Blogg »

• Styrelsebloggen »
• Ninas bloggsamling »
• Vykort från Kina »
• Barnen i storstaden
• Bara för medlemmar »
• Medlemsblogg »
• Mias blogg (lösenord) »
• Länkar »

En stilla fundering bara om något som inte alls har med det jag brukar skriva om att göra:

En annan sång som låter mycket bättre när den sjungs på franska är Björn Kjellmans: "Älskar du livet". På franska blir det: "L'amour pour la vie".  Men det är ju så den skall låta, även om man nu inte gillar den!

Till och med Zarah Leanders gamla "Vill ni se en stjärna" låter betydligt bättre när Patachou sjunger den på franska: Les lilacs blancs.

När vi flyttade hem från Frankrike trodde jag att jag skulle ha full kontroll över matinköpen. Hur man handlar mat och vilken mat som finns tillgänglig var, trodde jag att jag visste. Men inte! Vi flyttade till Skåne och där är det lite annorlunda. Kanske inte så annorlunda som i Bourgogne, men ändå! I Frankrike fick jag snabbt lära mig att färdigmald köttfärs inte gick att köpa, inte heller fanns det dill, kålrötter eller - vilket kanske var mer förvånande - oliver! När vi 17 år senare flyttade hem hade oliverna (och en underbar färsk Tapenade!) kommit till lördagsmarknaden i  Cluny också men i början på 90-talet stirrade man bara på oss när vi frågade efter oliver. Sådana åt man i Provence och därmed basta. Lammfärs var också  totalt omöjligt om man inte kontaktade en specialslaktare långt in på 00-talet. Det är helt enkelt olika! Inte bara länder är olika utan olika delar av landet är just det - olika, antingen det handlar om Frankrike eller Sverige!

När vi kom till Skåne tog det tid för mig att anpassa mig till livet på den svenska landsbygden. Jag är van vid att bo i centrala Göteborg och kunna gå ner till saluhallen vid Kungstorget och köpa det jag vill ha eller till Fiskekyrkan med allt man har att erbjuda där. Och ville jag inte gå så långt så passerar jag, på väg hem från jobbet, Landala torg med Konsum, där man visserligen inte kan handla köttfärs längre - inte om man har några kvalitetskrav -  men det mest nödvändiga finns där + två kanonbra grönsakshallar, en ostaffär, ett konditori och en bra fiskaffär. Uppe på Linderödsåsen, mitt på landet, är det förstås inte lika lätt. Att det är längre till affären kan jag acceptera, det är liksom en del av konceptet "bo på landet" och vi har faktiskt en lanthandel i byn, men att det skulle vara så svårt att samordna inköpen förvånar mig!

Vad vi skall ha till middag avgör vart jag åker för att handla. Vill jag handla fisk måste jag köra till  Kivik (ca 30 km söder ut) där Buhres och Kiviks ål & laxrökeri finns, eller till Simrishamn (45 km). Någon bra fiskaffär på närmare håll finns inte. Ett par gånger om ÅRET kommer det en fiskbil till byn men den kan man knappast vänta på! När man väl är söder ut gäller det att inte ändra sig och istället för fisk välja färs av något slag för där maler de färsen så grovt att till och med en fransman skulle jubla (dvs jag kan inte äta den)! Färsk vildsvinsstek och lamm finns det däremot. I rättvisans namn skall det erkännas att det finns fisk i Åhus (25 km öster ut) också men den är vacuumförpackad och inte särskilt rolig. I Kristianstad (30 km norr ut) finns det ett ganska magert fiskutbud på Konsum/Domus + Maxi.

Vill man ha verkligt bra kött skall man däremot åka norr ut till Kristianstad. Där finns massor av närproducerat kött (malt i butik t o m på Maxi). Bättre kött får jag ingenstans i Göteborg! Någon riktigt bra grönsakshall tror jag dock inte att jag hittat i hela östra Skåne. Klart man kan åka till ställen som Orelund.  Men inte alltid! Då skulle man bli ruinerad, i varje fall vår familj med tanke på hur mycket grösnaker vi sätter i oss. Förmodligen odlar de flesta människor på landet egna grönsaker. Det skulle jag också göra om jag hade möjlighet.

Gott bröd kan man dock lita på att få i princip överallt i Skåne. Här i Göteborg lyser kavringen med sin frånvaro i de flesta butiker men Skåne kan jag få hur många varianter som helst i minsta lanthandel. I lilla Everöd bakas det fantastiskt gott grovt bröd och vill man riktigt lyxa till finns ju Mellbybagaren utanför Kivik med sin "världsberömda" kavring som t o m fått Gastronomiska Akademiens Diplom! Senap finns det också precis hur många olika goda sorter som helst, alla producerade i trakten, något som jag också saknar i Göteborg.

En annan märklig sak är hur olika sortimentet av stapelvaror är i butikerna runt omkring. I lilla Degerberga är det t ex gott om mer exotiska varor/kryddor från Mellanöstern/Asien medan det på Ica i Kivik inte går att uppbringa något sådant, men där finns istället franska/italienska delikatesser. Jag antar att det här säger en hel del om var olika befolkningsgrupper handlar.

Liiite rörigt allt det här, eller hur? Och jag som trodde det skulle vara lätt att fixa mat när vi väl var "hemma" igen. Nu visar sig istället jakten på "maten" ta upp mycket av min tid. Jag kör än hit än dit för att hitta det jag behöver. Förmodligen har jag väl blivit mer fransk under tiden i Frankrike än jag själv kunnat tro, för banne mig om jag numera inte är lika petig med råvaror och kvalitet som en tvättäkta fransyska.

2008-04-07  

Tänk, jag kan inte släppa tanken på hur snabbt vädret slår om i Languedoc! Visst slår det om snabbt här också, i morse t ex så snöade det på morgonen i förorterna men på eftermiddagen var det vår - men det är ändå inte samma sak!

Vi kom till Montségur i vårväder, vaknande till vinter och återvände till vår 48 timmar senare. Efter 24 timmar av vår var det åter vinter och såphalt på vägarna och man fick ta det försiktigt för att inte hamna bredvid vägen i den blommande forsythian/magnolian/gultörnet ... you name it. Jag borde veta det för när vi flyttade in i huset i Bissy julen 1990 så täckte snön marken men nästa morgon hade den smält och vårblommorna blommade! Men vi glömmer ju alla, eller i alla fall så glömmer jag ... Vädret varierar mellan flera årstider på någon timma! Ena minuten kan du sitta ute och dricka kaffe i ljum försommarvärme och en kort stund efter kan det vara åska och drivis som gäller. Kom inte och säg att inte klimatet söderöver är varienerande och spännande! ... och mer spännande lär det väl tyvärr bli i och med de klimatförändringar vi alla känner av.

Det skall bli spännande att se vad vi möts av i Toskana i nästa vecka ...

2008-04-01 Här hemma brukar vi skoja om en historia vi läste för många år sedan där ett skolbarn inledde beskrivingen av sin utflykt till Gripsholms slott med orden "bredvid glasskiosken fanns ett slott". När det gäller våra barn så tror jag att det istället borde stå: "bredvid lekplatsen fanns en borg".

La cité Carcassonne

Borgen i Colioure

Å andra sidan skrev 8-åringen i sin reseberättelse (en extrauppgift från fröken p g a "home schooling" under veckan innan resan pga ett utbrott av scharlakansfeber på skolan) att "mamma var jättehöjdrädd" på var och varannan sida i sin "tankebok". Den rädda mamman har nu lugnat ner sig men vill inte uppleva vägar utan vägräcken med stup på 1000 meter igen, eller i alla fall inte på mycket länge och helst inte med barn i bilen någonsin mer. Hoppas nu bara att barnen mest kommer ihåg det positiva så här efteråt, dvs lekplatserna och karusellerna och helst också att det faktiskt var +20 grader vid ett par tillfällen under semestern. Må de glömma att alla eder och förbannelser (och tårar) deras mamma fick ur sig på djävulskt hala serpentinvägar.

2008-04-01

Det är inte lätt att vara barn till en mamma som plötsligt får för sig att man bara måste göra en massa knasiga saker. Då gäller det att hänga på - och det är vad mina barn gjorde, ialla fall den här gången.

Vi anlände till Toulouse med flyg från Göteborg på natten mellan skärtorsdagen och långfredagen. Mitt på natten var luften vårljum och lätt att andas. Vi fick promenera till hotellet men eftersom vi inte hade något bagage (det hade inte hunnit med planet) så gick det ändå bra. Nästa morgon hämtade vi ut hyrbilen och körde mot Montségur, berget/borgen barnens "galna" mamma fått för sig att hon bara måste besöka.

När vi anlände till byn var det vårväder om än ganska blåsigt. Mitt i natten vaknade jag dock av att det var tyst, onaturligt tyst. Det är klart att det borde vara tyst i en pytteliten by i Pyreneerna mitt i natten men det kändes ändå i luften - det hade snöat! Och inte lite heller! På morgonen var hela landskapet vitt. En stor driva i trädgården såg speciellt intressant ut och när jag studerade den närmare rörade den plösligt på sig och ur drivan reste sig en jättelik pyreneehund som legat där och njutit av kylan.

Fram på förmiddagen töade det i alla fall ganska bra och vi kunde ta oss uppför berget med bil till den plats där stigen upp till slottet börjar. Vi hade dock ingen större förhoppning om att kunna klara hela den ca 1 timme långa klättringen upp till toppen men till martyrmonumentet tänkt vi i alla fall pulsa. Monumentet vid Montségurs fot är rest till minne av de drygt 200 katarer som i mars år 1244 brändes levande på bål här under första inkvisitionen. Väl där ville dock barnen inte vända utan de klättrade före uppför berget och det var bara att hänga på.  En timme senare, efter en bitvis ganska krävande klättring (mest p g a snö och halka) var vi upp vid borgen på toppen av berget. Det här var mer än vad jag trodde ungarna skulle klara, t o m mer än vad jag trodde jag själv skulle klara!

Utsikten var verkligen betagande och solen och snön gjorde allt ännu vackrare. När vi väl skulle klättra ner igen hade det töat så mycket att det var halt av snömodd och vi fick ta det mycket försiktigt. Stupen var verkligt otäcka på sina ställen. Ner kom vi i alla fall lyckligt och väl och kände oss mycket nöjda. Kl 14 öppnade det lilla muséet i byn och vi tog oss dit för att se fynden från borgen. Vi var inte där särskilt länge men när vi kom ut igen hade vädret slagit om och solen var borta. Det hade blivit mycket kallare och snön hängde i luften. När vi gick ner till matsalen för att äta middag på kvällen hade det börjat snöa igen. Inte kul alls med tanke på att vi skulle lämna Montségur morgonen därpå.

Snön föll hela natten och det frös på ordentligt. Vinden tilltog också och alla vägar yrde igen. Vägen vi kommit blev till isgata och på morgonen fick vi höra att passet var avstängt. Nedför berget kunde man dock ta sig med snökedjor, men några sådan hade vi försts inte - bara sommardäck! Men hur dum kan man bli? Kör upp i Pyreneerna i mars med sommardäck! Till vårt försvar får vi väl ändå säga att vi inte väntat oss snö, det var ju vår när vi kom och magnolian blommade!

Hotellägaren rådde oss att vänta till snösvängen körde förbi fram emot lunch och sedan följa efter. Då hade det också blivit lite mildare och saltet gjorde vägbanan hyfsad. Jag har dock aldrig varit så rädd i hela mitt liv som när jag körde bilen den dryga milen nedför berget. Men varför i all värlen namn kan man inte sätta upp vägräcken när vägarna är så smala och stupen många hundra meter! Nåväl, vi kom ner - på rätt sätt.

2008-01-22

Har ni försökt leta efter ett bra hotel i Frankrike någon gång? Inte? Det har jag. Det är rena självmordsuppdraget. Man kan lätt hitta hotell på Haiti och Samoaöarna men i Frankrike - inte! Jag begriper bara inte vad de håller på med. Vet man inte namnet på hotellet så är det omöjligt. Letar man på en ort + ordet "hotel" eller liknande så kommer man till en site som ger namnet på ett helt annat hotell i en helt annan del av Frankrike. Eller så kommer man till en lista över hotell i samma kategori i HELA Frankrike. Har man tur  kommer man till en sida med en massa hotell och en förfrågan om om man vill rekommendera något av hotellen! Men hur i Herrens namn skall jag kunna göra det när jag inte ens hittar telefonnumret för att kunna boka hotellet! Jag vet ju dessutom inte ens om det ligger där jag vill ha tag i ett hotell!!!!

2008-01-08  

Det är mycket råttor/möss just nu, inte bara på bio och i barnböcker, till på köpet går vi mot musens år i den kinesiska zodiaken.

Fyttirackarns, jag gillar inte möss! Det hela började för trettio år sedan när jag med dåvarande make flyttade in i en gammal bondgård som stått obebodd under 20 års tid. Gissa om där fanns möss/råttor! Vi hade drivits ut på den bohuslänska landsbygden efter månader av elände i en förort till Göteborg och ville bara ha lugn och ro. Vad som helst kändes bättre än att fortsätta dela trappuppgång med knarklangare, fyllerister och våldsverkare i största allmänhet. Lugnt var det på landet och om man bara inte räknar med älgarna som invaderade trädgården så var det inte tal om några bråkiga grannar - men möss hade vi "en masse". De åt upp hundmaten, tuggade på stearinljusen i fönstren och dansade bokstavligen på borden på nätterna. Under den första månaden fångade vi 30-40 st. Katten som levde ensamliv i undervåningen på "herrgården" vi hyrde jagade upp mössen till oss på ovanvåningen och där fastnade de i våra fällor. Mindre och mindre (yngre) blev de och till slut hade vi mer eller mindre blivit av med dem - tack och lov! Fast då flyttade de in i bilen istället och där levde de livet glada dagar och fick hunden att dansa jenka när vi var ute och körde. Om det skall jag berätta mer en annan gång.

Just nu är vi dock glada att vi under julen lyckades fånga en mus i fällan vi gillrade. Jag är inte stolt över att jag skrek så att jag skrämde barnen när jag hittade den men jag ursäktar mig med att det var väldigt länge sedan sist. Måtte denna mus vara den enda/sista vi behöver se i Skåne. I alla fall inomhus.

Vad jag däremot är väldigt förtjust i och som barnens läsande av boken  Råttatouille har fått mig att längta efter är just ratatouille. Jag brukade ofta laga denna suveräna grönsaksrätt under somrarna i Frankrike. Vill ni ha Madame T:s recept som jag brukar använda? Receptet räcker till 4-6 portioner lite beroende på vad som skall serveras till:

2 hackade lökar (helst rödlök)
2 vitlöksklyftor, krossade, skalade och grovhackade
2-3 små auberginer (melanzane), grovt hackade
2-3 små courgettes (zucchini/squash)
3 paprikor, urkärnade och hackade
ca 1 kg tomater, skurna i stora bitar eller klyftor
4 dl vatten eller hälften vatten och hälften rött vin
1 lagerblad
ordentligt med färsk basilika
helst lite färsk oregano och timjan också (eller i värsta fall lite torkad Herbes de Provence eller färsk slätbladig persilja)
havssalt
nymald svartpeppar

Fräs lök och vitlök i ordentligt med olivolja utan att det tar färg. Tillsätt paprika och aubergine och blanda om. Tillsätt tomaterna och salt och peppra och krydda med örtkryddorna (spara basilikan). Slå på vattnet/vinet och låt koka upp. Plocka med en tång upp tomatskalet efterhand som det lossnar (om man inte redan skållat och skalat tomaterna först men det tycker Madame T är onödigt). Lägg i courgetterna/zucchini/squashen och rör om ordentligt. Låt koka på svag värme så länge som möjligt, åtminstone 1 timme. Rör om då och då. När ratatouillen nästan kokat klart plockar man upp lagerbladet och kryddar med basilikan och låter den stå och dra till sig smaken. Häll över lite olivolja och smaka av en gång till.

Bäst blir grönsaksröran om den får stå till sig över natten. Servara till grillat kött eller ljummen med lite färskt bröd eller fyll en omelett med den (barnen gillar den med köttbullar eller som sås till pasta).

2007-12-03   

Det här med datummärkning är inte så enkelt som man kan tro. Vi ser väldigt olika på det här har jag märkt.

Min pappa t ex har en mycket liberal inställning till vad som är tjänligt som föda. Smakar det ok och luktar ok så struntar han högaktningsfullt i vad det står på förpackningen. Hittintills har han inte blivit marförgiftad.

Själv intar jag en mer försiktig position. En eller ett par dagar hit eller dit är ok om produkten i fråga verka var bra men jag slänger hellre än riskerar att utstätta oss för risker på magsjukefronten.

Min farmor respekterade datummärkningen så till den milda grad att hon steg upp mitt i natten och ställde sig att stek korv när hon kom på att något i kylskåpet höll på att "gå ut".

Sedan finns det de som defintivt går till överdrift. Fransmännen t ex. De har bäst före datum på precis allting, t o m toapappret och regöringsmedel! Å andra sidan tycker tydligen indierna här i landet att vi är galna som inte begriper att ris behöver vara gammalt för att bli riktigt gott. Killen som äger vår kvartersbutik sa härom kvällen till min KM att man i Indien brukar bunkra ris i god tid före ett bröllop, t ex för att vara säker på att det har"legat till sig" och är riktigt gott - och det datumet infaller en bra bitefter det att vårt "bäst före datum" gått ut! Det är klart, han kan ha haft en baktanke, men det tror jag faktiskt inte.

2007-09-19

Det går vattkoppor på skolan igen och Dictes fröken frågade mig härom dagen om hon har haft det. Jo, då det har båda barnen haft. De passade på en sommar när vi var i Frankrike och det är en upplevelse vi sent skall glömma. Vattkoppor betraktas ju som bekant som en ganska banal sjukdom i Sverige men i Frankrike är den mycket allvarlig. Fråga mig inte varför men när barnen fick prickar reagerade fransmännen i vår by som om pesten brutit ut. Oh la la, la varicelle! Det var verkligen illa.

Att vi inte genast rusade till doktorn chockade byborna djupt och att barnen var ute och sprang i trädgården tyckte de var upprörande. Sjuka barn skall träffa en doktor även om han inget kan göra och sedan skall de ligga i sängen - därmed basta. Har ni försökt hålla två pigga, feberfria men prickiga barn i sängen i en vecka eller två när det är +30 grader? Jo, jag tänkte väl det, det är inget man ger sig på frivilligt. Att ligga stilla i en varm säng gör ju dessutom inte att det kliar mindre på kroppen. Det är klart att vi höll barnen borta från andra barn men mer var det inte med det. Sett med franska ögon var jag emellertid en mycket oansvarig mamma.

2007-09-17

Himmel, vad jag längtar "hem"!

2007-04-14

Vi är lite chockade fortfarande. Inte trodde vi att huset skulle säljas så fort! I tisdags lade märklaren ut huset på nätet, i onsdags var det ett par familjer och tittade på det och i torsdags fick vi ett "offre d'achat" dvs ett bud (vanlig budgivning, där man bjuder över varandera existerar inte i Frankrike, eller är i varje fall inte vanligt). I går skrev vi under försäljningshandlingarna och skickade iväg dessa ner till Frankrike. Om ett par veckor tror märklaren att köpet är genomfört. Himmel, vi hinner knappast få iväg allt skräp som står i ladan och väntar på nästa grovsopinsamling. Borgmästaren har lovat hämta det i slutet av månaden. Tillträde för de nya ägarna blir redan före sommaren och vi som trodde vi skulle behöva vänta till augusti innan en försäljning ens skulle kunna vara aktuell! Tydligen är det fler än vi som gillar det lilla huset i Bissy-sous-Uxelles.

2007-04-11

I går visste vi var våra möbler var, för de befann sig bara ett par hundra meter från huset i Huaröd, men nu har vi ingen aning. Flyttfirman skulle leverat dem under eftermiddagen men körde fast i "träsket" mellan oss och själva Huaröd. En av grannarna fick rycka ut och dra loss den stora lastbilen med traktor innan hela ekipaget fick ge sig tillbaka till garaget i Malmö. Detta fick vi veta i morse men när bohaget kommer att leveras vet vi inte (inte heller hur mycket extra det här lilla äventyret kommer att går på). Förmodligen måste de lasta om till en mindre bil för att komma fram. Tänk att hela lasset reste närmare 200 mil för att fastna inom synhåll från huset! Har jag talat om att vi flyttar ut på landet på allvar? Nu förstår ni i alla fall hur mycket "landet" det handlar om. Dovhjortar och vildsvin i trädgården och flyttbilar som inte kommer fram ... Vad har vi gjort?

Huset i Frankrike ligger ute på märklaren hemsida nu i alla fall. Det känns lite märkligt att se det där.

2007-04-10

På Skärtorsdagens förmiddag skruvade vi ner namnskylten vid vår brevlåda och ett par timmar senare, tidigare än vi väntat oss, anlände flyttbussen.

På tre och en halv timma hade killarna från Kungsholms Express packat ner allt vårt pick och pack och fyllt den stora flyttbussen.

Allt gick väldigt smidigt och bilen kunde trots alla mina farhågor backa nerför vår uppfart (jag vet inte hur många timmar jag legat  vaken på nätterna och i tankarna backade den attans flyttbussen) så det blev inte så långt att bära.

Släpet hade de förstås fått lämna i utkanten av byn, det hade aldrig gått att baxa det runt bland gränderna men själva bilen lyckades komma riktigt nära.

Den kom dessutom också efter avslutat packande UPPFÖR vår backe vilket visade sig inte vara så lätt. Bilen var bakhjulsdiven och fastnade i leran - men till slut gick det. Spåren den lämnade kommer i alla fall att finnas

kvar ett bra tag.

Vädret var i alla fall så bra som man bara kunde önska sig med sol och milda vindar hela dagen. Allting som skulle med hem kom med och det var en märklig känsla när den stora flyttbilen sakta jobbade sig uppför backen och till slut rullade runt kröken och försvann hem mot Sverige.

Nike passade på att låna kameran och ta ett foto av sina rörda (men lättade) föräldrar som tog ett avsked av 17 somrar i Frankrike. Nu har vi två dagar kvar att städa ut oss och och ta avskeda av alla våra grannar.

Foto: Nike Thomasson

2007-04-10

Vi borde kunnat räkna ut det, men det gjorde vi inte. Det kom bort bland allt annat som skulle fixas innan vi reste. Men nu är det så, vi sitter fast i det franska pizzaträsket!

Vi valde att bo i Cluny för där finns det många restauranger, en 15 st finns det säkert och då resonerade vi som så att det i alla fall borde gå att få variation på maten. Hade vi bott på hotellet i vår närmaste by istället så hade vi bara haft restaurangen där att tillgå och med tanke på att menyerna sällan ger särskilt många rätter att välja på så var vi rädda att det skulle bli tjatigt eftersom det här handlar om ca 14 dagar. Inte anade vi att nästan alla restauranger i Cluny serverar samma mat! Att variera maten har visat sig oerhört svårt för nästan varenda "restaurang" är i verkligheten en pizzeria! De serverar alla samma sak, pizza, ett par pasta rätter (av någon anledning är pasta synonymt med tagliatelle) och - om man har tur - något köttstycke med pommes frittes. Allt är ofta väldigt fantasilöst serverat, men det är å andra sidan inte mer än man kan vänta sig av franska krogar i den lägre prisklassen så det förvånar oss inte nämnvärt. Visst finns det restauranger som serverar annat, men då talar vi om Le Bourguignon, L'Hermitage etc som alla tar en 300-400 kr/ person för sina menyer och dit är det liksom inte läge att gå på kvällen med två trötta barn (och trötta föräldrar också för den delen). Men vart har alla de små värdshusen tagit vägen? Var är crudité-tallrikarna, Salade Bourguignone, Boeuf Bourguignon, Boeuf en Daube och alla de andra traditionella rätterna? Coq au vin saknade vi först också men nu har vi fått veta att man till vår sida av floden Saône inte för importera kycklingar/hönor/tuppar pga av fågelinfluensan. På andra sidan Saône från oss ligger Bresse där huvudnäringen är kycklinguppfödning. Förmodligen är det väl detta som är grund till avsaknaden av alla kycklingrätter på de franska menyerna just nu. Barnen har oftast att välja mellan Steak Hache med pomme frittes (och absolut inga grönsaker!) eller pizza, behöver jag tala om att de är innerligt trötta på pizza de också?

2007-03-28

I går insåg jag att jag att vi lugnt kan lämna Frankrike, för Frankrike har kommit hit! Den sista barrikaden föll när Klasse igår kom hem med pizzadeg på rulle (kanske finns det också numera färdigskuren pajdeg att bara lägga i formen, jag har inte kollat men det skulle inte förvåna mig).

När vi för sjutton år sedan köpte huset körde jag billast efter billast hem till Sverige med franska matvaror och andra prylar vi inte kunde få tag i här hemma. När vi stängde huset inför vintern provianterade vi så att vårt hem såg ut som en franska kvartersbutik. Riktigt bra moutarde från Dijon var svår att få tag på här hemma på den tiden. Olivolja av bra kvalitet var svindyr och det lönade det sig att släpa hem. Vitlök köpte jag alltid åtminstone ett kilo av vår lokale bonde för då fanns den färska lilaskimrande vitlöken med stora, löst knutna klyftor inte att uppbringa här. Konserverade kronärtskockor av god kvalitet kostade bara ett par kronor per burk. Vinäger av olika sorter, färdig vinegrätt för lata vardagsmiddagar, pulver café au lait, cornichons, herb de provence och saffran (mycket billigare) fyllde vi bilen med.  Och då har vi inte börjat prata om vinet! Privat importörer existerade inte och Bourgogne Aligoté gick inte att köpa på systembolaget. Annat är det nu, nu finns precis allt man kan tänka sig här i Sverige också och igår upptäckte jag som sagt att t o m den praktiska färdigutbakade pizzadegen tagit sig hit. Till och med Okaîdi, den butikskedja för barnkläder där jag alltid köper Dictes byxor, har hittat till Sverige och finns nu i alla fall i Partille och Hyllinge (i Skåne, snällt av dem att lägga en där också).

Det jag kommer att sakna även framledes är väl mina favoritmärken av kosmetika som inte finns här, men vem vet om ett par år kanske även de hittat hit! Jag skall dock bunkar upp med så mycket jag kan av just favorittvålar och liknande innan vi ger oss av hemåt. Annars kan jag meddela att kvartersbutiken Thomassons drivit nu lägger ner, den behövs inte mer.

2007-03-25

Nu börjar det dra hop sig, nu skall huset säljas. På torsdag reser vi ... Ju närmare allting kommer desto värre känns det. På tre år har vi gjort oss av med tre hus! Jag börjar bli lite matt, minst sagt. Så många avsked.

Dagen före Skärtorsdagen så kommer Kungsholms Express och hämtar våra tillhörigheter och kör dem hem till Skåne. Efter moget övervägande har vi beslutat oss för att inte bo i huset mer utan ta in på hotell under den här tiden. Det känns lättast så. Det är inte bara mer praktiskt, det är också en investering i våra (eller i alla fall mina) nervers bevarande. Det här kommer att bli tufft! När vi köpte huset (i augusti 1990) bodde vi under en tid på Hotel Saint Odilon i Cluny (15 km bort) och där har vi bokat in oss nu också under 10-11 nätter. Lyxigt kan det låta men det blir inte så blodigt för hotellet är verkligen prisvärt. Dessutom blir det skönt för barnen att inte bo i all röra vi kommer att orsaka när vi skall sortera och städa ut 17 år av våra liv. Det här kommer inte att bli någon särskilt rolig "semester" för dem och då kan de åtminstone vara värda att komma till ett bra hotell och en trevlig restaurang på kvällen och inte behöva äta hämtmat/färdigmat bland en massa flyttkartonger och prylar på väg till soptippen. I Cluny finns dessutom en väldigt bra lekplats.

En av utmaningarna just nu är att klura ut hur det fungerar med sopstationer etc i Frankrike. När vi kom dit fanns fortfarande en soptipp upp i backen i utkanten av byn, precis intill den muromgärdade kyrkogården (det är där man, ironiskt nog, har den vackraste utsikten). I gropen slängde man allt, gamla kylskåp, hushållsavfall, skräp från trädgården, trasiga möbler - precis allting och det var där jag hittade den gamla järnsängen jag lyckades vinscha upp och renovera. Numera har miljömedvetandet - tack och lov! - även nått Frankrike och det hela är mer organiserat, hur mycket återstår dock att utröna.

2007-03-13

Ibland kommer jag på mig med att längta hem, vilket naturligtvis låter helt sjukt, men längtar hem gör jag. Samtidigt så värjer jag för varje tanke som påminner om Frankrike och jag står knappt ut med skärmsläckaren på jobbet som ideligen visar vackra bilder från Bourgogne. Nu tror jag dock på att man skall härdas och jag inser att det här inte kommer att bli lätt så jag envisas med att låta skärmsläckaren visa bedövande vackra bilder från det böljande landskapet och den pastorala idyllen kring Cluny men jag tänker på huset i Bissy nästan hela tiden och har svårt att koncentrera mig. Och det värker i hjärtat.

Å andra sidan så längtar jag hem! Jag längtar efter att barnen skall få uppleva en svensk sommar, att de skall få springa nakna i ett svenskt sommarregn och promenera i en svensk granskog - och att de skall få uppleva en svensk midsommar. Våra barn vet inte vad en midsommarstång är, jag tror faktiskt inte att de någonsin sett en! På något sätt har vi gjort dem till främlingar i sitt nya hemland! Frankrike är på många sätt mer hemma för dem än Sverige. Dessutom så har de fått så mycket italienska från sin pappa att Nike i fredags, när vi skulle på middag hos franska släktingar, frågade mig: "Vad heter "altrettanto" på franska, mamma? Men vad har vi ställt till med? Vi har inte svenska barn, inte kinesiska barn - vi har europeiska barn! Visst ligger det här i tiden, det inser jag, men någonstans skall de ju ha sina rötter. Nej, nu behöver vi flytta hem!

2006-08-14

Jag är fortfarande, efter sammanlagt över två år i Frankrike, lika förvånad över att den franska restaurangmaten har så gott rykte. Visst kan man äta gott på franska restauranger  - men det är inte lätt! Den franska övertron till den egna maten/matlagningkonsten är monumental! Vad tror de vi andra äter? Jag kan inte som svensk bli annat än kränkt! Personligen är jag mer förvånad över hur man i Frankrike kan misslyckas så ofta när man har så fantastiska råvaror att tillgå än vad jag är imponerad över den mat de i allmänhet lyckas få till på "normala" franska restauranger!

Jag kom att prata om det här med en arbetskompis under kafferasten idag och hon var märkbart lättad när jag uttryckte mina tvivel. Själv hade hon tillbringat två veckor av semestern i Frankrike hos franska vänner och nu hade hon samma franska familj här hemma på besök ... och hon var lätt förtvivlad! Enligt hennes åsikt klarade den här familjen inte ens att tillaga de enklaste rätter så hon får laga mat mer eller mindre hela tiden åt hela gänget - två gånger om dagen! Rätt jobbigt när man inte längre har semester utan jobbar heltid! För mig är det här inte direkt förvånande för utbudet av fördiglagade rätter är enormt i franska snabbköp! Har gemene man glömt hur man lagar mat? Konstigt i så fall för jag tycker inte att de färdiglagade rätter vi köpt i Frankrike (jo då, jag erkänner, det händer att vi köper sådana, speciellt på påsken när vi inte är nere mer än ett kort tag) är bättre än de vi får tag på här i Sverige. De är, med andra ord, ung. som restaurangmaten - men billigare och bekvämare, men absolut inget att skryta över!

Visst finns det fantastiska restauranger med underbar mat i Frankrike, det är inte det, men det är svårt att hitta dem! Vi utlänningar tror ofta att det bara är att svänga in vid en vägkrog eller ett enkelt auberge och genast bli serverad den mest utsökta, välkomponerade måltid. Så är det inte! Lyckas man med det så har man massor av tur och får skatta sig själv lycklig!

På de stora, välrenomerade restaurangerna med en eller ett par stjärnor i Guide Michelin etc så serveras det förstås fanstastisk mat, det kan man lita på  (och då kostar det förstås ordentligt) men franska vägkrogar ligger t o m ett par snäpp under de svenska. Billigare restauranger serverar ofta en väldigt enkel - och trist! - meny utan några grönsaker alls och några sådana går oftast inte att beställa till heller (som man får göra i t ex Italien).  Det här hade inte retat mig det minsta om det inte över alltihop legat ett skimmer av självgodhet och självtillräcklighet. Frankrike har världens bästa mat, alla kategorier - basta! Det tycker fransmännen - men inte jag!

Själv har jag i sexton somrar haft förmånen att varje lördag på torget köpa de mest fantastiska råvaror, kanske inte alltid av producenten själv men ofta i alla fall näst intill. Jag vet vilket förunderligt utbud av både grönsaker, ost, charkuterivaror etc det finns i minsta stad och jag är bara så förvånad över att man accepterar och ändå beställer den mat de enklare matställena serverar. Gå inte på den franska myten! Välj restauranger noga om ni åker tll Frankrike så ni slipper bli besvikna!

2006-08-08

Någon som vet när barn blir tonåringar? Själv börjar jag luta åt att det sker i 7-årsåldern. Nike har drygt 3 veckor kvar till 7-årsdagen men uppvisar ett tvättäkta tonårsbeteende. Hon som alltid varit världens mest hjälpsamma barn svarar ibland: "det kan du göra själv" eller "jag har inte lust" när man ber henne om något, hon sover som en stock långt in på förmiddagen och då pallrar hon sig upp och kastar sin ner framför TV istället. Tvärilsk är hon nästan ständigt, speciellt när hon inte får använda datorn så mycket som hon vill. Talar gör hon inte heller längre i samtalston utan hon skriker. OK, vi har alltid varit högröstade här i familjen men hon tar rekordet! Dessutom så spelar hon gärna musik på hög volym (helst Darin med "Money for nothing") och då går det inte att prata med henne, hon befinner sig på en annan planet någonstans. Dessutom så har intresset för kläder och olika frisyrer vuxit något ohyggligt, det blir ett himla liv när en speciell topp är i tvätten och inte går att använda. Och, inte minst, mamma och pappa är inte vatten värda (förutom ibland när hon är världens mest gosiga tjej och jätteliten). Själv känner jag igen ett tvättäkta tonårsbeteende - men inte skulle det väl komma redan nu!?

2006-08-06

Nu packar vi bilen och stänger huset för vintern. Nike är överlycklig över att komma hem till stan igen, hon är definitivt ingen lantbo. Dessutom saknar hon sina kompisar något ohyggligt. Just nu hjälper hon mig frosta ur kylen, allt för att komma iväg så snabbt som möjligt. Dicte gillar på det hela taget läget på ett annat sätt, hon lever i nuet och funderar inte så mycket. Dessutom hittar hon hela tiden på saker att sysselsätta sig med så hon har inte haft någon hemlängtan under sommaren, vilket Nike haft mest hela tiden. Det är mycket som behöver göras. Trädgården skall ansas, allt det som växer på huset (och det är inte lite, vildvin, murgröna, vinrankor, björnbär och framför allt det eländiga blåregnet) skall klippas och hindras från att nå taket och skjuta på takpannor eller att gräva sig in i murarna under sensommaren och hösten. Gräver sig växtligheten in mellan stenarna och river ut putsen så kommer vattnet in i de metertjocka murarna, fryser och spränger sönder väggarna. Dessutom skall alla våra saker packas och allt skall in i bilen, ett lika spännande projekt varje år: kommer det gå in? I år har vi i alla fall haft förmånen att skicka hem en del prylar med brorsbarnen som bilat ner till bröllopet.

Kylskåpen skall stängas av och frostas ur, diskmaskinen tömmas och kopplas loss liksom tvättmaskinen och sist men inte minst så skall hela huset tömmas på vatten. Hur det går om man inte gör det har vi sett och vill inte uppleva det igen. En gång frös vattenmätaren sönder och en annan gång toalettstolen. En tredje gång hade det blivit kvar vatten i ett rör i klädkammaren  och när vi satte på vattnet på våren så rann det floder utefter ytterväggen och vattnet stod som en fontän i klädkammaren! Vintrarna är lika hårda i Bourgogne som somrarna är heta.

I år känns det extra vemodigt att stänga huset. Det här var kanske vår sista sommar i Bissy. Vi har lovat återkomma till mäklaren med ett definitivt besked till påsk men det lutar åt att vi säljer nästa sommar. Jag bävar inför jobbet att sortera och slänga allt vi samlat på oss under de 16 år som gått sedan vi köpte huset. Dessutom är det ett enormt flyttlass som skall hem ... men det, det är Kungsholms Express problem, vi skaffade redan för flera år sedan en offert från dem på vad en flytt hem till Sverige skulle gå lös på.

Det känns lite underligt det här att vi nu antagligen skall hem för gott - nu när min franska äntligen har lossnat! I år känner jag att jag faktiskt kan tala med folk och lyckas bilda egna meningar så snabbt att fransmännen orkar hejda sig och lyssna! Ödet ironi, antar jag. Min KM menar att det är känslan av att snart vara borta härifrån som fått mig att slappna av och VÅGA tala franska. Vem vet. Det är han som är lärare i franska så han borde veta. Själv misstänker jag att det är det faktum att jag snart fyller 50 år och blivit så gammal att jag helt enkelt struntar i vad andra tycker. Jag litar på att min språkliga intuition och att de fraser som hoppar fram i mitt huvud är riktiga  - jag böjer inga verb i huvudet innan jag talar längre, jag bara pratar på!

2006-08-06
Här i Frankrike har man som bekant ingen allemansrätt och även om man inte är så instängd/avstängd av staket och häckar som i t ex England så är rörelsefriheten ändå begränsad. I Bourgogne finns dock, som en livlina och andningshål, La Voie Verte (= det gröna spåret) en gammal nedlagd järnväg som numera är cykel-/promenadväg. Den sträcker sig genom nästan hela departementet, många, många mil och just vid vårt hus är den mycket jämn och utan backar, med andra ord perfekt för en en liten tjej som behöver öva sig på att cykla. Vid ett par tillfällen har vi tagit oss ut på cykelturer och idag blev det en sista tur för året på La Voie Verte. Dicte var urduktig och vi kan verkligen se att hon lärt sig mycket och vuxit mentalt under sommaren. Det gick helt enkelt så bra att vi bestämde oss att fortsätta från Cormatin ända bort till Malay och restaurang "La Place" för lunch. Detta innebar ca 4 km enkel väg men Dicte trampade på.

Klockan hann dock bli ganska mycket - det går som bekant inte så fort på en liten cykel med stödhjul - så till slut, där vi behövde lämna spåret och ge oss ut på landsvägen fick vi lämna Dictes cykel och sätta henne på min pakethållare istället. Det kändes att inte ha någon riktig barncykelstol med men det gick faktiskt bra och Dicte höll i sig ordentligt. Tack och lov så har min uråldriga gamla damcykel "kjolskydd" och det gör att man i alla fall inte behöver oroa sig så mycket för att hon skall få fötterna i hjulet. Men vad tror ni hände? Jo, när vi kom fram till restaurangen så var den stängd! Tala om besvikelse, vi var dödströtta och hungriga alla fyra och klockan över 13.00. Tillbaka till Cormatin var det åtskilliga kilometrar och dessutom var det på väg att börja regna! Just då kände vi oss definitivt inte glada och tyckte synd om våra två små duktiga, trötta och hungriga barn. Men ... det var inte mycket att göra.

Vi drack rejält med vatten (det hade vi i alla fall med oss) och satte sedan fart tillbaka. När vi kom förbi Dictes cykel ville hon trots allt cykla igen och höll hyfsad fart i ett par hundra meter innan vi åter igen fick låsa fast hennes cykel och fortsätta med henne på min pakethållare. Strax efter kl 14.00 var vi tillbaka i Cormatin och under över alla under så var Les Blés d'Or  (restaurangen där med samma ägare) i alla fall öppen. Tack vare Taizé och alla turister/pilgrimmer som trakten numera drar till sig så går det, vid högsäsong, att få mat lite när som helst på dygnet även här. Efter en god (om än sen) lunch så kunde vi trampa tillbaka till bilen, förbi Chateau de Cormatin, till det gamla stationshuset där vi parkerat bilen. På hemvägen hämtade vi upp Dictes cykel som väntade på oss vid en av banvaktstugorna på spåret. Barnen somnade som stockar i bilen på hemvägen, trots att det bara är ett par kilometer men det är inte konstigt med tanke på som de slitit! Kommentarer

2006-08-06

Milde tid som de kan fira bröllop här i landet ... eller i alla fall i Franche-Comté! Vi har varit på "bondbröllop" uppe i nordöst där KM:s brorson gifte sig med en fransyska. Två dagar efter bröllopet är hela familjen fortfarande fullkomligt slagna och då åkte vi ändå hem till oss igen dagen efter vigseln och var INTE uppe till 07.00 (missade löksoppan i gryningen). Där pågår bröllop fortfarande i dagarna tre (+ förberedelser och efterarbete som hela släkten deltar i under månader!) och innehåller en massa ritualer och traditionella element och vi, i den svenska delegationen, kände oss ganska bortkomna. I kyrkan var det bort emot 300 gäster närvarande, på mottagningen efteråt kanske 200 personer och på middagen drygt 75. De flesta sov över på det mycket primitiva vandrarhemsställe där det hela gick av stapeln.

Fransmän är intressanta. De ser liksom inte att hela gården är full av skräp, att utsikten skyms av en massa gamla trasiga stolar eller att någon har valt att kasta ett par trälårar och elda upp en massa gammalt skräp direkt utanför huset. Nej, då, här fixas det som bara den, blomsterdekorationer för tusentals kronor, kilometervis med tyll i lokalen och miljoner rosetter och ballonger - sedan är allt fint! Helhelten ser ingen till. Utsikten bryr sig inge om. Inte heller att brudparet får kliva över sopor och jag vet inte vad på sinn väg in i lokalen. Jag tror aldrig någon i Sverige skulle acceptera att fira sitt bröllop i en sådan miljö. Inte så att det inte var fint inne i lokalen - men utanför såg det ut som tusan, rent ut sagt!

2006-08-06

I våras, när vi bestämt att vi skulle hämta upp barnens farmor i Nice för att ta henne med på en tur i Provence, funderade jag över var i trakten vi skulle kunna övernatta. Det är inte särskilt långt ner till Medelhavet från vårt hus men Nice ligger ganska långt österut också så dit tar det sina 5-6 timmar att ta sig. Farmors plan skulle landa tidigt på eftermiddagen så vi beslöt att resa dagen innan och övernatta på något trevligt ställe för att vara säkra på att vara på plats. Farmor är drygt 80 år och klarar det mesta i livet med en klackspark men vi ville ju inte riskera att lämna henne i sticket och inte hinna dit. Men var övernattar man på Côte d'Azur i slutet av juli? Det är så fasansfullt fullt med turister utmed havet. I bergen ovanför Nice är det dock aningen bättre och jag satt och tittade på kartan när Klasse satte på Björn Afzelius' "Drottningen av Vence" och jag hörde inledningsorden:

"När värmen vibrerar i det ljuvliga Provence
 så finns vi som vanligt ner' på Henrys bar i Vence"

På en gång stod det klart: vi skall förstås till Vence! Många ställen i Frankrike har vi hunnit besöka under våra somrar i Frankrike men i Vence, ca 2 mil upp i bergen från Nice, hade ingen av oss varit. Sagt och gjort, vi ringde genast och bokade ett hotellrum.

Tidigt på morgonen den 19:e juli gav vi oss i iväg. Resan ner gick bra även om Dicte blev åksjuk på de smala, hysteriskt slingriga bergsvägarna upp till Vence och jag ångrade min "rallykörning". I den vackra byn Tourette fick vi stanna och tvätta av henne och byta kläder. Väl i Vence kände vi oss dock nöjda, vårt rum hade vacker utsikt över bergen ända ner till Medelhavet och staden är verkligen charmig samtidigt som den är levande och inte bara en vacker turistfälla. På kvällen åt vi gott på en restaurang vid torget och barnen hoppade hopprep medans vi drack vårt kaffe. Någon "drottning av Vence" såg vi dock inte till ...

Nästa morgon när jag frågade Klasse var vi skulleäta frukost så sa han bara: "på Henrys bar" och tro det eller ej men bara en liten bit nedför gatan så låg faktiskt Henry's bar!
                                

Henry själv, en riktig galler med buskiga mustascher, serverade oss. Någon "drottning av Vence" såg vi fortfarande inte till men kanske har den "betagande Christine" blivit "den bedagade Christine" ... det har ju gått några år.

Apropå bedagad så har jag sett mig ordentligt i spegeln. Anledningen var den att Klasse, när vi kom hem till Bissy igen, uppsökte den mäklare som för 16 år sedan sålde huset till oss. Mr B hade först svårt att minnas honom och vårt hus men utbrast till slut: "ja, nu minnns jag, ni hade en vacker fru!" HADE var ordet! Nu är mäklaren på ingång och jag önskar att jag visste var jag skall gömma mig. Det är ju inte mig han skall titta på utan huset men jag önskar ändå att jag hann banta bort de där förargliga 3-4 kilona som inte vill ge med sig eller åtminstone orkade fixa håret. Får väl i alla fall ta och ta mig ur mys-shortsen och fixa lite mascara eller så. Förhoppningsvis har han också blivit 16 år äldre och några kilo tyngre.

2006-08-06
Nu är det semestertider och grannarna öppnar sina lador och man blir fullständigt perplex över allt man kan se ... Det är gott om lador och uthus i Bissy och i stort sett varenda en står det en gammal veteranbil! Dvs en en bil som (åter igen) skulle kunna bli en skönhet om någon tog sig an den ... men det gör ingen ... och jag begriper inte varför. Det är gamla Citroener och Renaulter i en salig röra men också en eller annan verklig raritet. Många av bilarna har säkert stått här sedan andra världskriget gjorde det omöjligt att få däck och bensin till dem. De är oftast rent ut sagt så skitiga man kan förvänta sig men verkar ändå inte vara direkt rostiga.

På något sätt så kan vi aldrig glömma var vi befinner oss. Vi bor mitt i Europa, mitt på, vad som på 40-talet, var gränsen mellan det fria och det ockuperade Frankrike. Det var här motståndsrörelsen opererarde som mest. Överallt, vart vi än vänder oss, finns det minnesstenar resta till fallna motståndsmän på platser där massavrättningar inträffade. Sommaren 1944 var inte trevlig i Bourgogne och i byn finns det fortfarande människor som minns den sommaren, bl a Madame T som visserligen var mycket ung då men ändå minns.

Ibland funderar jag över vad vårt hus varit med om ... men jag vill egentligen inte veta. I ladan är de tjocka takbjälkarna brända så någon gång har det brunnit ordentligt i huset. Vi har frågat Madame T om vårt hus historia, det var ändå hennes svärmors hus innan Madame P köpte det och sedan vi av henne, men Madame T säger bara att det är " prerevolutionärt" och det begriper vi också. Ibland, på kvällarna, känns det nästan som om huset talar med till mig och försöker berätta sin historia ...

2006-08-06

På det hela taget är det grisar vi talar om här i byn den här sommaren. Dvs det är inga riktiga grisar det gäller utan familjen Gris (Grå på franska) som är/var våra grannar. Familjen Gris har just sålt sitt hus och det påverkar många familjer i byn. I Sverige hade vi storskifte i början av 1800-talet men något sådant har man inte haft Frankrike. Här har var familj sin lilla plätt jord och för att komma till den måste man ofta gå genom någonannans trädård. När någon säljer sin mark blir det därför verkligt krångigt för då finns det förstås servitut som ger andra människor än de som säljer en massa rättigheter och inflytande.

När det gällde grisarnas försäljning var det tre familjer till som var inblandade och därför drog det hela ut på tiden ... som det ofta gör. Nu har emmellertid alla kommit fram till en lösning. Vår nya granne, som lär vara i 30-årsåldern, har gått med på att köpa all mark men låta servituten bestå. Dvs han har, om jag förstått det hela rätt,  inte bara köpt huset och trädgården utan också servitutsägarnas mark men de har rätt till den så länge de inte säljer sina fastigheter, för då är marken hans! Tydligen har han räknat ut att alla bör vara borta inom 10-15 år (vilket man kan tycka vara ett ganska krasst sätt att se på det hela) och det är då han räknar med att behöva mer mark - man får komma ihåg att fransmäns tänker så här. Det värsta jag hört var den man som i 40-årsäldern köpte ett hus (till ett mycket förmånligt pris) av en gammal kvinna i södra Frankrike. Hon var i 80-årsåldern och blev lovad att bo kvar resten av sitt liv (jo, man kan göra så i Frankrike!). Nu var problemet bara det att damen i fråga inte alls dog när man kunde vänta sig utan blev Frankrikes äldsta innevånare, omkring 120 år när hon till slut dog. Han fick vänta länge på sitt hus ... om han ens någonsin hann få det.

I vår trädgård regerar grisarna också. Nej, inte grannfamiljen även om de är här och tömmer sitt hus, nej, det handlar mer om två små grisar som tillhör grispelet. "Kasta gris" är sommarens stora "hit". Spelet har legat här i en påse sedan vi brukade ha KM:s brorsbarn på sommarlov på 90-talet. Nu är våra egna barn tillräckligt stora (redan!) för att uppskatta spelet och nu kastas det gris för det vilda. Tur att galten, suggan och alla kulltingarna i grisfamiljen mitt emot försvunnit ... eller i alla fall att de inte förstår vad det är barnen skriker när de får "sidfläsk", "dubbelt tryne" och allt vad det är som kan hända när det inte blir "bara bacon".

I början av nästa vecka måste vi ta kontakt med en mäklare för att i alla fall veta vad som gäller när det handlar om försäljning av franska fastigheter. Det här är inte så enkelt som man tror ... har vi lärt oss.  Tänk att vi lyckades köpa detta hus för snart 16 år sedan! Vi var som humlor som inte visste att man inte kan flyga och därför kunde! Så unga vi var och så naiva! Vi såg inte hälften av alla problem som skulle komma. Å andra sidan så gör väl aldrig någon det vid en förälskelse ... och hur förälskade var vi inte - i vårt hus!

2006-07-12

Den 14 juli är det Fête Nationale, dvs den franska nationaldagen, något som, i brist på en svensk tradition kring nationaldagsfirandet, bäst kan jämföras med midsommarfirandet i Sverige. Alla är lediga, det är fyrverkerier kvällen före, "parader" i varje by, boule-tävlingar, loppmarknader och andra festligheter i stort sett överrallt. Allt det här är våra barn välbekanta med.

De har många gånger vid det här laget varit med i "le filé" - paraden när alla byborna går efter den franska fanan från "la mairie" (rådhuset eller "mejeriet" som vi skämtsamt brukar kalla det) till monumentet över fallna hjältar som ligger mitt i byn. Där håller borgmästaren tal och lägger ner en krans. Sedan sjunger alla gemensamt Marseljäsen med risk för livet för vi står, hela klungan, mitt på vägen i en skymd kurva. Det hela avslutas med en promenad tillbaka till "la mairie" för "le vin d'honeur", vilket i vår region innebär "du kir" (bourgogne aligoté + cassis) och en liten bit brioche (en sorts sockerkaka). Vi har märkt att det uppskattas att vi, precis som byns andra utlänningar, deltar men vi var tveksamma i första början.

Efter det här firandet så går franska familjer hem till en traditionell släktlunch. Vi brukar, som de traditionslösa "zigenare" vi är, tycka att det är för tidigt för lunch och vilar oss lite i skuggan i trädgården istället. Dessutom så har vi ju ingen släkt att umgås med här i förskingringen. Inte hemma här och inte hemma där. Det var samma sak när vi i år passerade Jönköping för att fira midsommar hos morfar. Det började regna ett par timmar innan midsommarstången skulle resas. Vilken otur, när vi ÄNTLIGEN skulle tillbringa en midsommarafton i Sverige! Eftersom vi var på väg till värmen Frankrike hade vi inte ens jackor med oss. Vårt "äkta" midsommarfirande begränsades till ett varv runt en regnig midsommarsstång - i bil! Men vi åkte i alla fall hem till morfar och åt matjesill, färskpotatis och jordgubbar!

2006-07-12

I påskas planterade Dicte ett par solrosfrön hemma i barnkammarfönstret. De tog sig och när vi reste från Sverige hade vi fyra rejält stora solrosplantor på balkongen. ... Undrar hur de mår nu ...

I påskas planterade Dicte också ett par solrosfrön i trädgården här i Frankrike och visst trodde vi att de skulle ta sig. Hela åkrar runt byn är ju fulla med solrosor. Men icke! Inte i vår trädgård! Inga solrosor till Dicte. Men vet ni vad, hon har fått något annat istället. På det ställe det skulle kommit upp solrosor växer det nu gula violer! Det ni, precis alla har solrosor här men Dicte har gula violer! Det vet i tusan hur de kom dit ...

2006-07-12

Idag har vi varit ute och cyklat igen. Här tränas det för det vilda, ja, inte för Tour de France precis men för att Dicte skall kunna/orka cykla också. Dicte har pga sin ringa vikt alltid haft problem med cyklandet. Först var hon förstås under en lång tid för kort för att nå ner till tramporna på sin trehjuling. Detta gick i alla fall ganska enkelt att fixa genom att binda fast klossar på tramporna. Då kom nästa problem - muskelstyrkan. Väger man så lite som Dicte gör/alltid gjort så är det inte lätt att orka trampa. Det tog henne en evighet att klara trehjulingen. Arg var hon som ett bi (det är definitivt inte den mentala kraften som är klen) och slet gjorde hon men det ville sig bara inte. Som nybliven 4-åring fick hon överta Nikes gamla cykel (med stödhjul på) och den kämpar hon ännu för att behärska. Och kämpar gör hon! För några dagar sedan var vi ute och for på en grusväg en bit bort och hon fick verkligen slita. Hon tröttnade, kastade cykeln i diket men kämpade ändå på till sist och idag var hon jätteduktig! Vi tog en tur nere på den asfalterade (men mer eller mindre otrafikerade) vägen nedanför huset och hon kämpde på flera vändor. För varje vända såg vi hur hon växte mentalt och blev säkrare. Underbart! Dicte är en liten tjej med otroligt stark vilja men som också behöver mycket peppning och uppmuntran. Hon kämpar i uppförbacke med sin låga vikt (knappt 13 kg trots att hon blir 5 år om ett par veckor) men hon VILL så mycket så det hela löser sig säkert.

Klasse och jag cyklar omkring på två gamla reliker här nere. Fransmännen tror inte vi är kloka även om fransmännens lust att imitera Tour de France-åkarna mildrats lite de senaste åren även här. Klasses cykel är av en modell man inte kan köpa reservdelar till i Frankrike (inte ens däck eller slangar) utan vi får ta med oss sådana från Sverige varje år. Min cykel är en Nordstierna inköpt 1968. Tala om gamla trotjänare, men de duger för våra behov och de har dessutom stått här i sexton år nu.

2006-07-12

Nu är nätterna heta i Bissy och då menar jag inte riktigt som Henry Miller tänkte (för det var väl han som skrev Heta nätter i Clichy?) utan mer rent bokstavligt. Tusan så hett det blir uppe under taket i vårt sovrum. Speciellt nu när vi är fyra personer där. Så här varmt brukar det inte ofta vara så här tidigt ...

Av ren självbevarelsedrift har Dicte flyttat tillbaka till spjälsängen. Där har hon hela 120 cm (på längden) för sig själv (hon är sin ålder till trots bara ca 100 cm). Min käre make och jag gör vårt bästa för att inte nudda varandra i vår franska, antika "grand lit" (140 cm bred) och för det mesta ligger Nike still i sin hopfällbara säng vid fotändan av vår säng. Nike har bästa läget, nära fönstret och fläktarna. Hon sover gott. Det gör oftast inte vi. Men hur varmt kan det bli på nätterna? Vi har handdukar under huvudena och svettas ändå något ohyggligt. Jag brukar vakna vid 3-4-tiden på morgonen och gå upp. Då är det ljuvligt svalt ute och jag svänger upp fönsterluckorna fullt ut. Myggor/getingar eller inte - nu måste den svala nattluften in!

Tills nästa år måste vi göra något! Sälja och köpa något nytt här i Frankrike? Sälja och flytta hem till Sverige igen? Bygga ut? Inreda ladan och loftet? Något måste i alla fall göras, vi har det för trångt - och för varmt - här uppe under taknocken!

2006-07-12

Final i fotbolls-VM och hela Frankrike håller andan, det märks t o m i vår by ...  och alldeles särskilt märks det här hemma hos oss.

I ena hörnet av soffan ligger 4-åringen (som snart fyller 5 år) och halvsover, relativt ointresserad av fotboll men mycket bestämd när det gäller att inte missa något evenemang. I det andra hörnet av soffan ligger 6-åringen (som snart blir 7 år) och skriker "Allez les bleus" för allt vad hon är värd och viftar med en hemmagjord fransk flagga. I fåtöljen sitter deras halvitalienske far, stel som en pinne, totalt koncentrerad - han hejar förstås på Italien. Som bäddat för familjekonflikt  med andra ord ...

Inte bara det att det blir ett evigt tjat om det ena eller det andra laget vinner, vilket förstås ett av dem kommer att göra, det blir dessutom ett jäkla liv när någon väcker lillan. Jag tror jag går och lägger mig och låter dem lösa konflikterna på egen hand.

2006-07-12

Eftersom jag själv inte är uppvuxen på landet så har jag svårt att tolka djurens läten. Ibland, på kvällarna, låter det som om något djur har fasligt ont, vilket oroar barnen. Åsnornas oväsen klarar barnens pappa av, han växte upp intill en åsneäng (i centrala Rom! - jo,det är sant, det fanns fortfarande sådana på 60-talet) och han kan tolka deras läten ganska bra - men resten av djuren är det värre med. Värst låter korna ... eller så tror jag att det är korna ... eller rättare sagt kvigorna. Under sommaren har vi lärt oss hitta på all världens bästa förklaringar till varför djuren låter. Det hela börjar utvecklas till en saga. De pratar med varandra och de råkar ut för alla möjliga äventyr - säger vi för att få barnen lugna. Vilka totalt okunniga, korkade stadsbor vi ändå är! Ibland dras vi med av sagan och berättar på mer livligt än vi kanske borde, då säger 6-åringen (som närmar sig 7 år) att det där tror jag inte på och 4-åringen (som väldigt snart blir 5 år) påpekar att djur inte kan prata.

Det finns en massa andra ljud som kan skrämma. Syrsorna låter väldigt starkt på kvällarna och ibland hörs cikadorna. Skogsduvorna hoar och ugglorna också. Dessutom så har vi alla flygplan. På något sätt verkar vår lilla dal i Bourgogne var omtyckt övningsområde för franska flygvapnet. Planen flyger så lågt över vårt lilla hus här uppe på höjden att en och annan gäst har svurit på att han sett att piloten var orakad. Häromdagen blev 6-åringen väldigt konfunderad när hon insåg att planet var på ett ställe men ljudet (och vilket ljud!) var flera kilometer efter! Hela tiden bjuder livet med barn på utmaningen att förklara saker man inte själv riktigt begriper, antingen det handlar om djur, teknik, naturvetenskap eller något helt annat.

2006-07-04

Men himmel så mycket gräs det blir på världens minsta gräsmatta! Idag har vi kort och gott haft

höskörd! Hela familjen hjälpte till och fick ihop enorma mängder. 6-åringen föreslog dessutom att vi skulle skicka alltihop på posten till familjen Månsson i Skåne, de har ju kossor som kan vara hungriga.

Detta fick emellertid anstå eftersom vi just börjar repa oss efter smällen med det Aftonblad som morfar skickade ner hit - det kostade 134 kr! Men vad gör man inte (om man är min KM) för att få läsa ALLT om förlustmatchen mot Tyskland, dvs den svenska varianten, den tyska har han redan läst och svurit över för den kunde han köpa på plats.

När vi nu röjt i trädgården har vi också hittat en del överraskningar. Det mest spännande för barnen är två fågelbon. Ett finns i forsythsiahäcken och ett annat på en av bjälkarna som går ut över vårt "gallerie maconaise" , dvs den överskjutande delan av taket på husets framsida.

Det ena boet innehåller tre små ägg och i det andra ligger fågelmamman och ruvar så där finns det säkert också ett antal ägg. Barnen smyger försiktigt förbi bona och tycker det är kul att se det här på närhåll.

Förutom fåglarna så har barnen fullt upp med alla andra djur och småkryp vi har här på landet. Det finns mängder med ödlor, spindlar, gråsuggor, tvestjärtar  etc i trädgården (dessutom hittade jag den första fästing jag någonsin sett här i Bissy - på mig! - i morse, vilket var mindre roligt men urspännande för barnen). Barnen har just fått var sitt förstoringsglas och tycker alla kryp är urkul att titta på. Dessutom finns ju hönorna. Madame T har just nu två stora svarta hönor i hönsgården intill vår tomt  (men ingen tupp, han hamnade i en Coq au Vin i höstas) och tjejerna gillar att mata dem. I eftermiddags fick hönorna räkskal, en riktig höjdare!

På åkern nedanför huset, bland alla vinplantorna, går de stora Charollaisekossorna, inklusive tjuren. För att se dem behöver man inte förstoringsglas om man säger så ... Inte heller för att se åsnan med det lilla fölet eller hästarna - men var i tusan är fåren? Det går inte att hitta ens med världens bästa förstoringsglas. I påskas såg vi inga och nu finns det i princip inte några får allas någonstans i trakten! Mycket konstigt! Det brukar ju finnas får precis överallt ...

2006-07-04

Åskan mullrar en bit bort och det är nog inte långt kvar innan vi har ovädret över oss. Jag har just dragit ut sladden till elen och fortsätter jobba med laptopens batteri. Ljuset blinkar ibland ... Värre är det med KM som ser fotboll på TV, han har inget batteri att ta till. Skulle TV:n gå sönder så blir det ingen ny, den saken är klar. TV:n är 15 år och kostar oss numera drygt 1.500 kr/år i licens vilket är hysteriskt mycket med tanke på att den bara är på när det är fotbolls-VM eller när barnen ser löjliga/hemska franska barnprogram (jag ger inte mycket för de franska barnprogram vi har tillgång till på ordinarie utbud men det är svårt att hindra dem från att titta). En fransk TV fungerar dessutom inte i Sverige, inte rakt av i alla fall. Oj, där gick strömmen och det blev svart, inkl TVn!

Kolsvart blev det ett ganska långt tag, sedan kom ljuset tillbaka ... men det svajar betänkligt och blinkar hela tiden. Hoppas inte telefonen gick också. Det hände för några år sedan, var urjobbigt och tog evigheter att reparera! Mobiltäckningen är mer eller mindre lika med noll här, speciellt inne i

huset, bakom uråldriga, metertjocka väggar så är det bara hopplöst.

Idag har jag i alla fall fått min lilla kryddträdgård i ordning! Salvian mår inte särskilt bra men den gick alla fall att rädda. Likaså persiljan och gräslöken. Rosmarinen kvävdes av ogräset efter påsk så en sådan fick jag köpa ny i den lilla lokala handelsträdgården. Där hittade jag också (underligt nog!) dill, vilket brukar vara svårt att få tag på. Timjan fick jag av grannen. Basilika köpte jag faktiskt på stormarknaden och planterade om, precis som jag brukar göra hemma. Innan jag reste gav jag bort stora buskar med basilika och det lär jag få göra här också i augusti, de växer som ogräs! Nu fattas bara dragon för att jag skall vara nöjd men förmodligen hittar jag ett par plantor på markanden i Cluny på lördag.

Nu skall jag gå och lägga mig för snart kommer åskan tillbaka. Det vill till att man försöker få ett par timmars sömn mellan vändorna. Här i trakten kommer åskvädren in från väster, från Atlanten, springer på Centralmassivet och skogarna i Morvan varefter de fullständigt exploderar över Bourgogne. Sedan fortsätter de västerut tills de når Alperna i höjd med Généve där de bollas tillbaka igen och åter drabbar Bourgogone så där 6 timmar senare. Oftast kommer den här andra omgången framåt morgontimmarna och det är därför jag helst inte låter tvätten hänga ute under natten. Vi har lärt oss vädret här efter 16 somrar och det är dessutom inte bara åskvädren vi lärt oss. Numera vet vi att det alltid är varmt kring midsommar här. Värmen håller sedan i sig ca en vecka för att sedan övergå till betydligt svalare väder. Det riktigt varma vädret återvänder sedan omkring La Féte Nationale, dvs 14/7. Så har det varit mer eller mindre varje år.

2006-06-28

Ibland måste kämpa för en plats i solen speciellt när man har en enorm lind på tomten. Här gäller det att inte ligga på latsidan och solstolen får vänta på sin tid ... men den tiden kommer.

När i kom fram till huset den här sommaren hade linden växt mer än någonsin och med tanke på storleken på den gräsmassa den växer på, inklämd mellan två hus, så innebär det här att vi knappast får någon sol alls. Skuggan är i och för sig skön för det är djävulskt hett under stora delar av sommaren men det får vara någon måtta, den kväver ju alla blommor! Dessutom så är linden inte det enda som växer på tomten. Vi har ett par höga syrener, två jättelika forsythsiahäckar och dessutom massor av murgröna, vildvin, vanligt vin och blåregn som växter på huset och inte bara tar bort putsen (det lilla som överhuvudtaget finns kvar) utan också tar bort allt ljus.
Det är inte klokt så det växer här! Jag rensade rabatten vid brevlådan i påskas och nu har det redan vuxit upp en lönn som är högre än jag! Ibland funderar jag över hur det sett ut om körsbärsträdet som fanns här när vi köpte huset fortfarande funnits kvar. Då hade väl hela huset konkurerat med Törnrosas slott och vi inte fått något ljus alls. Som det nu är så är det bara östsidan som är en totalt ogenomtränglig mur av växtlighet men det beror mest på björnbären och brännnässlorna som bockerar allt (inkl min tvättställning <suck>). Vi har med andra ord mycket att göra de närmaste dagarna! Skulle egentligen tagit itu med det under dagen men eftersom det kom ett häftigt regn under de tidiga morgontimmarna var bara inte att tänka på idag, vi storstädade huset istället vilket var lika välbehövligt.

Resan ner till Frankrike gick i alla fall bra även om den tog en väldig tid. Ju äldre barnen blir desto jobbigare blir resorna, konstigt nog. Jag hade faktiskt trott det skulle bli tvärt om - men inte! Det var emellertid inte bara barnen som gjorde att farten drogs ner och att vi fick övernatta två nätter den här gången. Barnens far och min KM MÅSTE ju bara se matchen mot Tyskland så redan kl 16.30 måste vi stoppa för natten och positionera oss framför en TV. På eftermiddagen dagen därpå drabbades vi i Eifeltrakten av det värsta åskväder jag varit med om. Det blev plötsligt nattsvart, träden mer eller mindre låg ner i den kraftiga vinden, regnet som kom var så häftigt att det inte gick att se mer än någon meter framför sig och det övergick dessutom snabbt i hagel. Vi hade inget annat val än att stanna och bara stå still, det gick bara inte att köra en enda meter till. Att hinna in Frankrike var bara inte att tänka på utan vi fick ytterligare en gång avbryta resandet tidigt och gilla läget. Säkerheten framför allt!

2006-04-14

Det börjar dra ihop sig till hemresa och väl är väl det med tanke på vattenläckan.Vi behöver stänga av vattnet i huset och duscha vågar vi knappt längre! Måtte läckan vara åtgärdad när vi återvänder i juni!

Barnen har haft det roligt här på bondvischan men längtar ändå hem till kompisarna på dagis och i skolan. Huset mitt emot vårt är till salu och barnen hoppas på att någon från Sverige köper det - helst någon med barn. Chansen är väl liten, tyvärr, svenskar är inte vanliga i de här traktern, vi har faktiskt inte stött på några andra bofasta sommargäster under våra 16 år här . Huset i fråga är annonserat på http://www.to2i.com (Cormatin) för den som ev skulle vara intresserad.

Själv längtar jag bort från våra andra grannars grävskopa som dagarna i ända fraktar bort sten från ett gammalt hus de rivit/byggt om. Skopan är dieseldriven och osar något förskräckligt, dessutom låter den något väldigt. Ingen frid på Långfredagen här inte. Vi hade hoppats att jobbarna inte skulle komma tillbaka efter "siestan" men det gjorde de ...  Eftersom solen nu kommit fram och temperaturen stigit till +20-25 grader så är det extra retligt att vara omgiven av oljudet och dieselångorna. Jag har dessutom hängt ut tvätt ... undrar just hur den luktar när de är klara ...

Förutom detta så visar sig byn just nu från sin allra bästa sida. Solen strålar från en klarblå himmel, trädgården är (trots barnens och morfars framfart) otroligt vacker om än aningen vanskött, fruktträden blommaroch på de gröna ängarna betar fåren och de små lammen. Alla växlighet är på väg, det är bara vinstockarna som ser svarta och kala ut. Här i vår by är vi dessutom långt ifrån något vattendrag så de översvämningar som drabbat centraleuropa ser vi inte mycket av här hos oss. Bara ett par kilometer härifrån ligger dock alla åkrar och ängar under vatten där Grosne och Saône svämmat över. En sådan här dag är det svårt att tänka sig att vi snart är hemma i lägenheten i centrala Göteborg igen och ett helt annat liv än det vi lever under ett antal veckor varje år här på landet i Bourgogne.

2006-04-13

Sov jätteilla i natt, livrädd hela tiden att rörmockaren skulle stå på tröskeln i gryningen innan vi ens vaknat och lika livrädd att han inte skulle komma alls. Det senare var troligen mer realistiskt och gud vet om han alls hade hört av sig om inte Madame T sett bilen, stoppat den och helt sonika håvat in rörmockaren till oss. Det var visserligen sonen hon fick tag i men han är rörmockare han också så det går lika bra. Skjortan kommer det att kosta hur som helst. Det lutar åt att i får göra om nästan hela badrummet. Det här var inte roligt :-(. Hur kunde Madame P, som vi köpte huset av, vara så dum att hon kaklade in badkaret utan någon lucka eller något annat sätt att komma åt kranen och vattenledningarna! Det var ungefär lika intellegent som att inte göra någon ventil i badrummet, viket hon också struntade i. Förmodligen tyckte hon det skulle skämma, det pratiska i det hela funderade hon npg inte över. Ack dessa chica fransyskor ;-).

2006-04-12

Tänk att det alltid skall hända något man måste oroa sig över! Var eviga gång vi kommer ner till huset så är det något.

I morse gav vi oss in till stan strax före lunch. Morfar behövde 2 tums skruv till det nya staket han bygger, jag skulle handla gardiner till matsalen hemma i Göteborg och KM skulle tanka bilen. När vi väl var tillbaka tänkte jag laga mat. Woken stod redan framme på gasspisen men döm om min förvåning när den var full med vatten. Den uppmärksamma 6-åringen upptäckte snabbt att det droppade vatten från taket i köket. Inte kul. Direkt ovanför spisen ligger badrummet och det verkar vara badkaret som läcker. Badkaret är inmurat och det finns ingen chans att se var läckan finns utan att riva bort hela den kaklade fronten. Pest! Kastade oss på telefonen och ringde till rörmockaren förstås men han hade semester. Snabbt iväg till vår livlina i den franska tillvaron, Madame T, som gav oss numret till en annan rörmockare (det är så allt sköts i trakten, kontakter, kontakter och åter kontaker).  Rörmockarens svägerska svarade och lovade be svågern ringa oss i morgon (långfredagen). Hoppas nu han gör det ... tills dess får vi sitta här och titta på dropparna som faller från taket. Upptäckte visserligen att droppandet upphör när man sätter på diskmaskinen men inte sjutton kan vi köra diskmaskinen hela natten .... Har redan kört tre maskiner i eftermiddag, mest för att skona mina nerver. Undrar om man kan gå runt bland grannarna och höra om de har någon disk de vill bli av med ...

  2006-04-19

Regnet öser ner och det är +4 grader. Det är påsklov och vi befinner oss i vårt eget ägandes hus i Bourgogne. Fyråringen har bestämt sig för att det är sommar ändå. I hennes minne är huset, trädgården, byn och allt det andra förknippat med +35 grader för sådant var vädret när vi senast var här. Följdaktligen bryr hon sig inte om regnet och temperaturen, denna ovanligt kalla påsk, utan springer omkring barfota och utan tröja så snart man vänder rygen till. Sexåringen har varit med förr och sitter mest i ett hörn och längtar hem till storstaden.