Blogg »

• Styrelsebloggen »
• Ninas bloggsamling »
• Vykort från Kina »
• Barnen i storstaden
• Bara för medlemmar »
• Medlemsblogg »
• Mias blogg (lösenord) »
• Länkar »

Så var det dags igen. Mot Tyskland och ny rockkonsert. Den här gången hade vi dock lite mer framförhållning och lämnade barnen hemma hos äldste kusinen för att hjälpa till med att vakta ettårigt kusinbarn.

När Sverige bänkade sig framför TV-apparaterna för att se kronprinsessans bröllop så satte vi oss i bilen och körde ner till Trelleborg. Tror aldrig jag kört genom ett så folktomt Sverige en sommarlördag, vi var nästan ensamma på vägen. En och annan polsk och nederlänsk bil såg vi till men annars var det tomt. Vid 19-tiden var vi framme i ett regnigt Trelleborg och efter en god middag på värdshuset Två Lejon (där det förresten också pågick ett bröllop) så steg vi 22.45 på nattbåten mot Rostock. Vi var de enda passagerarna utan bil. På båten fanns det ingen bar men i shopen kunde man handla varm vitt vin och iskallt rött. Tyskarnas syn på vin kommer aldrig upphöra att förvåna mig.

Det blev inte många timmars sömn utan kl 05.00 väcktes vi ganska bryskt av ett uttrop i högtalarna, vi var framme i Rostock. Utanför båten väntade en taxi, precis som om den vetat av vi skulle komma och redan kl 06.40 släpptes vi av på Neuer Markt i gamla staden. Alla sov fortfarande och det gav en ganska märklig och overklig känsla. Några nattrumlare ramlade hemåt och inte ens de tidigaste bagerierna hade öppnat ännu utan vi fick trampa runt en stund innan vi kunde få oss lite frukost.

Under frukosten började det regna riktigt ordentligt och vi började undra vad vi gett oss in på. Fem timmar rockkonsert i hällregn igen, eller? Himmel,det var ju bara en dryg månad sedan vi blev halvt dränkta under en konsert sist ...

Efter en lång, lugn frukost då vi mest läste morgontidningarna (Klasse läste om gårdagens VM-matcher och jag om bröllopet) gav vi oss ut på vandring i den gamla staden igen. Det hade slutat regna och vi kunde i lugn och ro gå runt i gränderna och beundra de många vackra, gamla byggnaderna. Rostock bombades svårt under andra världskriget och mycket av den gamla staden förstördes, staden kom sedan att tillhöra DDR men de byggander som finns kvar är numera vackert renoverade i klara färger. Borta är det gråmurriga intryck man fick överrallt i det forna östtyskland.

Under hela förmiddagen regnade det sedan i omgångar. Vi satt en stund på en bar på en liten bakgård och njöt av solen men sedan fick vi ta skygg under ett stort parasoll när regnet återkom. Det var svinkallt när solen gick i moln men varmt och skönt när den kom fram igen. Kvällens konsert kändes väldigt osäker. Parkbühne måste väl ändå innebära att det handlar om en utomhuskonsert, eller hur?

Lunch åt vi på ett litet trevligt gaststätte där menyn, precis som på så många ställen i Rostock, också gick att få på svenska. Vad man mer hade och som jag fann mycket sympatiskt var en "seniormeny". Tänk barnmeny men för pensionärer som inte vill ha så stora portioner så har ni konceptet. Lite billigare men också lite mindre portioner. Det där saknar jag när vi är ute och äter med min pappa som aldrig kan äta mer än knappt halva portionen.

Fram emot eftermiddagen var det dags att bege sig ut till IGA Park, återigen med taxi. Lite märkligt att känna sig som någon sorts överårig tågluffare, på vift i Europa med ryggsäck - och samtidigt ta sig fram med taxi. Nåväl, en eftergift åt bekvämligheten kan man väl trots allt kosta på sig när man passerat femtio. Tack och lov så kom solen fram igen och när vi anlände till parken var vädret riktigt bra. Ingen regnrock, eller rock i regn, den här gången alltså. Vilken lättnad.

Vi var tidigt på plats och fick, till vår förvåning, platser direkt framför scenen. Visserligen stod vi oroande nära de stora bashögtalarna men vi bestämde oss för att testa. Går det så går det. När förbandet drog igång kl 18.00 höll vi på att blåsa bort av lufttrycket men man vande sig faktiskt. Har jag inte fått hörselskador på konserter och discon som ung så lär jag väl inte få det nu, tänkte jag och jag får erkänna att jag oroade mig mer för att hjärtat inte skulle palla trycket av det höga ljudet (som sagt man är aningen överårig för den här typen av aktiviteter). 

Själva konserten drog ut på tiden och till slut började vi oroa oss för att vi skulle behöva ge oss av tillbaka till båten innan Chris Norman-Band satte i gång men tillslut började det hela i alla fall.

Kanonbra är bara förnamnet. Publiken gick på högtryck och sjöng med så det måste hörts ut till Warnemünde. Högtalarna och det höga ljudet glömde vi helt. Vilken underhållning och vilken underhållare! Den här killen är bara fantastiskt bra - fortfarande. Kolla in det här klippet, det filmades av tjejen som stod bredvid mig (vid ca 2:30-3:00 kan man, om man lyssnar noga, höra min käre make sjunga högst av alla i publiken ;-) ). Nästan 2 timmar höll det hela på med samma höga tryck och samma stämning hela tiden. Fantastiskt.

 _{(Foto: G Thomasson)}

 Strax före kl 22 kom extranumren och då passade vi på att smita ut mot parkening och ringa på en taxi. Visst, en sådan skulle komma men det var lite svårt att förklara var vi befann oss. Vi väntade och väntade, men ingen taxi kom. Till slut kom en, men inte till oss. Den chauffören var dock snäll och ringde på en taxi till åt oss. När väl den taxin kom hade konserten slutat för länge sedan och massor av människor strömmade ut från anläggningen och naturligtvis var det någon som knep taxin för oss.

_{(Foto: CH Thomasson)}

 Ny taxi beställdes men den knep andra för oss också. Desperationen växte och nästan alla människor hann försvinna innan vi fick beställt ytterligare en taxi. Tillslut var det i princip bara vi två kvar. Desperat stod vi och tittade tvärs över floden, på båten som upplyst låg vid kajen på andra sidan. Nu var det bara en halvtimme kvar till avgång och egentligen borde vi redan varit ombord. Då - äntligen - kom det ytterligare en taxi (den här kunde ingen annan ta för oss för nu var det nästan inga människor kvar) och snabbt som ögat uppfattade chauffören situationen. Han körde i ilfart den korta biten till tunneln under floden och hade oss på nolltid framme vid färjan. Snabbt in i terminalen för att få färdhandlingarna. Transitbussen väntade snällt på oss och körde sedan även den i ilfart över färjeområdet. Uppför trapporna till lastbilsdäck fick vi springa allt vad vi orkade - men vi hann! Med knappt en minuts marginal kastade vi oss på båten, precis när sista långtradaren körde över landgången och ankaret drogs upps. Vilken tur att vi är ganska vältränade båda två! Efter det här var vi faktiskt riktigt stolta över att fysiken håller, men nerverna kändes aningen darriga. Ibland bjuder livet på mer spänning än man tänkt sig och det här blev en minnesvärd helg i alla bemärkelser.