Blogg »

• Styrelsebloggen »
• Ninas bloggsamling »
• Vykort från Kina »
• Barnen i storstaden
• Bara för medlemmar »
• Medlemsblogg »
• Mias blogg (lösenord) »
• Länkar »

Banta är inget jag brukar syssla med och, peppar peppar, så är det inget som jag varit i trängande behov av men nu har jag ändå, av en tillfällighet snubblat på en fantastiskt effektiv bantningsmetod. Jag tror jag skall ansöka om patent (för något så dumt är det väl ingen annan som kommit på).

Här har ni kraschbantning enl Thomasson-metoden:

Man tager delar av ett vitkålshuvud (finstrimlat), riven morot, hackad rödlök, rivet äpple och lite annat smått och gott och blandar med gräddfil och majonäs, sedan låter man allt vila i kylen en 4-5 dygn. Efter detta äter man alltsammans med god aptit, gärna på kvällen. Efter ca 24 timmar är man åtminstone ett kilo lättare, efter ytterligare ett dygn har man tappat två kilo och därefter försvinner aptiten, om inte för evigt, så i alla fall för en bra tid framöver vilket borgar för ett fortsatt förbättrat resultat.

Tro mig, det här fungerar, vi var två som testade (den vanligtvis hungriga 10-åringen och jag). Nackdelen är väl den att man får stanna hemma från jobb/skola och VÄLDIGT nära toaletten i två dygn.

När barnen var små gav vi dem inte godis. Nej, de brukade få en morot var istället. Tro det eller ej men det höll i många år!

Det hela berodde på naturligtvis på att jag inte äter godis, jag mår inte bra av för mycket sött, och därför finns godis inte här hemma. Däremot upptäckte N (som nu är 10 år) att morötter är goda (och söta) så det var inga problem att ge henne en morot istället på lördagskvällen - en lördagsmorot, något hon såg fram emot.

Riktigt godis fick N pröva på för första gången när hon var 3 år, i augusti 2002. Det var på ett barnkalas och vi åkte bil hem. Eftersom hon redan tidigt blev åksjuk så kräktes hon och drog den logiska slutsatsen att det var godisets fel, dvs godis var inte kul. Inget mer godis på en tid alltså.

Nästa tillfälle för frestelse inträffade när vi åkte till England med båt i februari 2003. På båten fanns aktiviteter för barnen - och godis! Både 3,5-åringen och 1,5 åringen lyckades få i sig ansenliga mängder innan det började gunga ordentligt. Naturligtvis så blev de sjösjuka under natten och fick avsmak för godis - det MÅSTE ju vara godisets fel, eller hur?

Därefter blev det lördagsmorot fram till juni 2003 (barnen var då snart 2 resp snart 4 år gamla). Vid midsommarfirandet fick de godispåsar. Nu var det här ganska sent så de somnade med det mesta av godiset kvar. Nästa morgon gav vi oss av till Frankrike med godismumsande barn i baksätet. Efter knappt en timme var vi framme vid färjan, det blåste och barnen blev sjösjuka. Efter som de inte är dumma drog de nu, båda två, den logiska slutsatsen - godis = må illa! Åter till lrödagsmoroten!

Inte förrän på hösten, när det första barnkalaset i Vasastan blev av så upp upptäckte vår då 4-åriga dotter att godis var gott. Kalaset gick av stapeln bara ett par kvarter bort så vi gick hem - och hon mådde inte illa! Vilken hit! Godis var gott! Hon var inte sen att tala om det för sin lillasyster heller.

Nu har våra barn ändå inte blivit några godismonster. I kväll undrade 10-åringen om det fanns någon efterrätt eller något fredagsmys, vilket det naturligtvis inte gjorde för jag har varit hemma med sjuka barn i ett par dagr nu och inte hunnit handla. Efter att under en stund ha rotat runt i frys/kyl konstaterade hon lugnt: "jag tar en morot istället".

I tisdags fyllde jag år och då brukar vi gå ut och äta, eller rättare sagt, vi brukar alltid gå ut och äta middag när någon i familjen fyller år, det har vi gjort i alla tider. I tisdags var det emellertid så kallt att alla var tveksamma till att ge sig ut igen när vi väl kommit hem från skola/jobb. Lösningen blev att gå till den polska kvarterskrogen i kvarteret bredvid, den grekiska krogen som vi når genom garaget utan att behöva gå ut alls har vi frekventerat så ofta på sista tiden att ingen av oss kände för att gå dit även om de har utmärkt mat.
Före restaurangbesöket bjöd maken på ett glas mousserande vin och barnen kom med presenter. Av 8-åringen fick jag en guidebok och en fin teckning i kolossalformat (för ovanlighetens skull, normalt sett är alla hennes teckningar mikroskopiska). Det var jättefina presenter, inte tu tal om det, men när jag öppnat 10-åringens paket och fått klart för mig att hon för egna pengar köpte ett halsband så höll jag på att börja gråta. Tänk att min lilla tjej är så stor att hon själv kan handla en present till mig - och tänk att hon ville lägga så mycket pengar på en present till sin mamma! Det var verkligen något av det finaste jag fått!

När vi kom till restaurangen förklarade jag för barnen att någon barnmeny inte finns. Däremot har de halvportioner av de flesta rätter. Inte för att jag trodde att 10-åringen skulle nöja sig med en halvportion men ändå, till 8-åringen borde det vara precis lagom. Vi tittade igenom menyn och bestämde oss. Servitrisen kom och 10-åringen beställde en helportion stekt, panerad ost och det hade jag kunnat räkna ut med knäna att hon skulle göra för hon älskar stekt ost och tatarsås. När 8-åringen lika bestämt beställde en portion raggmunk med stekt bacon blev jag inte heller särskilt förvånad för hon älskar verkligen bacon. Servitrisen log och sa vänligt: "En halvportion raggmunk med bacon, det skall bli" Men då hävde 8-åringen upp sin stämma och påpekade: "Nej, en helportion - och mycket bacon!" Servitrisen tittade frågande på oss och sedan på vår, till växten mycket lilla, 8-åring och såg frågande ut. Eftersom jag inte ville ha något bråk på min födelsedag sa jag bara snabbt: "En helportion blir bra". i mitt stilla sinne tänkte jag att det faktiskt inte handlade om mycket pengar och någon bacon skulle det säkert inte bli över i alla fall.

Maten kom och barnen åt som små hästar. 8-åringen slet med en jätteportion bacon men fortsatte ihärdigt tills inte en smula bacon fanns kvar. Sedan tog raggmunkarna slut också! Att 10-åringen satte i sig hela sin jätteportion stekt ost förvånade mig inte, för jag vet hennes potential när det gäller att äta, men att 8-åringen lyckade få i sig en hel portion av något så stabilt och tungt som raggmunk, det förvånade mig. Och det var inget mot vad det förvånade personalen på restaurangen!

Efter maten orkade vare sig jag eller maken någon dessert men 10-åringen beställde in en glass med frukt. När hon fått sin glass och nästan ätit klart frågade 8-åringen försynt:"När kommer min äppelkaka?". Äppelkaka? Vi hade inte beställt någon äppelkaka! Orkade ungen verkligen äta något mer? Jodå, hon envisades och var på väg att börja gråta och något sådant ville jag inte vara med om på min födelsedag, så jag beställde en äppelkaka med vaniljsås till henne. Tror ni inte utan att hon åt hela kakan också! Fantastiskt. Var gör denna lilla unge på bara 18 kg av all maten? Att se henne äta på det här viset var banne mig den bästa födelsedagspresenten. Nu kanske hon ÄNTLIGEN börjar växa till sig lite.

På vägen hem klappade hon sig på magen och sa: "Mamma, vad mätt jag är, det var supergott! Kan vi inte gå till Krakow riktigt ofta." Med tanke på hur mycket, och med vilken glädje, hon åt så skulle jag gärna göra det men jag vågar inte tänka på vilka konsekvenser det skulle få för mitt midjemått. Vi vuxna växer ju som bekant på bredden istället för på längden. Polsk mat är god men den är definitivt inte av den magrare sorten.

När vi flyttade hem från Frankrike trodde jag att jag skulle ha full kontroll över matinköpen. Hur man handlar mat och vilken mat som finns tillgänglig var, trodde jag att jag visste. Men inte! Vi flyttade till Skåne och där är det lite annorlunda. Kanske inte så annorlunda som i Bourgogne, men ändå! I Frankrike fick jag snabbt lära mig att färdigmald köttfärs inte gick att köpa, inte heller fanns det dill, kålrötter eller - vilket kanske var mer förvånande - oliver! När vi 17 år senare flyttade hem hade oliverna (och en underbar färsk Tapenade!) kommit till lördagsmarknaden i  Cluny också men i början på 90-talet stirrade man bara på oss när vi frågade efter oliver. Sådana åt man i Provence och därmed basta. Lammfärs var också  totalt omöjligt om man inte kontaktade en specialslaktare långt in på 00-talet. Det är helt enkelt olika! Inte bara länder är olika utan olika delar av landet är just det - olika, antingen det handlar om Frankrike eller Sverige!

När vi kom till Skåne tog det tid för mig att anpassa mig till livet på den svenska landsbygden. Jag är van vid att bo i centrala Göteborg och kunna gå ner till saluhallen vid Kungstorget och köpa det jag vill ha eller till Fiskekyrkan med allt man har att erbjuda där. Och ville jag inte gå så långt så passerar jag, på väg hem från jobbet, Landala torg med Konsum, där man visserligen inte kan handla köttfärs längre - inte om man har några kvalitetskrav -  men det mest nödvändiga finns där + två kanonbra grönsakshallar, en ostaffär, ett konditori och en bra fiskaffär. Uppe på Linderödsåsen, mitt på landet, är det förstås inte lika lätt. Att det är längre till affären kan jag acceptera, det är liksom en del av konceptet "bo på landet" och vi har faktiskt en lanthandel i byn, men att det skulle vara så svårt att samordna inköpen förvånar mig!

Vad vi skall ha till middag avgör vart jag åker för att handla. Vill jag handla fisk måste jag köra till  Kivik (ca 30 km söder ut) där Buhres och Kiviks ål & laxrökeri finns, eller till Simrishamn (45 km). Någon bra fiskaffär på närmare håll finns inte. Ett par gånger om ÅRET kommer det en fiskbil till byn men den kan man knappast vänta på! När man väl är söder ut gäller det att inte ändra sig och istället för fisk välja färs av något slag för där maler de färsen så grovt att till och med en fransman skulle jubla (dvs jag kan inte äta den)! Färsk vildsvinsstek och lamm finns det däremot. I rättvisans namn skall det erkännas att det finns fisk i Åhus (25 km öster ut) också men den är vacuumförpackad och inte särskilt rolig. I Kristianstad (30 km norr ut) finns det ett ganska magert fiskutbud på Konsum/Domus + Maxi.

Vill man ha verkligt bra kött skall man däremot åka norr ut till Kristianstad. Där finns massor av närproducerat kött (malt i butik t o m på Maxi). Bättre kött får jag ingenstans i Göteborg! Någon riktigt bra grönsakshall tror jag dock inte att jag hittat i hela östra Skåne. Klart man kan åka till ställen som Orelund.  Men inte alltid! Då skulle man bli ruinerad, i varje fall vår familj med tanke på hur mycket grösnaker vi sätter i oss. Förmodligen odlar de flesta människor på landet egna grönsaker. Det skulle jag också göra om jag hade möjlighet.

Gott bröd kan man dock lita på att få i princip överallt i Skåne. Här i Göteborg lyser kavringen med sin frånvaro i de flesta butiker men Skåne kan jag få hur många varianter som helst i minsta lanthandel. I lilla Everöd bakas det fantastiskt gott grovt bröd och vill man riktigt lyxa till finns ju Mellbybagaren utanför Kivik med sin "världsberömda" kavring som t o m fått Gastronomiska Akademiens Diplom! Senap finns det också precis hur många olika goda sorter som helst, alla producerade i trakten, något som jag också saknar i Göteborg.

En annan märklig sak är hur olika sortimentet av stapelvaror är i butikerna runt omkring. I lilla Degerberga är det t ex gott om mer exotiska varor/kryddor från Mellanöstern/Asien medan det på Ica i Kivik inte går att uppbringa något sådant, men där finns istället franska/italienska delikatesser. Jag antar att det här säger en hel del om var olika befolkningsgrupper handlar.

Liiite rörigt allt det här, eller hur? Och jag som trodde det skulle vara lätt att fixa mat när vi väl var "hemma" igen. Nu visar sig istället jakten på "maten" ta upp mycket av min tid. Jag kör än hit än dit för att hitta det jag behöver. Förmodligen har jag väl blivit mer fransk under tiden i Frankrike än jag själv kunnat tro, för banne mig om jag numera inte är lika petig med råvaror och kvalitet som en tvättäkta fransyska.

Idag är det 10 år sedan vår äldsta dotter föddes och 7 år sedan vi kom hem från Kina med hennes lillasyster. Det är inte klokt så fort tiden har gått!

En av de saker som 10-åringen önskat sig till sin födelsedag var ett restaurangbesök (jag kan inte begripa vem ungen har fått de här vanorna efter ;-) ) så sagt och gjort, vi gick på Nikes "favvo-ställe" La Terrazza, mellan Skandinavium och Liseberg.

Ni skall inte tro att det går att få i mina barn en vanlig barnmeny, inte alls. Restaurangbesöken tenderar numera att bli ganska kostsamma och idag hade vi bestämt oss för att alla skulle få det de ville. 8-åringen valde en mediumstekt oxfilé. Den nyblivna 10-åringen, som alltid varit både gourmet och gourmand, gav sig på en hel söndagsmeny med carpaccio på oxfilé, lammfilé fylld med mozzarella & rostad paprika och till avslutning choklad tårta med vaniljglass & grädde. Fadern valde också söndagsmeny men jag blev mätt bara av tanken på allt de skulle äta och nöjde mig med en risotto på krabba. Jättegott alltihop och barnen åt upp var enda smula - det var bara jag som inte orkade sätta i mig min hela min risotto!  Vilket firande! Numera lär dock restaurangbesöken bli färre, med den aptit - och dyrbara smak! - som barnen skaffat sig har så har vi inte råd att äta ute lika ofta som vi brukade.

... OBS! (Inte den i Varennes)

Säga vad man vill om Torggrillen i Varberg, men det man förväntar sig det får man. Jag beställde en

grillad korv med mos och det fick jag - och blev mätt! Det är mer än vad man kan säga om Stadshotellet.

 Jag fick ett presentkort i födelsedagspresent och detta tänkte vi utnyttja i helgen. Alltså bokade vi in

barnen på Pensionat Frillesberg i Frillesås och oss själva på Stadshotellet i Varberg, där Asia Spa finns.  Jo, jag förstår att det låter underligt det där med att boka in barnen på pensionat med det är barnens farbror och faster som driver stället så det är inte så underligt som det låter.

Efter en god lunch på Frillesberg anlände vi till Varberg och checkade in på hotellet. Själv var jag

kanonförkyld så några spa-behandlingar var bara inte att tänka på men vi tog en stärkande promenad i alla fall. Hotellet är jättefint, inte tu tal om den saken. Vi hade bokat rum i den gamla K-märkta delen av hotellet och rummet var stort, charmigt och hade utsikt över det vackra (och förvånansvärt stora!) torget. Personalen var trevlig och allt var frid och fröjd. Dvs tills vi kom ner till matsalen för att äta middag i restaurangen som fått en massa utmärkelser och priser. Den fasta Spa-menyn bestod av två rätter med  möjlighet att välja till ytterligare en rätt och det var den som ingick i vårt "paket".

Jag kan inte påstå att jag blev jätteglad när förrätten bestod av carpaccio på tonfisk för just färsk tonfisk är inte riktigt min modell, men vad tusan, ett ställe av den här klassen skall väl kunna göra något kul av det också. Till menyn fanns naturligtvis som tillval en vinmeny och efter lite snack med kyparen, som var av den trevligare sorten, bestämde vi oss för att ta den. Första glaset, en helt OK Montepulciano d'Abruzzo, anlände och samtidigt kom förrätten, liiite väl snabbt för min smak om jag skall vara helt ärlig, man vill ju hinna slå sig ner och komma till ro om ni förstår hur jag menar. Å andra sidan är ju det omvända problemt vanligare och betydligt mer irriterande så det fick gå.

Jag måste erkänna att jag blev rätt chockad över vad som fanns på min tallrik. Eller i alla fall över hur

otroligt lite det låg på min jättestora tallrik! Tre blad ruccolasallad, en tunn skiva rå tonfisk, på denna

en mycket tunn skiva rödbeta, och på topp en rå skiva tonfisk till. Inget mer. Jo, vi serverades vitt bröd (ni vet lunchpizzastuket) till också och - vad i alla fall jag upplevde som - vispad grädde! Maten åkte efter en liten smakbit snabbt över till maken som var utsvulten och därför tog emot den med kommentaren: "Det här smakar ju ingenting!".   

OK, vi inväntade resten - och inte behövde vi vänta inte! Snabbt som ögat stod ett nytt glas rött vin på bordet framför oss (trots att vi knappast hunnit smaka på det förra) och  lika snabbt kom huvudrätten. Ingen chans att åtminstorne njuta av vinet inte!

Innan vi hann blinka låg två små lammkotletter framför oss i sällskap av tre klyftor potatis. Och ett par blad ruccolasallad och en kvist timjan! Måste säga att jag blev överraskad, dock inte positivt. Nu är jag dessutom inte någon vän av kotletter i någon form så det här var inte kul, men det var ju inte

restaurangens fel. Maken älskar dock lamm i alla former så han kastade sig över kotletterna - bara för att bli besviken han också. Maten smakade ingenting! Nu var maken dock så hungrig att han åt upp mina kotletter också  -  tack och lov!

Vid det här laget hade jag ätit en pyttebit av förrätten, en potatisklyfta från huvudrätten och en liten

bit pizzabröd och var tämligen tvärilsk. På bordet fanns två knappt påbörjade glas vin - och det hade gått max 30 minuter sedan vi satt oss vid bordet! Vad tror ni hände då? Jo, kyparen kom med två glas dessertvin! Vi hade inte ens beställt dessert (vilket var extra)!

Maken var tillfälligt från bordet och jag passade på att säga att vi nog gärna drack upp det vin vi hade i glasen innan vi beställde in mer, samt beställa in en dessert till maken. Kyparen som, trots sin

racerattack ändå var en uppmärksam själ, hade noterat att jag mer eller mindre inte ätit någonting och sa att de bjöd på makens dessert. Själv ville jag ha MAT - tanken på dessert var motbjudande.

Desserten och vinet anlände inom 5 minuter. Efter detta blev vi, tack och lov, lämnade i fred för att dricka upp våra väldigt goda viner (vinet till huvudrätten var Australiensisk, tror jag). Makens dessert var god men fantasilös. Innan vi hunnit avslut vinet kom kyparen och ville veta om vi ville ha kaffe. Jo, det ville vi men espressomaskinen var sönder, den hade gått sönder under sommaren och inte blivit lagad, så vi fick vanligt kaffe. Ytterligare en höjdare!

Snabbt betalade vi det vi lagt till utöver det presentkortet gav oss (och det var inte lite) - och sedan begav vi oss  till Torggrillen! Inte för att det de levererade var bättre men det var i alla fall inte mer än vad de  lovade! Jag har sällan blivit så besviken på ett etablissemang av den (påstådda) rangen Stadshotellet i  Vareberg har! Det här hotellet är på väg utför, tro mig!

2008-03-10  

I går lagade jag mat i drygt fem timmar. Anledningen var att jag skulle göra det enkelt för mig. Det gör jag inte om igen i brådrasket ...

I lördags hade jag varit i saluhallen och handlat oxfilé för att göra en riktigt lyxig Biff Stroganoff efter ett äkta gammalt krångligt ryskt recept. Lätt chockad av priset på oxfilé (479 kr/kg) så bestämde jag mig på hemvägen, som kompensation, för att ta en genväg när det gällde söndagmiddagen och följdaktligen inhandlade jag, förförd av doften, en grillad kyckling. Söndageftermiddag randades, hela familjen var trött och jag kände mig nöjd med att ha planerat allt så smidigt. När det kändes som matdags fixade jag lite nudlar, rensade kycklingen och la köttet i en wokpanna tillsammans med lite frysta wokgrönsaker och slog så på en thailänsk grytbas på burk. Och se genast försvann min aptit! Varför klarar jag inte snabbmat? Jag begriper bara inte det här men det går bara inte i mig!

Det här är inte första gången familjen får äta utan mig för jag klarar inte ens av att sitta kvar vid bordet. Nu insåg emellertid min käre make att måttet var rågat så han matvägrade också. Barnen åt med god aptit men jag smet istället ut i köket och tinade lite fryst köttfärs (från saluhallen) och gjorde en äkta Ragù di Carne alla Bolognese på färska tomater och örter som fick koka ett par timmar. Sen blev middagen men då hade min aptit återvänt och jag kunde äta igen. Barnen hade blivit hungriga igen och åt som små hästar. Så mycket för snabbmat här i huset ...

2008-01-30  

Men hur gör folk? Jag kan bara inte begripa hur man gör för att laga mat till vardags i riktigt stora familjer - det finns ju inte grytor som räcker! Och spisen räcker inte heller till - och inte kylen!

I Göteborg har vi ett par stora stekgrytor, en 5 liters potatisgryta, en stor wok  och en 5-6 liters pasta gryta + en radda mindre grytor/kastruller och stekpannor och det klarar vi oss bra på när det bara är vi fyra (eller någon till - t ex morfar). Men skall vi ha gäster är jag helt ställd! Inga grytor räcker till!

Jag är helt besattav stora grytor/kastruller och stora ugnsfasta formar. På något vis är de ändå alla för små. Snart skall vi ha en trerättersmiddag för 12 vuxna och ett antal barn och jag har haft ett himla schå med att planera maten så att grytor/pannor/kastruller/ugnsfasta formar räcker till. Matsalsbordet tar 12 personer så där är det inga problem och servisen från 1800-talet har tolv delar ... men grytorna ... Hur skall jag få plats med maten? Men det här borde ju inte var så svårt! Varför skulle vi nuförtiden vara hänvisade till alla dess evinnerliga "gående bord"  och buffèer när man förr kunde laga en riktig middag för 12 personer på en liten vedspis. Hur  i all världens dar gjorde man då? Vad jag vet så var knappast köken vid förra sekelskiftet utrustade som restaurangkök.

Forna tiders kvinnors bragder uppför aldrig att förvåna mig.

2008-01-08  

Det är mycket råttor/möss just nu, inte bara på bio och i barnböcker, till på köpet går vi mot musens år i den kinesiska zodiaken.

Fyttirackarns, jag gillar inte möss! Det hela började för trettio år sedan när jag med dåvarande make flyttade in i en gammal bondgård som stått obebodd under 20 års tid. Gissa om där fanns möss/råttor! Vi hade drivits ut på den bohuslänska landsbygden efter månader av elände i en förort till Göteborg och ville bara ha lugn och ro. Vad som helst kändes bättre än att fortsätta dela trappuppgång med knarklangare, fyllerister och våldsverkare i största allmänhet. Lugnt var det på landet och om man bara inte räknar med älgarna som invaderade trädgården så var det inte tal om några bråkiga grannar - men möss hade vi "en masse". De åt upp hundmaten, tuggade på stearinljusen i fönstren och dansade bokstavligen på borden på nätterna. Under den första månaden fångade vi 30-40 st. Katten som levde ensamliv i undervåningen på "herrgården" vi hyrde jagade upp mössen till oss på ovanvåningen och där fastnade de i våra fällor. Mindre och mindre (yngre) blev de och till slut hade vi mer eller mindre blivit av med dem - tack och lov! Fast då flyttade de in i bilen istället och där levde de livet glada dagar och fick hunden att dansa jenka när vi var ute och körde. Om det skall jag berätta mer en annan gång.

Just nu är vi dock glada att vi under julen lyckades fånga en mus i fällan vi gillrade. Jag är inte stolt över att jag skrek så att jag skrämde barnen när jag hittade den men jag ursäktar mig med att det var väldigt länge sedan sist. Måtte denna mus vara den enda/sista vi behöver se i Skåne. I alla fall inomhus.

Vad jag däremot är väldigt förtjust i och som barnens läsande av boken  Råttatouille har fått mig att längta efter är just ratatouille. Jag brukade ofta laga denna suveräna grönsaksrätt under somrarna i Frankrike. Vill ni ha Madame T:s recept som jag brukar använda? Receptet räcker till 4-6 portioner lite beroende på vad som skall serveras till:

2 hackade lökar (helst rödlök)
2 vitlöksklyftor, krossade, skalade och grovhackade
2-3 små auberginer (melanzane), grovt hackade
2-3 små courgettes (zucchini/squash)
3 paprikor, urkärnade och hackade
ca 1 kg tomater, skurna i stora bitar eller klyftor
4 dl vatten eller hälften vatten och hälften rött vin
1 lagerblad
ordentligt med färsk basilika
helst lite färsk oregano och timjan också (eller i värsta fall lite torkad Herbes de Provence eller färsk slätbladig persilja)
havssalt
nymald svartpeppar

Fräs lök och vitlök i ordentligt med olivolja utan att det tar färg. Tillsätt paprika och aubergine och blanda om. Tillsätt tomaterna och salt och peppra och krydda med örtkryddorna (spara basilikan). Slå på vattnet/vinet och låt koka upp. Plocka med en tång upp tomatskalet efterhand som det lossnar (om man inte redan skållat och skalat tomaterna först men det tycker Madame T är onödigt). Lägg i courgetterna/zucchini/squashen och rör om ordentligt. Låt koka på svag värme så länge som möjligt, åtminstone 1 timme. Rör om då och då. När ratatouillen nästan kokat klart plockar man upp lagerbladet och kryddar med basilikan och låter den stå och dra till sig smaken. Häll över lite olivolja och smaka av en gång till.

Bäst blir grönsaksröran om den får stå till sig över natten. Servara till grillat kött eller ljummen med lite färskt bröd eller fyll en omelett med den (barnen gillar den med köttbullar eller som sås till pasta).

2007-10-13

- Jag vill ha schnitzel, sa 8-åringen härom dagen. Snälla mamma, kan vi inte åka ner till Waldschenke i Ladbergen och äta.

-Är du tokig, sa jag. Vi kan inte åka ner till mellersta Tyskland bara för att äta middag!

- OK, sa dottern. Vi behöver inte åka ända till Waldschenke, men vi kan väl i alla fall åka till "Zum wasserturm" det ligger bara strax efter andra färjan och den restaurangen har nästan lika goda schitzlar.

Och så fortsatte hon:
Det tar två timmar till Helsingborg. Sedan tar det två timmar genom Danmark. Första färjan går jättesnabbt för där måste man alltid skynda sig för att hinna äta korv och kissa. Andra färjan tar längre tid men inte VÄLDIGT lång tid och när den är framme i Tyskland är man ganska nära "Zum wasserturm". Vi borde kunna vara där på ....en halv dag. Och så äter vi och sedan åker vi hem igen.

Jo, jo, så går det när man släpat ungarna upp och ner genom Europa ett par gånger om året under så lång tid de kan minnas tillbaka. Och i och för sig var idén inte så dum. Precis likadana resor gör ju mängder av svenskar dagligen.  Mål för deras resa är förstås inte en restaurang som serverar goda wienerschnitzlar utan mer Calles i det närbelägna Burg, där de istället bunkrar alkohol i alla dess former.

Nu har i alla fall handlat hem kalvkött och som överraskning, när de kommer hem från bion, så skall barnen få mammas hemlagade Wienerschnitzel. Hoppas jag får godkänt!

2007-04-10

Vi borde kunnat räkna ut det, men det gjorde vi inte. Det kom bort bland allt annat som skulle fixas innan vi reste. Men nu är det så, vi sitter fast i det franska pizzaträsket!

Vi valde att bo i Cluny för där finns det många restauranger, en 15 st finns det säkert och då resonerade vi som så att det i alla fall borde gå att få variation på maten. Hade vi bott på hotellet i vår närmaste by istället så hade vi bara haft restaurangen där att tillgå och med tanke på att menyerna sällan ger särskilt många rätter att välja på så var vi rädda att det skulle bli tjatigt eftersom det här handlar om ca 14 dagar. Inte anade vi att nästan alla restauranger i Cluny serverar samma mat! Att variera maten har visat sig oerhört svårt för nästan varenda "restaurang" är i verkligheten en pizzeria! De serverar alla samma sak, pizza, ett par pasta rätter (av någon anledning är pasta synonymt med tagliatelle) och - om man har tur - något köttstycke med pommes frittes. Allt är ofta väldigt fantasilöst serverat, men det är å andra sidan inte mer än man kan vänta sig av franska krogar i den lägre prisklassen så det förvånar oss inte nämnvärt. Visst finns det restauranger som serverar annat, men då talar vi om Le Bourguignon, L'Hermitage etc som alla tar en 300-400 kr/ person för sina menyer och dit är det liksom inte läge att gå på kvällen med två trötta barn (och trötta föräldrar också för den delen). Men vart har alla de små värdshusen tagit vägen? Var är crudité-tallrikarna, Salade Bourguignone, Boeuf Bourguignon, Boeuf en Daube och alla de andra traditionella rätterna? Coq au vin saknade vi först också men nu har vi fått veta att man till vår sida av floden Saône inte för importera kycklingar/hönor/tuppar pga av fågelinfluensan. På andra sidan Saône från oss ligger Bresse där huvudnäringen är kycklinguppfödning. Förmodligen är det väl detta som är grund till avsaknaden av alla kycklingrätter på de franska menyerna just nu. Barnen har oftast att välja mellan Steak Hache med pomme frittes (och absolut inga grönsaker!) eller pizza, behöver jag tala om att de är innerligt trötta på pizza de också?

2006-08-14

Jag är fortfarande, efter sammanlagt över två år i Frankrike, lika förvånad över att den franska restaurangmaten har så gott rykte. Visst kan man äta gott på franska restauranger  - men det är inte lätt! Den franska övertron till den egna maten/matlagningkonsten är monumental! Vad tror de vi andra äter? Jag kan inte som svensk bli annat än kränkt! Personligen är jag mer förvånad över hur man i Frankrike kan misslyckas så ofta när man har så fantastiska råvaror att tillgå än vad jag är imponerad över den mat de i allmänhet lyckas få till på "normala" franska restauranger!

Jag kom att prata om det här med en arbetskompis under kafferasten idag och hon var märkbart lättad när jag uttryckte mina tvivel. Själv hade hon tillbringat två veckor av semestern i Frankrike hos franska vänner och nu hade hon samma franska familj här hemma på besök ... och hon var lätt förtvivlad! Enligt hennes åsikt klarade den här familjen inte ens att tillaga de enklaste rätter så hon får laga mat mer eller mindre hela tiden åt hela gänget - två gånger om dagen! Rätt jobbigt när man inte längre har semester utan jobbar heltid! För mig är det här inte direkt förvånande för utbudet av fördiglagade rätter är enormt i franska snabbköp! Har gemene man glömt hur man lagar mat? Konstigt i så fall för jag tycker inte att de färdiglagade rätter vi köpt i Frankrike (jo då, jag erkänner, det händer att vi köper sådana, speciellt på påsken när vi inte är nere mer än ett kort tag) är bättre än de vi får tag på här i Sverige. De är, med andra ord, ung. som restaurangmaten - men billigare och bekvämare, men absolut inget att skryta över!

Visst finns det fantastiska restauranger med underbar mat i Frankrike, det är inte det, men det är svårt att hitta dem! Vi utlänningar tror ofta att det bara är att svänga in vid en vägkrog eller ett enkelt auberge och genast bli serverad den mest utsökta, välkomponerade måltid. Så är det inte! Lyckas man med det så har man massor av tur och får skatta sig själv lycklig!

På de stora, välrenomerade restaurangerna med en eller ett par stjärnor i Guide Michelin etc så serveras det förstås fanstastisk mat, det kan man lita på  (och då kostar det förstås ordentligt) men franska vägkrogar ligger t o m ett par snäpp under de svenska. Billigare restauranger serverar ofta en väldigt enkel - och trist! - meny utan några grönsaker alls och några sådana går oftast inte att beställa till heller (som man får göra i t ex Italien).  Det här hade inte retat mig det minsta om det inte över alltihop legat ett skimmer av självgodhet och självtillräcklighet. Frankrike har världens bästa mat, alla kategorier - basta! Det tycker fransmännen - men inte jag!

Själv har jag i sexton somrar haft förmånen att varje lördag på torget köpa de mest fantastiska råvaror, kanske inte alltid av producenten själv men ofta i alla fall näst intill. Jag vet vilket förunderligt utbud av både grönsaker, ost, charkuterivaror etc det finns i minsta stad och jag är bara så förvånad över att man accepterar och ändå beställer den mat de enklare matställena serverar. Gå inte på den franska myten! Välj restauranger noga om ni åker tll Frankrike så ni slipper bli besvikna!

2006-05-03

I  morse vaknade jag kl fem av att fåglarna sjöng! Är det inte fantastiskt, så mycket fågelsång mitt inne i Göteborg.  Å andra sidan finns det ett grönområde på andra sidan gatan så så där helt i stenöknen bor vi ändå inte. Normalt sett brukar jag dock vakna av bilarna som kör ut från det stora parkeringhuset uppför backen men det är klart trevligare med fågelsång.

I Frankrike väcks vi alltid av Madame T:s tupp. Det låter mysigt men efter att på semestern ha blivit väckt av hans galande i gryningen var eviga morgon i flera veckor så är man rätt trött på honom och skulle inte ha något emot att Madame T lagade "coq au vin" på honom istället. När 4-åringen var i Bissy för första gången, drygt 18 månader gammal, skrämde han dessutom nästan slag på henne. Varje gång han gol skrek hon "tuppa!" och kastade sig upp i famnen på oss eller på storasyster vilket fick till följd ett antal ordentliga vurpor. En gång för några år sedan kom tuppen lös och  smet in i vårt kök. Jag vet inte om han kände att grytan kallade men jag hittade honom på väg in i grytskåpet i alla fall.
Vill ni förresten ha Madame T:s recept på Coq au Vin? Visst, här kommer det:

Coq au Vin à la mode Bourgignonne
ca  6 portioner
1 (ung-)tupp på ca 1 kg (kan vara svårt att få tag på i Sverige men ibland går det i saluhallar eller hos specialleverantörer! Tag annars en stor kyckling eller två mindre) delad i lagom stora bitar (10-12 stycken). Marinera gärna köttet i vinet över natten men spara i så fall marinaden till tillagningen och låt i så fall köttet rinna av väl på hushållspapper före tillagningen så att det blir lättare att steka.

Minst 5 dl rödvin (det skall helst vara "bonnvin från trakten", en Bourgogne-Passe Tout Grains eller en god Pinot Noir)
en rejäl skvätt olivolja
150 gr fläsk i tärningar
10-12 små schalottenlökar, skalade
2 vitlöksklyftor, krossade, skalade och hackade (pressa inte i vitlökspress, det gör man sällan i Frankrike)
200 gr små champinjoner
(1-2 morötter i slantar om man vill)
3 msk mjöl
3-4 dl kycklingbuljong
2 lagerblad
några kvistar färsk timjan
salt (helst havssalt)
svarpeppar från kvarn
lite grovhackad persilja

Sätt ugnen på 175-200 gr.

Stek fläsket i en stor stekgryta. Lägg i schalottenlöken, vitlöken (och ev morötter) och låt dem fräsa en stund. Tillsätt champinjonerna i skivor. Ställ åt sidan. Stek tupp-/höns-/kycklingbitarna i omgångar i olivoljan  i en stekpanna tills de är väl brynta. Sätt tillbaka stekgrytan med fläsk, lök, champinjoner etc på plattan och strö över mjölet. Lägg över köttet i grytan och häll försiktigt på rödvinet och kycklingbuljongen och låt allt koka ihop under omrörning. Krydda med lagerblad, timjan, salt och peppar. Lägg på locket och låt grytan stå i 35-40 min i ugnen. Strö över hackad persilja och servera med kokt potatis (eller Camargue-ris).

Tillaga gärna tuppen kvällen innan den skall serveras för då "mognar" smakerna.