Blogg »

• Styrelsebloggen »
• Ninas bloggsamling »
• Vykort från Kina »
• Barnen i storstaden
• Bara för medlemmar »
• Medlemsblogg »
• Mias blogg (lösenord) »
• Länkar »

Vi reste söder ut i onsdags, det vet jag för vi passerade Hässlehom och Kristianstad. Annars skulle man kunna tro att vi rest till övre Norrland med tanke på hur mycket snö vi har. Jag tror aldrig jag sett så mycket snö ... På de ställen där vår snälle granne plogat upp de största högarna når de över taket på huset!

I morse när vi satt och åt frukost hörde vi hur en hund skällde. Det är i och för sig inget ovanligt men den här var ovanligt enträgen och lät, på något sätt, lite ynklig. När skallen inte gav med sig började vi öppna fönster och spana ut i allt det vita och till slut såg faktiskt 8-åringen en svart hund på utsidan av vår stengärdsgård, halvt ute i skogen. Jag tror aldrig jag kommit i stövlarna så snabbt någon gång och på något sätt lyckades jag ta mig igenom de meterdjupa drivorna och kom ut till hunden. En stackrs liten svart cockerspaniel stod där och viftade på svansen så gott han kunde, men det var å andra sidan det enda han kunde göra. Hela hunden var full av snö, de största snöbollarna som satt fast i hans päls var större än fotbollar! Den lille stackaren kunde över huvudtaget inte rör sig utan var fastfrusen med säkert 10-20 kg snö i pälsen.

Min käre make som inte kom långt efter mig fick upp hunden i famnen och gemensamt kunde vi bära in det lilla livet i huset och befria honom från all snön. Efter ett par samtal var matte och husse lokaliserade och en timme senare var han hemma igen på gården tvärs över hagen. Vilket äventyr för en lite olydig hanhund och för två stadsbarn på sportlov på landet!

Jag skulle gärna visat er foton, både på hunden och på all snön, men tyvärr vill det mobila bredbandet inte var med på det.

Nu är jag TRÖTT på detta tjat om den ohyggliga kylan! Inte ett ord till vill jag höra. Det är vinter för en gångs skull och därmed basta! Vad tusan är det att tjata om.

Är jag den enda levande varelse som fortfarande minns, inte bara min barndom vintrar i Småland, utan också vintrarna i slutet av 70-talet/början av 80-talet här på västkusten? Det verkar i alla fall så. 

På hösten 1979 flyttade jag till en gammal bondgård i Uddevallatrakten. Vi hade visserligen el-element och rinnande vatten men så mycket mer var det inte. Vi fick elda med ved i köksspisen och dasset fanns på gården. Bada gjorde vi i en balja på köksgolvet (framför spisen). Jo, jag kommer ihåg att det var kallt. -25 var det värsta vi uppmätte! 

I mitten av 80-talet var det lika kallt. Då bodde jag visserligen i en modern lägenhet inne i Göteborg men kylan minns jag likväl. Den höll dessutom i sig, kylan, ett par vintrar till. I januari 1987 fyllde jag 30 år och ordnade ett födelsekalas. Det kalaset glömmer jag aldrig för de flesta gästerna kunde inte komma, de frös fast på vägen,eller så frös i alla fall alla rör i deras hus fast vilket fick samma resultat.

Nu är jag trött på att alla klagar på kyla och låter som om en naturkatastof drabbat oss. Det här är ÄNTLIGEN en helt normal vinter! Var tror de vi bor? Vid medelhavet?

Det underliga är att i somras, när det verkligen var varmt så klagade alla få värmen. (Se mitt inlägg på min andra blogg den 3 juli
http://nillasparadis.blogspot.com/2009/07/varmen.html ). Blir folk aldrig nöjda?

Banta är inget jag brukar syssla med och, peppar peppar, så är det inget som jag varit i trängande behov av men nu har jag ändå, av en tillfällighet snubblat på en fantastiskt effektiv bantningsmetod. Jag tror jag skall ansöka om patent (för något så dumt är det väl ingen annan som kommit på).

Här har ni kraschbantning enl Thomasson-metoden:

Man tager delar av ett vitkålshuvud (finstrimlat), riven morot, hackad rödlök, rivet äpple och lite annat smått och gott och blandar med gräddfil och majonäs, sedan låter man allt vila i kylen en 4-5 dygn. Efter detta äter man alltsammans med god aptit, gärna på kvällen. Efter ca 24 timmar är man åtminstone ett kilo lättare, efter ytterligare ett dygn har man tappat två kilo och därefter försvinner aptiten, om inte för evigt, så i alla fall för en bra tid framöver vilket borgar för ett fortsatt förbättrat resultat.

Tro mig, det här fungerar, vi var två som testade (den vanligtvis hungriga 10-åringen och jag). Nackdelen är väl den att man får stanna hemma från jobb/skola och VÄLDIGT nära toaletten i två dygn.

Det är vanligtvis inte värmen som brukar plåga en på nätterna på vintern, men just nu lider vi, hela familjen har svårt att sova. Så här mitt i vintern har vi tropisk värme inomhus. Vi har +25 i sovrummen på nätterna trots att vi sover för öppet fönster. Men Herre Gud, kan ingen dra ner på värmen lite? Vi kan inget göra för elemententen är nedställda så lågt det går. Nog för att vi brukar vi ha det varmt i vår lägenhet men nu när det är kallt ute slår vi alla rekord. Måtte det bli varmare ute snart så att vi får en drägligare temperatur inomhus! Barnen sover trots allt ganska gott - bara de slipper ha något på sig men själva har vi problem. Tur att att vi aldrig hann byta till vintertäcken den här vintern, under duntäcke hade vi runnit bort.

En stilla fundering bara om något som inte alls har med det jag brukar skriva om att göra:

En annan sång som låter mycket bättre när den sjungs på franska är Björn Kjellmans: "Älskar du livet". På franska blir det: "L'amour pour la vie".  Men det är ju så den skall låta, även om man nu inte gillar den!

Till och med Zarah Leanders gamla "Vill ni se en stjärna" låter betydligt bättre när Patachou sjunger den på franska: Les lilacs blancs.

När barnen var små gav vi dem inte godis. Nej, de brukade få en morot var istället. Tro det eller ej men det höll i många år!

Det hela berodde på naturligtvis på att jag inte äter godis, jag mår inte bra av för mycket sött, och därför finns godis inte här hemma. Däremot upptäckte N (som nu är 10 år) att morötter är goda (och söta) så det var inga problem att ge henne en morot istället på lördagskvällen - en lördagsmorot, något hon såg fram emot.

Riktigt godis fick N pröva på för första gången när hon var 3 år, i augusti 2002. Det var på ett barnkalas och vi åkte bil hem. Eftersom hon redan tidigt blev åksjuk så kräktes hon och drog den logiska slutsatsen att det var godisets fel, dvs godis var inte kul. Inget mer godis på en tid alltså.

Nästa tillfälle för frestelse inträffade när vi åkte till England med båt i februari 2003. På båten fanns aktiviteter för barnen - och godis! Både 3,5-åringen och 1,5 åringen lyckades få i sig ansenliga mängder innan det började gunga ordentligt. Naturligtvis så blev de sjösjuka under natten och fick avsmak för godis - det MÅSTE ju vara godisets fel, eller hur?

Därefter blev det lördagsmorot fram till juni 2003 (barnen var då snart 2 resp snart 4 år gamla). Vid midsommarfirandet fick de godispåsar. Nu var det här ganska sent så de somnade med det mesta av godiset kvar. Nästa morgon gav vi oss av till Frankrike med godismumsande barn i baksätet. Efter knappt en timme var vi framme vid färjan, det blåste och barnen blev sjösjuka. Efter som de inte är dumma drog de nu, båda två, den logiska slutsatsen - godis = må illa! Åter till lrödagsmoroten!

Inte förrän på hösten, när det första barnkalaset i Vasastan blev av så upp upptäckte vår då 4-åriga dotter att godis var gott. Kalaset gick av stapeln bara ett par kvarter bort så vi gick hem - och hon mådde inte illa! Vilken hit! Godis var gott! Hon var inte sen att tala om det för sin lillasyster heller.

Nu har våra barn ändå inte blivit några godismonster. I kväll undrade 10-åringen om det fanns någon efterrätt eller något fredagsmys, vilket det naturligtvis inte gjorde för jag har varit hemma med sjuka barn i ett par dagr nu och inte hunnit handla. Efter att under en stund ha rotat runt i frys/kyl konstaterade hon lugnt: "jag tar en morot istället".

I kväll är jag hur grinig som helst för jag sov knappt alls i natt. Inte nog med att det var natt mot måndag (vilket innebär att rullväskorna regerar - se tidigare inlägg - 2008-02-11, när pendlarna drar mot kungliga hufvudstaden), det var dessutom dags för "taxi-terror", en raffinerad variant av tortyr som persontransporten i storstäderna utsätter oss centruminvånare för. Ett par gånger varje natt, natten mot lördag, söndag - och lustigt nog natten mot måndag, står dieselbilarna där och tickar ... och brummar! Det är hemskt! Och detta precis när man lyckats somna om efter det att kolportören som delar ut Göteborgs-Posten med full minaret-rock i högtalarna avvikit. Men måste allt låta så mycket på natten? Kan man inte visa lite hänsyn och vara lite tyst? Jag förstår (och rekommenderar!) att man gallskriker när man blir nerslagen på gatan men måste allt annat låta så????

Nu vill jag flytta! Är det någon som kan ge en latinlärare och en bibliotekarie en tjänst i Skåne????

Härom dagen pratade maken med en mamma till en av 10-åringens kompisar. Hon påpekade att 10-åringen vuxit något otroligt under de senaste månaderna (något som vi märkt, jag köper nya kläder varje vecka just nu) men tillade sedan: "Hon blir förmodligen riktigt lång, du är ju lång". Inte förrän maken påpekade att han inte riktigt bidragit med generna upptäckte hon vad hon sagt och skrattade. Visst är det kul när sånt här händer! Det är så totalt naturligt numera, vi tänker inte på att barnen är adopterade och ibland gör tydligen inte människor i vår omgivning det heller.

I tisdags fyllde jag år och då brukar vi gå ut och äta, eller rättare sagt, vi brukar alltid gå ut och äta middag när någon i familjen fyller år, det har vi gjort i alla tider. I tisdags var det emellertid så kallt att alla var tveksamma till att ge sig ut igen när vi väl kommit hem från skola/jobb. Lösningen blev att gå till den polska kvarterskrogen i kvarteret bredvid, den grekiska krogen som vi når genom garaget utan att behöva gå ut alls har vi frekventerat så ofta på sista tiden att ingen av oss kände för att gå dit även om de har utmärkt mat.
Före restaurangbesöket bjöd maken på ett glas mousserande vin och barnen kom med presenter. Av 8-åringen fick jag en guidebok och en fin teckning i kolossalformat (för ovanlighetens skull, normalt sett är alla hennes teckningar mikroskopiska). Det var jättefina presenter, inte tu tal om det, men när jag öppnat 10-åringens paket och fått klart för mig att hon för egna pengar köpte ett halsband så höll jag på att börja gråta. Tänk att min lilla tjej är så stor att hon själv kan handla en present till mig - och tänk att hon ville lägga så mycket pengar på en present till sin mamma! Det var verkligen något av det finaste jag fått!

När vi kom till restaurangen förklarade jag för barnen att någon barnmeny inte finns. Däremot har de halvportioner av de flesta rätter. Inte för att jag trodde att 10-åringen skulle nöja sig med en halvportion men ändå, till 8-åringen borde det vara precis lagom. Vi tittade igenom menyn och bestämde oss. Servitrisen kom och 10-åringen beställde en helportion stekt, panerad ost och det hade jag kunnat räkna ut med knäna att hon skulle göra för hon älskar stekt ost och tatarsås. När 8-åringen lika bestämt beställde en portion raggmunk med stekt bacon blev jag inte heller särskilt förvånad för hon älskar verkligen bacon. Servitrisen log och sa vänligt: "En halvportion raggmunk med bacon, det skall bli" Men då hävde 8-åringen upp sin stämma och påpekade: "Nej, en helportion - och mycket bacon!" Servitrisen tittade frågande på oss och sedan på vår, till växten mycket lilla, 8-åring och såg frågande ut. Eftersom jag inte ville ha något bråk på min födelsedag sa jag bara snabbt: "En helportion blir bra". i mitt stilla sinne tänkte jag att det faktiskt inte handlade om mycket pengar och någon bacon skulle det säkert inte bli över i alla fall.

Maten kom och barnen åt som små hästar. 8-åringen slet med en jätteportion bacon men fortsatte ihärdigt tills inte en smula bacon fanns kvar. Sedan tog raggmunkarna slut också! Att 10-åringen satte i sig hela sin jätteportion stekt ost förvånade mig inte, för jag vet hennes potential när det gäller att äta, men att 8-åringen lyckade få i sig en hel portion av något så stabilt och tungt som raggmunk, det förvånade mig. Och det var inget mot vad det förvånade personalen på restaurangen!

Efter maten orkade vare sig jag eller maken någon dessert men 10-åringen beställde in en glass med frukt. När hon fått sin glass och nästan ätit klart frågade 8-åringen försynt:"När kommer min äppelkaka?". Äppelkaka? Vi hade inte beställt någon äppelkaka! Orkade ungen verkligen äta något mer? Jodå, hon envisades och var på väg att börja gråta och något sådant ville jag inte vara med om på min födelsedag, så jag beställde en äppelkaka med vaniljsås till henne. Tror ni inte utan att hon åt hela kakan också! Fantastiskt. Var gör denna lilla unge på bara 18 kg av all maten? Att se henne äta på det här viset var banne mig den bästa födelsedagspresenten. Nu kanske hon ÄNTLIGEN börjar växa till sig lite.

På vägen hem klappade hon sig på magen och sa: "Mamma, vad mätt jag är, det var supergott! Kan vi inte gå till Krakow riktigt ofta." Med tanke på hur mycket, och med vilken glädje, hon åt så skulle jag gärna göra det men jag vågar inte tänka på vilka konsekvenser det skulle få för mitt midjemått. Vi vuxna växer ju som bekant på bredden istället för på längden. Polsk mat är god men den är definitivt inte av den magrare sorten.

För en vecka sedan kom vi hem efter julvistelsen i Skåne. Det var kallt men vackert med all snön. Innan vi reste hem slängde vi ut granarna, både den stora grantoppen och den lilla minigranen som 8-åringen själv sett ut. Tänk vi tillbringade hela jul- och nyårshelgen i den lugna förvissningen att vi bara var fem: barnen, maken, jag och morfar. Se vi hade fel! Vi hade en objuden gäst också! På kvällen innan vi skulle resa hem satt jag vid öppna spisen och läste. Plöstligt sprang något ludet över mina fötter. En mus! Jag är inte på minsta sätt rädd för möss men jag blev överraskad. Vi hade inte sett några spår av möss! Efter ett kort tag var musen levererad till de sälla jaktmarkerna och vi funderade över hur den kunde tagit sig in. Förmodligen hade den smitit in när vi haft ytterdörrarna öppna och sedan inte kunnat ta sig ut igen. När vi vred på den minsta granen när vi skulle slängaut den fick vi i alla fall veta vad musen livnärt sig på: pepparkakor. Ett av de stora pepparkakshjärtana som barnen hängt i granen var mer eller mindre uppätet, det var nästan bara det röda sidenbandet kvar.