Blogg »

• Styrelsebloggen »
• Ninas bloggsamling »
• Vykort från Kina »
• Barnen i storstaden
• Bara för medlemmar »
• Medlemsblogg »
• Mias blogg (lösenord) »
• Länkar »

Se: http://nillasparadis.blogspot.com/2010/07/men-som-den-hunden-kan-sova.html

Se: http://nillasparadis.blogspot.com/2010/07/men-som-den-hunden-kan-sova.html

I torsdags inföll så den stora dagen. Vi hämtade Nelly, vår lilla norwichterriervalp. Som Nike uttryckte det: "Det här är mammas fjärde adoption, pappas tredje, min andra och Dictes första" (jag hade redan en hund när Klasse och jag träffades) och att hämta en hund är verkligen inte olikt att hämta ett adoptivbarn - båda gångerna gäller det att ta en liten varelse från en invand miljö till en helt okänd värld. 

Dessutom så har jag märkt en intressant skillnad. Min förra hund, Ida, en golden retriever, var född på en kennel i dess verkliga bemärkelse. Hon var en av nio valpar och bodde tillsammans med sina kullsyskon i en lada inredd för hundarnas bästa, dvs ett "barnhem". Vår lilla Nelly kommer också från en kennel men en sådan inrymd i en villa, hon är van att bo i ett hem och vara med familjen, hon är t o m född i uppföderskans säng (!) och var dessutom den enda valpen (av två) som överlevde. När vi hämtade henne hade hon bott med sin mamma (+ ett antal langottovalpar, en annan äldre norwichvalp, sin morfar och en collie) i nio veckor, hon hade med andra ord bott i fosterfamilj. Och det märks! Efter två dygn är hon hur trygg som helst, sover hela nätterna, signalerar när hon behöver gå ut, och följer oss som en skugga. Hon är redan en i familjen. Vilken skillnad! Det här har verkligen satt igång t ankar i mitt huvud om det här med barnhem (som båda våra barn kommer ifrån) kontra fosterfamilj. Vilken skillnad det måste vara för barnen!

Återkommer med fler rapporter om Nelly längre fram.

Så var det dags igen. Mot Tyskland och ny rockkonsert. Den här gången hade vi dock lite mer framförhållning och lämnade barnen hemma hos äldste kusinen för att hjälpa till med att vakta ettårigt kusinbarn.

När Sverige bänkade sig framför TV-apparaterna för att se kronprinsessans bröllop så satte vi oss i bilen och körde ner till Trelleborg. Tror aldrig jag kört genom ett så folktomt Sverige en sommarlördag, vi var nästan ensamma på vägen. En och annan polsk och nederlänsk bil såg vi till men annars var det tomt. Vid 19-tiden var vi framme i ett regnigt Trelleborg och efter en god middag på värdshuset Två Lejon (där det förresten också pågick ett bröllop) så steg vi 22.45 på nattbåten mot Rostock. Vi var de enda passagerarna utan bil. På båten fanns det ingen bar men i shopen kunde man handla varm vitt vin och iskallt rött. Tyskarnas syn på vin kommer aldrig upphöra att förvåna mig.

Det blev inte många timmars sömn utan kl 05.00 väcktes vi ganska bryskt av ett uttrop i högtalarna, vi var framme i Rostock. Utanför båten väntade en taxi, precis som om den vetat av vi skulle komma och redan kl 06.40 släpptes vi av på Neuer Markt i gamla staden. Alla sov fortfarande och det gav en ganska märklig och overklig känsla. Några nattrumlare ramlade hemåt och inte ens de tidigaste bagerierna hade öppnat ännu utan vi fick trampa runt en stund innan vi kunde få oss lite frukost.

Under frukosten började det regna riktigt ordentligt och vi började undra vad vi gett oss in på. Fem timmar rockkonsert i hällregn igen, eller? Himmel,det var ju bara en dryg månad sedan vi blev halvt dränkta under en konsert sist ...

Efter en lång, lugn frukost då vi mest läste morgontidningarna (Klasse läste om gårdagens VM-matcher och jag om bröllopet) gav vi oss ut på vandring i den gamla staden igen. Det hade slutat regna och vi kunde i lugn och ro gå runt i gränderna och beundra de många vackra, gamla byggnaderna. Rostock bombades svårt under andra världskriget och mycket av den gamla staden förstördes, staden kom sedan att tillhöra DDR men de byggander som finns kvar är numera vackert renoverade i klara färger. Borta är det gråmurriga intryck man fick överrallt i det forna östtyskland.

Under hela förmiddagen regnade det sedan i omgångar. Vi satt en stund på en bar på en liten bakgård och njöt av solen men sedan fick vi ta skygg under ett stort parasoll när regnet återkom. Det var svinkallt när solen gick i moln men varmt och skönt när den kom fram igen. Kvällens konsert kändes väldigt osäker. Parkbühne måste väl ändå innebära att det handlar om en utomhuskonsert, eller hur?

Lunch åt vi på ett litet trevligt gaststätte där menyn, precis som på så många ställen i Rostock, också gick att få på svenska. Vad man mer hade och som jag fann mycket sympatiskt var en "seniormeny". Tänk barnmeny men för pensionärer som inte vill ha så stora portioner så har ni konceptet. Lite billigare men också lite mindre portioner. Det där saknar jag när vi är ute och äter med min pappa som aldrig kan äta mer än knappt halva portionen.

Fram emot eftermiddagen var det dags att bege sig ut till IGA Park, återigen med taxi. Lite märkligt att känna sig som någon sorts överårig tågluffare, på vift i Europa med ryggsäck - och samtidigt ta sig fram med taxi. Nåväl, en eftergift åt bekvämligheten kan man väl trots allt kosta på sig när man passerat femtio. Tack och lov så kom solen fram igen och när vi anlände till parken var vädret riktigt bra. Ingen regnrock, eller rock i regn, den här gången alltså. Vilken lättnad.

Vi var tidigt på plats och fick, till vår förvåning, platser direkt framför scenen. Visserligen stod vi oroande nära de stora bashögtalarna men vi bestämde oss för att testa. Går det så går det. När förbandet drog igång kl 18.00 höll vi på att blåsa bort av lufttrycket men man vande sig faktiskt. Har jag inte fått hörselskador på konserter och discon som ung så lär jag väl inte få det nu, tänkte jag och jag får erkänna att jag oroade mig mer för att hjärtat inte skulle palla trycket av det höga ljudet (som sagt man är aningen överårig för den här typen av aktiviteter). 

Själva konserten drog ut på tiden och till slut började vi oroa oss för att vi skulle behöva ge oss av tillbaka till båten innan Chris Norman-Band satte i gång men tillslut började det hela i alla fall.

Kanonbra är bara förnamnet. Publiken gick på högtryck och sjöng med så det måste hörts ut till Warnemünde. Högtalarna och det höga ljudet glömde vi helt. Vilken underhållning och vilken underhållare! Den här killen är bara fantastiskt bra - fortfarande. Kolla in det här klippet, det filmades av tjejen som stod bredvid mig (vid ca 2:30-3:00 kan man, om man lyssnar noga, höra min käre make sjunga högst av alla i publiken ;-) ). Nästan 2 timmar höll det hela på med samma höga tryck och samma stämning hela tiden. Fantastiskt.

 _{(Foto: G Thomasson)}

 Strax före kl 22 kom extranumren och då passade vi på att smita ut mot parkening och ringa på en taxi. Visst, en sådan skulle komma men det var lite svårt att förklara var vi befann oss. Vi väntade och väntade, men ingen taxi kom. Till slut kom en, men inte till oss. Den chauffören var dock snäll och ringde på en taxi till åt oss. När väl den taxin kom hade konserten slutat för länge sedan och massor av människor strömmade ut från anläggningen och naturligtvis var det någon som knep taxin för oss.

_{(Foto: CH Thomasson)}

 Ny taxi beställdes men den knep andra för oss också. Desperationen växte och nästan alla människor hann försvinna innan vi fick beställt ytterligare en taxi. Tillslut var det i princip bara vi två kvar. Desperat stod vi och tittade tvärs över floden, på båten som upplyst låg vid kajen på andra sidan. Nu var det bara en halvtimme kvar till avgång och egentligen borde vi redan varit ombord. Då - äntligen - kom det ytterligare en taxi (den här kunde ingen annan ta för oss för nu var det nästan inga människor kvar) och snabbt som ögat uppfattade chauffören situationen. Han körde i ilfart den korta biten till tunneln under floden och hade oss på nolltid framme vid färjan. Snabbt in i terminalen för att få färdhandlingarna. Transitbussen väntade snällt på oss och körde sedan även den i ilfart över färjeområdet. Uppför trapporna till lastbilsdäck fick vi springa allt vad vi orkade - men vi hann! Med knappt en minuts marginal kastade vi oss på båten, precis när sista långtradaren körde över landgången och ankaret drogs upps. Vilken tur att vi är ganska vältränade båda två! Efter det här var vi faktiskt riktigt stolta över att fysiken håller, men nerverna kändes aningen darriga. Ibland bjuder livet på mer spänning än man tänkt sig och det här blev en minnesvärd helg i alla bemärkelser.

Att barnen har en "galen" mamma är de ganska medvetna om (och hur medveten den äkta maken är skall vi bara inte tala om :-) ) men i helgen tyckte de nog alla tre att jag slog nya rekord.

Jag brukar snöa in på olika saker  - under en mer eller mindre lång period. Under åren har det varit allt möjligt: olika historiska personer, katarismen, Venedigs historia, Roms medeltidshistoria bara för att nämna något och så nu senast (lite överranskande kanske) 70-talsmusik och speciellt orginaluppsättningen av Smokie, en grupp som inte intresserade mig för fem öre den gång det begav sig.

Förra helgen upptäckte jag att det skulle anordnas en "Nacht der Hitlegenden"  i Bad Segeberg i Tyskland. Oj, det där kändes roligt. Chris Norman skulle komma och han var lead singer i Smokie under 70-80-talet. Dessutom skulle det här ske på en bekant ort. En snabb titt på kartan visade att jag mindes rätt, Bad Segeberg ligger ganska nära Lübeck och inte långt ifrån det hotell vi brukade bo på i Eckhorst vid upp-/nedresor under våra "franska år". Klart vi borde åka dit, eller hur? Ca 5 timmar borde det ta från Huaröd till Bad Segeberg = "piece of cake". Eftersom maken är van vid mina plötsliga infall (och barnen inte har så mycket att säga till om) så var biljetterna inköpta i ett nafs och det gamla vanliga hotellet snabbt bokat. Här skulle det åkas på rockkonsert med barn och allt!

På lördagsmorgonen steg vi upp tidigt och kom iväg från Huaröd vid 8-tiden. Via Malmö körde vi över bron (för första gången! - vi brukar ju inte komma från det hållet) och var igenom Danmark på  betydligt kortare tid än de vanliga 2 timmarna. Enda abert var att det regnade - och det regnade inte lite! Inte så att det gjorde bilfärden jobbigare men vi fasade för den kommande konserten på 5 timmar!!! Vad hade vi gett oss in på ???

Väl i Tyskland insåg vi vilket stort evenemang vi kom till. På radion hördes reklam och flera timmar innan konserten började trafiken tillta mot Bad Segeberg och "der Kalkberg Arena". Tyskarna älskar verkligen den här typen av musik.

Regnet avtog inte mot kvällen men det duggade i alla fall bara när vi, efter en god middag på Wienerschitzel,  anlände till den fantastiska arenan, belägen i ett gammalt kalkbrott. Hur många människor det var som samlats där vet jag faktiskt inte men det var ett antal tusen i alla fall. Stämningen var hög från början och vi började undra vad vi gett oss in på som tagit med oss barnen. Alla var  i alla fall hur vänliga - och glada - som helst så det kändes lugnt. Det var inte många personer under 20 i sikte.

Lite senare hade regnet satt sig permanent parkerat över oss. Vi gav upp alla försök att se snygga ut och kapslade in oss så gott det gick i regnställ och plast. Här gällde det att stå ut!

Kl 18.00 började det hela. Vid 19-tiden kom Harpo och körde bland annat "Moviestar", en låt som även barnen kände igen. Kl 20 kom Bonnie Taylor och drog igång publiken ordentligt.

Kl 21 skulle Chris Norman (ex Smokie) gå på men då krånglade tekniken och vi fick vänta en bra stund men det hade publiken inga problem med - han är megastor i Tyskland. Tyvärr var det då regnet valde att riktigt dra på men publiken var entusiastisk och dansade i regnet och det gjorde den yngsta av våra två döttrar också. Hon släppte loss ordentligt och hade hur kul som helst. Vilka fantastiska barn vi har!

Dyblöta kom vi till hotellet kl 23.00 efter en fantastisk kväll som vi sent skall glömma! Nu är vi hemma igen i Göteborg efter en knappt sju timmar lång resa och 10-åringen har avslutat kvällen med en lång stund stund på Youtube för att höra  alla de gamla Smokielåtarna igen! Det här var kul!

I eftermiddags fick vi veta att vi har en ny liten familjemedlem som väntar på oss! Som vi har längtat - och nu är hon här. Eller rättare sagt där, 15 mil bort i Habo. Nästa familjemedlem är inte född i Kina utan i Västergötland. Hon väger betydligt mycket mindre än de andra barnen och är lurvigare - och hon kommer att gå på fyra ben hela sitt liv. Vi har fått VB, dvs valpbesked! Tro det eller ej men det är nästan lika stort som BB, i alla fall för barnen. Det är nästan exakt 21 år sedan vi förlorade den förra fyrbenta familjemedlemmen så nu är det defintivt läge för en ny hund. Den här gången blir det inte en golden retriever utan en norwichterrier . Förhoppningsvis kan vi hämta henne till midsommar.

Oj, jag är helt slut!

Jaha, så har våra aningar besannats och 8-åringen har intagit Italien. Jag förmodar att italienarna har märkt det också för det var inte få trafikstockningar vi orsakade. Men hur mycket uppståndelse kan en liten tjej ställa till med? I Ravello höll en äldre herre på att köra rätt in i en mur mitt på torget men tack och lov så fick han stopp på bilen i tid och körde istället ända fram till oss, vevade ned fönstret och bad om en puss på kinden. Det här var inte enda gången saker av den här typen hände och jag vägrar tro att Amalfikusten kryllar av pedofiler, i alla fall inte mitt på dagen när föräldrarna håller i ungen. Jo, vi har märkt detta förut, det här barnet osar fullständigt charm när hon vill det och det är en speciell typ av charm dessutom som funkar speciellt bra i Italien. Jag bävar inför vad framtiden har i sitt sköte ...

Som ni förstår är vi tillbaka efter vår italienska vårresa, en resa som var som en dröm. Allt funkade perfekt, t o m  vädret - +20-25 hela tiden! Vi tog båten till Fredrikshamn, körde ner till Billund, sov över på flygplatsen och tog sedan ett tidigt morgonplan till Rom. I Rom hämtade vi en hyrbil och körde ner till Positano och Montepertuso där vi hyrt ett hus. Under en härlig vecka utforskde vi Positano med omnejd (och jag tänkte på dig Veronica! - Tänk att det var nästan 25 år sedan jag hälsade på dig när du bodde där!). Vi besökte Amalfi, Capri, Norcelle och en massa andra ställen. Dessutom gick vi en bit av "Sentiero degli Dei" (Gudarnas stig), den berömda vandringsled som gå utmed kusten och starar precis utanför det hus vi hyrde. Barnen var fantastiska och gnölade inte ens när vi gick de 1700 trappstegen ner från Montepertuso till Positano centrum, även om 10-åring påpekade att hennes knän skakade när vi väl var nere (och det var ändå inget emot vad mina gjorde!).

8-åringen var sitt vanliga charmiga jag och tog halvt knäcken på både busschaufförer, servitörer, butiksbiträden och annat löst folk vi stötte på. Vad månde bliva av de den ungen? Det är det jag alltid har sagt, det är inte utseende och skönhet det handlar om, det är charm!

Efter en vecka var det dags att köra tillbaka upp till Rom igen för ett magiskt dygn i huvudstaden. Det var 4 år sedan sist men barnen kände igen sig på hotellet (vårt gamla favvo ställe "Albergo Sole al Biscone" där vi bott i säkert snart 20 år - Rom äldsta hotell, inrymt i det som en gång var Pompejusteatern och det ställe där Caesar mödades) och vi hade en underbar eftermiddag och kväll innan det var dags att dra tillbaka till Danmark, bilen och båten till Sverige.

Vi var nere i Skåne i helgen. Nere på slätten var det inte mycket snö kvar längre men det var hemskt så mycket snö det låg kvar uppe hos oss på åsen! Runt huset var det kvar snö upp till knäna och på åkern utanför var det än mera snö. Vi kom just när det mörknade så vi såg inte så mycket av omgivningarna på fredagskvällen men på lördagen upptäckte vi att vi fått "sjöutsikt", hela hagen nedanför kullen vi bor på var vattenfylld! När 10-åringen, på söndagen, tog kortet här intill hade det emellertid runnit undan ganska bra.

Nåväl hellre snö och översvämmade åkrar än det elände vi har här istan när nu snön försvunnit. Det som göms i snö kommer som bekant upp i tö och det som kommer upp är inte fagert. Skall man vara ärlig så ligger det en dofta av ruttnande hundskit över hela Göteborg just nu.

Det där med vad man gör för att må bra är intressant. Och det varierar dessutom ganska mycket med tid och omständigheter. 8-åringen väjer nog helst lite fika med bullar och kakor, om hon får välja. 10-åringen stänger in sig i sin "förpubertetsvärld" med spel och mobiltelefon. Maken läser om Blåvitt i tidskrifter/tidningar/webbsiter eller så lyssnar han och 10-åringen tillsammans på:

http://www.youtube.com/watch?v=7Z6UP4Pqw3E

Själv tar jag en trip down Memory Lane och lyssnar på Feel Good låtar. Vad sägs om den här:

http://www.youtube.com/watch?v=PBLN7lFUN6E&feature=rec-LGOUT-exp_fresh+div-1r-1-HM

Det här med shopping är svårt, i alla fall i vår familj. Nej, inte i hela familjen förstås, 10-åringen skulle haft svart bälte i shopping om något sådant hade funnits, men resten av oss lider av shoppingförlamning (jag har skrivit om det här tidigare se: Yiwu och Shanghai ).

Om man ser till hur mycket prylar det finns i våra hem och hur övermöblerat det är, både i stan och på landet, så skulle man inte kunna ana det här men anledningen är helt enkelt att vi inte heller kan göra oss av med något och det mesta av det vi har har vi ärvt. Det finns dock undantag! Jag är en fena på att handla galgar! Ni skulle bara se hur många färgglada plastgalgar vi har i badrummet - och alla är inhandlade i Kina! Pressar man mig riktigt hårt så slår jag till - på galgar. Man KAN ju bara inte komma hem från Kina utan att ha handlat alls, eller hur? Galgar är enkelt, de finns i två storlekar, för barn och för vuxna men man behöver inte prova dem, det är bara att köpa. Det klarar t o m jag.

På den tiden det var billigt att resa till London så brukade jag åka dit ganska ofta i tjänsten och då skulle man förstås passa på att shoppa de få minuter man kunde tänkas få över. PANIK! Jag blev alldeles handlingsförlamad för väl hemma visste jag att alla skulle fråga vad jag handlat. Det blev samma sak hela tiden. strumpyxor på M&S. Och så en sak till, det lärde sig min chef. Varje gång jag kom hem frågade hon: "Några nya badrumsmattor"? Och då var det bara att erkänna, visst hade jag köpte en eller ett par badrumsmattor till. Badrumsmattor är precis som galgar, enkelt att köpa. Problemet är bara vad man skall ha alla till ...