Blogg »

• Styrelsebloggen »
• Ninas bloggsamling »
• Vykort från Kina »
• Barnen i storstaden
• Bara för medlemmar »
• Medlemsblogg »
• Mias blogg (lösenord) »
• Länkar »

2006-06-08

Det är mycket som man som mer garvad resenär inte tänker på men som kan få barn att falla baklänges av förvåning. En sådan sak var det här med parkeringar. Precis som i de flesta medelhavsländer så parkerar man i Grekland lite som man vill. 6-åringen, som är en liten uppmärksam och vaken dam pekade hela tiden på bilar som stod uppkörda på trottoarer eller inklämda på de mest underliga ställen. Den här parkeringen, som vi stötte på i Plaka, är väl ändå inte att leka med! Det var en biluthyrningsfirma som hade satt upp sina bilar balanserande över avgrunden på det här sättet:

Jag har hyrt bil i Aten förr om åren men då har bilarna stått parkerade på vanligt sätt vid trottoarkanten. Nu kände mig glad att jag inte hyrt bil från den firman och skulle hämta ut just här bilen!

Andra saker som kan förvåna är hur man behandlar gamla byggnader. Överallt i de äldre stadsdelarna står det gamla hus och förfaller. Det är inte bara det att de är ruffiga, de faller bokstavligen samman. Utifrån kan man se att husen saknar både trappor och golv, alltihop är bara ett tomt skal. Ibland är det så illa att man tvingats sätta upp ställningar för att trafikanter/fotgängare skall kunna passera utan risk för att få något i huvudet! Husen raser verkligen bokstavligen ihop. Och ändå är det här bara början på det konstiga. Verkliget absurt blir det när man i de här gamla kåkarna plötsligt totalrenoverar bottenvåningen men struntar i resten. De två-tre översta våningarna av ett gammalt vacker hus står där och rasar ner över en tipp-topp renoverad bottenvåning. Det här begriper jag bara inte! Och hur förklarar man det hela för en liten 6-åring som är mycket klarsynt när man inte själv ser logiken?
                
Sopor är ett annat underligt fenomen. Bor man i ett hyreshus finns det ingenstans att slänga sina sopor! Överallt ser man människor som går och bär på skräppåsar i jakt på en soptunna - för soptunnorna flyttar på sig! En eller ett par dagar/veckor så finns det en soptunna på ett ställe. Sedan klagar grannarna och soptunnan flyttas. Vanligtvis innebär detta att folk ändå fortsätter att slänga sitt hushållsavfall på platsen, tunna eller inte tunna. De orkar väl inte leta upp en annan antar jag. Eftersom vi är svenskt ordentliga av oss var det många räder vi gjorde, gata upp och ner, i jakt på något så enkelt som ett ställe att slänga dagens hushållsavfall. Det här gjorde dottern mycket förbryllad, van som hon är vid att ha sopnedkast hemma (för det brännbara avfallet - resten brukar hon hjälpa till med att sortera för återvinningen). Sedan skall vi bara inte tala om hur förvånad (och förvirrad) hon blev av att inte få kasta använt papper i toastolen men det kan ju onekligen chocka vem som helst!

När man reser inser man dock att det mesta har SIN logik även om det inte är MIN logik. För 6-årigen var det t ex logiskt att ha med sin nalle precis överallt, han var liksom huvudpersonen på resan. Hade det varit den nalle hon alltid hade när hon var baby hade det varit logik i mina ögon men det var inte den det handlade om. När vi skulle resa var det plötsligt en nalle hon fick i 1-årsåldern men aldrig någonsin brytt sig om som skulle med. Under resan fick denna nalle plötsligt en plats i solen (också rent bokstavligen) men så snart vi kom hem föll han i glömska lika snabbt som vilken dokusåpakändis som helst. 

2006-06-07  

På måndagen var det dags för besöket på Akropolis. Jag måste erkänna att jag kände mig lite matt när jag diskade frukostdisken och såg upp mot den grekiska flaggan som vajade där uppe (ingen dålig utsikt att ha när man står och diskar!). Redan vid 9-tiden var det stekhett och blotta tanken på hur varmt det skulle bli under dagen gjorde att jag kände mig yr i huvudet men det faktum att flaggan faktiskt rörde sig lite i alla fall gjorde att det hela ändå kändes genomförbart. Vi fyllde alltså våra vattenflaskor, smorde in oss med solskyddsfaktor 20 och gav oss av.  Eftersom vi hade ett ärende till Svenska institutet på vägen så passade vi också på att vila oss lite i luftkonditioneringen där och ta en snabbfika - men sedan bar det av. Vägen till Akropolis är i alla fall numera ganska behaglig. Trafiken utmed sydsidan av klippan är avstängd nuförtiden och man kan välja att gå nästan hela vägen i skuggan under oliv-, oleander- och lagerträd. 6-åringen travade på utan att knota och relativt snabbt sällade vi oss till den ringlande kön av turister som sakta makade sig uppför klippan.

Tyvärr var det verkligen sant att Niketemplet var nerplockat. På platsen tronade istället en stor, ful byggnadsställning. På denna hade man i alla fall satt upp ett foto av templet och lite information. Ja, ja, det var inget att göra - jo, kanske återvända när templet är tillbaka på plats igen förstås, men det kommer nog att dröja.
                                       
Överhuvudtaget så var jag förvånad över att så mycket var under renovering upp på klippan. Jag måste erkänna att jag trott att mycket mer skulle vara uppsnyggat och klart till olympiaden, men så var alltså inte fallet. Man hann väl helt inte med allt och det mesta krutet gick säkert åt till att bygga metron som verkligen är imponerande. Monument är ju ändå bara historiska monument, det var säkert viktigare att få infrastrukturen under kontroll. 6-åringen hoppade omkring som en stenget och ville veta vad varenda tempel, varenda sten var för något och vad de haft för funktion. Museet tillbringade vi ganska lång tid i, inte bara pga av luftkondi-tioneringen utan denna fanstastiska lilla tjej visade verkligen ett genuint intresse  för skulpturerna. Det var dessutom roligt att se att hon fastnade för den lille Kritios Boy  precis som jag också gjorde när jag såg den första gången.

Efter ca 1 timme uppe på klippan kände vi oss mogna att fortsätta ner till Areopagen och Agora. Ungar är ju som ungar är och ser inte riktigt det vi vuxna ser. 6-åringen såg inte så mycket utsikten från Areopagen som att det blänkte något mellan två stenar en lite bit ner på slutningen. Snabbt pilade hon iväg och kom tillbaka med två grekiska kontokort! Efter en del funderande över var närmaste polisstation kan ligga tog vi istället och gick upp till vakten vid ingången till Akropolis och lämnade in dem där.

Under knappt en timme vandrade vi sedan runt på Agora och såg museet i Attalos Stoa. Alla gamla mynt som finns utställda fascinerade Nike och jag började fundera över om vi har en numismatiker i vardande i familjen. Mot slutet började i alla fall krafterna att tryta, inte bara hos dottern utan hos mig också. Vi behövde helt enkelt mat och styrde stegen hem mot Plaka igen, där är restaurangerna i alla fall aldrig långt borta och vi åt en utmärkt god lunch i skuggan under ett par vinrankor.

2006-06-02

I söndags väckte jag 6-åringen i svinottan. Tanken var att ta med henne ut på en båt-/badtur till de Saroniska öarna och därför hade jag inte särskilt dåligt samvete över att väcka henne, trots att hon var dödstrött och frös när hon åt frukost på terassen i min väninnas våning i Plaka.

Klockan var bara 7.30 när vi gav oss av. Plaka var tomt på turister och knappt en enda människa syntes till, bara en och annan hund och de obligatoriska katterna. Luften var sval och ljuset förtrollande. Uppe på Akropolis var flaggan ännu inte hissad. Strax före 8.00 for vi med metron till Pireus och anlände just som färjan till Aegina skulle avgå. Vi hann precis ombord.

Under tio års tid besökte jag de Saroniska öarna en eller ett par gånger om året. Mellan åren 1975 och 1985 hann jag bli välbekant med Aegina, Poros och inte minst Hydra. Ofta slutade resorna med ett besök i Naufplion på det Peleponnesiska fastlandet och ibland dröjde jag mig kvar så länge att det blev bråttom tillbaka. På den tiden gick det "Flying Dolphins" direkt från Naufplion till Pireus så det var inga problem, man var tillbaka på rekordtid - men det kostade en del. Hade man tur kunde man se delfiner hoppa och leka i kölvattnet efter båten och det var förstås värt mycket bara det.

Den här gången åkte vi inte någon snabbåt utan färjan gled fram i maklig fart. Vi for förbi de stora färjorna till Kreta och därefter ett par gamla fraktfartyg men numera är det inte många gamla vrak på redden utanför Pireus. Annat var det förr i världen när det kändes som hela bukten utanför Pireus var ett enda stort skrotupplag! Efter knappt en timme passerade vi Aegina Marina och med lite god vilja kunde vi skönja Afaia-templet upp på bergstoppen. Förbi Souvala och sedan rundade vi udden och gled in mot Aegina stad. Kolonnen står fortfarande kvar på sin kulle och hotell Avra, där jag och exmaken brukade bo, finns kvar, det såg jag från båten men hotellet heter tydligen Plaza numera. Undrar om den trevlige Dimitrios jobbar kvar på restaurangen mitt över gatan? Han var så rar och brukade ta oss med till div utgrävningsplatser vi annars aldrig fått se.

Den här gången stannade vi inte på Aegina. Det kändes liksom att det skulle blivit för mycket. Istället fortsatte vi till den lilla ön Agistri där jag aldrig varit förut. Jag ville ha min egen upplevelse med Nike och inte gå bort mig i minnenas labyrint. 6-åringen hängde nästan armkrok över relingen under den sista etappen för att försöka se så många maneter och fiskar som möjligt. Havet var spegelblankt och glasklart och när vi gled in i hamnen kändes det nästan för bra för att vara sant.

Agistri är verkligen en liten pärla! Det finns gott om hotell och restauranger men det är en lugn ö med härliga sandstränder. Ca 400 personer är bofasta resten är framför allt atenare som har sommarhus här. Vi kom till Skala, öns största by, och lade till i hamnen alldeles intill den vackra lilla kyrkan Agia Anargiri. Under några timmar blev det bad och sol och en mycket god lunch på musslor, bläckfisk, grekisk sallad m m. Alltihop nersköljt med lite god retsina och ett pytteglas ouzo. Dottern visade upp sina färdigheter efter vinterns simskola och var mycket stolt - och det var jag också! Tänk så mycket hon kan! Det här barnet älskar verkligen vatten!

Klockan 16.00 gick båten tillbaka igen. Den här gången tog vi en sväng söder ut innan vi vände norr ut mot Aegina stad igen. Vi snuddade nästan vid Moni, en öde ön utanför orten Perdika och jag försvann i minnen - igen. På våren 1978 övertalade jag en lokal fiskare att köra mig och exmarken dit med sin fiskebåt. Gubben talade inte engelska och jag fick förlita mig på att han begripit mina tappra försök att tala klassisk grekiska med honom (jag måste låtit som om Snorre Sturlasson pratat med oss, nu idag ... eller värre. Jag är säker på att Homeros förstått mig bättre om man säger så ...) men det funkade! Han kom tillbaka och hämtade oss vid avtalad tid, vilket var rätt fantastiskt, annars hade vi väl suttit kvar på Moni än idag! Så här efteråt kan jag inte annat än förundras över vårt mod!  Vad skulle vi gjort där ute på en obebodd ö om han inte kommit tillbaka? På den tiden fanns det ju inte mobiltelefoner. Hade aldrig vågat chansa på det idag, feg som jag blivit med åren.

Vid 19-tiden var vi tillbaka i Aten igen, trötta efter en hel dag med sol, bad och havsluft. Vi somnade lika snabbt och gott på kvällen, Nike och jag. Hon trött efter en dag med bad och och sol och jag trött efter att ha varit i närkontakt med ett liv jag numera sällan tänkter på.

2006-06-01

Om man är 6 år och vill hoppa hopprep är Plaka inte rätt ställe att befinna sig på. Hur man än vänder sig riskerar man att träffa en turist, en vykortställning eller ett restaurangbord. Speciellt under sena eftermiddagar är det extremt tjockt med turister. Nike gjorde trots detta tappra försök och inte ens det faktum att det var +33 grader i skuggan i Aten hindrade henne från att hoppa. Jag tittade på, stum av beundran över barns enorma energi (borde man inte kunna utvinna all denna överskottsenergi på något vis? Miljövänligare energikälla kan man väl knappast tänka sig).

När jag var i Aten för första gången så hade man dock kunnat hoppa hopprep i Plaka - om man hade haft lust. Nu var jag inte 6 år då utan 18 så jag hade inte riktigt det intresset. Det var på försommaren 1975 och turismen hade just återupptagits efter juntans fall. Turisterna var dock inte många och Plaka kändes mest som en orörd idyll där vi kände oss som det exotiska inslaget. Överallt blev vi stoppade av vänliga människor som ville bjuda på något eller bara prata bort en stund. Att de flesta inte kunde engelska var inget problem. Annat är det nu. Plaka är turismens högborg och jag skulle tro att grekerna fått mer än nog av turister även om de förstås också behöver kommersen som följer i turismens spår.  Som läget är nu fick vi dra oss ner mot Monastiraki för att hittade ett litet torg med tillräckligt med öppen yta för en liten pigg 6-åring att hoppa rep på alldeles i fred och utan att bli avbruten av människor som skulle fram.

Det är inte heller lätt att just ha lärt sig läsa kortare textstycken och så plötsligt hamna i Grekland. Jag hade glömt förbereda dottern på att det grekiska alfabetet är annorlunda och hon var först djupt bekymrad över alla nya bokstäver som plöstligt dök upp. Dessutom var hon besviken över att inte som vanligt kunna läsa vägskyltar, gatuadresser och reklam. På de få dagar vi var i Aten hann hon dock lära sig ett par, tre grekiska bokstäver . Hon snappade dessutom upp ett antal grekiska ord och ett antal nya engelska. Tänk så snabbt det går när hårddisken är ny och ograverad som den är på barn! Den gamla fragmenterade hårddisken jag är utrustad mer ger inte mycket utrymme för nyheter, man får liksom vara glad om man får tag i det som redan ligger lagrat i hjärnan.

2006-05-24
På fredag bär det av till Aten men 6-åringen började packa redan i måndags. Eftersom jag köpte en ny resväska i söndags (de gamla väskorna tog lite väl mycket stryk under våra två Kinaresor) så fanns resväskan redan framme och efter fritids tog hon helt sonika och började plocka i sina kläder. Eftersom hon hela tiden kommer på nya saker som hon bara måste ha med så växer bagaget hela tiden och nu börjar jag undrar hur jag skall få rum med mina prylar!

Jag måste ta och gå igenom det hela när hon somnat i kväll och kolla vad hon egentligen tagit med. Förmodligen är det mesta högst logiska och vettiga saker för hon har de senaste dagarna varit mycket noga med att bara använda kläder som hon inte skall ha på resan men jag tror dock hon plockat ner lite för mycket av allting.

Å andra sidan vem gör inte det? Jag är hopplös med att ta med mig för mycket kläder. När man skall packa verkar garderoben plötsligt vara full med kläder som man bara inte kan vara utan, dvs precis motsatt känsla mot den jag brukar få vanliga måndagsmornar när hela garderoben verkar bestå av saker som är hopplöst trista och omöjliga att klä sig i. Och när man packar ser man dessutom en massa prylar som kan vara "bra att ha". Och så kreativ jag blir sedan! En massa skärp och skor passar plötsligt till kläder jag aldrig använt dem till tidigare så de måste förstås också med. Det kvittar hur många förståndiga packlistor jag skriver, jag tar alltid med en massa extra i alla fall när jag väl står där. Fast jag har varit värre, om det nu kan vara någon tröst. Och jag har också missat totalt. En sommar när vi skulle resa ner till Frankrike var det så stressigt på jobbet att jag knappt hann packa alls, än mindre tänka. Jag kom hemfarande från en konferens på Kreta, rotade runt i garderoben och slet till mig en del plagg mest på måfå. Sedan drog vi. När vi väl kom ner till kossorna, fåren och lugnet i Bissy upptäckte jag att min sommargarderob bestod av två linnedräkter, en sidenklänning och ett par silkiga toppar. Det var den sommaren jag tillbringade i makens jeans (avklippta) och ett par gamla t-shirts som blivit kvar i huset. Det gick det med, när jag väl gått ner i varv och kommit i semesterstämning så orkade jag inte köpa nya kläder ... och förresten, vem bryr sig? Inte tuppen eller Madame T i alla fall.

Min garderob har förresten förändrats radikalt sedan jag fick barn. Förr hade jag ofta dräkt på jobbet, kjol på fritiden och strök mina kläder. Numera blir det mest jeans/byxor och jag köper i princip bara  toppar som klarar sig utan strykning. Kjol har jag bara på sommarhalvåret när jag kan gå utan strumpbyxor för sådana har jag inte nerver att hantera längre eller ork att sätta på mig. Det här är också en försiktighetsåtgärd. Risken är annars att jag gör en "Mona Salinare" för visst var det väl hon som rusade till jobbet bara för att, när hon kom fram, upptäcka att hon glömt kjolen! För min del har det ännu så länge inte gått så långt. Det värsta jag gjort är nog när jag mitt i vintern lämnade yngsta dttern på dagis utan strumpor. Hon hade satt på sig stövlarna själv i ett försök att vara duktig (var väl kanske 2-3 år då). Det är inte kul att känna sig som en slarvig mamma på dagis, men att känna sig som en slarvig person på jobbet är ännu värre. På dagis har de trots allt en annan toleransnivå och där har man varit med förr och kan oftast skratta åt tokigheterna. 

2006-05-20

I nästan 2,500 år stod Niketemplet och balanserade på sin balustrad vid ingången till Akropolis. Vackrare placering på ett tempel har jag svårt att tänka mig. Trots det så är det många som besökt Akropolis men aldrig lagt märke till det. Lite märkligt men man får titta upp ganska högt för att se det eller så måste man se åt höger precis när man går igenom Propyleerna (ingångshallen) men då har man istället Parthenon framför sig och är oftast helt betagen av det templet.

Redan när 6-åringen var pytteliten brukade vi titta på bilder av hennes "eget" tempel och jag lovade henne att vi skulle åka dit en vacker dag. Nu har den dagen kommit och om en vecka är vi där, i Aten, bara hon och jag. Men vad tror ni de har gjort då, jo de har plockat ner templet! Attans också! Var de tvugna att restaurera det just nu? Min väninna som bor i Plaka, den gamla staddelen alldeles bredvid, ringde igår och bad mig förbereda Nike så att hon inte blir för besviken. Nåväl, vi får väl gå dit och titta på platsen där det brukar stå, utsikten är betagande därifrån i alla fall. Bl a så ser man Svenska institutet och den takaltan där jag en gång träffade barnens pappa för första gången.

Vi får nöja oss med att titta på templet på bild. Om ni vill kan ni göra det också: HÄR