till en mindre bil för att komma fram. Tänk att hela lasset reste närmare 200 mil för att fastna inom synhåll från huset! Har jag talat om att vi flyttar ut på landet på allvar? Nu förstår ni i alla fall hur mycket "landet" det handlar om. Dovhjortar och vildsvin i trädgården och flyttbilar som inte kommer fram ... Vad har vi gjort?

Huset i Frankrike ligger ute på märklaren hemsida nu i alla fall. Det känns lite märkligt att se det där.

2006-11-28

Det här med landet är inte så lätt när man är van vid livet i storstaden, det upptäckte Nike när hon för första gången kom till Bissy ca 20 månader gammal och det har liksom inte blivit lättare med tiden. Våren 2001 stötte Nike på gräsmatta, eller i alla fall oklippt gräsmatta, för första gången. Helt paralyserad stod hon alldeles still och utbrast "uj" för det var vad hon på den tiden sa om allt hon inte begrep sig på eller tyckte verkade konstigt. Gräs kunde man bara inte gå på!

Nu i helgen var vi nere i Huaröd för att ta det nya huset i besittning och barnen var minst sagt konfunderade över min uppmaning till dem att gå ut i trädgården eller in skogen och leka. Båda stirrade på mig och sa med en mun "men det finns ju ingen lekplats, vad skall vi göra?". Jag försökte förklara för dem att det finns massor av saker man kan göra i en trädgård - för att inte tala om i en skog! - men det föll dem inte på läppen. Vad som saknades var en klättervägg, sa de. Jag påpekade att hela trädgården är full av gamla knotiga fruktträd men något så naturligt verkade det vara fullständigt omöjligt att klättra i. Dessutom påpekade de att gräsmattan var ojämn och full av sorkhål/mullvardshögar (fast det sa de förstås inte för de visste inte vad det var) så att springa runt på den var bara helt omöjligt. Ett ögonblick trodde jag att det var barnens morfar, som också var med ner till Huaröd, som satt griller i huvudet på dem för han har alltid haft en tendens till att vilja asfaltera allt som går men det var nog trots allt inte hans inställning som påverkade dem.

Hur som helst så motade jag ut ungarna och sa till dem att jag skulle ropa in dem när jag fixat bulle och saft. Sedan gick jag glatt upp på övervåningen och började röja i full förvissning om att de skulle börja leka bara jag inte fanns i närheten längre. Vem kan motstå en stor spännande skog full av kottar, mossiga stubbar och spår av dovhjort?

Ett par minuter senare hörde jag TV:n våra företrädare lämnat efter sig gå på i undervåningen. Morfar var i förrådet, barnens pappa i garaget så jag gick ner för att kolla. Gissa vilka som satt framför TV:n? Nike hade dessutom lyckats ratta in samtliga av de kanaler vi tydligen har tillgång till. Ut med ungarna igen. Ut och lek!

När kaffet, bullarna och saften var framdukad någon kvart senare var det två mycket nöjda ungar som kom in. Ute var det ojämt att gå, inget att göra och dessutom hade grannens 11 veckor gamla valp skrämt dem! Säkrast att vara inomhus. Gissa om vi har en del att jobba på! Det blir ingen valp den här sommaren, vi kommer att ha nog att göra ändå, men sedan skall det bli hund här i familjen igen. Det skall bli lantliv så det bara skvätter om det och jag tänker inte tolerera att Nike sitter inne i huset och studerar flora och fauna i bokform utan det skall hon göra ute i naturen! Nu skall vi se till att få betoningen mer på blomma och mindre på asfalt. 

2006-10-26

Idag blev det klart. Nu blir vi sommarskåningar! Lite chockade är vi nog båda två även om vi egentligen borde haft tid att förbereda oss och fundera. Hur mycket barnen fattat vet jag egentligen inte. De gillade i all fall huset och inte minst, trädgården när vi var där ...

Just när vi gett upp så tog det hela en ny vändning och nu har vi ett hus i Skåne! Känns märkligt och spännande. Kanske kan det här mildra saknaden och smärtan när vi till våren måste tömma och lämna huset i Bissy, det hoppas i alla fall jag på för det kommer att göra dj---ligt ont! Mitt förstånd, mina barn och i ärlighetens namn även vår plånbok! - säger en sak men mitt hjärta säger något annat.

Å andra sidan så kommer det att bli spännande att inreda ett nytt hus, ett korsvirkeshus ... och det kommer att bli underbart att ha ett ställe att åka till när man behöver ett andningshål. Något sådan har vi ju inte riktigt haft eftersom vi haft drygt 160 mil till Bissy. Man sticker liksom inte dit över helgen, speciellt inte eftersom vatten och el måste vara avstängt under vintern.

Lite omtumlade sitter vi just nu och tittar på bilden av huset i Carl Adam Nycops memoarbok: Väcka, oroa, förarga ( fr 1988). Det känns konstigt att vi köpt ett hus som inte bara har en 1800-talshistoria utan ett som också bär med sig en intressant nutidshistoria. För oss, födda på 50-talet, känns det märkligt att bli ägare till ett hus där personer som t ex Karl Gerhard och Katja of Sweden varit gäster.

2006-08-28
Kan vi bo i Skåne? Kan jag bo i Skåne? Kan jag lämna Bissy-sous-Uxelles för det här - och trivas? Sådana frågor har seglat runt i mitt huvud under helgen då vi farit kors och tvärs över Österlen.

Under de första timmarna var jag beredd att svara nej på samtliga frågor, mest på grund av trafiktempot. Jag menar, hur lååååångsamt kan man köra? Jag höll på att få magkatarr och/eller hjärtinfarkt av att ständigt ligga efter någon som kröp fram i en hastighet på 10-15 km UNDER tillåten hastighet. Totalt anpassad till en helt annan trafikrytm, inte bara som göteborgare utan också som mångårig sommarfransyska, blev det rena chocken att komma till det rofyllda tempot på Österlen. Så småningom upptäckte jag att man lugnt kan ligga kvar efter de stora skördemaskinerna i trygg förvissning om det ganska snart kommer en lång, bra raka att köra om på. På de krokiga vägarna i det kuperade Bourgogne får man ta chansen att komma om så snart tillfälle ges och fort måste det gå också för rakorna är i allmänhet inte långa ... och inte många heller för den delen. Redan dag två hade jag lugnat ner mig högst betydligt, barnen började tycka att det gick väl långsamt ibland men jag kunde konstatera att jo, jag klarar nog av att anpassa mig till trafikrytmen, det är ju ingen brådska för det är ju ändå inga avstånd i Skåne!

Vi övernattade i Simrishamn och där skulle jag definitivt kunna bo, det känner jag. Klasse, som har sina rötter där, håller med och sörjer det stora, vackra släkthuset på Järnvägsgatan, som revs för ca 15 år sedan i ett sista utbrott av den berömda svenska rivninghysterin. Allt som finns kvar nu är en gravyr på en tenntallrik vi har här hemma. I huset hade Klasses farmors far bokhandel i början av seklet och utgav staden tidning, Cimbrishamns-Bladet. Personligen hade jag inte haft något emot att ha en bokhandel i Simrishamn. Som den bibliotekarie (med mångårig bokhandelserfarenhet) jag är så kan jag inte tycka annat än det låter trevligt. Jag tror det skulle passat mig/oss perfekt!

Bokhandeln är dock såld sedan 75 år tillbaka och de små vackra gatuhusen ligger långt över vår budget, i alla fall i nuläget, så vi får glömma Simrishamn och se oss omkring efter något annat lite längre in i landet. Närheten till Simrishamn är dock ett krav. Ett annat krav är närhet till andra hus men det är väl å andra sidan inte särskilt svårt att uppfylla. Himmel så tättbebyggt det är! För mig som smålänning känns det underligt att det kan bo så mycket folk på så liten yta - men jag gillar det, det gör jag. Enda felet jag upptäckt är att det är svårt att hitta en skog att kissa i. Man får dock tillstå att skåningarna också märkt detta och satt upp toaletter lite varstans. Vilken hit! Man kan nästan tro man är i Frankrike vad det gäller frekvensen av toaletter! Dessutom är de, i de flesta fall, välskötta och det är något som man inte direkt kan påstå att de franska bytoaletterna brukar vara. Vilket lättnad för en småbarnsmamma!

  Vill vi bo i äppellundarna kring Kivik (där har Nikes förra dagisfröken just köpt huset jag sneglade på hela våren - visst är världen liten!) eller bland de böljande kullarna längre söder ut (husen längs den förtrollande kusten får vi bara glömma)?  Eller  kanske nere på slätten vid Borrby? Nej, inte den öppna slätten, det blir för mycket för en smålänning som jag, lite skog i  ryggen gör mig trygg - men helst skall det vara lövskog, granar har jag fått nog av och de gör mig tungsint. Lustigt nog känner jag mig aningen obekväm med de enorma äppellundarna också, de är ju inte olivträd och något i magtrakten säger mig att jag skulle se äppelträd och sakna olivträd (även om vi i ärlighetens namn inte har så många olivträd hemma i Bourgogne heller).

Tillslut, efter att ha sett ett helt perfekt litet hus i en helt perfekt prisklass men i en allt annat än perfekt miljö, tog vi oss ner till sandstranden vid Stenshuvud för att pusta ut en stund.